Svensk krigsmaterielindustri har haft stor säkerhetspolitisk
betydelse för vårt land. För att underlätta för företagen att
kunna överleva och fortsätta att leverera krigsmateriel till det
svenska försvaret krävs det också en viss export. Det är dock
viktigt att exporten är utomordentligt restriktiv, så att Sverige
inte blir en exportör till konfliktfyllda regioner eller till
förtryckare. När det svenska försvaret nu minskar sina
materielinköp, riskerar kraven att företagen som
kompensation ska få mer generösa exportmöjligheter att öka.
Ibland hävdas dessutom att förändrade exportvillkor vore en
förutsättning för ett ökat försvarsindustriellt samarbete med
industrin i andra europeiska stater eller i USA. Ofta framförs
emellertid motsvarande krav från industrin i dessa stater till
resp. regeringar där.
Sammanvägning av olika
intressen?
Riksdagen slog den 13 december 1995 fast att de
säkerhets/försvars- och utrikespolitiska kraven är två olika
faktorer som båda var för sig måste vara uppfyllda för att det
skall få ske export av svensk krigsmateriel. För att undgå
missförstånd och tolkningsdiskussioner är det viktigt att full
klarhet råder om att det inte ska ske någon "sammanvägning"
av de försvars- och utrikespolitiska behoven då
exportärenden skall avgöras.
För att kunna godkänna export krävs det enligt de riktlinjer, som riksdagen
åter ställde sig bakom, att exporten: "1. bedöms erforderlig för att tillgodose
det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärd, samt 2. inte står i strid med principerna och
målen för svensk utrikespolitik." Det betyder att en krigsmaterielaffär, för att
få genomföras, måste uppfylla samtliga av riktlinjernas exportvillkor.
Beträffande "målen för svensk utrikespolitik" får jag citera ur utrikes- och
försvarsutskottets betänkande, som antogs av riksdagen i december 1995.
Under avsnittet om krigsmaterielexport slås fast att "framträdande mål i
Sveriges utrikespolitik är bl.a. att främja demokrati, mänskliga rättigheter,
avspänning och nedrustning samt att bidra till en höjd levnadsstandard i de
fattiga länderna".
Produktutveckling för
export
Alltsedan 1971 har det varit en viktig förutsättning att endast
krigsmateriel som används eller planeras bli använd inom det
svenska försvaret får exporteras. Den parlamentariska
Krigsmaterielexportutredningen, KMU, (SOU 1989:102)
föreslog således att internationell samverkan inte bör få leda
till utveckling och tillverkning enbart inriktad på utländska
marknader.
Formuleringen återgavs i regeringens proposition om krigsmaterielexport
(prop 1991/92:174) från 1992 och bör därför ses som ett av förarbetena till
riktlinjerna för krigsmaterielexport. Nu, när det svenska försvarets
beställningar minskar, förs det en diskussion om att mjuka upp denna
princip, så att svenska företag ska kunna utveckla nya produkter, som enbart
kommer att säljas på export. Detta vore en alltför långtgående förändring av
grunderna för den svenska krigsmaterielexportpolitiken.
Påverka inom Europeiska
unionen
Den europeiska försvarsindustrin befinner sig i en liknande
situation som den svenska. De inhemska beställningarna
minskar och kraven på ökade exportmöjligheter blir allt
starkare. Det är viktigt att EU motverkar att de enskilda
medlemsstaterna driver en egoistisk nationell
vapenexportpolitik, som skulle motverka övergripande mål
om nedrustning och avspänning. Sverige bör ta initiativ till
att förmå medlemsstaterna inom hela EU att driva en mer
restriktiv vapenexportpolitik. Det kan exempelvis ske genom
förslag om bindande vapenembargon mot olika stater och
områden. Att EU-parlamentet bedömer dessa frågor, trots
vad som stadgas i Romfördraget, vara ett väsentligt
gemenskapsintresse framgår av parlamentets uppmaningar
att inte exportera någon militär materiel till Indonesien, så
länge ockupationen av Östtimor fortsätter.
Demokrati som
övergripande villkor
Att främja demokratin måste vara en huvudlinje i svensk
utrikespolitik. Om man tar detta på allvar, så får det
konsekvenser. Sverige bör endast exportera krigsmateriel till
stabila demokratier. Det är motbjudande att det från och till
sker export av svensk krigsmateriel till diktaturer, som t ex
till stater som skulle fängsla medborgare som protesterade
mot krigsmaterielimporten.
Lika klart är att Sverige bör undvika att exportera till stater som är eller
riskerar att bli indragna i konflikter med sina grannar. Instabiliteten i
oroliga
regioner uppfordrar till stor restriktivitet med export också till f n
"acceptabla" regimer i sådana områden, inte minst med tanke på
komplicerade frågor om följdleveranser till dessa stater, även när de
inhemska politiska förhållandena kan ha förändrats till det sämre. Dessa
viktiga frågor bör t ex utesluta Gulfstaterna i Mellanöstern från nya
krigsmaterielaffärer.
Öppenhet
Regeringen lämnar varje år en skrivelse om
krigsmaterielexporten till riksdagen. Denna ger en tämligen
bra bild av den svenska exporten av krigsmateriel. Det är
viktigt att fortsätta utvecklingen mot allt större öppenhet.
Inom ramen för FN bör Sverige kräva att också mindre
krigsmaterielaffärer rapporteras till FN-registret. Sverige bör
föregå med gott exempel och i större utsträckning redovisa
vilka krigsmaterielaffärer som svenska företag genomför
med utlandet.
Mänskliga rättigheter - och
lagfästa riktlinjer
I ett brev till riksdagspartierna har den svenska sektionen av
Amnesty International bedömt att det förekommer
"omfattande och grova" kränkningar av mänskliga rättigheter
i inte mindre än 16 stater som är godkända för export av
svensk krigsmateriel. Dessa stater är enligt Amnesty:
Bahrain, Bangladesh, Brasilien, Indien, Indonesien, Kina,
Sydkorea, Kuwait, Mexiko, Nepal, Oman, Pakistan,
Saudiarabien, Singapore, Tunisien och Venezuela. De
nämnda staterna mottog svensk krigsmateriel under 1995,
eller tillhör de stater dit regeringen under samma år beviljade
exporttillstånd.
I några fall kan det röra sig om s k följdleveranser till tidigare export av
materiel som ej definierades som krigsmateriel före lagändringen 1992.
Amnestys genomgång indikerar emellertid att det krävs en mer restriktiv
svensk exportpolitik avseende krigsmateriel. Det finns en utbredd känsla av
att en glidning i tolkningen av riktlinjerna pågår mot bakgrund särskilt av det
ansträngda sysselsättningspolitiska läget i vårt land sedan början av 90-talet.
Jag vill därför återkomma till det av Folkpartiet redan tidigare framförda
kravet att lagfästa dessa riktlinjer, vilket skulle ge dessa mer tyngd.
Följdleveranser
Tolkningen av riksdagens riktlinjer kring vad som kan avses
med "följdleveranser" förefaller otydlig, vilket inte minst
beslutet att medge export av nya kanoner till örlogsfartyg i
Indonesien våren 1996 gjort uppenbart. Är det uteslutande
reservdelar och ammunition, som nämns i riktlinjerna? Eller
är det också rimligt att medge export av kompletterande
krigsmaterielsystem, av samma typ som tidigare exporterats,
till stater som inte längre uppfyller riktlinjernas
exportvillkor?
Folkpartiet har i ett särskilt yttrande i maj 1994 i riksdagens konstitutions-
utskott förespråkat att export av luftvärnskanoner till Indonesien inte ska
betraktas som följdleveranser. Nu ska konstitutionsutskottet genomföra en ny
granskning av regeringens tillämpning av följdleveransbegreppet. Export av
kompletterande krigsmaterielsystem kan enligt min mening inte betraktas
som följdleveranser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall ske någon "sammanvägning" av de
försvarspolitiska behoven och de utrikespolitiska villkoren i exportärenden,
utan att de två olika bedömningsgrunderna var för sig och samtidigt båda
måste vara uppfyllda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det även fortsättningsvis inte får ske utveckling och
tillverkning av krigsmateriel enbart inriktad på utländska marknader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ta initiativ till att förmå medlemsstaterna i hela EU
att driva en mer restriktiv vapenexportpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige endast bör exportera krigsmateriel till demokratier,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krigsmaterielexport till Indonesien,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krigsmaterielexport till Gulfstaterna i Mellanöstern,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom ramen för FN bör kräva att också mindre
krigsmaterielaffärer rapporteras till FN-registret,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i större utsträckning bör redovisa vilka
krigsmaterielaffärer som svenska företag genomför med utlandet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport bör lagfästas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att export av kompletterande krigsmaterielsystem inte skall
betraktas som följdleveranser och inte kunna ske till stater som inte uppfyller
riktlinjernas exportvillkor.