Demokratin sprider sig. Från att för ett decennium sedan ha
varit undantag är demokrati nu den dominerande
styrelseformen. Det finns enstaka diktaturer kvar i Europa
och Latinamerika: Vitryssland, Serbien-Montenegro och
Kuba.
I Central- och Östeuropa har demokratin gjort enorma framsteg och även
om situationen är bräcklig på många håll har den hårda brutala diktaturen
försvunnit nästan överallt. Mänskliga rättigheter respekteras i oändligt
mycket större omfattning än tidigare. Likväl förekommer brott mot dessa. Det
är allvarligt och skall påtalas i Europarådet och andra instanser.
I Latinamerika, som tidigare plågades av många militärdiktaturer, är det
enbart Kuba som inte har en folkvald regering. Även där är åtskilliga
demokratier bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter sitter trångt
även i vissa demokratier. Fred och försoning i Centralamerika, nu senast i
Guatemala, pekar dock i rätt riktning.
I Asien är utvecklingen också på rätt väg. Det stora undantaget är de fem-
sex länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i
öster. Här kan inte någon demokratisering skönjas och läget för de mänskliga
rättigheterna är dystert. Indonesien är det stora undantaget från regeln att
icke-socialistiska länder i denna del av världen är demokratier. Även där
saknas tecken på utveckling i demokratisk riktning.
I ett bälte från Centralasien, Iran och arabvärlden ner mot Central- och
Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen beträffande mänskliga
rättigheter är inte bättre.
I begränsad, men växande, omfattning finns en islamsk fundamentalism
som utövar förtryck mot oliktroende och kvinnor. Sudan och Iran är
upprörande exempel på detta. Det gäller i ett mindre antal av de islamska
länderna. Den afrikanska eller arabiska socialismen liksom annat sekulärt
maktbegär som t.ex. i Irak och Libyen är fortfarande en vanligare källa till
diktatur och förtryck.
Särskilt glädjande är att demokratin på allvar fått inte bara fotfäste utan
också spridning i Afrika. I södra och östra Afrika är demokrati vanligare än
diktatur. Även om situationen är bräcklig så innebär den betydande framsteg
jämfört med hur situationen var för bara ett fåtal år sedan.
Medelhavsområdet
Demokratin har så svårt att få fotfäste i arabvärlden. I syfte
att främja mänskliga rättigheter och demokrati liksom
ekonomisk utveckling och miljösamarbete, har EU en
medelhavsstrategi som innebär att alla länderna vid
Medelhavets södra och östra kust, exklusive Libyen som är
under FN-sanktioner, erbjuds s.k. euro-mediterrana avtal.
Det är associationsavtal som innebär att dessa
medelhavsländer och EU skall utgöra ett frihandelsområde år
2010.
I dialogen med EU:s samarbetsländer i Medelhavsområdet är det viktigt att
frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas. Den hittillsvarande
utvecklingen har visat att trots ett omfattande ekonomiskt tillflöde via
oljeintäkter eller bistånd har respekten för mänskliga rättigheter eller
utvecklingen mot demokrati inte kommit så långt som det vore rimligt att
kräva.
Sker inte en demokratisk utveckling och en kraftig förbättrad respekt för
mänskliga rättigheter kommer södra och östra delen av Medelhavsområdet
fortsättningsvis att vara en mycket instabil region.
Södra Afrika
Genom avvecklingen av apartheid i Sydafrika och freden och
försoningen i Moçambique är situationen i södra Afrika
gynnsam för framväxt och stabilisering av demokratin. Inom
SADC-samarbetet kommer den ekonomiska integrationen att
accelerera och Sydafrikas frihandelsavtal med EU bör rätt
hanterat ge ett värdefullt stöd till den ekonomiska
utvecklingen i hela regionen.
Det är dock angeläget att i södra Afrika bygga upp strukturer för att främja
och kontrollera att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati blir
bestående. Sverige bör i dialogen med länderna i södra Afrika betona vikten
av att det skapas regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati.
Erfarenheten från Europa visar att integrationsarbetet när Europarådet
bildades för snart 50 år sedan just startade i mänskliga rättigheter och
demokrati.
En möjlighet vore att SADC-samarbetet fick mer fasta strukturer när det
gäller att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och demokrati
bland de tolv länder som är medlemmar. Det framväxande parlamentariska
samarbetet inom organisationens ram gör detta särskilt naturligt.
Europarådets konventioner och mekanismer kan tjäna som förebild.
Det bör finnas goda möjligheter att via EU-biståndet finansiera sådan
verksamhet, eftersom det handlar om regional integration där erfarenheterna
från det europeiska integrationsarbetet kan vara intressanta. Sverige bör agera
för detta inom EU.
Utförlig rapport om
mottagarländerna
Sverige arbetar för respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati via FN-systemet, via EU och bilateralt. För ett
litet land som Sverige kan det vara svårt att bilateralt utöva
inflytande i sådana frågor. Det finns dock ett område där
Sverige borde kunna ha en särskild tyngd. Det gäller i
dialogen med de länder som mottar ett betydande bistånd. I
dessa programländer har Sverige ett direkt ansvar för att
systematiskt bidra till främjande av demokrati och mänskliga
rättigheter. Vi kan inte undandra oss vårt ansvar i detta
avseende.
Hittills har Sveriges agerande varit svagt. Bistånd har utbetalats utan några
direkta krav på att utvecklingen skall gå i riktning mot demokrati med ökad
respekt för mänskliga rättigheter. Även statsmakter som i decennier förtryckt
sitt folk har kunnat räkna med svenskt bistånd.
I vår motion En politik för tredje världen 1996/97:U201, har Moderata
samlingspartiet krävt att bistånd inte skall utgå till stater som förtrycker
sitt
folk eller allvarligt kränker mänskliga rättigheter.
Men det räcker inte med en sådan etisk regel. Sverige måste betydligt mer
aktivt föra en dialog och driva på utvecklingen.
Regeringen måste årligen i samband med budgetförslaget ge riksdagen en
utförlig rapport om situationen och utvecklingen när det gäller mänskliga
rättigheter och demokrati i mottagarländerna. Därigenom skulle det kunna
finnas ett solitt underlag för en utförlig debatt i samband med beslut om
svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant
värderar mänskliga rättigheter och demokrati kan få en mycket hälsosam
effekt i mottagarländerna.
Tyvärr har regeringen inte uppfyllt förväntningarna när det gäller att
redovisa situationen vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i
mottagarländerna. Den redovisning som sker till riksdagen är mycket
rudimentär och har snarast försämrats jämfört med redovisningen för ett par
år sedan. Det finns anledning att rikta anmärkning mot regeringens bristande
intresse för hanteringen i detta avseende.
Förbättrad kontroll
Det internationella regelsystem som syftar till att värna den
enskilda människans rätt är relativt väl utbyggt. Även om det
finns vissa brister är det stora problemet att länder inte
ansluter sig till internationella konventioner eller, vilket är
vanligare, att förpliktelserna inte uppfylls.
Det finns en rad ideella organisationer som gör ett viktigt arbete när det
gäller att övervaka situationen för mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden
borde dock nu vara mogen att också FN:s generalförsamling får en detaljerad
rapport om läget beträffande efterlevnaden av de principer varpå själva
organisationen är grundad. Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan
tjäna som föredöme, dock att granskningen bör ske direkt i
generalförsamlingen. En sådan årlig rapport borde bli föremål för ingående
och bred debatt från alla medlemsländer.
Ekonomisk tillväxt och
demokrati
En snabb ekonomisk tillväxt har ofta positiva effekter också
vad det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Ett
snabbt utrotande av fattigdomen i kombination med en högre
bildningsnivå främjar detta. Uthållig ekonomisk tillväxt är
dessutom förknippad med ekonomisk frihet där ett stort antal
aktörer bestämmer samhällsutvecklingen. Detta kan inte
kombineras med totalitärt samhälle, där statsmakten gör
anspråk på att dirigera varje del av samhällets utveckling.
De fria företagen och de självägande bönderna är viktiga ingredienser i ett
pluralistiskt samhälle och därmed förutsättningen för demokrati och
mänskliga rättigheter.
Sambandet är dock inte absolut. Även om förtrycket har lättat i länder som
Folkrepubliken Kina och Vietnam är det likväl lång väg kvar innan länderna
ens kan betraktas som framväxande demokratier. Att dra slutsatsen att de
ekonomiska förbindelserna med sådana länder skall avbrytas eller minskas
vore dock alldeles felaktigt.
Huvudregeln måste vara att stimulera en snabb fattigdomsavveckling. Det
gäller att främja handel, direktinvesteringar och andra privata insatser.
Fördelen är att dessa stimulerar den av statsmakten fristående delen av
samhället.
Ibland framförs kravet att handelsbojkotter eller avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna med ett land skall användas såsom påtrycknings-
medel. Erfarenheten visar att detta mycket sällan leder till framgång.
Sanktioner leder normalt till att landet isoleras och att diktaturen fördjupas.
Regimen kan skylla problemen på en ondsint omvärld.
I vissa särskilt allvarliga fall är sanktioner dock nödvändiga. De måste i så
fall vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att det skall få effekt och för att
det skall ha den moraliska legitimiteten. Det kan inte accepteras att enskilda
länder försöker utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla
andra länder.
Om handel och investeringar främjar företagsamhet och det
civila samhället gäller motsatsen om bistånd till statsmakten i
diktaturer eller andra länder där de mänskliga rättigheterna
förtrycks. Bistånd skall inte tillföras de strukturer som står
för förtrycket. I stället är bistånd via fria och frivilliga
organisationer särskilt viktigt i sådana situationer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom ramen för EU:s medelhavspolitik betonar
kravet på mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen med de associerade
länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i den bilaterala dialogen och inom EU verkar för en
struktur för att främja och kontrollera respekten för mänskliga rättigheter och
demokrati i södra Afrika,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dess redovisning till riksdagen av läget och utvecklingen
beträffande mänskliga rättigheter och demokrati,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i det internationella samarbetet inom FN föreslår att
dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför en årlig debatt
om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska sanktioner.
Stockholm den 2 oktober 1996
Göran Lennmarker (m)
Inger Koch (m)
Bertil Persson (m)
Lars Hjertén (m)
Sten Tolgfors (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Gustaf von Essen (m)
Henrik Landerholm (m)