Det ligger i Sveriges nationella intresse att aktivt delta i
byggandet av en effektiv alleuropeisk säkerhetsordning. Den
politiska kärnan i en sådan kan mycket väl vara den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom
Europeiska unionen. Sverige är också - både av geografiska
och säkerhetspolitiska skäl - ett av de länder i Europa som
har störst intresse av en väl fungerande gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik.
En effektivisering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bör
vara en av de högst prioriterade frågorna för det framtida EU-samarbetet. Att
en översyn behövs är knappast kontroversiellt för någon. Däremot finns
skilda ståndpunkter om hur långt förändringarna skall tillåtas gå.
Ett gemensamt militärt territorialförsvar som målsättning för unionen är
inte bara de militärt alliansfria medlemsländerna emot, utan också
Storbritannien. Skälen må variera, men resultatet blir detsamma, eftersom ett
sådant beslut skulle kräva full enighet mellan EUs medlemsländer. Ett
gemensamt försvar är inte aktuellt för EU.
En översyn av beslutsformerna inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) pågår inom regeringskonferensen (IGC). Inför
folkomröstningen och valet till EU-parlamentet blev hävdande av den
nationella vetorätten till något av ett axiom och självändamål. De svenska
socialdemokraterna var länge hårdnackade motståndare till en justering av
vetorätten inom den andra pelaren. Få problematiserade GUSP:s beslutsord-
ning eller ifrågasatte om en bevarad nationell vetorätt verkligen är i Sveriges
intresse. Det finns skäl att ifrågasätta om så verkligen är fallet.
Man kan urskilja åtminstone fyra led av GUSP och GUSP-relaterade delar
av fördragen där vetorätten kan ses som relevant:
Vid traktatsförändringar. Här fordras enighet och därmed finns ett veto
för varje medlemsland. Ingen ifrågasätter detta.
Vid Europeiska rådets fastställande av principerna som styr den
gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Här krävs full enighet bland
medlemsländerna. Ingen ifrågasätter heller denna nationella vetorätt.
Vid beslut om konkreta gemensamma ståndpunkter och åtgärder. Här
krävs idag full enighet och därmed har varje medlemsland formell
vetorätt. Fördraget slår dock fast att länderna skall agera solidariskt och
konsekvensen därav blir att ett land ensamt inte bör hindra övriga från att
genomdriva beslut om gemensamma ståndpunkter och åtgärder. Så kan
dock ske. Här har vi moderater tidigare talat om möjlighet till beslut utan
enhällighet. "Konsensus minus ett" kan vara ett första steg som det borde
gå att nå enighet kring, eftersom denna beslutsprincip redan accepterats
inom OSSE, av bl.a. alla EU:s medlemsländer.
Verkställande av gemensamma åtgärder. Här fattas besluten i enighet om
länderna inte tidigare (se punkt 3) kommit överens om att kvalificerad
majoritet skall gälla.
Enligt min uppfattning kunde kvalificerad majoritet få vara regel och inte
undantag.
Regeringen talade i skrivelsen till riksdagen inför EU:s regeringskonferens
om att "i frågor av begränsad räckvidd" kunna acceptera majoritetsbeslut
inom GUSP. Regeringsföreträdare har sedan åter understrukit denna stånd-
punkt. Det syftade då rimligen på fastställande av gemensamma åtgärder.
Märk väl att krav på enhällighet i regeringens förslag är regel och majoritets-
beslut undantaget.
EU 96-kommittén gick betydligt längre än så och talade om en "hög grad
av kvalificerad majoritet" som regel i beslutsfattandet. Innebörden av detta
torde vara majoritetsbeslut som regel och veto undantaget inom ramen för
GUSP.
I debatten talas ofta om att vetot bör vara kvar i frågor av "vitalt nationellt
intresse" och majoritetsbeslut därmed vara regel i beslutsfattandet.
Problemet med en hänvisning till "vitalt nationellt intresse" som legitim
grund för inläggande av veto i GUSP är, att det per definition är varje land
som själv avgör när ett sådant föreligger. Därtill kommer att definitionen är
mycket vid. Samtidigt är det svårt att se hur man skulle kunna komma runt
denna konstruktion.
Regeringens ståndpunkt när det gäller vetorättens bevarande präglas av en
föråldrad syn på Sveriges roll i Europa. Regeringens utgångspunkt borde vara
att Sverige - av geografiska och säkerhetspolitiska skäl - är mer beroende av
en väl fungerande GUSP än de flesta andra EU-länder och att det därmed
ligger i vårt intresse att samarbetet kan fungera effektivt. Istället börjar
regeringen leta nödutgångar och garantier för att inte köras över, eftersom
effektiviseringen ses som ett hot mot en neutralitetspolitik som inte längre
existerar. Detta blir istället ett hot mot vårt reella säkerhetspolitiska
intresse
av ett väl fungerande och kraftfullt politiskt samarbete.
Varje diskussion om beslutssystemet inom GUSP måste ses mot bakgrund
av den förestående utvidgningen av EU. Är det rimligt att i ett utvidgat EU
med uppemot trettio medlemsländer bibehålla ett självdefinierat nationellt
veto gällande beslut om konkreta gemensamma aktioner för freden? Det
skulle kunna riskera att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken helt
förlamades i en situation där EU:s yttre gräns flyttats så att etniska,
kulturella
och historiska konflikter potentiellt kan finnas i EU:s direkta närområde.
Redan idag hanterar EU inom ramen för GUSP frågor om nationella
minoriteter. Skulle då Sverige och EU i övrigt vara betjänt av att ett nytt och
direkt berört medlemsland skulle kunna hindra en gemensamma aktion för
fred, stabilitet och säkerhet i EU:s direkta närområde? I just sådana
situationer behöver EU kunna agera utan hinder. Regeringens hållning
gällande vetorätten innebär att EU:s handlingsförmåga kan förlamas just i de
situationer där den bäst behövs.
Det är ett politiskt faktum att möjligheten för en majoritet av EU-länder att
köra över ett enskilt land alltid kommer att utnyttjas utomordentligt
restriktivt
och enbart när det är av allra största betydelse för fred och stabilitet. Allt
annat vore direkt kontraproduktivt. Skulle man inom ramen för GUSP börja
köra över länder mer regelmässigt så skulle själva grunden för den
gemensamma politikens legitimitet urholkas. Oavsett detta så saknar EU
medel för att tvinga ett land att agera på ett sätt som landet inte önskar.
Om regeringen vill säkra svensk handlingsfrihet så vore det rimligare att
tona ner vetorätten och istället argumentera för ett förtydligande av
möjligheterna att i exceptionella situationer stå vid sidan av gemensamma
aktioner. Detta kan om det synes önskvärt ske på flera olika sätt:
Ett förtydligande av att när länder avstår från att rösta vid beslut om
gemensamt agerande detta inte står i strid med kravet på enhällighet.
Ett slags konstruktivt avstående, där länder kan avstå från att rösta och
därmed släppa fram gemensamt agerande, men sedan inte delta i
verkställigheten av en gemensam aktion. Vi detta alternativ krävs full politisk
och ekonomisk solidaritet.
En möjlighet att det berörda landet varken deltar i verkställighet av eller
visar aktiv politisk eller ekonomisk solidaritet med det gemensamma
agerandet. Däremot får landet ej skada målet för den gemensamma aktionen.
Ett förtydligande av artikel J3:7, som är en så kallad "opt ut"-paragraf.
Den säger att om ett land får påtagliga problem med att medverka i
verkställandet av ett gemensamt beslut, så kan det vända sig till EU för att få
en egen lösning. Innebörden kunde vara att man accepterar att inte hindra ett
gemensamt beslut, eller kanske i extrema fall t.o.m. köras över, men sedan
inte tvingas delta i verkställandet av aktionen.
De tre första alternativen fungerar för beslut där enighet fortsatt kommer
krävas. Det fjärde fungerar också för en lösning där konsensus minus ett
krävs för beslut.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges intresse av en väl fungerande beslutsordning inom ramen
för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.