Kolonialmakten Spanien lämnade 1976 Västsahara, varvid
grannlandet Marocko ockuperade landet. Denna annektering
fördömdes av FN. I 20 år har Marocko försökt att stärka sin
makt över Västsahara och fört ett grymt krig mot landets
befolkning. Många människor har dödats i kriget. Båda sidor
har tagit krigsfångar. Polisario har föreslagit fångutväxling.
Marocko har dock vägrat sådan. I Marocko hålls även civila
saharier fängslade. 1991 frigavs några hundra, men nya
arresteringar har gjorts. FN har engagerat sig i konflikten
mellan Polisario och Marocko och försökt att få till stånd en
folkomröstning när det gäller frågan om
självbestämmanderätt för Västsahara. Marocko har dock på
olika sätt saboterat FN:s försök att få en sådan till stånd. Den
har vid flera tillfällen skjutits framåt i tiden. Det hotfulla i
den aktuella situationen är att FN minskar sitt engagemang i
Västsahara, vilket skadar såväl den sahariska befolkningen
som FN:s anseende.
Den politiska situationen
Efter långdragna och intensiva förhandlingar med parterna i
konflikten mellan Polisario och Marocko lyckades FN och
OAU att 1991 utarbeta en plan som syftar till att organisera
en fri och korrekt genomförd folkomröstning i frågan om det
västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Resultatet
var en kompromiss mellan de båda parterna som också kunde
godtas av det internationella samfundet.
Under de fem år av enorma ansträngningar som förlöpt sedan dess, för att
komma till en definitiv uppgörelse, har - förutom att en bräcklig vapenvila
kommit till stånd - inga framsteg gjorts.
Alltsedan FN:s och OAU:s gemensamma plan antogs har den marockanska
regeringen använt sig av alla upptänkliga medel för att sabotera den och
försökt att förvandla den till en trojansk häst som skall "legitimera"
Marockos illegala ockupation av Västsahara. Sålunda har de marockanska
myndigheterna genomfört en massiv förflyttning av tusentals marockanska
medborgare till västsahariskt område i det uppenbara syftet att försöka få
marockanerna att bli den sahariska befolkningen överlägsen i antal. Målet är
att förhållandet marockaner/saharier skall uppnå tre till en, varefter de
inflyttade marockanerna inför folkomröstningen avses bli identifierade som
saharier med rätt att delta i folkomröstningen.
I dag är arbetet med identifiering och registrering av vilka som är saharier
och vilka som är marockaner fullständigt paralyserat. Den marockanska
regeringen vägrar kategoriskt att tillgodose de krav på öppenhet och insyn
som ställs. Den motsätter sig att Identifieringskommissionen ger offentlighet
åt de röstlängder, som i enlighet med paragraf 16 i FN:s rapport S/1996/43
från FN:s generalsekreterare skall upprättas inför folkomröstningen.
Marockos obstruktionspolitik går ut på att man vägrar samtal och
förhandlingar och syftar till att med hjälp av omfattande valfusk genomföra
en folkomröstning, som skall rättfärdiga en fortsatt ockupation av Västsahara.
Kung Hassan II uttryckte så sent som den 8 juli i år sina fortsatta
ockupationsplaner, sitt förakt för Förenta nationerna och demokratin som
sådan, då han förklarade att "med eller utan folkomröstning kommer vi att
stanna i vårt Sahara."
FN i Västsahara
Att Marocko kunnat uppträda på detta sätt beror på att man
från den marockanska regeringens sida är övertygad om att
FN saknar förmåga att uppträda med tillräcklig fasthet i
frågan om Västsaharas självständighet och att organisationen
inte är stark nog att driva igenom sina planer på en
folkomröstning som kan leda till fred i området och
självständighet för Västsahara.
FN:s säkerhetsråd har i resolution nr 1056 godtagit generalsekreterarens
åtgärd att "temporärt inställa identifieringsarbetet ... understödja minskningen
av MINURSO:s militära del med 20 % ... uppmuntra parterna att söka nya
vägar för att skapa förtroende för varandra i syfte att undanröja hinder för
genomförandet av tidigare planer ..."
Sverige, EU, FN och
Västsahara
Sverige betraktas på flera håll i världen, bland annat av
Polisario, som en oberoende röst som stött Västsaharas rätt
till självbestämmande. Sverige har fortfarande ett
internationellt anseende och ansvar att leva upp till. Därför är
det både konsekvent och rimligt att Sverige nu, i ett för
Västsaharas folk kritiskt skede i självständighetskampen,
engagerar sig än mer aktivt för att bekämpa Marockos
ockupation av Västsahara. Sverige skulle kunna spela en
framträdande roll inom EU och FN för att driva på kravet att
en folkomröstning skall äga rum under demokratiskt
anständiga former med korrekta röstlängder, respekt för
valhemligheten och med valobservatörer från olika
internationella organ som har full insyn över valproceduren.
EU:s politik i frågan om Marocko måste stå i överensstämmelse med
internationell lag och med viljan att åstadkomma en i demokratiskt avseende
godtagbar folkomröstning och understödja kampen för demokratiska
förhållanden och respekt för mänskliga rättigheter. I dag är det uppenbart att
den marockanska regimen inte hyser någon respekt för vare sig demokrati
eller mänskliga rättigheter.
Brotten mot mänskliga
rättigheter i Marocko
Den marockanska regeringen har utan rannsakning och
rättegång spärrat in anhängare till Polisario och andra
politiska motståndare. Ibland har rättegångar hållits, vilka
dock sällan varit offentliga.
Då internationella organisationer förhört sig hos marockanska myndigheter
om vart politiskt aktiva västsaharier tagit vägen har många förklarats och
rapporterats som "försvunna". I andra fall har den marockanska regeringen
förnekat de eftersöktas existens och påstått att de listor över "försvunna" som
rapporterats bara utgör en del av de propagandaknep som Polisario använder
sig av. När Amnesty International och andra internationella organisationer
efter påtryckning lyckades få 265 "försvunna" frigivna 1991, visade det sig
att flera av de personer, vars existens de marockanska myndigheterna idogt
förnekat, fanns med bland de frigivna.
Även om de marockanska myndigheterna vid några tillfällen efter
internationella påtryckningar frigivit fängslade och "försvunna" har nya
fängslanden och försvinnanden inträffat. Bland Amnesty Internationals
många uppmärksammade fall återfinns till exempel Kelthoum Ahmed Labid
El-Ouanat och hennes kamrater. Det är väl belagt att anklagelserna mot henne
och andra var falska, bevisen fabricerade, medgivanden framtvingade under
tortyr, rättegången i flera andra avseenden rättsvidrig och straffen utan rimlig
proportion till "brottet", som bestod i att de deltagit i en fredlig
protestdemonstration. Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanat dömdes av en
militärdomstol till 20 års fängelse. Starka internationella påtryckningar ledde
till slut till att Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanat frigavs under 1996.
Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanats fall är dock inget undantag. Snarare är
rättsvidriga domar och hårda straff legio medan Kelthoum Ahmed Labid El-
Ouanats frigivning är något unikt.
I de marockanska fängelserna utsätts fångarna regelmässigt för tortyr, som
i flera fall lett till döden eller givit de fängslade allvarliga skador för
resten av
livet. Detta finns väl belagt i rapporter från Amnesty International (den
senaste från 18 april 1996).
Olika diplomatiska och andra insatser måste göras för att få slut på tortyren
och framtvinga frigivning av västsahariska och andra politiska fångar i
Marocko. Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanats fall visar att sådana
ansträngningar inte är fruktlösa.
Sverige och insatserna i
flyktinglägren i Algeriet
Till följd av den svåra situationen i Västsahara - kriget och
förföljelserna - har många västsaharier tvingats att fly till
främst Algeriet. I dag finns det 24 flyktingläger i Algeriet.
Det mesta av hjälpen till dessa flyktingläger har kommit från
Algeriet, även om hjälpen kommit även från andra håll.
Algeriet genomlider emellertid just nu en långvarig
ekonomisk och politisk kris.
Sverige har lämnat ett bistånd på omkring 12 miljoner kronor till
västsahariska flyktingar i Algeriet som främst gått till kvinnor, barn och
gamla. Hjälpen har administrerats genom Rädda Barnen, Caritas och andra
frivilligorganisationer. En stor del av hjälpen går till mjölkpulver, vatten och
sjukvårdsutrustning. Av och till har olika organisationer försett flyktingarna
med kläder.
För två år sedan regnade det för första gången på femtio år - den 30-31
oktober. Det kan låta som om detta regn var välkommet i den öken där
flyktinglägren är belägna. Men regnen var skyfall, som förstörde mycket av
det som flyktingarna själva och de internationella hjälporganisationerna byggt
upp när det gäller sjukvård, skolor m.m. Likaså förstördes de bostäder i form
av lerhyddor och tält i vilka flyktingarna lever. Flyktingarna har ännu inte
återhämtat sig från dessa förstörelsebringande regn. Till råga på allt har den
gångna sommaren varit osedvanlighet. Temperaturer på upp till 53 grader
Celsius har uppmätts. Ett starkare stöd än tidigare till de västsahariska
flyktingarna i Algeriet är av nöden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat aktivt svenskt engagemang för Västsaharas framtid i EU och
FN och andra internationella organ,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om intensifierat stöd för en korrekt registrering inför och ett korrekt
genomförande av folkomröstningen i Västsahara,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördömande av Marockos agerande att försvåra möjligheterna till
dialog, förhandlingar och fångutväxling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på frigivning av de politiska fångarna från Västsahara och ett
slut på tortyren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om humanitärt bistånd till flyktingarna i Algeriet.