Bakgrund
Redan den 13 juli 1984 kom Frankrike och Västtyskland överens om att det skulle bli lättare att passera den fransk- tyska gränsen. Tillsammans med Beneluxländerna, som också ville att asyl- och invandringspolitik skulle ingå i samarbetet, kom de två länderna 1985 överens om ett avtal som fick namnet Schengen efter den lilla stad i Luxemburg där förhandlingarna hade ägt rum. Avtalet hemlighölls och stod utan insyn under en lång tid.
I juni 1990 undertecknades Schengenavtalets tillämpningskonvention. Detta 142 artiklar långa avtal innehåller detaljerade bestämmelser om hur det praktiska genomförandet av avvecklingen av de inre gränskontrollerna mellan länderna ska gå till. Frånvaron av dessa gränskontroller ska ersättas med s k kompensatoriska åtgärder.
Schengenkonventionen trädde i kraft den 26 mars 1995. Förutom de ovannämnda länderna fanns då också Spanien och Portugal med. Grekland och Italien ingick också, men har av olika anledningar inte fått delta från början. Danmark sökte i maj 1994 observatörskap, med sikte på medlemskap.
I ett gemensamt utspel av de nordiska statsministrarna vid Nordiska rådets möte i Reykjavik den 27 februari 1995 meddelade de att regeringarna ville förhandla med Schengenländerna om ett nordiskt deltagande.
Den 1 maj i år blev Sverige observatör i Schengen, med sikte på medlemskap. Schengens nuvarande ordförandeland Luxemburg har sagt sig vilja prioritera de nordiska ländernas inträde i Schengen - vid Schengens exekutivkommittés (Schengens justitie- eller invandrarministrar) möte i december i år planeras förhandlingarna vara klara.
Schengenavtalet ligger alltså formellt utanför EU, men kan ses som ett försök att skynda på EU-arbetet vad gäller fri rörlighet. Redan i Romfördraget finns skrivningar om fri rörlighet inom området. I syfte att åstadkomma denna upprättade EU-kommissionen under ledning av dess dåvarande ordförande Jacques Delors i mitten av 80-talet en vitbok där de hinder som fanns för den fria rörligheten och vad som kunde göras för att undanröja dessa räknades upp. I januari 1993 infördes också fri rörlighet för tjänster, varor och kapital inom EU, men inte för personer.
Avtalet
Gränskontroll
De inre gränserna, dvs länderna mellan Schengenländerna, ska få passeras överallt utan någon personkontroll. Personkontrollen flyttar i stället in i länderna. Passkontrollen vid gränsen ersätts av möjlighet för myndigheterna att göra legitimationskontroller inne i landet. För att förverkliga den fria rörligheten inom EU reses murar mot de länder som inte är med i Schengen. De s k yttre gränserna får i princip passeras bara under fastställda öppettider och enbart vid gränsövergångsställen, för den som bryter mot detta följer sanktioner. Detaljerade bestämmelser om övergångarna ska fastställas av den exekutiva kommittén. Flygpassagerare från tredje land ska genomgå både personkontroll och kontroll av handbagage. För vistelse under tre månader beviljas utländska medborgare inresa om följande kriterier är uppfyllda: vederbörande ska, heter det, ha ett eller flera giltiga dokument som tillåter passerande av gränsen, ha giltigt visum om sådant krävs, i förekommande fall kunna uppvisa dokument som bevisar syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen, ha tillräckliga medel för uppehälle och återresa och inte finnas registerad på spärrlista. Vidare får personen i fråga inte anses utgöra risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av de avtalsslutande parternas internationella förbindelser. Uppfyller inte den som vill inresa alla dessa krav vägras han eller hon inresa - blir någon insläppt trots detta får vederbörande bara vistas i det landet han eller hon blir insläppt i. Den yttre gränskontrollen ska alltså gälla alla utländska medborgare och inte enbart begränsas till stickprovskontroller. Utländska medborgare ska också kontrolleras när de reser ut från ett land i Schengen. Om tredjelandsmedborgare reser till annat land än det ursprungliga inreselandet, ska han eller hon anmäla sig till myndigheterna inom tre dagar.
Visum och asylregler
Artikel 10 i konventionen stipulerar att ett enhetligt visum för Schengenområdet ska införas. Detta enhetliga visum får utfärdas för högst tre månader. Visum för längre tid gäller endast som ett nationellt visum och som transitvisum i övriga stater. En gemensam lista över visumpliktiga länder ska upprättas. Med Schengenavtalet kommer fler länders medborgare än vad som idag är fallet att tvingas söka visum för att åka till Sverige, den gemensamma listan innehåller fler länder, företrädesvis från tredje världen, än för vad som är fallet för Sverige i dag. Den exekutiva kommittén ska fatta beslut om hur ett visum ska se ut, vilka villkor som gäller och vem som har rätt att utfärda dessa osv.
I och med Schengen blir visum- och asylreglerna gemensamma. Schengenländerna ska gemensamt avgöra från vilka länder flyktingar är berättigande till asyl och utbyta data i asylärenden. Får en asylsökande avslag på en ansökan får vederbörande inte söka asyl i något annat land. I Schengenavtalet sägs visserligen att bestämmelserna bara ska tillämpas om de är förenliga med 1951 års Genèvekonvention, men regeln om ett asylland strider uppenbart mot den regel i detta avtal som säger att asylsökande har rätt att få asylsökan prövad i ett annat land om det första avslår ansökan. Schengenreglerna innebär också att möjligheter för de facto-flyktingar och krigsvägrare att få asyl i Sverige försvinner.
Schengenländerna försöker också exportera sin politik på detta område. Efter att en arbetsgrupp inom Schengen misslyckats med att göra försök till illegal invandring straffbart uppmanar man Schengenländer att pröva att sluta avtal med andra länder utanför Schengen där dessa lovar att straffa illegala invandrare på Schengens vägnar.
Utöver ovanstående finns också en klausul om transportöransvar. Transportbolag har enligt Schengenavtalet en skyldighet att kontrollera passagerare för att säkerställa att en utlänning som transporteras har de resedokument som behövs för inresa. Om en utlänning vägras inresa ska transportbolaget utan fördröjning återföra utlänningen samt betala böter. I praktiken blir det alltså så att personalen hos dessa bolag, utan relevanta kunskaper på området, agerar främlingspolis och blir de som bestämmer vem som får komma in i landet. Kommersiella intressen kommer alltså att styra flyktingpolitiken. Även detta är i strid mot Genèvekonventionen. De som flyr utan handlingar blir i än högre grad än idag hänvisade till skrupulösa människosmugglare.
Polissamarbete
Bortfallet av de inre gränskontrollerna ska också kompenseras med att polismaktens befogenheter ska utvidgas. Möjlighet kan ges för utländsk polis att spana efter, jaga och i vissa fall gripa personer misstänkta för vissa brott över landgränserna - i brådskande fall behöver inte medgivande från den stat vars territorium det gäller ges.
Ett gemensamt databaserat informationssystem, Schengen Information System (SIS) med säte i Strasbourg har inrättats. Alla gränsstationer, polisstationer och mobila polisenheter ska vara uppkopplade till denna. Även personer som inte är misstänkta för brott, men som genom sitt beteende har väckt polisens intresse ska kunna registreras i SIS. Personer som anses kunna utgöra en allmän fara (artikel 99) ska kunna utsättas för s k diskret övervakning. Enligt Schengenavtalet har medborgarna viss insyn i registret, men inte om det kan skada registreringen. Vid dold registrering vägras insyn helt och hållet.
Enligt tyska inrikesministeriet 1995 var 600 000 personupplysningar (av sammanlagt 750 000) om asylansökningar om folk som skulle utvisas. Upplysningarna kan nås från 30 000 dataterminaler. Det finns också en databas vid namn SIRENE. Regler för denna står inte att finna i Schengenavtalet. Denna innehåller mjukdata om icke-misstänkta personer.
Narkotika
Regeringen har visserligen som villkor jämte bevarad nordisk passfrihet satt hög kvalitet på knarkkontrollen och sagt sig ha fått gehör för sina krav. Frågan är vad man har fått gehör för. Enligt vad som sägs i kapitlet om passerandet av inre gränser kan det ske överallt utan någon personkontroll. Personkontroll enligt Schengen innebär dock inte enbart passkontroll. Enligt definitionen av personkontroll som återfinns i artikel 6.2.a sägs att även kontroll av fordon och föremål som medförs av personer vid passerandet av gränsen innefattas av begreppet. Avskaffar man personkontroller, avskaffar man alltså även kontroll av såväl personer, reseeffekter som fordon. Från detta kan inga undantag fås. En mycket stor del av den narkotika som kommer in till Sverige idag kommer från Schengenländerna. Faktum är att Frankrike har måst stänga sina gränser mot Beneluxländerna p g a den narkotika som flödar in, i synnerhet från Holland.
Övrigt
Schengenavtalet innehåller även andra regler, exempelvis regler om registrering av hotellgäster samt harmonisering av vapenregler.
Den nordiska passfriheten
Schengen marknadsförs ofta i Sverige som en EU-variant på den nordiska passfriheten vilket innebär att man som nordisk medborgare kan resa fritt i Norden utan pass eller annan identitetshandling, inte heller krävs uppehållstillstånd för vistelse. Den nordiska passunionen består av två överenskommelser, dels den nordiska passöverenskommelsen (1957), dels ett protokoll om slopade krav på pass och uppehållstillstånd (1954). Detta samarbete har fungerat ytterst väl under de fyrtio år det varit i kraft.
Ett av de villkor Sverige sägs ha för att gå med i Schengen är att den nordiska passunionen bevaras. Detta sägs vara löst i och med att Norge och Island ska ingå i Schengen utan att vara egentliga medlemmar. Lämpligheten i att på detta sätt få med Norge i Schengen när landet tagit ställning mot EU kan ifrågasättas. Än allvarligare är dock frågan om vad som händer med Schengen och den nordiska passunionen i framtiden. I dag står alltså Schengenavtalet utanför det egentliga EU, men starka krafter arbetar för att integrera avtalet i fördraget. Detta kommer att aktualiseras under den pågående regeringskonferensen. Det finns också en rad EU-konventioner (exempelvis Dublinkonventionen och yttre gränskontrollkonventionen) som när de antas och ratificieras kommer att ersätta delar av Schengenavtalet. Frågan är vad som händer med främst Norges deltagande när detta sker. Risken är överhängande att den nordiska passunionen tillfälligt "räddas" om än till priset av att Norge nödgas Schengenanpassa sig, men om ett par år offras på EU-integrationens altare. ytterligare en fråga är vad som händer om Norge väljer att inte gå med i Schengen.
Öppenhet
Bara någon knapp vecka innan Sverige kungjorde sin ansökan sade dåvarande invandrarminister Leif Blomberg att "regeringen fortfarande grubblar på saken". Även sedan dess har debatten om Schengenavtalet varit nästintill obefintlig. Situationen är något annorlunda i Danmark och Norge, trots att det senare inte ens är ett EU-land. I dessa två länder råder en intensiv debatt, inte minst på grund av de dokument som ligger till grund för Schengen. Schengen består nämligen inte enbart av själva avtalet, utan också av den s k Schengen- acquisen, sammanlagt 1 647 sidor fördelade på hundratals dokument. Bland dessa finns bl a handböcker om hur kontrollen av de yttre gränserna ska skötas. Dessa dokument har kommit det danska folketinget till del, men inte den svenska riksdagen.
Öppenheten lär inte förbättras om vi väljer att gå med i Schengen. Beslutsfattandet sker inom exekutivkommittén som består av ministrar och höga ämbetsmän och arbetar utan någon som helst insyn. Den exekutiva kommittén ska inte bara verkställa beslut utan även lagstifta. Det holländska parlamentet har visserligen av sin regering blivit lovat inflytande, men något liknande löfte har inte den svenska regeringen avgivit. I ett av de i Danmark utlämnade dokumenten sägs också att de papper om Schengen ska hållas hemliga "vars offentliggörande står i direkt strid med de uppställda målen". Detta ska ske heter det vidare "oavsett de olika nationella lagarna". Seriös kritik av mål och medel är alltså inte tillåten.
Avslutning
Miljöpartiet är för fri rörlighet för personer, det är ytterst beklagligt att denna bara ska gälla för varor, kapital och arbetskraft. Men den frihet det innebär för medborgarna i Schengenländerna att få slippa visa passet när de passerar gränser har ett mycket högt pris: Rörligheten begränsas avsevärt för dem som inte tillhör de priviligierade Schengenländerna. Storebrorssamhället vinner ytterligare fäste med ökad övervakning, främst för de asylsökande. Reglerna hamnar också utanför demokratisk kontroll, vi avhänder oss rätten att själva bestämma över vår politik på en rad viktiga områden. Risken för ökat narkotikainflöde är också överhängande. Det priset är inte vi beredda att betala för rätten att slippa visa pass.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen bör få ta del av alla de dokument som ligger till grund för Schengen, 2. 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den skall avbryta anpassningen till Schengen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör dra tillbaka sin ansökan om att ingå i Schengen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Ragnhild Pohanka (mp)
Marianne Samuelsson (mp) Elisa Abascal Reyes (mp) Ewa Larsson (mp) Thomas Julin (mp) Eva Goës (mp) Peter Eriksson (mp) Gudrun Lindvall (mp) Kia Andreasson (mp) Barbro Johansson (mp)