Barentsregionen består av Nordland, Troms och Finnmarks
fylken i Norge, Norrbottens län i Sverige, Lapplands län i
Finland och Murmansk, Arkangelsk och Karelens län i
Ryssland.
En särpräglad arktisk miljö präglar de fyra länderna. Kännetecknande för
regionen är stora avstånd, gles befolkning och hårt klimat.
Samarbetet inom regionen har på senare år fått en fastare struktur och
klarare målsättningar. Vid en konferens i Kirkenes 1993 antogs en
deklaration som bl.a framhåller vikten av att arbeta för en hållbar utveckling
i regionen. De fem nordiska länderna och Ryssland samt EG-kommissionen
bildade det euroarktiska Barentsrådet.
Även ett regionalt Barentsråd bildades, där Norrbotten ingår, och innehar
ordförandeskapet fram till januari 1997. I regionrådet ingår även företrädare
för regionens urbefolkningar.
Det här är en stor utmaning för länet, och om samarbetet utvecklas bra kan
vi i Norrbotten få mycket stora fördelar av den ryska marknaden och de ryska
naturtillgångarna.
Nya möjligheter har öppnats på Nordkalotten. Med sina outnyttjade
naturtillgångar och välutbildade befolkning är Kolahalvön tillgänglig som en
möjlig marknad. Naturtillgångarna är stora: gas, olja, skog, metaller,
mineraler samt fiske. Råvarorna skulle kunna bearbetas i Sverige och ge
många arbetstillfällen.
Det ökade samarbetet mellan näringslivet i norra Norden ställer ökade krav
på kommunikationssystemet. Idag måste man köra via Ivalo-Murmansk för
att komma ut på Kolahalvön eller åka via Norge. För att knyta ihop de olika
vägsystemen krävs att Sallavägen till Kandalaksha blir färdig. Ett annat
nödvändigt projekt är att en järnväg byggs parallellt med Sallavägen som
skulle öppna en förbindelse från Kolahalvön till Sveriges järnväg. Positivt är
att det sedan ca ett och ett halvt år finns flygförbindelse mellan Luleå och
Murmansk.
Ett antal företag i Norrbotten har etablerat handelsförbindelser med
Murmanskområdet. Det finns dock en hel del problem t.ex tullhanteringen
mot tredje land. Situationer har inträffat som gjort att varor blivit kvar i
tullager i Ryssland i 1-2 veckor i avvaktan på klarering, vilket är hämmande
både ur produktionssynpunkt och ekonomisk synpunkt. Om vi kan hitta
smidigare lösningar inom detta område skulle det kunna innebära att
verksamheter som tidigare varit förlagda i Asien, kan läggas inom
Barentsregionen. Detta skulle bidra till en snabbare och positivare utveckling
beträffande ekonomi och sysselsättning i Ryssland.
Miljösituationen på Kolahalvön kan betecknas som katastrofal. Det finns
tre klart definierade högriskfaktorer i regionen. En av dessa är Kolas
kärnkraftverk med 4 reaktorer, varav 2 är i uselt skick. Enligt IAEA är det
25 % risk för att en olycka ska inträffa under reaktorernas livstid. FOA har
arbetat fram spridningskartor för utsläpp från Kolahalvön, och modellen visar
att det mesta nedfallet skulle drabba norra Skandinavien men även de baltiska
staterna.
Ett annat hot är atomubåtarna. Det är vid bränslebyte, inför skrotning och
vid själva skrotningen som riskerna uppkommer. Idag ligger mellan 50 och
60 ubåtar och väntar på skrotning. Kapacitet finns att ta hand om ett par
stycken varje år. Under tiden ligger de andra och rostar sönder och det är risk
för att de börjar läcka.
Det saknas också lager för att ta hand om utbränt kärnbränsle och
kärnavfall. De lager som finns är mer än överfulla. Det lagras idag
motsvarande 200 reaktorhärdar längs kusten. Förutom dessa lager förvaras
kärnavfall på pråmar och fartyg vid de marina baserna, vilka motsvarar
omkring 20 reaktorhärdar. Ständigt finns hotet om att en kedjereaktion ska
starta vid något av de överfyllda lagren. Det räcker med en brand för att
katastrofen skulle vara ett faktum.
Det behövs mycket resurser för att komma tillrätta med miljöproblemen på
Kolahalvön.
De insatser som behöver göras är så stora att medel från de nordiska
länderna och EU inte räcker till. Vi behöver samarbeta för att vi på allvar ska
kunna avvärja miljöhoten i vårt grannskap. EU har bidragit med ca 7,5
miljoner ecu de senaste åren. Även Sverige har bistått med resurser till
Kolahalvön men det återstår mycket att göra. Den svenska regeringen kan
bevaka dessa frågor i EU, och nu när Sverige får ordförandeskapet i det
euroarktiska Barentsrådet finns ännu större möjligheter.
Sverige har också forskningsresurser, genom högskolan i Luleå, som kan
bidra med att bistå hela Barentsregionen med bl.a malmgeologisk forskning
och forskning om gruvindustrins restprodukter .
Samarbetet i det regionala Barentsrådet bör utgå utifrån de lokala
förhållandena och den lokala befolkningens behov. Via Norrbotten kan
Sverige spela en viktig roll i nordvästra Ryssland och våra kunskaper och
erfarenheter om att leva och verka i arktisk miljö kan bli en stor exportvara.
För att klara det måste regionrådet få ekonomiska förutsättningar för sitt
arbete. Den miljard som regeringen anslår till samarbetet med Östersjö-
regionen, bör till en del även satsas på samarbetet inom Barentsregionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser till Barentssamarbetet för vidare utveckling i regionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Birgitta Gidblom (s)
Ulf Kero (s)
Lars U Granberg (s)
Lennart Klockare (s)
Monica Öhman (s)
Lennart Thörnlund (s)
Kristina Zakrisson (s)