En mycket bred majoritet såväl i riksdagen som i den
allmänna svenska opinionen har med lättnad och stora
förhoppningar välkomnat den fredsprocess i Mellanöstern
som fick sitt genombrott under hösten 1993. När osäkerheten
om fredsprocessens framtid under innevarande år har vuxit,
så finns det skäl att på nytt klarlägga grunderna för Sveriges
hållning och engagemang i frågan.
Sveriges officiella hållning till konflikten i Mellanöstern präglades länge av
en självklar solidaritet med Israel. En rad faktorer torde här ha spelat in -
dåligt samvete över den svenska politiken mot judiska flyktingar under 30-
talet och under första delen av andra världskriget, sympati för ett litet land
med ambitioner att utveckla ett demokratiskt välfärdssamhälle, främlingskap
inför arabstaternas politiska kultur och ledare. Efter sexdagarskriget 1967
modifierades denna hållning - palestinierna identifierades, inte bara i
Sverige, som ett eget folk med legitima anspråk på land och självstyrelse och
den nya israeliska rollen som ockupationsmakt i palestinska områden som
före 1967 behärskats av arabiska grannländer gav underlag för en växande
kritik av Israels agerande.
I den allmänna debatten lanserades också ståndpunkter som innebar en
betydligt mer långtgående åsiktsförskjutning. Israels existens ifrågasattes på
principiella grunder och den judiska nationella rörelsen, sionismen,
förklarades vara illegitim. En FN-majoritet av diktaturer jämställde i en
beryktad - och numera återkallad - resolution sionismen med rasism. Den
kritik av arabstaternas politiska system som förut varit naturlig försvann och
brutala förtryckarregimer som de irakiska eller syriska beskrevs i vissa inlägg
som framstegets och upplysningens främsta företrädare i regionen. I
synnerhet efter Israels invasion i Libanon 1982 började - vid sidan av den
sakligt befogade kritiken av invasionen - också klassiska antisemitiska teman
dyka upp i en del reportage och opinionsyttringar.
Den officiella svenska politiken har inte desto mindre hållit fast vid den
enda rimliga utgångspunkten: att Israel har rätt att existera inom erkända och
säkra gränser och att palestinierna har rätt till självbestämmande vid sidan av
Israel - alltså just det som nu är grunden för fredsarbetet. Men det är viktigt
att fastslå att denna hållning hade varit riktig även utan de stora framstegen
1993 och därefter - och förblir den enda tänkbara också om fredsprocessen
skulle avbrytas för lång tid framåt.
Israel
Det judiska folkets band till Israel/Palestina kan inte
bestridas. Inte heller kan någon bestrida att området under
många århundraden haft en övervägande arabisk befolkning.
En judisk närvaro har dock hela tiden bestått och vissa
platser torde under långa perioder ha haft ett betydande
judiskt befolkningsinslag. En viss judisk återflyttning
förekom också långt före den moderna nationella rörelsens
tid.
Tanken att återskapa ett "judiskt nationalhem" i Palestina väcktes under
intryck av nationalismen och den grasserande antisemitismen i 1800-talets
Europa. Den judiska befolkning som levde i muslimska länder torde däremot
inte ha drabbats av förföljelser i samma utsträckning eller av samma dödliga
innebörd som var fallet i det kristna västerlandet. Vid 1900-talets början hade
en betydande judisk invandring till Palestina från Europa redan ägt rum.
Redan före andra världskriget var antalet judar i Palestina så stort att en
självständighetsförklaring troligen hade kommit också utan den inverkan på
processen som nazismen och Förintelsen av Europas judar hade. Men efter de
erfarenheter som 1930-och 40-talen innebar fick givetvis Israels bildande en
särskild betydelse som skydd mot antisemitismen. Det var viktigt att det
någonstans i världen fanns en stat dit judar alltid var välkomna när andra
länder, också stabila demokrater i Europa, stängde sina gränser för dem.
Den brittiska regeringen, som efter första världskriget tog över området
från turkarna, gav oförenliga löften till både judiska och arabiska ledare och
bäddade därmed för en konflikt som annars kanske hade kunnat undvikas
eller mildras. Om arabstaterna och de palestinska ledarna 1947, när FN beslöt
att området skulle delas, hade accepterat det som de accepterar i dag - alltså
Israels rätt att existera - så hade troligen historien fått ett helt annat
förlopp.
Detsamma gäller om Egypten och Transjordanien hade låtit en palestinsk stat
bildas på Västbanken och i Gaza efter kriget 1948 i stället för att införliva de
palestinska områdena med sina egna territorier - eller om Israel efter segern i
sexdagarskriget 1967 hade erbjudit palestinierna självstyre i stället för
ockupation.
Antisionism och
antisemitism
Sionismen är beteckningen på strävan att återskapa ett
judiskt hemland. Enstaka spekulationer förekom under 1800-
talet om att detta skulle kunna ske någon annanstans än i
Palestina, men i verkligheten var detta givetvis helt
orealistiskt. Termen säger däremot ingenting om vilka
gränser ett sådant hemland bör ha, om vilken politik det bör
föra eller om vilka relationer det bör ha till andra stater.
Tanken på en union eller federation med t.ex. en palestinsk
stat strider inte på något sätt mot sionismens idé. Inte heller
säger termen sionism någonting om judendomen som
religion och dess ställning i en sådan stat. Det finns religiös
och icke-religiös sionism, liksom det finns socialistisk,
marxistisk och liberal sionism och det är fullt naturligt för
judar i Israel att hävda sitt lands rätt att existera samtidigt
som de kan vara ytterst kritiska till olika inslag i deras
regerings politik. Det är fullt möjligt - också för judar - att
vara motståndare till sionismen, t.ex. med motivet att man
generellt är kritisk till idén om nationalstater. Det finns också
judiska grupper som av religiösa skäl vägrar att acceptera en
världslig judisk stat.
Antisemitism är den gängse benämningen på fientlighet mot judar. Termen
som sådan uppfanns på 1870-talet av en tysk judefientlig journalist vid namn
Wilhelm Marr, som ansåg sig behöva en term som gav en illusion av
"vetenskaplighet" åt den traditionella judefientligheten inom delar av den
europeiska opinionen. Termen är lika ovetenskaplig som de fördomar den
beskriver. Hebreiskan tillhör, liksom bl.a. arabiskan, den semitiska
språkgruppen men ingen språkforskare eller annan har någonsin hävdat att
människors påstådda egenskaper skulle kunna ha något som helst samband
med de språk de talar. De rasistiska opinionsbildare som introducerade
uttrycket antisemitism avsåg heller aldrig att hetsa mot några andra än just
judarna och någon annan användning av ordet än denna förekommer inte.
Däremot är det givetvis möjligt för en antisemit att dessutom hetsa mot
araber eller muslimer. I Europa har hets av detta slag blivit ett alltmer
oroande inslag i propagandan från högerextrema grupper som också hetsar
mot judar.
Antisionism är alltså inte detsamma som antisemitism - men det är väl
känt, t.ex. från den tidigare Sovjetunionen, hur antisemitiska motiv före-
kommit i propaganda mot Israel som officiellt har kallats "antisionistisk".
Ännu ett exempel på detta är utläggningar på temat att just judar, av olika
föregivna skäl, skulle sakna rätten att själva identifiera sig som ett folk
eller
att just judiska nationella strävanden - men inga andra - skulle vara ett hot
mot andra folk och stater. Kritik av den faktiska israeliska politiken i olika
avseenden, utan demonisering eller misstänkliggöranden av judar i allmänhet,
är däremot självfallet legitim och bedrivs också av många israeler. På samma
sätt är kritik av PLO eller andra palestinska organistioner, eller av olika
arabstater och deras politik, inte antiarabisk eller antimuslimsk så länge som
den inte demoniserar araber i allmänhet eller förnekar dem rättigheter som
man anser är självskrivna för andra.
Palestinierna
Den palestinska nationalkänslan är lika reell som den judiska
men var länge mindre entydig i sin inriktning - många har
t.ex. betraktat den hashemitiska monarkin i
Transjordanien/Jordanien som sin politiska företrädare. I
andra grupper har man hävdat att området egentligen bör ses
som en del av Syrien. Men ingen torde i dag på allvar
bestrida att palestinierna, i synnerhet efter erfarenheterna
under vårt århundrade, utvecklat en nationell identitet som
måste få komma till uttryck.
En palestinsk stat vid sidan av Israel borde, i enlighet med FN:s
delningsplan, ha upprättats redan 1947. Ett resultat av de kringliggande
arabstaternas angrepp på Israel blev att delar av denna tilltänkta stats
territorium kom under israelisk kontroll. Samtidigt införlivades Västbanken
med Transjordanien medan Egypten tog kontroll över Gaza, utan att något
försök gjordes att upprätta ett palestinskt självstyre. När Israel tjugo år
senare
tog kontroll över dessa områden var intresset där för att erbjuda självstyre
eller självständighet till den palestinska befolkningen nära nog obefintligt.
För palestinierna blev kriget 1948 en katastrof. Från de områden som kom
att ingå i Israel gick en flyktingström som omfattade mer än en halv miljon
människor, bara för att till synes permanent hamna i läger med små
möjligheter att påverka sin situation. Ännu en flyktingkatastrof inträffade i
samband med sexdagarskriget 1967.
Samtidigt var det just sexdagarskriget som gjorde att initiativet gled över
från arabstaterna till palestinierna själva, samtidigt som det palestinska
problemet från att ha varit ett problem som i första hand berörde arabstaterna
nu alltmer blev ett problem för Israel. Den officiella palestinska attityden
till
Israel var dock länge lika kompromisslös som tidigare. På den arabiska sidan
kunde eller vågade ingen avvika från den gängse hållningen att den israeliska
staten skulle avskaffas och ersättas av vad som, med PLO:s formulering, kom
att kallas för "ett demokratiskt Palestina". Där skulle, hette det,
religionsfrihet råda och även judar kunna leva. Men andra officiella
uttalanden från PLO sade samtidigt att huvuddelen av Israels judiska
befolkning inte skulle få räknas som medborgare i det "demokratiska
Palestina" om detta program verkställdes.
Denna hållning kom gradvis att ifrågasättas av ledande palestinska
företrädare. Mycket talar för att ett politiskt genombrott för den palestinska
saken hade kunnat komma fortare om representativa palestinska företrädare
betydligt tidigare klargjort - och pressats att klargöra - att de var beredda
att
acceptera Israels rätt att existera. Samtidigt blev det ju längre tiden gick
alltmer ohållbart för Israel att i längden bygga sin säkerhet på kontroll över
stora områden med palestinsk befolkning. Det palestinska upproret, Intifadan,
visade tydligt att Israels säkerhet och möjlighet att överleva hänger samman
med palestiniernas möjlighet att få uttrycka sin egen identitet, styra sig
själva
och bilda en egen stat. Ett tidigt exempel från svensk debatt på insikten att en
fredlig lösning av konflikten stod att finna i att en palestinsk stat
upprättades
vid sidan av Israel är debattantologin Det hatade Israel (1970) av tre liberala
debattörer. Det är också en hållning som är naturlig för den israeliska liberala
opinion som politiskt kommer till uttryck i partiet Shinui som i dag ingår i
fredspartiet Meretz.
Att i Sveriges riksdag uttala exakta rekommendationer om hur detta skall
åstadkommas är föga meningsfullt, bortsett från att processen måste vara
fredlig och kännetecknas av verklig vilja på båda sidor att skapa förtroende
hos motparten. På några punkter är dock markeringar viktiga.
Frågan om Jerusalems ställning har ibland anförts som exempel på ett
problem som i praktiken skulle kunna omöjliggöra varje bestående fredlig
lösning. Både Israel och palestinierna gör anspråk på Jerusalem som sin
huvudstad. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig lösningar där
Jerusalem är huvudstad i två stater men ändå förblir odelad vad gäller den
kommunala administrationen - om förtroendet och viljan att nå en sådan
lösning finns. Frågan måste inkluderas i en allmän fredsuppgörelse.
Den israeliska bosättningspolitiken efter 1967 har från första början
försvårat upprättandet av en palestinsk stat. När den nu återupptagits
försvårar den fredsprocessens fortsatta utveckling. Den strider mot folkrätten
och bör avbrytas. I ett längre perspektiv hänger detta problem samman med
frågan om flyktingars rätt att återvända som tagits upp i FN-resolutioner från
1948 och framåt. Det önskvärda är givetvis att judar efter ett fredsavtal
skulle kunna ha rätt att bo på palestinskt område, precis som palestinier kan
bo i Israel. De praktiska problem som måste lösas vad gäller bosättningar och
minoriteter inom Israel och på palestinskt område är förvisso svåra - men den
grundläggande principen kan inte vara annorlunda här än vad den måste vara
i andra delar av världen.
Den utomstående kraft som har möjlighet att driva på parterna i riktning
mot en fortsättning av fredsprocessen mot en fullständig normalisering av
förhållandet mellan Israel och en ny palestinsk stat är och har hela tiden varit
USA. Andra länder kan medverka i denna process på det sätt som t.ex. Norge
och Sverige försökt göra under olika skeden. EU:s medelhavspolitik öppnar
här nya möjligheter för en långsiktig normalisering av förhållandena mellan
alla stater i området. Att bidra till förbättrade sociala och ekonomiska
förhållanden för det palestinska folket måste vara en väsentlig uppgift för
svensk biståndspolitik under lång tid framåt. Insatser med inriktning på att
stärka respekten för mänskliga rättigheter, att förbättra framtidsmöjligheterna
för flyktingbarn, insatser för att långsiktigt garantera vattenförsörjningen i
hela regionen och insatser för att bygga upp den palestinska myndighetens
administrativa kompetens är exempel på sådant som direkt kan bidra till att
befästa det som uppnåtts. Dialog med politiska och religiösa grupper av
många olika slag är uppenbarligen nödvändig, men det finns inga skäl för
Sverige eller någon annan utomstående kraft att agera så att man legitimerar
terrorism eller organisationer vilkas syfte är att omintetgöra fredsprocessen.
Hotet mot fredsprocessen från extrema krafter inom Israel och bland
palestinierna får inte underskattas. Också det hot som kan komma från andra
länder i regionen eller risken för en politisk utveckling där t.ex. muslimska
fundamentalister skulle kunna ta makten i länder som Egypten eller Jordanien
måste beaktas. I dag framstår Syrien, vars hållning till fredsprocessen är oklar
och svårtolkad, Irak och Iran, som aktivt stöder grupper som Hamas och
Hizbollah och enligt många bedömare inom några få år kan vara en
kärnvapenmakt, som speciella orosmoment. En stabil fredsuppgörelse måste
därför också byggas under genom en normalisering av förbindelserna mellan
alla länder i regionen, innefattande också dessa tre, och en noggrann
internationell uppmärksamhet mot utveckling av kärnvapen och
kärnvapenspridning.
Dessa insatser måste göras utifrån en klar föreställning om hur konturerna
till en varaktig fredlig lösning ser ut och utifrån en klar insikt om
demokratins
inneboende förmåga att bidra till tolerans, öppenhet och moderation i
umgänget mellan folk och stater. Genom att Israel är en demokrati kan krav
på en konstruktiv fredspolitik ställas också gentemot regeringar som tvekar
inför de realiteter som fredsarbetet innebär. Genom möjligheten att gradvis
skapa förutsättningar för demokrati också för palestinierna ökas Israels
möjlighet att leva i säkerhet. Att stärka demokratins krafter måste därför vara
en huvuduppgift för det svenska biståndsarbetet, här liksom i andra delar av
världen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en lösning av konflikten i Mellanöstern måste innebära både att
Israels rätt att existera och att palestiniernas motsvarande rätt till
självstyre
och en egen stat erkänns,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenska insatser för att stärka fredsarbetet måste utformas så
att de inte legitimerar terrorister eller grupper som vill omintetgöra
fredsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna känna vad i
motionen anförts om att en huvuduppgift för det svenska stödet till
fredsprocessen är att bidra till att stabila demokratiska institutioner kan
utvecklas inom ramen för det palestinska självstyret,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna känna vad i
motionen anförts om att det långsiktiga resultatet av fredsprocessen bör bli en
fullständig normalisering av relationerna mellan Israel och Palestina,
innefattande normalt ekonomiskt och kulturellt utbyte och gemensamma
åtaganden till skydd för medborgerliga och mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av stabilitet och normalisering av förhållandet mellan alla
stater i regionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen
anförts om kärnvapenframställning och kärnvapenspridning.