FN:s säkerhetsråd antog 1991 resolution 690, där en
fredsplan för Västsahara fastslogs. Fredsplanen syftar till att
genomföra en folkomröstning där det västsahariska folket
skall få utöva sin rätt till självbestämmande och avgöra om
Västsahara skall bli en självständig stat eller integreras med
Marocko.
Denna folkomröstning har dock över fem år senare ännu inte ägt rum. Den
främsta anledningen är att Marocko med olika medel har saboterat
fredsplanens genomförande. Det allvarligaste är att man försökt förmå FN att
manipulera med röstlängden. Enligt fredsplanen skall den spanska
folkräkningen från 1974 ligga till grund för röstlängden. I denna folkräkning
registrerades ca 74 000 västsaharier. Marocko har i strid med fredsplanen fört
in ca 50 000 människor i Västsahara och dessutom har man försökt förmå FN
att lägga till ca 120 000 personer från södra Marocko till röstlängden.
Marocko har också vid ett flertal tillfällen brutit den vapenvila som infördes i
enlighet med fredsplanen.
Det arbete som bedrivits i en partssammansatt identifieringskommission
för att registrera väljare till folkomröstningen ligger nu nere. Marocko har här
motsatt sig efterlevnaden av krav från FN:s generalsekreterare på öppenhet
och offentlighet vad gäller identifierade väljare. FN:s säkerhetsråd har i en
resolution ställt sig bakom att identifieringsprocessen skjuts upp.
Marocko har konsekvent saboterat fredsansträngningarna och FN har inte
agerat tillräckligt kraftfullt till stöd för sin egen fredsplan. Läget är nu
mycket
allvarligt. Det är risk att FN-styrkan MINURSO kommer att hemkallas utan
att en fri, rättvis och demokratisk folkomröstning ägt rum och att en
folkomröstning så småningom genomförs på Marockos villkor. I det läget kan
konflikten övergå i ett nytt skede av krig.
Afrikas sista koloni har länge väntat på sin självständighet. Det är också
ytterligt viktigt att inte det internationella förtroendet för FN nu faller och
FN
kan synas legitimera en ockupation. Det är därför av yttersta vikt att den
fredsplan som säkerhetsrådet beslutade om genomförs. Lika nödvändigt är
det att säkerhetsrådet genomdriver de resolutioner man antagit i frågan.
Sverige måste agera inom FN för att MINURSO stannar i området med
syfte att genomföra en fri och rättvis folkomröstning och så att Marocko går
in i direkta förhandlingar med Polisario i syfte att undanröja de hinder som
omöjliggör att en sådan folkomröstning för närvarande kan komma till stånd.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna mot västsaharierna fortsätter enligt
Amnesty International; tortyr, tvångsförsvinnanden och långa fängelsestraff
förekommer. Fängelserna byggs ut. Detta trots MINURSO:s närvaro. I EU:s
relationer med Marocko måste efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna
och viljan att förverkliga FN:s fredsplan prioriteras. Regeringen bör verka för
att såväl Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i
Västsahara skall kunna granskas av internationella experter. En
undersökningskommission kan vara ett värdefullt instrument.
Konflikten har inneburit att västsaharierna i över 20 år har tvingats leva i
flyktingläger i en mycket ogästvänlig öken i sydvästra Algeriet. Algeriet är
också det land som på olika sätt mest bidragit till överlevnaden i dessa
flyktingläger, men det stödet har dock minskat. Därför är det internationella
humanitära stödet mycket viktigt.
Enskilda organisationer i Sverige ger humanitärt stöd på olika sätt till
västsahariska flyktingar och de läger som drivs av befrielserörelsen Polisario.
Stödet kanaliseras för närvarande främst genom Caritas. Det är viktigt att det
fortsätter och utvecklas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN,
EU och andra internationella sammanhang verkar för att den av FN beslutade
fredsplanen snarast genomförs inklusive en fri och rättvis folkomröstning,
samt att alla ansträngningar görs för att möjliggöra en dialog mellan Marocko
och Polisario i syfte att övervinna hindren för fredsplanens genomförande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige främst
i EU verkar för att en internationell övervakning av MR-situationen äger rum,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det svenska
humanitära biståndet till flyktinglägren ökar.
Stockholm den 2 oktober 1996
Berit Löfstedt (s)
Lena Klevenås (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Hans Karlsson (s)
Pär-Axel Sahlberg (s)