Den europeiska integrationen spelar en avgörande roll för
frihet, fred och välstånd. Det är svårt att föreställa sig hur
Europa skulle ha gestaltats om inte ett omfattande
förpliktande samarbete etablerats inom EU och i allt högre
grad med Central- och Östeuropa. EU står öppet för Europas
folk som har samma ideal. En strategi för snar utvidgning
bör möjliggöra för de första nya demokratier som uppfyller
villkoren att bli medlemmar redan år 2000. Estland, Lettland
och Litauen har samma rätt till tidigt medlemskap som
Centraleuropa. Ansökarlandets egna meriter avgör
tidpunkten.
EU har en väl utarbetad långsiktig utrikespolitik. Förmågan att förebygga
eller lösa akuta spänningar och konflikter är dock begränsad. Därför behövs
en kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. En gemensam
analysenhet, beslutsfattande med kvalificerad majoritet och förmåga att
genomföra förebyggande, fredsbevarande och humanitära operationer är
viktiga ingredienser i denna.
Den inre marknaden behöver fullbordas. Monopol och subventioner
hämmar fortfarande utvecklingen på många områden. En EU:s regelrevision
bör inrättas för att föreslå utrensning av överdrivna och felaktiga
gemensamma och nationella regleringar.
En gemensam stabil valuta planeras att införas 1999-2002. Sverige bör
uppfylla villkoren och delta i denna redan från början. Det ger tilltro till ett
stabilt penningvärde. Ett beslut om att stå utanför skulle uppfattas som att vi
vill bevara möjligheten av devalveringspolitik.
Den inre marknaden och en gemensam stabil valuta ger goda förutsätt-
ningar för en uthålligt låg arbetslöshet. Det är dock medlemsländerna som
har avgörandet. Sveriges höga arbetslöshet och låga relativa standard kan
bara åtgärdas genom nationella beslut.
Miljösamarbetet är viktigt för att förhindra gränsöverskridande förorening-
ar i luft och vatten. Koldioxidutsläppen måste minska. Sverige skulle förlora
trovärdigheten i miljöfrågor om vi avsiktligt bryter mot internationella
rekommendationer.
Det behövs ett effektivare samarbete för att bekämpa knark och annan
gränsöverskridande brottslighet. Europol måste börja fungera. Rättssäkerhe-
ten stärks genom insyn och kontroll från Europaparlamentet.
EU skall vara en avgränsad och stark union som kan lösa de uppgifter den
ålagts av medlemsländerna. Beslutsordningen måste förbättras när medlems-
kretsen fördubblas. Beslut om detta måste ske, så att förhandlingar om
utvidgning kan påbörjas nästa år.
En snar utvidgning
EU spelar en avgörande roll för frihet, fred och välstånd
såväl för medlemsländerna som för resten av Europa. Det är
svårt att föreställa sig hur Europa skulle se ut om inte ett
omfattande förpliktande samarbete hade etablerats mellan i
första hand EU:s medlemsländer men i stigande grad också
med länderna i Central- och Östeuropa. Förmodligen skulle
situationen ha liknat den som rådde under mellankrigstiden,
då välmenande men svaga samarbetsinstitutioner inte räckte
för att säkra frihandel och hindra framväxten av diktatur,
förtryck och krig.
EU står öppet för Europas folk som bekänner sig till samma ideal. Att bli
medlem är inget privilegium som utdelas på nåder utan en rätt som
tillkommer de europeiska demokratier som uppfyller kraven för medlemskap.
EU bör ha en strategi för snar utvidgning så att de nya demokratier som
uppfyller kraven snarast kan bli medlemmar. Det har stor betydelse för
länderna själva men även för hela Europas frihet, säkerhet och stabilitet.
Processen bör utformas så att de första nya medlemsländerna från Central-
och Östeuropa kan bli medlemmar redan år 2000.
Förhandlingarna bör inledas samtidigt med alla tolv ansökarländerna.
Takten i förhandlingarna och tidpunkten för medlemskapet avgörs av det
enskilda ansökarlandets egna meriter, inte av geopolitiska föreställningar.
Estland, Lettland och Litauen har samma rätt till tidigt medlemskap som
Polen och övriga centraleuropeiska länder.
Situationen för de nya demokratierna skiljer sig från den som gällde
Eftaländernas anslutning. Då handlade det om länder med väl utvecklade
marknadsekonomier och långvarigt deltagande i integrationsarbetet. Nu
gäller det länder som visserligen är fast beslutna att snabbt fullborda
övergången till demokrati och marknadsekonomi men som likväl har bräck-
liga ekonomier och lång väg kvar, särskilt vad gäller marknadsekonomins
och rättsstatens institutioner.
Medlemsländer måste uppfylla höga krav vad gäller mänskliga rättigheter
och demokrati. Inom EU utövar varje medlemsland beslutsrätt över
gemensamma angelägenheter och lagar. Det kan inte accepteras att denna rätt
utövas av ett land som inte har en fullgod demokrati.
En tidig medlemsstrategi innebär med nödvändighet ett visst risktagande.
De forna östländerna kan omöjligen på så kort tid ha hunnit bli stabila
demokratier. I Västeuropa tog detta flera decennier. Därför behöver den
tidiga medlemsstrategin kompletteras med en möjlighet till suspension av
länder som inte fullt uppfyller strikta medlemskrav.
En utvidgning till Central- och Östeuropa ger ett mer heterogent EU. De
nya medlemsländerna har också en annan historisk erfarenhet. Processen mot
en större integration i Europa skapar med nödvändighet ett mer pluralistiskt
EU.
Debatten fokuseras nu på de problem som medlemskap för de nya
demokratierna för med sig. Bl.a. måste kostnaderna för EU:s olika program
vad gäller Central- och Östeuropa uppskattas. Detta nödvändiga arbete
riskerar samtidigt att ge ett felaktigt perspektiv.
De nya medlemsländerna kommer att medföra vissa ökade utgifter på EU:s
budget. Det vore också orimligt om dessa länder med sin låga
levnadsstandard skulle ge nettobidrag till den gemensamma budgeten. Det
kommer alltså att ställas ökade anspråk på utgifter, vilket delvis kan
motverkas av nerdragningar av jordbrukssubventioner och regionalstöd.
Likväl blir det en ökad utgiftsvolym, men denna skall ställas emot de
kostnader som en sen eller utebliven utvidgning skulle medföra.
En utdragen medlemsprocess eller en avvisande hållning skulle kunna få
mycket allvarliga konsekvenser för stabiliteten i Central- och Östeuropa.
Risken för att spänningar och konflikter kan öka till följd av uteblivet hopp
om snar standardförbättring är uppenbar.
Historiska erfarenheter, särskilt utvecklingen i Jugoslavien, antyder att
kostnaderna för icke-integration kan bli katastrofalt mycket högre än de
kostnader som utvidgningen medför. Att sådana alternativkostnader är
svårberäknade gör dem inte mindre relevanta.
Ett EU med uppemot 27 medlemmar eller fler fordrar att beslutsmekanis-
merna anpassas till väsentligt fler medlemmar och en mer heterogen
medlemskrets. Regeringskonferensen måste skyndsamt ge förslag till
beslutsregler så att utvidgningsprocessen kan inledas helst redan 1997.
Utvidgningen måste ha högsta prioritet i regeringskonferensen. Det kan
inte accepteras att den socialdemokratiska regeringen ger den lägre prioritet,
vilket framgår av den reviderade finansplanen.
En effektiv gemensam
utrikespolitik
EU har en väl utvecklad långsiktig politik gentemot länderna
i Europa och Medelhavsområdet.
Med kvarvarande Eftaländer finns omfattande samarbete. Ansökarländerna
i Central- och Östeuropa samt länderna kring Medelhavet har redan
långtgående associeringsavtal med perspektiv av medlemskap. Turkiet har en
tullunion med EU.
Med Ryssland, Ukraina och andra länder inom OSS finns eller pågår
förhandlingar om partnerskaps- och samarbetsavtal. Dessa får växande
betydelse och kan vidgas till frihandel och andra samarbetsformer i
framtiden om länderna så önskar. Med krigs- och krisländerna på Balkan
pågår olika former av samarbete med syfte att främja återuppbyggnad,
demokrati, samarbete sinsemellan och om detta lyckas växande samarbete
med EU. Med länderna vid Medelhavets södra och östra kust från Marocko i
väster till Syrien i öster, men exklusive Libyen, sluts associationsavtal, s.k.
Medelhavsavtal med sikte på frihandel år 2010.
Med 70 utvecklingsländer, varav huvuddelen av de allra fattigaste, finns
Loméavtalet som ger omfattande tullfritt tillträde till den inre marknaden och
biståndssamarbete. Samarbetet sker på många olika sätt. Frihandel är oftast
det första och viktigaste instrumentet. Miljösamarbetet växer i betydelse både
med Östeuropa och inom Medelhavsområdet. Phare- och Tacisprogrammen
ger betydande stöd till Central- och Östeuropa. I Medelhavsprogrammet sker
ett motsvarande stöd som fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati.
Om den långsiktiga inriktningen är klar och kraftfull så har EU betydligt
svårare när det gäller akuta spänningar, kriser och konflikter. Svårigheten att
enas om en gemensam linje och genomföra en kraftfull politik var särskilt
påtaglig under inledningen till och under större delen av de jugoslaviska
krigen.
Det är mycket angeläget att EU verkligen kan genomföra en kraftfull och
gemensam utrikespolitik för att bättre kunna förebygga och/eller förhindra
kriser och konflikter i Europa och Medelhavsområdet.
Det behöver inrättas en gemensam utrikespolitisk analysenhet för att kunna
utarbeta förslag till en gemensam utrikespolitik. Möjligheten att fatta beslut
underlättas om "konsensus minus en" eller någon annan form av beslut med
kvalificerad majoritet kan införas också inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Vidare bör EU eller Västeuropeiska unionen kunna
genomföra förebyggande, fredsbevarande och humanitära operationer. Varje
land beslutar självt om egen trupp skall delta. Dessa krav som tidigt
formulerades av Moderata samlingspartiet har accepterats av riksdagen och
utgör nu Sveriges förhandlingsposition vid EU:s regeringskonferens.
Uthållig tillväxt och låg
arbetslöshet
Bakgrund
Europaintegrationen har främjat ett högt välstånd och en
utbredd välfärd. Den inre marknaden har inte enbart varit
begränsad till EU:s medlemskrets utan även kommit
Eftaländerna och i stigande utsträckning reformländerna i
Central- och Östeuropa tillgodo.
En väl fungerande marknadsekonomi skall ha uthålligt låg arbetslöshet.
Den arbetslöshet som är en följd av den ekonomiska utvecklingen när företag
läggs ner och nya startas skall inte vara långvarig.
Sverige har med sin mycket höga arbetslöshet och låga relativa standard
mycket att vinna på en bättre integrering i den gemensamma marknaden.
Den inre marknaden
Den gemensamma inre marknaden förverkligades till största
delen 1994. Det råder i princip fri rörlighet för varor, tjänster,
kapital och människor. Det återstår dock mycket för att
fullborda den inre marknaden. Konkurrenshinder, monopol
och subventioner snedvrider fortfarande konkurrensen och
hämmar utvecklingen. Trots ett bestämt regelverk försöker
nationella regeringar att skjuta till subventioner, ofta med
motiveringen att detta är "sista gången". Erfarenheten visar
att sådana bidrag har en tendens att upprepas.
Subventionerna skadar konkurrensen inte enbart mellan utan
också inom länderna. Små och medelstora företag
diskrimineras när storföretag favoriseras.
Ett stort problem är att offentliga monopol på många håll endast motvilligt
avvecklas och privatiseras. Reglerade och nationella elmarknader leder till
kapitalförluster, sämre effektivitet och miljö förutom högre priser. Järnvägar
med olika nationella signalsystem, elsystem m.m. leder till låga
genomsnittsfarter, låg konkurrenskraft och sämre miljö. Nationella
regleringar och konkurrensbegränsningar inom post- och teleområdet
hämmar konkurrensen och höjer priserna. Boknings- och bonussystem som
är avsedda att begränsa konkurrensen liksom monopolreglerade start- och
landningstider för flyget ger sämre service, skyddade marknader och mindre
av "folkflyg". Reglerade lastbilstransporter över ländergränser ger många
tomma lastbilsflak på återfärden, högre priser och sämre miljö. Det är tydliga
exempel på detta. Bank-, försäkrings- och andra finansiella tjänster är också
angelägna att konkurrensutsätta. I ett längre perspektiv är det angeläget att
öka konkurrensen på tjänstesektorer med ett starkt inslag av offentlig
finansiering. Ökad konkurrens och nyetableringar skulle kunna ge betydande
välfärdsvinster när det gäller utbildning, sjukvård och social service. Detta är
områden där Sverige och många andra länder har problem både med kvalitet
och omfattningen av servicen.
Medlemsländerna bör uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella
regelverk för att undanröja hinder för konkurrens. Även EU:s eget regelverk
måste genomgå en motsvarande analys. Det har visserligen skett, främst i den
s.k. Molitorgruppen, men resultaten av gruppens arbete har varit magra. Ett
nytt gemenskapsorgan, en regelrevision, med uppgift att systematiskt granska
och analysera gamla och nya gemensamma och nationella regler bör inrättas.
Särskilt viktigt är att förenkla de gemensamma reglerna för mervärdesskatt.
Granskning av nationella regler får inte blockeras av medlemsländernas
regeringar. Resultatet av granskningarna skall offentliggöras och rådet skall
rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. I ett skede med utvidgning till
nya medlemmar i Central- och Östeuropa är det särskilt viktigt att
snedvridande regler och subventioner tas bort. De nya medlemsländerna har
länge lidit av centralstyrning, subventioner och monopol. Därför är de
särskilt känsliga för att hämmas i sin utveckling av regelverk som kommer
från EU eller finns inom dess medlemsländer.
En gemensam valuta
En gemensam stabil valuta ger en viktig stimulans åt den
europeiska ekonomin. Den inre marknaden fungerar bättre
genom att hindren mellan olika valutaområden upphör.
Transaktionskostnaderna minskar, prisjämförelser
underlättas och utbytet över gränserna främjas vilket ger
ökad konkurrens, bättre resurshushållning och därmed ökad
välfärd. Införandet av en gemensam valuta är ett viktigt steg i
fullbordan av en verkligt gemensam marknad.
Avsikten är att införa en gemensam valuta, euron, 1999-2002. Deltagande
är begränsat till länder som uppfyller bestämda villkor. Syftet med dessa är
att garantera att den gemensamma valutan blir stabil och inte hotas av att
medlemsländer har för stora budgetunderskott, statsskulder eller andra
obalanser.
Den gemensamma valutan skall styras av en penningpolitik som väl
överensstämmer med den svenska. Ett stabilt penningvärde skall vara
riktmärket och penningpolitiken utformas självständigt av den gemensamma
europeiska centralbanken. En gemensam stabil valuta som står självständig i
förhållande till regeringarnas ekonomiska politik blir därmed möjlig.
Med den gemensamma valutan undanröjs de olika transaktionshinder som
idag finns mellan valutaområdena. Växlingskostnader, kostnader för att
skydda sig mot valutakursförändringar (terminsaffärer) och de
räntekostnader som motiveras av valutarisker kommer att försvinna inom det
gemensamma valutaområdet. De deltagande länderna måste också förbinda
sig att ha finansiell disciplin, främst vad avser underskott i offentlig
verksamhet. Den gemensamma valutan får därmed en hälsosam effekt,
särskilt i en situation där misskötta offentliga finanser ofta är en huvudorsak
till ekonomiska problem och en bidragande orsak till stor arbetslöshet.
Även av nationella skäl är det angeläget att Sverige uppfyller de s.k.
konvergenskriterierna. När så har skett bör Sverige snarast ansluta sig till den
gemensamma valutan. Mot bakgrund av Sveriges historiskt slappa
penningpolitik är ett deltagande av särskilt stort värde för att minska
räntedifferensen, ta bort transaktionskostnaderna och skänka tilltro till ett
stabilt penningvärde. Om Sverige skulle välja att stå utanför den
gemensamma valutan i en situation där vi uppfyller konvergenskriterierna
skulle detta med rätta uppfattas som om vi förbehåller oss rätten att föra en
traditionell inflations- och devalveringspolitik. Kostnaderna för detta skulle
bli höga genom en betydligt högre räntenivå och valutaoro.
För de länder som inte övergår till den gemensamma valutan kommer
sannolikt en växelkursanknytning att bli det normala. En sådan diskuteras
t.ex. i Schweiz. En sådan anknytning har dock inga fördelar jämfört med
medlemskap för länder som uppfyller kriterierna.
Ibland hävdas att länder behöver föra en nationell penningpolitik och att
en gemensam valuta därför skulle vara till nackdel t.ex. för Sverige. Det
resonemanget bygger på föreställningen att penningpolitiken är en integrerad
del av den ekonomiska politiken. Erfarenheterna av detta är inte de bästa.
Moderata samlingspartiet har alltid pläderat för ett stabilt penningvärde
garanterat av en oberoende riksbank.
Uthålligt låg arbetslöshet
Den inre marknaden ger goda förutsättningar för uthållig
tillväxt och högt välstånd. Däremot är nästan alla de faktorer
som bestämmer arbetslösheten föremål för nationella beslut.
Arbetsmarknadens regler och funktionssätt avgörs i allt
väsentligt på nationell nivå. Förutsättningen för en
centralisering av en sådan politik finns inte och kommer att
bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir än mer
heterogen. Försök att centralt reglera arbetsmarknad och
löneavtal skulle kunna få förödande effekter i bräckliga
ekonomier som är stadda i snabb tillväxt.
Gemensamma regler på arbetsmarknadens områden bör koncentreras på
sådana områden som bör vara gemensamma, t.ex. grundläggande
bestämmelser för hälsa, säkerhet och miljö på arbetsplatsen. Även när det
gäller frågor om gränsöverskridande arbete har EU en roll, t.ex. att avgöra
vilket regelverk som skall gälla. Den nationella politiken är helt
bestämmande när det gäller utbildning, social service och bidrag samt
socialförsäkringar. Utformningen av dessa system har stor påverkan på
arbetslösheten och understryker ytterligare att den nationella politiken bär
huvudansvaret för arbetslösheten.
För Sverige med sin mycket höga arbetslöshet är det angeläget med
omfattande reformer för att inte stänga ute ungdomar, invandrare och redan
arbetslösa från arbetsmarknaden. Dessa reformer måste ske på nationell nivå.
Sverige kan inte förvänta sig eller kräva att EU skall fatta dessa beslut. En
effektivt fungerande inre marknad i kombination med en stabil valuta ger
dock goda förutsättningar för att medlemsländerna nationellt skall kunna få
effektiva arbetsmarknader.
Det kan vara riktigt att EU i sina fördrag tydligare markerar att en låg
arbetslöshet är ett viktigt mål. I praktiken har detta också skett, främst genom
det s.k. Essenprogrammet, som anger rekommendationer för hur
medlemsländerna skall få ner den besvärande höga arbetslösheten på många
håll.
Den socialdemokratiska regeringens förslag om en s.k. sysselsättnings-
union har tyvärr försvårat en rationell diskussion om EU:s och medlems-
ländernas ansvar. Från att från början ha framstått som en särskild politisk
inriktning har dock förslaget urvattnats närmast till ett procedurförslag.
Övriga medlemsländer har haft svårt att förstå vilken substans som finns i
den svenska regeringens förslag.
En sysselsättningsunion av det slag regeringen förordar kan lätt bli
symbolpolitik utan betydelse för jobben men med risk för att den
undergräver tilltron till EU. När EU inte visar sig kunna göra det som
nationerna måste ta ansvaret för kan tilltron till det EU står för komma att
svikta. Att försöka skjuta över sysselsättningsansvaret från de nationella
regeringarna till EU kan dessutom ge till effekt att regeringar försöker
undandra sig ett oeftergivligt ansvar.
Enligt vår mening borde initiativet till en sysselsättningsunion i stället ha
varit ett initiativ till att göra EU till en union för företagande. EU bör ta
som
en huvuduppgift att undanröja hinder för företagandets tillväxt. Bara
därigenom kan Europas konkurrenskraft stärkas och massarbetslösheten
pressas tillbaka.
Öppet mot omvärlden
Den inre marknaden är en del av världsmarknaden. Den
europeiska integrationen har medfört inte enbart att de inre
tullarna har försvunnit utan också att den yttre tullmuren mot
omvärlden har sänkts från drygt 20 procent på 1950-talet till
cirka fyra procent år 2010, då den nuvarande GATT-
överenskommelsen skall vara fullbordad. Det finns dock
störande inslag i den bilden. Antidumpningsåtgärder och
andra indirekta handelshinder stänger ute textil- och annan
import. Den gemensamma jordbrukspolitiken innebär ett
betydande hinder för import av jordbruksvaror. Dock bör
erinras om att den nationella jordbrukspolitiken i de flesta
medlemsländer var mer protektionistisk än vad den
gemensamma jordbrukspolitiken är.
Det är angeläget att EU inom VHO driver på för en snabb avveckling av
handelshindren. Det har särskilt stor betydelse för de u-länder vars export
diskrimineras.
Stödnivåerna inom jordbruket bör bringas ner, vilket kan underlättas av att
världsmarknadspriser och europeiska priser åtminstone temporärt är mer
överensstämmande.
Subsidiaritet
EU skall vara starkt för att kunna se till att den inre
marknaden fullföljs. För detta krävs även
detaljbestämmelser, särskilt vad avser regler för hälsa,
säkerhet och miljö, för varor. Att återföra sådana beslut till
nationell nivå skulle innebära ökad protektionism och en
återgång till en uppdelning av produkter i en rad nationella
marknader.
Det är viktigt att de centrala reglerna inte är fler än vad som krävs för det
angelägna syftet att skydda konsumenter, arbetstagare eller miljö och att
reglerna utformas på ett förnuftigt och lättbegripligt sätt.
EU tar idag i anspråk drygt 1,2 procent av medlemsländernas samlade
BNP. Av detta används hälften för jordbrukssubventioner och en tredjedel
för regionalpolitik. Det är angeläget att EU inte utvecklas till en
transfereringsunion utan strikt koncentrerar sig på de områden där EU
verkligen behövs.
Det kommer att krävas ökade insatser vad gäller den gemensamma
utrikespolitiken, en effektiv brottsbekämpning och för integreringen av de
nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Samtidigt bör det vara
möjligt att minska kostnaderna för jordbrukssubventioner och för
regionalstöd i de nuvarande medlemsländerna. Största återhållsamhet måste
visas när det gäller att ta i anspråk ökade medlemsavgifter från
medlemsländerna. EU:s styrka ligger just i dess roll att vara en mycket väl
avgränsad institution.
EU skall inte ges rätt att ta ut skatt. Finansieringen skall som hittills ske
via
avgifter från medlemsländerna. Även de nationella skattenivåerna bör
normalt fastställas av medlemsländerna. Undantag behövs för främst
varuskatter, som annars måste tas upp vid gränserna. Det vore mycket
opraktiskt och kostsamt att de facto behålla gränskontroller för uppbörd av
indirekta skatter. Harmonisering av sådana skattesatser måste dock ske med
enhällighet och får inte innebära en press uppåt på totala skattenivån.
Medlemsländerna har ofta höga sociala ambitioner. Dock tar de sig olika
uttryck. Sverige har inte lyckats så väl och tillhör nu den nedre fjärdedelen
vad avser levnadsstandard inom EU. Denna eftersläpning beror på en
felaktig inhemsk politik och måste korrigeras. Det utgör dock inget skäl till
att överföra beslutsfunktioner vad gäller utbildning, sociala frågor eller
arbetsmarknad till EU.
Ett EU som successivt omfattar en allt större del av Europa kommer att
behöva ett stort mått av decentralisering. Det har också den fördelen att det
ger konkurrens och jämförelser också på områden som hittills i stor
utsträckning varit nationella monopol. EU kan på det sättet ha en väsentlig
välfärdshöjande funktion.
Skydd för Europas miljö
Många miljöproblem är gränsöverskridande. Föroreningar i
luften och i haven känner inga gränser. Försurningen i delar
av Sverige beror till stor del på nedfall som kommer från
andra länder. Övergödning och miljöföroreningar i Östersjön
kommer från floderna på andra sidan havet.
Samarbetet i miljöfrågor har redan stor betydelse för att förbättra miljön i
Europa. Det är därför angeläget att EU fortsätter att ta konkreta beslut i en
rad miljöfrågor i syfte att förhindra gränsöverskridande miljöproblem.
Samtidigt är det viktigt att på nationell nivå kunna ta hänsyn till specifikt
känsliga förhållanden och att ett land skall kunna besluta om egna strängare
miljöregler än de gemensamma minimireglerna.
Men miljöhänsyn får inte tas till intäkt för protektionistiska åtgärder.
Nationella regler som hindrar det fria flödet av varor och tjänster måste
därför även i fortsättningen vara föremål för prövningar i sista instans i EG-
domstolen. Denna juridiska prövning skall fastställa om landet har sakliga
miljöskäl och om dessa väger tillräckligt tungt i förhållande till principen om
fri rörlighet.
Sverige har strängare miljökrav än EU på vissa områden. Det är resultatet
av medlemsförhandlingarna, där dessa undantag förutsattes gälla under en
övergångstid. Samtidigt utfäste sig EU att revidera reglerna i syfte att skärpa
dessa. Det är därför viktigt att EU nu skärper sina miljöregler till minst vår
nivå så att Sverige inte längre behöver ha särregler. I de fall där en sådan
höjning av olika skäl inte sker måste Sverige få fortsätta med sina särregler.
Målet om en god miljö bör införas som en grund för utformningen av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är ett krav som redan aktualiserats
inför regeringskonferensen.
Det är också angeläget att medlemsländerna kommer överens om en högre
miniminivå vad gäller koldioxidbeskattningen. En minskning av
koldioxidutsläppen i Europa är viktig för att fullfölja det mål om minskad
global belastning som fastlagts på internationell nivå. På nationell nivå måste
Sverige sträva i samma riktning. En förändring av det svenska
energisystemet i riktning mot förbränning av fossila bränslen skulle vara
direkt negativ. Sverige skulle få svårt att framgångsrikt argumentera för
stränga miljöbestämmelser, om vi själva avsiktligt bryter mot viktiga
rekommendationer.
Den inre marknadens konkurrensregler kan också ha betydelse för att ge en
bättre miljö. Att t.ex. bryta upp de nationella järnvägsmonopolen som
erfarenhetsmässigt försvagat järnvägstrafiken i förhållande till biltrafiken har
därmed indirekt en viktig positiv miljöeffekt. Över huvud taget är
konkurrensen viktig för att tvinga fram bättre hushållning med knappa
resurser.
Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa och deras anpassning
till medlemskap ger kraftiga incitament till miljöförbättringar i delar av
Europa där miljöförstöringen är störst. Redan har stora mängder
miljöförstörande industri och annan verksamhet lagts ner. Förhållandena var
helt enkelt så dåliga att de inte klarar sig i konkurrens med modern
miljövänlig produktion.
EU måste även fortsätta arbetet med att stödja miljöförbättrande åtgärder
utanför den egna medlemskretsen. Särskilt viktiga är miljöstödjande insatser
i Central- och Östeuropa. Förbättrad kärnkraftssäkerhet och rening av utsläpp
i luft och vatten har hög prioritet.
Bekämpa knark, brott och
bedrägerier
Brottsligheten blir alltmer internationell. Narkotika från
utomeuropeiska länder söker sig i stigande utsträckning in
mot Europa. I Östeuropa finns en växande kriminalitet som
blir alltmer välorganiserad. Även i Västeuropa finns en
betydande gränsöverskridande kriminalitet. Detta gör det
alltmer angeläget att effektivt kunna bekämpa brottslighet
med gemensamma insatser. Den ökade rörligheten inom EU
underlättar inte bara för legala transaktioner utan också för
brottslig verksamhet. Därför är det så angeläget att
förverkligandet av de fyra friheterna kompenseras med ökade
gemensamma insatser för att förhindra en ökad
gränsöverskridande kriminalitet.
En effektiv brottsbekämpning byggs i första hand upp genom en förstärk-
ning av samarbetet mellan de nationella rättsvårdande myndigheterna. Även
gränsöverskridande brott är normalt en fråga för två länder. Men det räcker
inte med detta. Det behövs ett rättsligt samarbete också på EU-nivå.
Framväxten av detta har gått långsamt. Det är därför viktigt att det praktiska
Europolarbetet snabbt kommer igång och börjar fungera. Polissamarbetet
inom ramen för Europol bygger på informationsutbyte och analys. De
operativa polisiära insatserna görs enbart av nationella polisstyrkor. I ett
längre perspektiv bör övervägas om Europolpersonal, under befäl av
nationell polis, även skall kunna medverka i vissa operativa insatser, t.ex. i
spaningsarbete mot grov gränsöverskridande brottslighet.
En tydlig avvägning och avgränsning måste ske mellan de rent nationella
insatserna, samarbetet mellan de nationella polismyndigheterna samt de
direkta EU-insatserna. Närhetsprincipen anger att endast sådana uppgifter
som behöver lösas på europeisk nivå skall utföras inom EU:s ram.
När det polisiära samarbetet fördjupas måste särskild vikt läggas vid
rättssäkerheten. Avvägningen måste ske noggrant mellan medborgarnas rätt
till integritetsskydd och behovet av tvångsåtgärder mot kriminalitet. Därför
bör Europols verksamhet bli föremål för demokratisk insyn och kontroll.
Europaparlamentet bör involveras i denna uppgift genom sin nyinrättade
ombudsmannainstitution. Främst för att tillgodose rättssäkerhetsbehovet bör
EG-domstolens kompetens utnyttjas inom Europolkonventionen.
Varje land måste ha rätt att utforma sin egen narkotikapolitik. Däremot bör
kampen mot gränsöverskridande narkotikahandel bli föremål för
gemenskapsåtgärder. Ett land skall inte få utforma sin narkotikapolitik så att
den får negativa effekter för kampen mot knarkhandel i andra
medlemsländer. Det vore en fördel om vissa åtgärder mot narkotika fördes
över till den s.k. första pelaren så att åtgärder mot spridning av narkotika
skulle kunna införas inom hela EU. Detta skulle dock inte hindra något land
från att vidta ytterligare åtgärder mot narkotika.
En samordnad flyktingpolitik för att effektivisera mottagandet och fördela
bördorna mellan länderna måste ges hög prioritet. Reglerna för de yttre
gränserna bör göras enhetliga och kontrollen av dessa effektiviseras. Även
här bör rättssäkerheten bättre tillgodoses genom att delar av bestämmelserna
lyfts in i gemenskapsrätten. Strävan bör vara att Schengensamarbetet
överförs till EU:s reguljära samarbete i syfte att förstärka såväl
rättssäkerheten som effektiviteten.
Det förekommer fusk och bedrägeri med pengar som kanaliseras via EU:s
budget. Det är mycket angeläget att detta stoppas av ekonomiska skäl men
också för att det uppluckrar samhällsmoralen.
Ibland är bidragsreglerna utformade så att de inbjuder till fusk.
Komplicerade och svårförståeliga regler i kombination med godtyckliga
bidragsgränser kan lätt ge den effekten. Det naturliga är att i första hand
försöka minska bidragsvolymen och bidragens antal och att i andra hand göra
bidragsbestämmelserna klarare och mer entydiga.
Huvuddelen av kontrollen av bidragen sker inom de nationella
förvaltningarna. Inte sällan beror fusk och bedrägeri på bristande kontroll på
nationell nivå. Än värre är att det ibland förekommer samarbete mellan den
som mottar felaktiga bidrag och den nationella kontrollmyndigheten. De kan
helt enkelt stå i maskopi med varandra. En komplicerande faktor är att
medlemsländerna har vitt skilda juridiska system, vilket försvårar kontrollen.
Det är angeläget att EU kraftfullt förbättrar kontrollen och möjligheten att
beivra fusk och bedrägerier. På detta område spelar Europaparlamentet en
viktig roll. Det förekommer också skattebedrägerier där brottslingar utnyttjar
bristfälliga rutiner t.ex. i samband med föregiven transitering av varor genom
unionens territorium för att undandra medlemsländerna moms eller andra
skatteinkomster. Det behövs ökad samverkan för att motverka sådana brott
som dessutom snedvrider konkurrensen och försvårar för hederliga företag.
Kampen mot knark, brott och bedrägerier måste intensifieras och har hög
prioritet när det gäller att bygga ut samarbetet inom EU.
En avgränsad och stark
union
Den europeiska integrationen bygger på lagfäst gemenskap
och starka institutioner. Den har visat sig hålla också under
besvärliga tider med bakslag och stagnation. Endast en
kraftfull union som väl fullgör sina uppgifter är stabil nog att
ta emot de nya länder som kan och vill delta i
integrationsarbetet. Detta förutsätter en union som
koncentrerar sig på de offentliga uppgifter som bäst utförs på
europeisk nivå. Huvuddelen av de uppgifter som det civila
samhället inte klarar av sköts dock bäst av nationella eller
lokala myndigheter.
EU:s regelverk har vuxit fram under närmare fem decennier, delvis under
olika förutsättningar och med olika ambitioner. Det är angeläget att
regelverket blir föremål för en systematisk översyn och att regler som inte
längre har berättigande rensas ut.
Medlemsavgiften till EU måste även fortsättningsvis beslutas enhälligt.
Bidragsmottagande länder får inte kunna rösta ner nettobidragsgivare i syfte
att öka subsidier.
EU har ett unikt beslutssystem med en institutionell maktbalans som
garanterar att ingen instans växer sig alltför stark. Även i framtiden måste
unionen bygga på principen om maktdelning, där oberoende institutioner
balanserar varandra. Kommissionen, ministerrådet, parlamentet och
domstolen måste även fortsättningsvis stå fria gentemot varandra.
Kommissionen har främst att övervaka att EU:s beslut efterlevs. Därutöver
skall den driva samarbetet vidare genom att lägga fram förslag inför
ministerrådet. Kommissionens oberoende ställning måste även fortsättnings-
vis garanteras. Alla medlemsländer bör vara representerade i denna.
Ministerrådet skall förbli den centralt beslutsfattande instansen. De
nationella ståndpunkterna måste tydligt kunna manifesteras i det organ där
besluten fattas. Ministerrådet har till uppgift att vara kommissionens motvikt
och värna de nationella intressena. Genom ministerrådet kanaliseras också de
nationella parlamentens inflytande t.ex. genom den förankringsprocedur som
finns i den svenska riksdagen.
Det är naturligt att EU ändrar sina beslutsinstitutioner när medlemskretsen
utvidgas kraftigt. Ett ökat inslag av kvalificerat majoritetsbeslut i
ministerrådet kan säkerställa att unionen inte blir handlingsförlamad i en
situation med uppemot 30 medlemsländer.
Det kan också vara rimligt att komplettera den nuvarande röstviktningen i
ministerrådet med krav på dubbel majoritet. EU skulle i så fall inte kunna ta
beslut mot uppfattningen hos medlemsländer som representerar en majoritet
av unionens befolkning. Genom att det kommer in en mängd små nya
medlemsländer är det ett sätt att värna balansen mellan små och stora
medlemmar och EU:s legitimitet.
Europaparlamentet har en avgränsad men betydelsefull konstitutionell roll.
Parlamentet växer fram som Europas politiska torg, där åsikter och
ståndpunkter formuleras och konfronteras med varandra. Europaparlamentet
får inte bli för stort och det har föreslagits ett tak på maximalt 700 ledamöter
när utvidgningen sker till Central- och Östeuropa.
Erfarenheten visar att medlemsländerna haft svårt att hantera kontrollmakt-
en. Som ett komplement till revisionsrätten bör Europaparlamentets
kontrollmakt stärkas genom att parlamentet får rättsliga förutsättningar att
permanent granska det ekonomiska handhavandet inom unionen. En
kvalificerad minoritet bör ha rätt att initiera kontroll och revision.
Det har övervägts att införa en särskild fri- och rättighetskatalog i EU-
fördragen. Det vore dock bättre att EU ansluter sig till Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Därigenom
kan detta viktiga arbete nå en vidare förankring än enbart i EU:s
medlemskrets.
EU är i praktiken en öppen institution. Insynen är i många avseenden
större än t.ex. i det svenska regeringskansliet. Den formella rätten till insyn
är dock begränsad. Införandet av en generellt gällande offentlighetsregel
skulle garantera medborgarna rätt till insyn.
Makt och pengar måste alltid kontrolleras. Offentlighet är en av de
västerländska rättssamhällenas förnämsta kontrollmetoder. Det främjar den
kritiska granskning som är en förutsättning för omsorgsfulla och väl avvägda
beslut. Offentlighet och insyn bidrar också till noggrann och hederlig
förvaltning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU:s regeringsförhandlingar skall ge högsta prioritet
åt unionens utvidgning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU bör verka för en regelrevision,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU bör verka för en union för företagande och arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av Sveriges hållning inom EU-samarbetet i övrigt.
Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)