Motion till riksdagen
1996/97:U401
av Annika Nordgren m.fl. (mp)

Vapenexporten


Inledning
Skammens lista var lång redan tidigare: Östtimor, Kambodja,
Argentina, Kroatien, Panama, Burma, Iran, Irak, Kurdistan,
Bosnien, Sri Lanka och Pakistan.
Nu kan vi tillfoga ytterligare ett land, Indien, där svensk krigsmateriel
använts i krig. En indisk generalmajor berättade nyligen, i juli 1996, att de
indiska styrkorna använder det svenska granatgeväret Carl Gustaf i striderna i
Kashmir.
Enligt en sammanställning från Svenska Freds har svensk krigsmateriel,
sedan 1980, levererats i anslutning till minst 33 väpnade konflikter runt om i
världen. Det vittnar om ett misslyckande för hela den svenska vapenexport-
politiken. Miljöpartiet de gröna vill avveckla hela den svenska krigsmateriel-
exporten.
Den internationella
vapenhandeln
Sverige bidrar till den internationella vapenhandeln, och det
finns en rad problem förknippade med denna handel.
- Export av krigsmateriel till krig leder till att människor dödas eller flyr.
Cirka 90 procent av världens 18,2 miljoner externa flyktingar är på flykt
undan krig.
-
- Export av krigsmateriel till fattiga länder bidrar till fattigdom, till svält,
analfabetism och utebliven hälsovård. En tredjedel av befolkningen i u-
länderna lever i djup fattigdom.
-
- Export av krigsmateriel till ett konfliktområde kan öka risken för att krig
bryter ut. Kapprustningar skapar nämligen ömsesidig misstro, de för-
stärker en "djävulsbild" av motsidan och de ökar militärens inflytande.
-
- Export av krigsmateriel ingår ofta i en större överenskommelse där
säljaren hjälper köparen att bygga upp en egen krigsindustri och tillverka
vapnen på licens.
-
Den internationella vapenhandeln har minskat kraftigt under
de senaste tio åren, vilket främst beror på den nedrustning
som följde i spåren av Berlinmurens fall och Warszawa-
paktens upplösning. Sverige bör aktivt medverka i arbetet för
att få till stånd begränsningar av den internationella
vapenhandeln. En del svenska politiker är stolta över att
Sverige tillhör de främsta vapenproducenterna i världen.
Den amerikanska forskaren Randall Forsberg, har en annan utgångspunkt.
När hon hösten 1995 framträdde i riksdagens utrikesutskott föreslog hon att
de sju ledande vapentillverkarna i världen, däribland Sverige, ska stoppa
utvecklingen av nya större vapensystem med offensiv kapacitet.
Hennes förslag är realistiskt. Det omfattar bara sju stater, nämligen USA,
Ryssland och de fem EU-staterna Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien
och Sverige. Om dessa "värstingar" tar sitt ansvar, kan i princip all utveckling
av nya högteknologiska offensiva vapensystem stoppas. Alla andra stater
befinner sig långt efter.
Sverige skulle kunna gå i spetsen för en sådan nedrustningspolitik. Men allt
för stora intressen står på spel. Förslaget skulle nämligen stoppa
stridsflygplanet JAS, Ubåt 2000, nya krigsfartyg, haubitsar, bandvagnar och
stridsfordon. Sveriges "unika" vapentillverkning skulle monteras ned.
Regeringen vill inte följa Forsbergs förslag. I stället vill den gå i spetsen
och underlätta export av större vapensystem som JAS, ubåtar och nya
krigsfartyg.
En mer restriktiv
vapenexportpolitik
Sedan slutet av första världskriget har det officiellt rått ett
principiellt förbud mot krigsmaterielexport. "Undantag från
förbudet" har beviljats av regeringen eller, i mindre ärenden,
av utrikeshandelsministern. Numera är det den självständiga
myndighetern ISP, Inspektionen för strategiska produkter,
som handlägger stora delar av krigsmaterielexporten.
Exportvillkor
Riksdagens riktlinjer från december 1992 säger att det bara
bör medges export av krigsmateriel om denna
- bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av
materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt
-
- inte står i strid med principerna och målen för svensk utrikespolitik.
-
Och enligt riktlinjerna bör det inte godkännas
krigsmaterielexport till
- stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
-
- stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt,
-
- stat som har inre väpnade oroligheter, eller till
-
- stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter.
-
Ett antal av köparna av svensk krigsmateriel har väpnade
konflikter. Några exempel: Indien och Pakistan utkämpar
strider i det delade Kashmir, samtidigt som båda staterna har
"inre väpnade oroligheter". Mexiko har "inre väpnade
oroligheter" och USA är definitivt inblandat i "konflikt som
kan befaras leda till väpnad konflikt".
I ett ännu större antal köparstater förekommer det, enligt Amnesty
International, omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Enligt Miljöpartiet de grönas bedömning stred över 50 % av den svenska
krigsmaterielexporten under 1995 mot exportvillkoren.
Om regeringen tillämpade riktlinjerna korrekt - och restriktivt - skulle
alltså en mycket stor del av exporten upphöra. Men för att tvinga fram en
ökad restriktivitet måste riktlinjerna för krigsmaterielexport skärpas på flera
punkter.
Övrig krigsmateriel
Export av så kallad övrig krigsmateriel bör, enligt
riktlinjerna, godkännas så länge köparen uppfyller mänskliga
rättighets-kriteriet och inte är i strid.
Enligt riktlinjerna får det alltså godkännas export av "övrig krigsmateriel"
även om mottagaren är indragen i konflikt som kan befaras leda till krig. Med
stöd av riktlinjerna öppnade den borgerliga regeringen 1993 bland annat
Sydkorea och ett antal stater i Mellanöstern för export av "övrig
krigsmateriel". Den nuvarande regeringen vacklar.
Frågan är om Sverige verkligen bör exportera "övrig krigsmateriel",
exempelvis spaningsradar, bandvagnar, lysbomber och vapensimulatorer, till
stater som kan befaras hamna i krig. Vårt svar är ett otvetydigt nej.
Lagfäst exportvillkoren
Om exportvillkoren hade reglerats i lag skulle det bli
betydligt svårare för regeringen att godkänna export av
krigsmateriel till diktaturer och stater i oroshärdar.
Eftersom regeringen inte följer riksdagens tämligen restriktiva riktlinjer för
krigsmaterielexport, har det blivit nödvändigt att dessa lagfästs.
Ändra
krigsmaterielbegreppet
1993 vidgade Sverige krigsmaterielbegreppet, så att fler
produkter kom att klassas som krigsmateriel. Men
fortfarande exporteras stora mängder militär materiel som
civilt gods.
1995 var den officiella svenska krigsmaterielexporten värd 3 313 miljoner
kr, men enligt Försvarsindustriföreningen uppgick de fjorton medlemsföre-
tagens export av "försvarsmateriel" samma år till 3 587 miljoner kr.
Det betyder att det under 1995 exporterades svensk "försvarsmateriel" som
civilt gods och utan exporttillstånd till ett värde av minst 274 miljoner kr.
Det är bland annat militära broar och militär kamouflageutrustning, som
inte klassas som krigsmateriel av svenska myndigheter.
Krigsmaterielbegreppet bör breddas så att åtminstone sådan materiel som
de största exportföretagen själva anser vara "försvarsmateriel" täcks in.
Samarbetsavtal
Det blir allt vanligare att svenska och utländska företag
samarbetar om utveckling och tillverkning av nya
vapensystem. När regeringen väl godkänt ett
samarbetsprojekt ska exporten få fullföljas även om
samarbetslandet kommer i krig (så länge inte FN inför ett
vapenembargo).
Ett vapensystem som vid samarbetsprojekt fått "övervägande utländsk
identitet" får enligt riktlinjerna säljas vidare till tredje land, i enlighet
med de
regler som gäller i samarbetslandet. Och även om systemet har "svensk
identitet" kan det, under vissa omständigheter, få säljas vidare till stater som
är förbjudna för export från Sverige.
Efter initiativ från Miljöpartiet de gröna har riksdagens konstitutionsutskott
granskat samarbetsavtal mellan svenska och utländska vapentillverkare.
Samtillverkning av vapensystem kan innebära att svenskdesignade system,
med svenska komponenter, i större och större utsträckning säljs vidare till i
Sverige "förbjudna" stater.
Det borde vara en självklarhet att alla länder som deltar i ett samarbets-
projekt om att utveckla nya vapensystem, har vetorätt mot eventuell export.
Sverige bör gå i spetsen för en sådan politik. Och det kan ske genom att de
s.k. OPD-intygen avskaffas.
I kölvattnet från "Boforsaffären" infördes obligatoriska intyg från köparen
för att garantera att svensk krigsmateriel inte såldes vidare till "förbjudna"
stater.
Det finns två olika varianter: EUC, End Users Certificate/slutanvändar-
intyg, som alltid används vid export av hela system. Och OPD, Own
Production Declaration, som kan användas vid komponentleveranser. Där
sägs bara att köparen inte får sälja produkten vidare i obearbetat skick. Men
om den svenska komponenten ingår i ett vapensystem som inte har "svensk
identitet", så kan detta system exporteras till stater dit Sverige inte medger
export.
Sannolikt kommer en växande del av krigsmaterielexporten att ske med
stöd av OPD-intyg och alltså få säljas vidare till "förbjudna" stater.
Miljöpartiet de gröna vill införa slutanvändarintyg för all svensk
krigsmaterielexport, också komponenter.
Produktutveckling för
export
Den statliga Krigsmaterielexportutredningen (KMU)
föreslog att det inte bör få förekomma någon utveckling och
tillverkning enbart inriktad på utländska marknader. Det var
en viktig markering som refererades i regeringens
proposition om krigsmaterielexport 1992 (Prop 1991/92:174,
sid 143). Produktutveckling enbart för exportmarknaden
skall enligt vår mening inte tillåtas.
Följdleveranser
Enligt riktlinjer är det inte bara export av reservdelar som bör
fullföljas trots krig, utan också "andra leveranser, t ex av
ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där
det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd".
Inspektionen för strategiska produkter, ISP, anser att det till och med är
möjligt att fortsätta att exportera hela vapensystem, av samma typ som
tidigare levererats. Regeringen gick våren 1996 på samma linje och godkände
export av fartygskanoner till Indonesien, med hänvisning till att dessa
utgjordes av "följdleveranser".
Vapenföretagen har alltså fått en liberal skrivning i riktlinjerna som gör att
Sverige framstår som en "trovärdig vapenleverantör".
Men efter hård kritik mot förslaget beslöt riksdagen också att "de
föreslagna riktlinjerna för följdleveranser inte innebär någon given rätt för en
köpare att erhålla följdleveranser, utan varje ärende behandlas för sig vid
regeringens avgörande. Om omständigheterna så motiverar, finns det således
möjligheter för regeringen att i det enskilda fallet frångå de generella
riktlinjerna" (1992/93:UU1, sid 20).
Vi anser det vara mycket viktigt att hela krigsmaterielsystem aldrig får
betraktas och exporteras som "följdleveranser". Vi vill också stoppa all
export, också av ammunition och reservdelar, till stater som kommer i krig
eller som av andra orsaker inte uppfyller riktlinjernas exportvillkor.
Skriftliga leveransgarantier
Vid tre tillfällen har den svenska regeringen utfärdat
skriftliga garantier till köparen att alla leveranser och
underhåll ska fortsätta även om landet kommer i krig (och så
länge inte FN förbjuder det).
1985 gällde det Bofors luftvärnsrobot Robot 70 till Australien, 1986 Bofors
haubitsar till Indien och 1987 Kockums ubåtar till Australien.
Den medborgarkommission som utredde "vapenbyken" var mycket kritisk
till de leveransgarantier som gavs Indien. Men under 1993 gav regeringen
liknande garantier till Indiens fiende Pakistan som var intresserat av att köpa
ubåtar från Kockums.
Det är sannolikt omöjligt att få kontrakt på exempelvis ubåtar och
stridsflygplan om inte regeringen är beredd att lämna långtgående leverans-
garantier. Det är också ett mycket starkt argument mot sådana affärer.
Vi anser inte att det ska upprättas avtal med leveransgarantier om köparen
kommer i krig.
Ökad restriktivitet i
landbedömningen
Det är några stater/områden där det är särskilt viktigt att
omedelbart stoppa all export av svensk krigsmateriel:
Indien och Pakistan
De båda staterna befinner sig i konflikt med varandra, har
inre väpnade oroligheter och kränker mänskliga rättigheter
både omfattande och grovt. Båda staterna är sedan länge
stora köpare av svensk krigsmateriel.
Indonesien
Indonesien ockuperar och förtrycker Östtimor och dessutom
förekommer det omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter i landet. EU-parlamentet har uppmanat
alla medlemsstater, däribland Sverige, att inte exportera
militär materiel till Indonesien. Under 1995 och 1996 har
regeringen godkänt export av både fartygskanoner och
luftvärnsrobotar till Indonesien.
Gulfstaterna i Mellanöstern
De sex Gulfstaterna i Mellanöstern är alla diktaturer, och de
befinner sig i ett konfliktområde. Under 1993 öppnade den
borgerliga regeringen dessa stater, dvs Saudiarabien,
Bahrain, Kuwait, Qatar, Oman och Förenade Arabemiraten,
för export av övrig krigsmateriel. Men hösten  1994 slog
utrikesutskottet enhälligt fast att situationen för mänskliga
rättigheter i samtliga Gulfstater "ger anledning till betydande
oro". Utskottet utgick från att regeringen delade denna
bedömning och att den skulle fästa "stor vikt därvid i
samband med eventuellt nya ansökningar om
krigsmaterielexport" (1994/95:UU1, sid 23).
Smugglad krigsmateriel
I maj avslöjade Svenska Freds att Bofors lämnat en offert
avseende reservdelar till smugglade luftvärnsrobotar i Dubai.
Statsrådet Leif Pagrotsky sade i en kommentar i riksdagen att
"smugglade vapen skall ha en kort livslängd" och han
annonserade en översyn av regelverket. Det är enligt vår
mening viktigt att regeringen finner vägar att förhindra
export av komponenter och reservdelar till smugglade vapen,
samt service av dessa vapen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en avvecklingsplan för den svenska exporten av krigsmateriel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall öka sitt engagemang för att begränsa den
internationella vapenhandeln,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall följa den amerikanska forskaren Randall
Forsbergs förslag om att stoppa utvecklingen av nya större vapensystem med
offensiv kapacitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det bör tillsättas en utredning med direktiv om att skärpa
riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riktlinjernas exportvillkor skall lagfästas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att krigsmaterielbegreppet skall breddas så att åtminstone sådan
materiel som de största exportföretagen själva anser vara "försvarsmateriel"
omfattas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att slutanvändarintyg skall användas vid all svensk
krigsmaterielexport, också vid export av komponenter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall vara tillåtet med produktutveckling enbart för
exportmarknaden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hela krigsmaterielsystem aldrig får betraktas och exporteras
som "följdleveranser",
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att all export av krigsmateriel skall stoppas om en stat kommer i
krig eller av andra orsaker inte uppfyller riktlinjernas exportvillkor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall upprättas avtal med leveransgarantier som
medger fortsatt export om köparen kommer i krig,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall ske någon svensk krigsmaterielexport till
Indonesien,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall ske någon svensk krigsmaterielexport till Indien
och Pakistan,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall ske någon svensk krigsmaterielexport till
Gulfstaterna i Mellanöstern,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att finna vägar för att förhindra service och export av komponenter
och reservdelar till smugglade krigsmaterielsystem.

Stockholm den 3 oktober 1996
Annika Nordgren (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Per Lager (mp)

Eva Goës (mp)