I en efterkrigsekonomi av den typ som finns i Angola är det
svårt för staten att under överskådlig tid kunna tillgodose de
stora behov som finns i landet.
En förutsättning för att landet och den offentliga sektorn skall kunna repa
sig, efter att i det närmaste raserats, är att människor har råd att ta sig till
arbetet. Offentliganställd personal som lärare, sjukvårdspersonal, kommu-
nikations- och telepersonal, VA-tekniker med flera yrkesgrupper har helt
enkelt inte råd att bege sig till sitt arbete, eftersom den lön de kan tänkas
uppbära i månaden, inte täcker mer än konstnaderna för en måltid för
familjen.
Följaktligen tillbringas mycket tid utanför arbetet för att försöka få
ekonomin att gå ihop, till att få mat för dagen. Det sker genom att man gör
affärer på parallellmarknaden. Staten har inte möjlighet eller förmåga att
betala löner, varför en "överlevnadskorruption" inom bland annat hälso- och
sjukvården, undervisningsväsendet och rättsväsendet tvingas fram.
Detta är kortsiktiga lösningar som under normala omständigheter skulle te
sig oförsvarbara. Men då de anställda inte fått lön på sex månader och
inflationen ligger på 5 000-10 000 % per år, blir människors reaktioner och
beteenden mer förståeliga.
Att hitta vägar att stärka det civila samhället genom direktkontakter med
organisationer och institutioner på lokal nivå - utan att för den skull förta
statens legitimitet - kan i hög grad bidra till och underlätta arbetet med att
bygga en demokratisk nationalstat.
Katastofbiståndet till Angola förefaller att bli begränsat under det
kommande året. Nivån på landramen minskas inte, men katastrofpengarna tas
nu på landramen, vilket lämnar mindre utrymme för ovannämnda insatser.
Katastrofbiståndet och biståndet till byggandet av ett civilt samhälle i Angola
måste gå hand i hand. Om katastrofbiståndet på något sätt kopplas till
byggandet av det civila samhället, utan biståndet till detta minskas, leder
detta till att de resurser som katastrofbiståndet innebär endast går till ren
symptombekämpning.
Allteftersom rehabilitering och/eller rekonstruktion av vägar, broar och
annan infrastruktur ger tillgång till tidigare otillgängliga delar av landet
ställs
också högre grav på givarsamfundet. Som exempel kan nämnas att
genomsnittstiden innan en människa kommer under vård efter att ha blivit
skadad i en olycka är 36 timmar. Orsaken till den långa väntetiden, under
vilken många dör eller skadorna förvärras, beror just på transport och logistik.
Denna tid borde kunna minskas avsevärt, liksom kvaliteten på vården,
förutsatt att:
1. vägar och transporter fungerar,
2. det finns personal på sjukstugor och läkarstationer,
3. personalen inte tvingas sälja instrument och medicin på parallell-
marknaden för att överleva.
Att stärka den ena insatsen, dvs. väg- och brobyggen och rehabilitering,
utan att se ett steg längre (den humanitära sidan) innebär att man ger bistånd
på ett kortsiktigt och oansvarigt sätt.
Viktiga ingredienser i ett utvecklingsarbete måste för att vara
verkningsfullt eller (effektivt, om man skall använda ett uttryck som
förefaller vara dagens lösen) innehålla följande delar:
1. Skapande av arbetstillfällen.
2. Stöd till en ökad jordbruksproduktion, vilket inkluderar tillfällen till
försäljning av grödor (dvs. en inhemsk marknad, eftersom bönderna idag
visserligen kan odla för avsalu, men om de inte har någon att sälja till blir
största delen av skörden förstörd).
3. Fri rörlighet för varor och människor (vilket fortfarande inte fungerar
även om alla provinshuvudstäder förutom Cabinda kan nås per landsväg).
4. Säkerställande av mattillgången.
Vänsterpartiet har i sin biståndsmotion anslagit ett större bistånd till Afrika
än vad regeringen föreslagit i sin budgetproposition. Det gäller såväl
utvecklingsbistånd som katastrofbistånd.
Med utgångspunkt från ovanstående föreslår jag att katastrofbiståndet till
Angola icke tas från landramen utan att det är rimligt att ytterligare 30
miljoner anslås till Angola i katastofbistånd utöver landramen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklings- och katastrofbistånd till Angola.