En mycket bred majoritet såväl i riksdagen som i den allmänna svenska opinionen har med lättnad och stora förhoppningar välkomnat den fredsprocess i Mellanöstern som fick sitt genombrott under hösten 1993. När osäkerheten om fredsprocessens framtid under innevarande år har vuxit, så finns det skäl att på nytt klarlägga grunderna för Sveriges hållning och engagemang i frågan.
Sveriges officiella hållning till konflikten i Mellanöstern präglades länge av en självklar solidaritet med Israel. En rad faktorer torde här ha spelat in - dåligt samvete över den svenska politiken mot judiska flyktingar under 30- talet och under första delen av andra världskriget, sympati för ett litet land med ambitioner att utveckla ett demokratiskt välfärdssamhälle, främlingskap inför arabstaternas politiska kultur och ledare. Efter sexdagarskriget 1967 modifierades denna hållning - palestinierna identifierades, inte bara i Sverige, som ett eget folk med legitima anspråk på land och självstyrelse och den nya israeliska rollen som ockupationsmakt i palestinska områden som före 1967 behärskats av arabiska grannländer gav underlag för en växande kritik av Israels agerande.
I den allmänna debatten lanserades också ståndpunkter som innebar en betydligt mer långtgående åsiktsförskjutning. Israels existens ifrågasattes på principiella grunder och den judiska nationella rörelsen, sionismen, förklarades vara illegitim. En FN-majoritet av diktaturer jämställde i en beryktad - och numera återkallad - resolution sionismen med rasism. Den kritik av arabstaternas politiska system som förut varit naturlig försvann och brutala förtryckarregimer som de irakiska eller syriska beskrevs i vissa inlägg som framstegets och upplysningens främsta företrädare i regionen. I synnerhet efter Israels invasion i Libanon 1982 började - vid sidan av den sakligt befogade kritiken av invasionen - också klassiska antisemitiska teman dyka upp i en del reportage och opinionsyttringar.
Den officiella svenska politiken har inte desto mindre hållit fast vid den enda rimliga utgångspunkten: att Israel har rätt att existera inom erkända och säkra gränser och att palestinierna har rätt till självbestämmande vid sidan av Israel - alltså just det som nu är grunden för fredsarbetet. Men det är viktigt att fastslå att denna hållning hade varit riktig även utan de stora framstegen 1993 och därefter - och förblir den enda tänkbara också om fredsprocessen skulle avbrytas för lång tid framåt.
Israel
Det judiska folkets band till Israel/Palestina kan inte bestridas. Inte heller kan någon bestrida att området under många århundraden haft en övervägande arabisk befolkning. En judisk närvaro har dock hela tiden bestått och vissa platser torde under långa perioder ha haft ett betydande judiskt befolkningsinslag. En viss judisk återflyttning förekom också långt före den moderna nationella rörelsens tid.
Tanken att återskapa ett "judiskt nationalhem" i Palestina väcktes under intryck av nationalismen och den grasserande antisemitismen i 1800-talets Europa. Den judiska befolkning som levde i muslimska länder torde däremot inte ha drabbats av förföljelser i samma utsträckning eller av samma dödliga innebörd som var fallet i det kristna västerlandet. Vid 1900-talets början hade en betydande judisk invandring till Palestina från Europa redan ägt rum. Redan före andra världskriget var antalet judar i Palestina så stort att en självständighetsförklaring troligen hade kommit också utan den inverkan på processen som nazismen och Förintelsen av Europas judar hade. Men efter de erfarenheter som 1930-och 40-talen innebar fick givetvis Israels bildande en särskild betydelse som skydd mot antisemitismen. Det var viktigt att det någonstans i världen fanns en stat dit judar alltid var välkomna när andra länder, också stabila demokrater i Europa, stängde sina gränser för dem.
Den brittiska regeringen, som efter första världskriget tog över området från turkarna, gav oförenliga löften till både judiska och arabiska ledare och bäddade därmed för en konflikt som annars kanske hade kunnat undvikas eller mildras. Om arabstaterna och de palestinska ledarna 1947, när FN beslöt att området skulle delas, hade accepterat det som de accepterar i dag - alltså Israels rätt att existera - så hade troligen historien fått ett helt annat förlopp. Detsamma gäller om Egypten och Transjordanien hade låtit en palestinsk stat bildas på Västbanken och i Gaza efter kriget 1948 i stället för att införliva de palestinska områdena med sina egna territorier - eller om Israel efter segern i sexdagarskriget 1967 hade erbjudit palestinierna självstyre i stället för ockupation.
Antisionism och antisemitism
Sionismen är beteckningen på strävan att återskapa ett judiskt hemland. Enstaka spekulationer förekom under 1800- talet om att detta skulle kunna ske någon annanstans än i Palestina, men i verkligheten var detta givetvis helt orealistiskt. Termen säger däremot ingenting om vilka gränser ett sådant hemland bör ha, om vilken politik det bör föra eller om vilka relationer det bör ha till andra stater. Tanken på en union eller federation med t.ex. en palestinsk stat strider inte på något sätt mot sionismens idé. Inte heller säger termen sionism någonting om judendomen som religion och dess ställning i en sådan stat. Det finns religiös och icke-religiös sionism, liksom det finns socialistisk, marxistisk och liberal sionism och det är fullt naturligt för judar i Israel att hävda sitt lands rätt att existera samtidigt som de kan vara ytterst kritiska till olika inslag i deras regerings politik. Det är fullt möjligt - också för judar - att vara motståndare till sionismen, t.ex. med motivet att man generellt är kritisk till idén om nationalstater. Det finns också judiska grupper som av religiösa skäl vägrar att acceptera en världslig judisk stat.
Antisemitism är den gängse benämningen på fientlighet mot judar. Termen som sådan uppfanns på 1870-talet av en tysk judefientlig journalist vid namn Wilhelm Marr, som ansåg sig behöva en term som gav en illusion av "vetenskaplighet" åt den traditionella judefientligheten inom delar av den europeiska opinionen. Termen är lika ovetenskaplig som de fördomar den beskriver. Hebreiskan tillhör, liksom bl.a. arabiskan, den semitiska språkgruppen men ingen språkforskare eller annan har någonsin hävdat att människors påstådda egenskaper skulle kunna ha något som helst samband med de språk de talar. De rasistiska opinionsbildare som introducerade uttrycket antisemitism avsåg heller aldrig att hetsa mot några andra än just judarna och någon annan användning av ordet än denna förekommer inte. Däremot är det givetvis möjligt för en antisemit att dessutom hetsa mot araber eller muslimer. I Europa har hets av detta slag blivit ett alltmer oroande inslag i propagandan från högerextrema grupper som också hetsar mot judar.
Antisionism är alltså inte detsamma som antisemitism - men det är väl känt, t.ex. från den tidigare Sovjetunionen, hur antisemitiska motiv före- kommit i propaganda mot Israel som officiellt har kallats "antisionistisk". Ännu ett exempel på detta är utläggningar på temat att just judar, av olika föregivna skäl, skulle sakna rätten att själva identifiera sig som ett folk eller att just judiska nationella strävanden - men inga andra - skulle vara ett hot mot andra folk och stater. Kritik av den faktiska israeliska politiken i olika avseenden, utan demonisering eller misstänkliggöranden av judar i allmänhet, är däremot självfallet legitim och bedrivs också av många israeler. På samma sätt är kritik av PLO eller andra palestinska organistioner, eller av olika arabstater och deras politik, inte antiarabisk eller antimuslimsk så länge som den inte demoniserar araber i allmänhet eller förnekar dem rättigheter som man anser är självskrivna för andra.
Palestinierna
Den palestinska nationalkänslan är lika reell som den judiska men var länge mindre entydig i sin inriktning - många har t.ex. betraktat den hashemitiska monarkin i Transjordanien/Jordanien som sin politiska företrädare. I andra grupper har man hävdat att området egentligen bör ses som en del av Syrien. Men ingen torde i dag på allvar bestrida att palestinierna, i synnerhet efter erfarenheterna under vårt århundrade, utvecklat en nationell identitet som måste få komma till uttryck.
En palestinsk stat vid sidan av Israel borde, i enlighet med FN:s delningsplan, ha upprättats redan 1947. Ett resultat av de kringliggande arabstaternas angrepp på Israel blev att delar av denna tilltänkta stats territorium kom under israelisk kontroll. Samtidigt införlivades Västbanken med Transjordanien medan Egypten tog kontroll över Gaza, utan att något försök gjordes att upprätta ett palestinskt självstyre. När Israel tjugo år senare tog kontroll över dessa områden var intresset där för att erbjuda självstyre eller självständighet till den palestinska befolkningen nära nog obefintligt.
För palestinierna blev kriget 1948 en katastrof. Från de områden som kom att ingå i Israel gick en flyktingström som omfattade mer än en halv miljon människor, bara för att till synes permanent hamna i läger med små möjligheter att påverka sin situation. Ännu en flyktingkatastrof inträffade i samband med sexdagarskriget 1967.
Samtidigt var det just sexdagarskriget som gjorde att initiativet gled över från arabstaterna till palestinierna själva, samtidigt som det palestinska problemet från att ha varit ett problem som i första hand berörde arabstaterna nu alltmer blev ett problem för Israel. Den officiella palestinska attityden till Israel var dock länge lika kompromisslös som tidigare. På den arabiska sidan kunde eller vågade ingen avvika från den gängse hållningen att den israeliska staten skulle avskaffas och ersättas av vad som, med PLO:s formulering, kom att kallas för "ett demokratiskt Palestina". Där skulle, hette det, religionsfrihet råda och även judar kunna leva. Men andra officiella uttalanden från PLO sade samtidigt att huvuddelen av Israels judiska befolkning inte skulle få räknas som medborgare i det "demokratiska Palestina" om detta program verkställdes.
Denna hållning kom gradvis att ifrågasättas av ledande palestinska företrädare. Mycket talar för att ett politiskt genombrott för den palestinska saken hade kunnat komma fortare om representativa palestinska företrädare betydligt tidigare klargjort - och pressats att klargöra - att de var beredda att acceptera Israels rätt att existera. Samtidigt blev det ju längre tiden gick alltmer ohållbart för Israel att i längden bygga sin säkerhet på kontroll över stora områden med palestinsk befolkning. Det palestinska upproret, Intifadan, visade tydligt att Israels säkerhet och möjlighet att överleva hänger samman med palestiniernas möjlighet att få uttrycka sin egen identitet, styra sig själva och bilda en egen stat. Ett tidigt exempel från svensk debatt på insikten att en fredlig lösning av konflikten stod att finna i att en palestinsk stat upprättades vid sidan av Israel är debattantologin Det hatade Israel (1970) av tre liberala debattörer. Det är också en hållning som är naturlig för den israeliska liberala opinion som politiskt kommer till uttryck i partiet Shinui som i dag ingår i fredspartiet Meretz.
Att i Sveriges riksdag uttala exakta rekommendationer om hur detta skall åstadkommas är föga meningsfullt, bortsett från att processen måste vara fredlig och kännetecknas av verklig vilja på båda sidor att skapa förtroende hos motparten. På några punkter är dock markeringar viktiga.
Frågan om Jerusalems ställning har ibland anförts som exempel på ett problem som i praktiken skulle kunna omöjliggöra varje bestående fredlig lösning. Både Israel och palestinierna gör anspråk på Jerusalem som sin huvudstad. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig lösningar där Jerusalem är huvudstad i två stater men ändå förblir odelad vad gäller den kommunala administrationen - om förtroendet och viljan att nå en sådan lösning finns. Frågan måste inkluderas i en allmän fredsuppgörelse.
Den israeliska bosättningspolitiken efter 1967 har från första början försvårat upprättandet av en palestinsk stat. När den nu återupptagits försvårar den fredsprocessens fortsatta utveckling. Den strider mot folkrätten och bör avbrytas. I ett längre perspektiv hänger detta problem samman med frågan om flyktingars rätt att återvända som tagits upp i FN-resolutioner från 1948 och framåt. Det önskvärda är givetvis att judar efter ett fredsavtal skulle kunna ha rätt att bo på palestinskt område, precis som palestinier kan bo i Israel. De praktiska problem som måste lösas vad gäller bosättningar och minoriteter inom Israel och på palestinskt område är förvisso svåra - men den grundläggande principen kan inte vara annorlunda här än vad den måste vara i andra delar av världen.
Den utomstående kraft som har möjlighet att driva på parterna i riktning mot en fortsättning av fredsprocessen mot en fullständig normalisering av förhållandet mellan Israel och en ny palestinsk stat är och har hela tiden varit USA. Andra länder kan medverka i denna process på det sätt som t.ex. Norge och Sverige försökt göra under olika skeden. EU:s medelhavspolitik öppnar här nya möjligheter för en långsiktig normalisering av förhållandena mellan alla stater i området. Att bidra till förbättrade sociala och ekonomiska förhållanden för det palestinska folket måste vara en väsentlig uppgift för svensk biståndspolitik under lång tid framåt. Insatser med inriktning på att stärka respekten för mänskliga rättigheter, att förbättra framtidsmöjligheterna för flyktingbarn, insatser för att långsiktigt garantera vattenförsörjningen i hela regionen och insatser för att bygga upp den palestinska myndighetens administrativa kompetens är exempel på sådant som direkt kan bidra till att befästa det som uppnåtts. Dialog med politiska och religiösa grupper av många olika slag är uppenbarligen nödvändig, men det finns inga skäl för Sverige eller någon annan utomstående kraft att agera så att man legitimerar terrorism eller organisationer vilkas syfte är att omintetgöra fredsprocessen.
Hotet mot fredsprocessen från extrema krafter inom Israel och bland palestinierna får inte underskattas. Också det hot som kan komma från andra länder i regionen eller risken för en politisk utveckling där t.ex. muslimska fundamentalister skulle kunna ta makten i länder som Egypten eller Jordanien måste beaktas. I dag framstår Syrien, vars hållning till fredsprocessen är oklar och svårtolkad, Irak och Iran, som aktivt stöder grupper som Hamas och Hizbollah och enligt många bedömare inom några få år kan vara en kärnvapenmakt, som speciella orosmoment. En stabil fredsuppgörelse måste därför också byggas under genom en normalisering av förbindelserna mellan alla länder i regionen, innefattande också dessa tre, och en noggrann internationell uppmärksamhet mot utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning.
Dessa insatser måste göras utifrån en klar föreställning om hur konturerna till en varaktig fredlig lösning ser ut och utifrån en klar insikt om demokratins inneboende förmåga att bidra till tolerans, öppenhet och moderation i umgänget mellan folk och stater. Genom att Israel är en demokrati kan krav på en konstruktiv fredspolitik ställas också gentemot regeringar som tvekar inför de realiteter som fredsarbetet innebär. Genom möjligheten att gradvis skapa förutsättningar för demokrati också för palestinierna ökas Israels möjlighet att leva i säkerhet. Att stärka demokratins krafter måste därför vara en huvuduppgift för det svenska biståndsarbetet, här liksom i andra delar av världen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en lösning av konflikten i Mellanöstern måste innebära både att Israels rätt att existera och att palestiniernas motsvarande rätt till självstyre och en egen stat erkänns,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svenska insatser för att stärka fredsarbetet måste utformas så att de inte legitimerar terrorister eller grupper som vill omintetgöra fredsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna känna vad i motionen anförts om att en huvuduppgift för det svenska stödet till fredsprocessen är att bidra till att stabila demokratiska institutioner kan utvecklas inom ramen för det palestinska självstyret,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna känna vad i motionen anförts om att det långsiktiga resultatet av fredsprocessen bör bli en fullständig normalisering av relationerna mellan Israel och Palestina, innefattande normalt ekonomiskt och kulturellt utbyte och gemensamma åtaganden till skydd för medborgerliga och mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av stabilitet och normalisering av förhållandet mellan alla stater i regionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen anförts om kärnvapenframställning och kärnvapenspridning.
Stockholm den 6 oktober 1996
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Lennart Rohdin (fp)