Kolonialmakten Spanien lämnade 1976 Västsahara, varvid grannlandet Marocko ockuperade landet. Denna annektering fördömdes av FN. I 20 år har Marocko försökt att stärka sin makt över Västsahara och fört ett grymt krig mot landets befolkning. Många människor har dödats i kriget. Båda sidor har tagit krigsfångar. Polisario har föreslagit fångutväxling. Marocko har dock vägrat sådan. I Marocko hålls även civila saharier fängslade. 1991 frigavs några hundra, men nya arresteringar har gjorts. FN har engagerat sig i konflikten mellan Polisario och Marocko och försökt att få till stånd en folkomröstning när det gäller frågan om självbestämmanderätt för Västsahara. Marocko har dock på olika sätt saboterat FN:s försök att få en sådan till stånd. Den har vid flera tillfällen skjutits framåt i tiden. Det hotfulla i den aktuella situationen är att FN minskar sitt engagemang i Västsahara, vilket skadar såväl den sahariska befolkningen som FN:s anseende.
Den politiska situationen
Efter långdragna och intensiva förhandlingar med parterna i konflikten mellan Polisario och Marocko lyckades FN och OAU att 1991 utarbeta en plan som syftar till att organisera en fri och korrekt genomförd folkomröstning i frågan om det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Resultatet var en kompromiss mellan de båda parterna som också kunde godtas av det internationella samfundet.
Under de fem år av enorma ansträngningar som förlöpt sedan dess, för att komma till en definitiv uppgörelse, har - förutom att en bräcklig vapenvila kommit till stånd - inga framsteg gjorts.
Alltsedan FN:s och OAU:s gemensamma plan antogs har den marockanska regeringen använt sig av alla upptänkliga medel för att sabotera den och försökt att förvandla den till en trojansk häst som skall "legitimera" Marockos illegala ockupation av Västsahara. Sålunda har de marockanska myndigheterna genomfört en massiv förflyttning av tusentals marockanska medborgare till västsahariskt område i det uppenbara syftet att försöka få marockanerna att bli den sahariska befolkningen överlägsen i antal. Målet är att förhållandet marockaner/saharier skall uppnå tre till en, varefter de inflyttade marockanerna inför folkomröstningen avses bli identifierade som saharier med rätt att delta i folkomröstningen.
I dag är arbetet med identifiering och registrering av vilka som är saharier och vilka som är marockaner fullständigt paralyserat. Den marockanska regeringen vägrar kategoriskt att tillgodose de krav på öppenhet och insyn som ställs. Den motsätter sig att Identifieringskommissionen ger offentlighet åt de röstlängder, som i enlighet med paragraf 16 i FN:s rapport S/1996/43 från FN:s generalsekreterare skall upprättas inför folkomröstningen.
Marockos obstruktionspolitik går ut på att man vägrar samtal och förhandlingar och syftar till att med hjälp av omfattande valfusk genomföra en folkomröstning, som skall rättfärdiga en fortsatt ockupation av Västsahara. Kung Hassan II uttryckte så sent som den 8 juli i år sina fortsatta ockupationsplaner, sitt förakt för Förenta nationerna och demokratin som sådan, då han förklarade att "med eller utan folkomröstning kommer vi att stanna i vårt Sahara."
FN i Västsahara
Att Marocko kunnat uppträda på detta sätt beror på att man från den marockanska regeringens sida är övertygad om att FN saknar förmåga att uppträda med tillräcklig fasthet i frågan om Västsaharas självständighet och att organisationen inte är stark nog att driva igenom sina planer på en folkomröstning som kan leda till fred i området och självständighet för Västsahara.
FN:s säkerhetsråd har i resolution nr 1056 godtagit generalsekreterarens åtgärd att "temporärt inställa identifieringsarbetet ... understödja minskningen av MINURSO:s militära del med 20 % ... uppmuntra parterna att söka nya vägar för att skapa förtroende för varandra i syfte att undanröja hinder för genomförandet av tidigare planer ..."
Sverige, EU, FN och Västsahara
Sverige betraktas på flera håll i världen, bland annat av Polisario, som en oberoende röst som stött Västsaharas rätt till självbestämmande. Sverige har fortfarande ett internationellt anseende och ansvar att leva upp till. Därför är det både konsekvent och rimligt att Sverige nu, i ett för Västsaharas folk kritiskt skede i självständighetskampen, engagerar sig än mer aktivt för att bekämpa Marockos ockupation av Västsahara. Sverige skulle kunna spela en framträdande roll inom EU och FN för att driva på kravet att en folkomröstning skall äga rum under demokratiskt anständiga former med korrekta röstlängder, respekt för valhemligheten och med valobservatörer från olika internationella organ som har full insyn över valproceduren.
EU:s politik i frågan om Marocko måste stå i överensstämmelse med internationell lag och med viljan att åstadkomma en i demokratiskt avseende godtagbar folkomröstning och understödja kampen för demokratiska förhållanden och respekt för mänskliga rättigheter. I dag är det uppenbart att den marockanska regimen inte hyser någon respekt för vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter.
Brotten mot mänskliga rättigheter i Marocko
Den marockanska regeringen har utan rannsakning och rättegång spärrat in anhängare till Polisario och andra politiska motståndare. Ibland har rättegångar hållits, vilka dock sällan varit offentliga.
Då internationella organisationer förhört sig hos marockanska myndigheter om vart politiskt aktiva västsaharier tagit vägen har många förklarats och rapporterats som "försvunna". I andra fall har den marockanska regeringen förnekat de eftersöktas existens och påstått att de listor över "försvunna" som rapporterats bara utgör en del av de propagandaknep som Polisario använder sig av. När Amnesty International och andra internationella organisationer efter påtryckning lyckades få 265 "försvunna" frigivna 1991, visade det sig att flera av de personer, vars existens de marockanska myndigheterna idogt förnekat, fanns med bland de frigivna.
Även om de marockanska myndigheterna vid några tillfällen efter internationella påtryckningar frigivit fängslade och "försvunna" har nya fängslanden och försvinnanden inträffat. Bland Amnesty Internationals många uppmärksammade fall återfinns till exempel Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanat och hennes kamrater. Det är väl belagt att anklagelserna mot henne och andra var falska, bevisen fabricerade, medgivanden framtvingade under tortyr, rättegången i flera andra avseenden rättsvidrig och straffen utan rimlig proportion till "brottet", som bestod i att de deltagit i en fredlig protestdemonstration. Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanat dömdes av en militärdomstol till 20 års fängelse. Starka internationella påtryckningar ledde till slut till att Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanat frigavs under 1996. Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanats fall är dock inget undantag. Snarare är rättsvidriga domar och hårda straff legio medan Kelthoum Ahmed Labid El- Ouanats frigivning är något unikt.
I de marockanska fängelserna utsätts fångarna regelmässigt för tortyr, som i flera fall lett till döden eller givit de fängslade allvarliga skador för resten av livet. Detta finns väl belagt i rapporter från Amnesty International (den senaste från 18 april 1996).
Olika diplomatiska och andra insatser måste göras för att få slut på tortyren och framtvinga frigivning av västsahariska och andra politiska fångar i Marocko. Kelthoum Ahmed Labid El-Ouanats fall visar att sådana ansträngningar inte är fruktlösa.
Sverige och insatserna i flyktinglägren i Algeriet
Till följd av den svåra situationen i Västsahara - kriget och förföljelserna - har många västsaharier tvingats att fly till främst Algeriet. I dag finns det 24 flyktingläger i Algeriet. Det mesta av hjälpen till dessa flyktingläger har kommit från Algeriet, även om hjälpen kommit även från andra håll. Algeriet genomlider emellertid just nu en långvarig ekonomisk och politisk kris.
Sverige har lämnat ett bistånd på omkring 12 miljoner kronor till västsahariska flyktingar i Algeriet som främst gått till kvinnor, barn och gamla. Hjälpen har administrerats genom Rädda Barnen, Caritas och andra frivilligorganisationer. En stor del av hjälpen går till mjölkpulver, vatten och sjukvårdsutrustning. Av och till har olika organisationer försett flyktingarna med kläder.
För två år sedan regnade det för första gången på femtio år - den 30-31 oktober. Det kan låta som om detta regn var välkommet i den öken där flyktinglägren är belägna. Men regnen var skyfall, som förstörde mycket av det som flyktingarna själva och de internationella hjälporganisationerna byggt upp när det gäller sjukvård, skolor m.m. Likaså förstördes de bostäder i form av lerhyddor och tält i vilka flyktingarna lever. Flyktingarna har ännu inte återhämtat sig från dessa förstörelsebringande regn. Till råga på allt har den gångna sommaren varit osedvanlighet. Temperaturer på upp till 53 grader Celsius har uppmätts. Ett starkare stöd än tidigare till de västsahariska flyktingarna i Algeriet är av nöden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat aktivt svenskt engagemang för Västsaharas framtid i EU och FN och andra internationella organ,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifierat stöd för en korrekt registrering inför och ett korrekt genomförande av folkomröstningen i Västsahara,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördömande av Marockos agerande att försvåra möjligheterna till dialog, förhandlingar och fångutväxling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på frigivning av de politiska fångarna från Västsahara och ett slut på tortyren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om humanitärt bistånd till flyktingarna i Algeriet.
Stockholm den 26 september 1996
Eva Zetterberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp) Ingrid Näslund (kd) Ingbritt Irhammar (c) Karl-Göran Biörsmark (fp)