Vår generation har den historiska möjligheten att se till att
hela Europa är fritt och fredligt, uppnår välstånd och välfärd.
Den nu pågående regeringskonferensen inom EU måste resultera i sådana
ändringar i unionens struktur att länderna i Baltikum, Centraleuropa och
Östeuropa samt Cypern och Malta ges verkliga möjligheter att bli
medlemmar. Några av dem bör ha möjligheter att bli det redan före
sekelskiftet och samtliga inom 8-9 år. Därmed skulle EU inom överblickbar
framtid ha 25-30 medlemmar.
Att uppnå detta mål kräver betydande förändringar i unionens sätt att fatta
beslut och i reglerna för jordbruks- och regionalpolitiken.
Vi ser inte EU som ett självändamål utan som det bästa medlet att i vår
världsdel uppnå centrala liberala mål som frihet, fred, välstånd, välfärd, god
miljö och effektiv brottsbekämpning.
EU skall ägna sig åt de gränsöverskridande problemen, åt de frågor där
nationalstaterna inte räcker till. EU skall inte syssla med sådana frågor som
bäst löses av de enskilda individerna och familjerna, av kommunerna, av
regionerna eller av medlemsstaterna.
De beslut som fattas på EU-nivå skall vara öppna för insyn och bättre än nu
kunna kontrolleras av medborgarna genom deras nationella parlament och
genom det direktvalda Europaparlamentet.
Den inre marknaden är av stor betydelse för att binda medlemsländerna
närmare varandra och för att öka välståndet i Europa. En gemensam valuta
skulle, även om inte alla medlemsländer kan vara med från början, förstärka
den inre marknaden. Sverige bör sträva efter att vara med.
Reformer för att möjliggöra
utvidgningen
Vi har i tidigare motioner pekat på att huvuduppgiften att
möjliggöra utvidgningen av EU kräver en koncentration på
denna uppgift och en vilja att driva på de förändringar som
krävs för att utvidgningen skall vara möjlig.
Fram till de omedelbara förberedelserna inför det europeiska toppmötet i
Dublin i början av oktober har det inte framstått som om regeringen anslutit
sig till detta synsätt. De uttalanden som nu ägt rum från regeringens sida
inger dock hopp om att regeringen på allvar tänker ägna sig åt huvudfrågan
och att man inser att en union med 25-30 medlemmar behöver ett annat
system för beslutsfattande än det som byggdes upp för en gemenskap med 6
medlemmar. Vi hälsar förstås denna omsvängning i regeringens attityder med
stor tillfredsställelse och hoppas att det förhållandet att insikten kommit sent
inte skall ha inneburit att målets uppnående försvårats.
Det blir naturligtvis ohanterligt att i en union med 25-30 medlemmar
bibehålla en så pass omfattande vetorätt som den nuvarande. Enligt vår
mening bör vetorätten inskränkas till ett fåtal av de områden som EU har att
besluta om.
Vi har flera gånger pekat på att en annan förändring i EU:s beslutsregler
skulle kunna vara att beslut inte bara skall ha bakom sig den majoritet av
rösterna i ministerrådet som föreskrivs för de olika typerna av ärenden utan
också länder som representerar en majoritet av unionens befolkning. En sådan
förändring skulle då innebära ett bibehållande av de olika ländernas
nuvarande röstetal, med dess gynnande av de mindre länderna, men skulle
skapa en garanti för att bindande beslut i ministerrådet skulle ha bakom sig
länder som representerar ett flertal av befolkningen. Den hittillsvarande
utvecklingen under konferensen har inte gett oss anledning att ändra vår
uppfattning om att ett införande av principen om dubbla majoriteter skulle
underlätta upptagandet av nya medlemmar.
En betydande fördel med en lösning av denna typ är att den minskar
behovet av nya, potentiellt uppslitande, diskussioner inför varje omgång av
nya medlemmar.
Flera andra förändringar kommer att krävas, exempelvis vad gäller antalet
kommissionärer, deras befogenheter och deras relationer till varandra. En
annan fråga som sannolikt kommer att behöva diskuteras är antalet ledamöter
i Europaparlamentet och fördelningen av antalet ledamöter mellan
medlemsländerna.
Vi har många gånger fört fram de demokratiska argumenten för att
förstärka Europaparlamentets befogenher på ministerrådets bekostnad. En
sådan förstärkning skulle, tillsammans med en ökad roll för de nationella
parlamenten i formandet av den nationella EU-politiken, öka legitimiteten i
de fattade besluten. Dessa är viktiga frågor, även om de inte är avgörande för
nya länders möjlighet att bli medlemmar. Vi beklagar att en riksdagsmajoritet
i våras inte delade vår uppfattning om behovet av en förstärkning av
parlamentets roll då bindande lagstiftning tas.
Förutom ändringar i EU:s författningar behövs ändringar i jordbruks-
politiken och i regionalpolitiken.
Vi är starka anhängare av en avreglering av den gemensamma jordbruks-
politiken.Vi önskar också att de delar av regionalpolitiken som inte handlar
om överföring av medel från medlemsländer med högre levnadsstandard till
dem med lägre i större utsträckning skall kunna skötas av medlemsländerna.
Men huvudskälet nu till att göra ändringar i jordbruks- och regionalpolitiken
är att ett bibehållande av reglerna försvårar eller kanske till och med
omöjliggör östutvidgningen. Detta beror naturligtvis på att kostnaderna för att
tillämpa dagens regler på de nya medlemmarna upplevs som alltför
betungande av de nuvarande medlemmarna.
Dessa frågor hör inte formellt till konferensens huvudfåra om översyn av
traktaterna, men behöver åtminstone en bred samsyn om huvudinriktningen
under kommande år. Vad beträffar regionalpolitiken och strukturfonderna
synes det finnas vissa möjligheter att komma fram. Det skulle då handla om
begränsningar i de maximala bidrag ett land skulle kunna få, sannolikt mätt i
relation till varje mottagarlands egen produktion.
Jordbrukspolitiken kommer sannolikt att bli svårare att finna lösningar på.
En del av de lösningar som nu diskuteras innebär att man under mycket lång
tid - eller till och med permanent - skulle ha förmånligare regler för
Västeuropas relativt rika bönder än för Östeuropas fattiga bönder. Detta är en
lösning som svårligen låter sig försvaras. Därför behöver andra lösningar tas
fram.
Rätt frågor på rätt nivå
EU måste vara effektivt. Det betyder att beslutsmaskineriet
måste vara effektivt. Men det betyder också att EU skall ägna
sig åt rätt frågor. Det finns i dag frågor där
beslutsmöjligheterna på EU-nivån är för små. Det finns
också frågor där möjligheterna att besluta är för stora.
Ett exempel på frågor där möjligheterna är för små är ekonomiska
styrmedel för en bättre miljö. Dessa frågor räknas idag till skattefrågorna, för
vilka varje lands vetorätt gäller. Vi har i vår motion om Europa och miljön
fortsatt att kräva att dessa frågor framdeles skall behandlas som de
miljöfrågor de är och inte som skattefrågor. Vi har därvid påmint om att den
danska regeringen vid regeringskonferensen presenterat konkreta förslag till
traktatsändringar, som syftar till att göra EU mer effektivt i arbetet mot
gränsöverskridande miljöproblem.
Ett annat område gäller den gränsöverskridande brottsligheten. Det är
uppenbart att det hittillsvarande mellanstatliga samarbetet inte är tillräckligt
för att effektivt bekämpa den internationella brottsligheten. Därför bör viktiga
delar av den s k tredje pelaren överföras till den s k första pelaren, d v s
mer
av samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet bör bli föremål för
gemensamt beslutsfattande. Förutom att detta skulle öka effektiviteten, så
skulle den demokratiska kontrollen och insynen förstärkas genom att EG-
domstolen och Europaparlamentet på dessa områden fick samma befogen-
heter som de idag har inom den s k första pelaren.
Det tredje viktiga området där unionen behöver större befogenheter gäller
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vetorätten bör här begräns-
as till de frågor som verkligen är av vitalt nationellt intresse. Vi uppfattade
i
våras det som att regeringen på ytan hade samma uppfattning som den vi
förespråkar, men att regeringen förespråkade en avsevärt vidare definition av
vad vitalt nationellt intresse kan anses vara. Det finns skäl att tro att detta
fortfarande är fallet.
Om det på dessa tre områden - gränsöverskridande miljöförstöring, inter-
nationell brottslighet och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken -
således behövs mer samarbete, så finns det områden där det behövs mindre
av lösningar på unionsnivån.
En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den
enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte
är möjligt med individuella beslut bör besluten tas av den lägsta praktiska
politiska nivån. Denna liberala närhetsprincip är inte identisk med den av
katolsk sociallära inspirerade subsidiaritetsprincipen, men i det praktiska
arbetet inom EU bör de båda principerna i det stora flertalet fall leda till
samma slutsatser om vilken beslutsnivå som är den lämpliga.
De flesta exemplen på onödiga beslut på EU-nivån härrör från den
gemensamma jordbrukspolitiken. De är ofta en naturlig följd av att EU:s
jordbrukspolitik mycket handlar om ekonomiskt stöd till olika produkter. Den
som betalar pengar till en viss typ av produktion vill förstås veta vad man
betalar pengar till. Denna mekanism är ytterligare ett skäl till varför EU:s
jordbrukspolitik bör förändras. Men det finns också andra områden där EU
inte heller borde fatta beslut.
Det är den enskilde som bäst kan avgöra om jordgubben är tillräckligt stor
eller inte. Det är kommunen eller regionen som bäst kan avgöra hur lång en
lokalbusslinje får vara. Det är medlemslandets riksdag som bäst kan avgöra
hur föräldraförsäkringen skall vara utformad. Det finns inga starka argument
för att skapa en gemensam turistpolitik inom EU. Det är inte EU som skall
bestämma om alkoholpolitiken i de enskilda medlemsländerna skall vara
restriktiv eller inte.
Sverige bör vara pådrivande för att subsidiaritetsprincipen stärks i EU:s
fördrag. Den svenska regeringen bör vidare, som vi föreslog i vår motion
inför regeringskonferensen, verka för att den s k gummiparagrafen, artikel
235 i Romfördraget, omarbetas. Sverige bör också i allt arbete inom EU
arbeta för att unionsnivån bara används i de fall då nationella nivåer (eller
nivåer inom medlemsländerna) inte är tillfyllest för att lösa problemen.
Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av
att unionen inte är beslutskapabel i genuint gemensamma frågor som av att
unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är därför
inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats. Ett sätt
att
åstadkomma detta är införandet av en kompetenskatalog. Vi har redan
tidigare dragit slutsatsen att regeringskonferensen inte kommer att resultera i
en sådan. Det är då desto viktigare att ett resultat av regeringskonferensen
blir
att subsidiaritetsprincipen stärks i fördragen.
Den gemensamma valutan
Ett av EU:s största framsteg är skapandet av den inre
marknaden. Mycket återstår ändå innan hindren att sälja
varor och tjänster inom andra medlemsländer är undanröjda.
Det behövs en ständig kamp för att motverka mer eller
mindre protektionistiska ambitioner att slå vakt om eller till
och med skapa egna regelverk. Ofta finns det mest utbredda
motståndet mot en fungerande inre marknad på lägre nivåer
än nationalstaten. Fortfarande kan svenska dörrtillverkare
inte sälja sina produkter i hela Tyskland utan att deras
produkter har godkänts av myndigheter i var och en av de
sexton tyska delstaterna!
Trots många olösta problem inom den inre marknaden torde frånvaron av
en gemensam valuta ändå vara det största hindret för mera handel, inte minst
för de små och medelstora företagen.
Det starkaste argumentet för en gemensam valuta är att en sådan skulle
knyta medlemsländerna mycket närmare varandra. Även om inte alla nu-
varande och kommande medlemsländer i EU skulle kunna vara med från
början, så skulle beslutet och genomförandet av en gemensam valuta spela en
stor roll för enandet av Europa.
Det mesta talar nu för att en sådan gemensam valuta - euron - kommer att
finnas före år 2000. Sannolikheten för detta har ökat under det gångna året.
Sverige kommer sannolikt, med undantag av kriteriet om statsskuldens
storlek, att klara de s k konvergenskriterierna. Troligen kommer i slutom-
gången statsskuldsvillkoret inte att vara ett avgörande hinder för att Sverige
skall kunna vara med från början.
Vi har många gånger uttalat vårt stöd för skapandet av en gemensam valuta
och att Sverige bör vara med i detta s k tredje steg av EMU.
Det mest sannolika är, som nämnts, att det inom några år blir en gemensam
valuta för flera av EU:s medlemsländer och att Sverige får vara med från
starten. Vår uppfattning är densamma som tidigare. Sverige bör vara med.
Tidpunkten är inte viktigast, även om mycket talar för att det bör ske vid en
tidig tidpunkt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om östutvidgningens prioritet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbetet mot internationell brottslighet,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade beslutsregler för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förstärkt subsidiaritetsprincip.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Håkan Holmberg (fp)
Bo Könberg (fp)