FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972
innebar ett genombrott för en global helhetssyn på
miljöproblemen. Konferensens deltagande länder slog fast att
utvecklingen i miljön är en gemensam angelägenhet för hela
mänskligheten. Därmed följde också slutsatsen att skadliga
utsläpp i ett land kan ge allvarliga konsekvenser i ett annat.
De gränsöverskridande föroreningarna till havs och i luften
hamnade i blickpunkten. Därför krävdes nu också att
nationerna började samarbeta över gränserna.
Ett konkret resultat av Stockholmskonferensen var att FN upprättade sitt
miljöprogram (UNEP). En mängd olika avtal har därefter skapats i UNEP:s
regi.
Den internationella miljörätten har utvecklats från att vara en internationell
rättsordning för samvaro till att bli en internationell rättsordning för
samarbete. Detta märks inte minst av antalet internationella organisationer.
Idag är de snarare för många än för få; flera organisationers uppgifter
överlappar varandra och organisationerna är ofta bristfälligt samordnade. Det
har blivit en form av generalmedicin att inrätta en ny organisation så fort ett
internationellt miljöproblem uppstått. Vid Riokonferensen beslutades t.ex. att
ett nytt organ - kommissionen för hållbar utveckling - skulle inrättas under
FN:s ekonomiska och sociala råd.
Det är dags att stärka
UNEP:s roll till en kraftfull
instans inom FN-systemet
UNEP är inget fackorgan utan är ett biträdande organ till
generalförsamlingen och, i enlighet med artikel 22 i FN-
stadgan, etablerat som en autonom och oberoende enhet
inom ramen för FN:s sekretariat. Det har ingen inga
självständiga befogenheter och ingen överstatlig makt, utan
spelar främst en samordnande roll. UNEP har under hela sin
existens haft en otillräcklig finansiering vilket är en av
förklaringarna till att organet hittills kommit att spela en
relativt begränsad roll. De administrativa kostnaderna för
UNEP och dess styrelse faller under FN:s budget medan
miljöfonden ska bekosta miljöåtgärder. Den senare är en
frivillig fond grundad på FN-medlemmarnas löften om att
lämna bidrag. Dessa bidrag har alltid varit otillräckliga för att
finansiera miljöprogram av allmänt intresse.
Före Stockholmskonferensen uttrycktes en viss oro för att ett nytt
fackorgan med öppet medlemskap bland ett flertal av världens länder, alla
med olika prioriteringar vad gäller miljön, skulle bli handlingsförlamat. Nu
inser dock alltfler behovet av en kraftfull instans inom FN-systemet med
utökade befogenheter att se till att de överenskomna åtgärderna inom
miljöområdet också blir genomförda. Miljöpartiet de gröna förordar därför
att Sveriges regering skall verka för att UNEP ombildas till fackorgan.
UNEP skulle som fackorgan med självständig rättslig status, ett stort antal
medlemmar och en utökad budget ha mycket bättre förutsättningar för att
lansera långsiktiga miljöprogram. I egenskap av biträdande organ är UNEP
beroende av frivilliga bidrag från staterna. Om det däremot vore ett
fackorgan skulle det ha en fastlagd budget baserad på proportionella bidrag
från medlemmarna. Som biträdande organ, skapat av generalförsamlingen
och tillika under dess bemyndigande, blir UNEP:s inriktning och verksamhet
hela tiden granskad av församlingen. Generalförsamlingen kan göra
ändringar i UNEP:s dagordning eller helt enkelt upplösa programmet. Om
UNEP i stället vore ett fackorgan skulle det kunna behålla sin oberoende
ställning och ändå vara knutet till FN.
Det viktigaste skälet är kanske att UNEP:s oberoende ställning som
fackorgan skulle göra det möjligt att, åberopande FN-stadgans artikel 96 (2),
begära Internationella domstolens rådgivande yttrande i principfrågor. Det
finns fortfarande många viktiga frågor inom miljörätten som behöver
juridiskt klarläggas av en internationell rättsinstans som Internationella
domstolen. En sådan fråga är t.ex. huruvida rätten till en god livsmiljö ska
anses vara en mänsklig rättighet.
Som fackorgan skulle UNEP även kunna vara mer aktiv i fråga om att
utarbeta fler internationella bindande instrument, speciellt inom områden
som inte faller under något av de andra FN-organens kompetensområde.
Internationell handel med kemikalier och landbaserade havsföroreningar är
två exempel på sådana områden.
De flesta miljöfrågor som i dag regleras i nationell miljölagstiftning är
också - i större eller mindre utsträckning - föremål för internationella
överenskommelser. Den internationella miljörätten utgör en del av det
internationella rättssystemet. Något internationellt "lagstiftande" organ finns
inte. FN:s generalförsamling, vars syfte är att motsvara en lagstiftande
församling, kan inte besluta om rättsregler eller anta konventioner mot staters
vilja. Det är staterna själva som intar det lagstiftande organets - riksdagens -
roll på den internationella arenan. Den internationella rätten "skapas"
antingen genom internationella överenskommelser eller sedvana.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att UNEP ombildas till fackorgan.
Stockholm den 30 september 1996
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Annika Nordgren (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)