I tider av hög arbetslöshet och med minskade svenska
beställningar av försvarsmateriel finns det en uppenbar risk
att krigsmaterielexporten liberaliseras. Som en följd av detta
skulle i så fall svensk vapenindustri i större utsträckning
bidra till den utveckling vi idag ser i många av
utvecklingsländerna, där en allt större del av ländernas
resurser går till krigsmateriel och övriga militära utgifter
istället för att utveckla välfärdssystemen. Dessutom skulle en
expansion av den svenska försvarsindustrin försämra vår
trovärdighet i det internationella freds- och
säkerhetsskapande arbetet.
Under den förra mandatperioden märktes tydliga tecken på en
liberalisering av krigsmaterielexporten. Detta ledde till en omfattande debatt
och efter valet 1994 deklarerade dåvarande utrikeshandelsministern Mats
Hellström i riksdagen att han avsåg att driva en mer restriktiv
vapenexportpolitik än vad den borgerliga regeringen hade gjort. En rimlig
utgångspunkt för en sådan tillämpning vore följande riktlinjer för
krigsmaterielexporten:
Att Sverige, som en del av utrikespolitiken, ska verka för en minskad
svensk, europeisk och internationell vapenhandel.
Att det generella förbudet mot krigsmaterielexport kompletteras med en
lagfäst begränsning av möjligheterna till dispens, samt att därvid följande
ovillkorliga hinder för svensk vapenhandel (export, licensförsäljning eller
samarbetsavtal) ska gälla, så att militär materiel med svenskt ursprung
inte ska kunna säljas till:
- stat som befinner sig i, eller kan befaras komma i, väpnad konflikt inom
eller utom landet,
-
- stat som undertrycker mänskliga rättigheter,
-
- stat med egna militära styrkor, som är engagerade i stridshandling utanför
det egna territoriet eller som hålls kvar där efter det att striderna har
upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i FN.
-
Med dessa riktlinjer som utgångspunkt vill vi aktualisera ett
antal områden där den nuvarande regleringen av
krigsmaterielexporten inte är tillräcklig, samt föreslå i vilken
riktning en ny utredning om vapenexporten bör arbeta.
Dessutom gör vi riksdagen uppmärksam på situationen i
Indonesien, Gulfområdet, Indien och Pakistan.
Mänskliga rättigheter
Riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport säger att ny
krigsmaterielexport inte bör godkännas till stater där det
förekommer "omfattande och grova" kränkningar av
mänskliga rättigheter. Efter en behandling i utrikesutskottet
hösten 1992 tillfördes dessutom ett tillägg om att detta
exportvillkor ska tillämpas med "särskilt stor restriktivitet".
Den svenska sektionen av Amnesty International publicerade i september
1996 en lista över 16 godkända köpare av svensk krigsmateriel, där det enligt
Amnesty förekommer både omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter. Dessa 16 stater hade, enligt officiell statistik, tagit emot svensk
krigsmateriel eller godkänts som köpare av regeringen under år 1995. Det är
viktigt att mänskliga rättighetskriteriet får ökad tyngd i bedömningen. Det
bör inte ske någon export av militär materiel till "stat som undertrycker
mänskliga rättigheter".
Samarbetsavtal
Enligt riktlinjerna för krigsmaterielexport får svenska
krigsmaterielkomponenter exporteras och ingå i vapensystem
som kan säljas vidare till stater som inte accepteras för
export direkt från Sverige. Sådan export av komponenter
sker inte, som normalt, med ett EUC, slutanvändarintyg, utan
med ett intyg som garanterar att materielen inte ska säljas
vidare utan att ha genomgått en substantiell bearbetning och
kommit att ingå i ett nytt vapensystem.
Denna ordning, som syftar till att underlätta samtillverkning mellan
svenska och utländska företag, strider mot principen att ingen "militär
materiel med svenskt ursprung" ska kunna säljas till stater i konflikt eller
som undertrycker mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen bör inte
godkänna export av krigsmaterielkomponenter, där inte köparen är villig att
underteckna ett slutanvändarintyg.
Begreppet övrig
krigsmateriel
Den 1 januari 1993 breddades krigsmaterielbegreppet, så att
fler produkter klassades som krigsmateriel. Denna förändring
var både nödvändig och bra. Men samtidigt infördes
begreppet "övrig krigsmateriel", som dels består av
merparten av de "nya" produkterna, dels av en del
krigsmateriel som också tidigare klassificerades som
krigsmateriel.
Export av övrig krigsmateriel bör enligt riktlinjerna få ske även om
mottagaren är indragen i konflikt som kan befaras leda till krig. De enda
(villkorliga) exportvillkor som kan hindra export är om staten är i väpnad
konflikt eller om det i staten förekommer "omfattande och grova"
kränkningar av mänskliga rättigheter.
Men bör Sverige verkligen exportera övrig krigsmateriel, exempelvis
spaningsradar, bandvagnar, lysbomber och vapensimulatorer, till stater i
konflikter som kan befaras leda till krig? Om man hävdar uppfattningen att
ingen "militär materiel med svenskt ursprung" ska kunna säljas till stat "som
befinner sig i, eller kan befaras komma i, väpnad konflikt inom eller utom
landet", så blir den liberala regleringen av övrig krigsmateriel ytterst
tveksam. En rimligare bedömning vore att förbjuda export av övrig
krigsmateriel till stat som befinner sig i, eller kan befaras komma i väpnad
konflikt inom eller utom landet.
Lagfästa exportvillkoren
Vi tycker att det generella förbudet mot krigsmaterielexport
ska kompletteras med en lagfäst begränsning av
möjligheterna till dispens. Exportvillkoren bör alltså
lagfästas, så att dess status ökar och de konkreta villkoren
inte drunknar i den "totalbedömning" som regeringen gör i
varje enskilt exportärende. En utredning bör undersöka om
det är möjligt att lagfästa exportvillkoren i riktlinjerna för
krigsmaterielexport.
Följdleveranser
Det är viktigt att man preciserar vad som avses med
begreppet "följdleveranser". Kan man med "följdleveranser"
också avse kompletterande export av samma
krigsmaterielsystem som tidigare exporterats?
Vår uppfattning är att om ett visst vapensystem, med den svenska
regeringens tillstånd, har levererats, är det också rimligt, att regeringen ger
tillstånd för export av reservdelar, ammunition, etc., som krävs för att
systemet ska vara funktionsdugligt.
Det ska alltså vara frågan om leveranser som krävs för att ett tidigare sålt
system ska vara funktionsdugligt, och inte kompletterande leveranser av
samma typ av krigsmaterielsystem som tidigare levererats. Det bör inte heller
vara möjligt att uppgradera krigsmaterielsystem genom garanterade
följdleveranser. Det behövs ett förtydligande av begreppet "följdleveranser"
med ovan nämnda inriktning.
Produktutveckling enbart
för export
Det har sedan länge varit en viktig princip att inte tillåta
produktutveckling enbart för exportmarknaden. "Det är inte
tillåtet med export av produkter som enbart skall exporteras
och icke försäljas i Sverige", slog utrikeshandelsminister
Mats Hellström fast i en riksdagsdebatt den 18 november
1994.
Denna uppfattning formulerades också av Krigsmaterielexportutredningen
från 1989 (proposition 1991/92:174, sid 143). Försvarsindustriföreningen,
som representerar Sveriges 14 största krigsmaterieltillverkare, har föreslagit
att det ska bli tillåtet att utveckla produkter enbart för exportmarknaden.
Deras föreslagna liberalisering måste avvisas.
Ockupationsmakten
Indonesien
Det finns flera skäl att inte exportera krigsmateriel till
Indonesien. Enligt Amnesty förekommer det omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det pågår också
inre oroligheter. Men det viktigaste skälet är ändå att
Indonesiens ockupation av Östtimor fortsätter. Sverige bör
följa EU-parlamentets uppmaning till medlemsstaterna att
inte exportera militär materiel till Indonesien, så länge
ockupationen av Östtimor fortsätter.
Gulfstaterna i Mellanöstern
Under 1993 öppnade den borgerliga regeringen samtliga
Gulfstater, dvs Saudiarabien, Bahrain, Kuwait, Qatar, Oman
och Förenade Arabemiraten, för export av sk övrig
krigsmateriel. Samtliga dessa stater är diktaturer och de är
belägna i en konfliktfylld region. Hösten 1994 slog
utrikesutskottet enhälligt fast att situationen för mänskliga
rättigheter i samtliga Gulfstater "ger anledning till betydande
oro". Utskottet utgick från att regeringen delade denna
bedömning och att den skulle fästa "stor vikt därvid i
samband med eventuellt nya ansökningar om
krigsmaterielexport" (1994/95:UU1, sid 23).
Den 18 november 1994 uttalade sig utrikeshandelsminster Mats Hellström
i riksdagen om export av övrig krigsmateriel till Mellanösternområdet: "Jag
vill understryka att prövningen kommer att vara mycket restriktiv också när
det gäller sådan export till Mellanösternområdet." En given uppfattning från
svensk sida bör vara att varken krigsmateriel för strid eller övrig
krigsmateriel bör få exporteras till stat med "omfattande och grova"
kränkningar av mänskliga rättigheter.
Hellströms restriktiva hållning ledde till att Gulfstaterna stängdes för nya
affärer, både avseende krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. Det är
viktigt att Gulfområdet fortsätter att vara stängt för nya krigsmaterielaffärer,
också avseende övrig krigsmateriel.
Indien och Pakistan
Sedan länge är Indien och Pakistan inblandade i en allvarlig
konflikt med varandra. Det har skett en snabb kapprustning
och i den indiska delen av Kashmir fortsätter de väpnade
oroligheterna. Dessutom förekommer det, enligt Amnestys
svenska sektion, både omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter i de båda staterna. Sverige bör därför
inte exportera krigsmateriel till Indien och Pakistan.
Ny utredning
Det finns många brister i nuvarande regelverk och
argumentationen ovan talar för att det behövs en revidering
av den svenska vapenexportlagstiftningen, främst i syfte att
förhindra en ytterligare liberalisering av
krigsmaterielexporten. Gällande riktlinjer för
krigsmaterielexport godkändes av riksdagen i december
1992. Det finns all anledning att nu göra en bred översyn av
regelverket i syfte att uppnå en ökad restriktivitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen som en del av utrikespolitiken, även
fortsättningsvis, skall verka för en minskad svensk, europeisk och
internationell vapenhandel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning av regelverket för svensk krigsmaterielexport,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör följa Europaparlamentets uppmaning att inte
godkänna export av militär materiel till Indonesien, så länge ockupationen av
Östtimor fortsätter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om MR-situationen i Gulfstaterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vapenexport till Indien och Pakistan.
Stockholm den 7 oktober 1996
Tomas Eneroth (s)
Monica Green (s)
Martin Nilsson (s)
Mariann Ytterberg (s)