FN:s miljöprogram (UNEP)
FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972 innebar ett genombrott för en global helhetssyn på miljöproblemen. Konferensens deltagande länder slog fast att utvecklingen i miljön är en gemensam angelägenhet för hela mänskligheten. Därmed följde också slutsatsen att skadliga utsläpp i ett land kan ge allvarliga konsekvenser i ett annat. De gränsöverskridande föroreningarna till havs och i luften hamnade i blickpunkten. Därför krävdes nu också att nationerna började samarbeta över gränserna.
Ett konkret resultat av Stockholmskonferensen var att FN upprättade sitt miljöprogram (UNEP). En mängd olika avtal har därefter skapats i UNEP:s regi.
Den internationella miljörätten har utvecklats från att vara en internationell rättsordning för samvaro till att bli en internationell rättsordning för samarbete. Detta märks inte minst av antalet internationella organisationer. Idag är de snarare för många än för få; flera organisationers uppgifter överlappar varandra och organisationerna är ofta bristfälligt samordnade. Det har blivit en form av generalmedicin att inrätta en ny organisation så fort ett internationellt miljöproblem uppstått. Vid Riokonferensen beslutades t.ex. att ett nytt organ - kommissionen för hållbar utveckling - skulle inrättas under FN:s ekonomiska och sociala råd.
Det är dags att stärka UNEP:s roll till en kraftfull instans inom FN-systemet
UNEP är inget fackorgan utan är ett biträdande organ till generalförsamlingen och, i enlighet med artikel 22 i FN- stadgan, etablerat som en autonom och oberoende enhet inom ramen för FN:s sekretariat. Det har ingen inga självständiga befogenheter och ingen överstatlig makt, utan spelar främst en samordnande roll. UNEP har under hela sin existens haft en otillräcklig finansiering vilket är en av förklaringarna till att organet hittills kommit att spela en relativt begränsad roll. De administrativa kostnaderna för UNEP och dess styrelse faller under FN:s budget medan miljöfonden ska bekosta miljöåtgärder. Den senare är en frivillig fond grundad på FN-medlemmarnas löften om att lämna bidrag. Dessa bidrag har alltid varit otillräckliga för att finansiera miljöprogram av allmänt intresse.
Före Stockholmskonferensen uttrycktes en viss oro för att ett nytt fackorgan med öppet medlemskap bland ett flertal av världens länder, alla med olika prioriteringar vad gäller miljön, skulle bli handlingsförlamat. Nu inser dock alltfler behovet av en kraftfull instans inom FN-systemet med utökade befogenheter att se till att de överenskomna åtgärderna inom miljöområdet också blir genomförda. Miljöpartiet de gröna förordar därför att Sveriges regering skall verka för att UNEP ombildas till fackorgan.
UNEP skulle som fackorgan med självständig rättslig status, ett stort antal medlemmar och en utökad budget ha mycket bättre förutsättningar för att lansera långsiktiga miljöprogram. I egenskap av biträdande organ är UNEP beroende av frivilliga bidrag från staterna. Om det däremot vore ett fackorgan skulle det ha en fastlagd budget baserad på proportionella bidrag från medlemmarna. Som biträdande organ, skapat av generalförsamlingen och tillika under dess bemyndigande, blir UNEP:s inriktning och verksamhet hela tiden granskad av församlingen. Generalförsamlingen kan göra ändringar i UNEP:s dagordning eller helt enkelt upplösa programmet. Om UNEP i stället vore ett fackorgan skulle det kunna behålla sin oberoende ställning och ändå vara knutet till FN.
Det viktigaste skälet är kanske att UNEP:s oberoende ställning som fackorgan skulle göra det möjligt att, åberopande FN-stadgans artikel 96 (2), begära Internationella domstolens rådgivande yttrande i principfrågor. Det finns fortfarande många viktiga frågor inom miljörätten som behöver juridiskt klarläggas av en internationell rättsinstans som Internationella domstolen. En sådan fråga är t.ex. huruvida rätten till en god livsmiljö ska anses vara en mänsklig rättighet.
Som fackorgan skulle UNEP även kunna vara mer aktiv i fråga om att utarbeta fler internationella bindande instrument, speciellt inom områden som inte faller under något av de andra FN-organens kompetensområde. Internationell handel med kemikalier och landbaserade havsföroreningar är två exempel på sådana områden.
De flesta miljöfrågor som i dag regleras i nationell miljölagstiftning är också - i större eller mindre utsträckning - föremål för internationella överenskommelser. Den internationella miljörätten utgör en del av det internationella rättssystemet. Något internationellt "lagstiftande" organ finns inte. FN:s generalförsamling, vars syfte är att motsvara en lagstiftande församling, kan inte besluta om rättsregler eller anta konventioner mot staters vilja. Det är staterna själva som intar det lagstiftande organets - riksdagens - roll på den internationella arenan. Den internationella rätten "skapas" antingen genom internationella överenskommelser eller sedvana.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att UNEP ombildas till fackorgan.
Stockholm den 30 september 1996
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Annika Nordgren (mp) Gudrun Lindvall (mp) Gunnar Goude (mp)