Sammanfattning av
Vänsterpartiets
biståndspolitiska motion
UO 7. Internationellt bistånd
Anslag
Regeringens förslag
Avvikelse
A Internationellt utvecklingssamarbete
A 1 Biståndsverksamhet
9 779 093
1 400 000
A 2 Biståndsförvaltning
412 307
B Samarbete med Central- och Östeuropa
B 1 Samarbete med Central- och Östeuropa
795 800
400 000
B 2 Avsättning för förlustrisker för täckande
av eventuella förluster med
15 000
TOTAL
11 002 200
1 800 000
Klyftorna i världen ökar, den fattigaste femtedelen av
världens befolkning har fått sin andel av världens tillgångar
sänkt från 2,3 till 1,4 %. I det läget har den svenska
regeringen upprepade gånger frusit och sänkt biståndet, till
att nu föreslå en nivå på 0,7.
Vänsterpartiet kräver en snabb återgång till den av riksdagen en gång
beslutade enprocentsnivån. Vi gör det genom att i vårt förslag till budget för
1997 anslå 0,8 % av BNI eller 1,4 miljarder mer till Internationellt utveck-
lingssamarbete än vad regeringen gör. Vi föreslår vidare att regeringen
snarast skall ta fram en plan för återställande av enprocentsmålet vid år 2000.
Vi vill samtidigt klargöra att ökade biståndsmedel inte innebär att vi säger
ja till slöseri eller låg effektivitet i biståndet. Varje biståndsskrona skall
användas effektivt.
De extra anslag som Vänsterpartiet lägger på anslagsposten Biståndsverk-
samhet fördelar sig i stort enligt följande:
700 miljoner till multilateralt arbete, t.ex. UNICEF, UNHCR m.m.
700 miljoner till bilateralt samarbete, framför allt till Afrika och
Latinamerika, men också katastrofbistånd och bistånd genom enskilda
organisationer.
Under anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa anslår
Vänsterpartiet 300 miljoner till ökade insatser, framför allt på miljöområdet i
St. Petersburgområdet samt
100 miljoner till samarbetet i Barentsregionen.
(Beträffande anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa se
även Vänsterpartiets motion Östeuropa - en del av vårt närmaste grannskap.)
Mot att klyftorna vidgas
Klyftorna mellan fattiga och rika fortsätter att växa. De växer
mellan länderna men också inom länderna. Gapet mellan den
rikaste och den fattigaste femtedelen av jordens invånare
fördubblades på trettio år. Den fattigaste femtedelen fick sin
andel av världens tillgångar sänkt från 2,3 till 1,4 procent.
Medan en fjärdedel av jordens befolkning finns i länder där
tillväxten varit snabb - främst i Östasien - lever en miljard
människor i de 70 länder, där ekonomin gick bakåt under
1980-talet. De flesta fattig lever i Afrika, i länder söder om
Sahara. U-länderna har sålunda utvecklats mycket olika. En
del är utvecklingsländer, andra är underutvecklade.
Trots att betydande resultat har uppnåtts i kampen mot fattigdom, svält,
undernäring och okunnighet, är fortfarande en halv miljard människor
kroniskt undernärda. Andelen barn som går i primärskolor har på trettio år
ökat från 48 till 77 procent - men fortfarande finns det 130 miljoner barn som
inte får gå i skolan. Till det gamla fattigdomseländet har nu också kommit
aids - 90 procent av de hivsmittade finns i u-länder.
Jämställdheten mellan kvinnor och män går framåt men mycket långsamt.
Fortfarande är endast en tiondel av världens parlamentariker kvinnor.
Flickorna är oftare utestängda från skolan. Analfabetismen är dominerande
bland kvinnorna.
Miljöförstöringen fortsätter. Årligen förstörs 20 miljoner hektar tropisk
regnskog. 200 miljoner människor drabbas av ökenspridningen.
Regeringens frysning av
biståndet
Mer måste göras för att bekämpa fattigdomen, och mer
skulle kunna göras. Men den rika världens bistånd har i rask
takt minskat. Det är nu lägre än någonsin - 0,2 procent av
OECD-ländernas BNP. USA är nere i 0,1 procent. Endast
Danmark och Japan ökar sitt bistånd. Men i fallet Japan är
det från en mycket låg nivå. Detta svek mot de fattiga folken
faller på de politiker som bär ansvaret för denna utveckling.
Deras politik avviker klart från folkopinonen, som stödjer biståndet. 60
procent av befolkningen inom OECD vill ha bevarat eller ökat bistånd.
Detsamma gäller i Sverige.
Det är i detta sammanhang man skall se nedskärningarna av det svenska
biståndet. De skall ses som ett uttryck för hur svenska regeringar - oavsett
partifärg - har sett och ser på Sveriges relationer till u-världen. Argumentet
att Sverige inte har råd att infria löftet till de fattiga förrän vi förbättrat
vår
egen ekonomi förmedlar ett budskap till regeringar i andra i-länder, att de
också i första hand skall se till sina egna finanser. För regeringarna i EU-
länderna är det viktigare att klara konvergenskraven för EMU.
Men varken i Sverige eller i de övriga biståndsnedskärande länderna - inte
ens i USA - har regeringarna folket med sig. Det är utifrån denna verklighet
som Vänsterpartiet vägrar deltaga i sveket mot de fattiga.
Vänsterpartiet kräver att enprocentsmålet återställs.
Återställ enprocentsmålet!
Att Sverige skulle anslå en procent av sin BNP var ett löfte
vi gav de fattiga i världen. Att frångå detta genom att hänvisa
till de svenska statsfinanserna är att skjuta över ansvaret för
våra egna tillkortakommanden på världens fattiga. Det var
samma mekanismer som låg bakom uppkomsten av den
svårbemästrade svenska statsskulden som skapade och fick
u-ländernas skuldfälla att slå igen. Det var petrodollarna som
svämmade över marknaden och gav negativa realräntor.
Låntagarna - såväl de svenska småhusbyggarna som u-
ländernas finansministrar - ingavs falska förespeglingar och
trugades att ta lån.
Enligt riksdagsbeslutet från i våras skall biståndet ligga kvar på 0,7 procent
av BNI under den innevarande mandatperioden, dvs t o m 1998. Enprocents-
målet skall återställas när de svenska statsfinanserna tillåter det, förklarade
regeringen. Vi menar att detta var ett olyckligt beslut. Det är att hålla u-
länderna i fortsatt osäkerhet. De behöver klara utfästelser. Biståndet måste
vara långsiktigt om det skall vara verkningsfullt.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ändrar beslutet att frysa biståndet och
istället antar en treårsplan för att stegvis öka biståndsanslaget till 0,8 % av
BNI för 1997, dvs 1,4 miljarder utöver vad regeringen föreslår, 0,9 procent av
BNI 1998 och en procent 1999. För budgetåret 1997 bör riksdagen sålunda
anslå 11,6 miljarder kronor till Internationellt utvecklingssamarbete.
Effektivitet
När vi begär höjning av biståndet, vill vi samtidigt framhålla
att sträng sparsamhet måste iakttas, exempelvis vid
representation. Kampen mot korruptionen skulle kunna
bedrivas effektivare om kvinnorna finge mer ansvar inom
förvaltningen. Även om Sidas administration är mycket
billigare än exempelvis FN:s och Världsbankens, måste det
hela tiden finnas en medvetenhet om att det är de fattigas
pengar man hanterar; att biståndsviljan hos svenska folket
påverkas av exempelvis den kritik som Riksrevisionsverket
riktat mot avgångsvillkoren för anställda vid
sammanslagningen av de olika biståndsmyndigheterna.
Vänsterpartiet kritiserade Sidas flyttning till mycket dyrare lokaler. Detta
försvarades då av regeringen med att Sida med bland annat sitt bibliotek
skulle bli mer tillgängligt för allmänheten i nya och mer centralt belägna
lokaler. Men nu när Sida flyttat in i dem, visar det sig att de dels inte är
öppna
för allmänheten på kvällstid, dels att någon försäljningen av litteratur inte
förekommer.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen begär åtgärder från Sida för att öka
tillgängligheten. Samtidigt bör det rikliga utrymmet i biblioteket utnyttjas för
försäljning av litteratur, framförallt analyser, rapporter och utvärderingar som
Sida producerat.
Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att avräkningen av
asylkostnader från biståndsramen skall minska. Regeringen skriver i
budgetpropositionen att endast kostnader för asylsökande från u-länder skall
kunna inräknas i biståndsbudgeten. Vänsterpartiet har tidigare enträget begärt
detta.
Samtidigt bör man överväga att återgå till att beräkna biståndsprocenten på
BNP. När man övergick till BNI var det ett sätt att utan större uppmärk-
samhet sänka biståndsnivån. Men samtidigt fick sänkningen en förmodligen
obeaktad och oväntad effekt. Eftersom BNI mäter det svenska
konsumtionsutrymmet, öppnade man för resonemang om att vi "avstår",
rentav lånar för att ge bistånd. Därmed ställdes de av nedskärningar svaga
grupperna i Sverige mot de fattiga i världen. Med detta beräkningssätt döljs
också den viktiga aspekten att biståndet till stor del består i produktion av
svenska varor och tjänster. Det är alltså fel att framställa biståndet som
"tärande".
En jord som snurrar allt
fortare
Globaliseringen av världsekonomin har gått i rasande fart. På
25 år har varuhandeln tredubblats och tjänstehandeln ökat
fjorton gånger. Finansflödena har nått en otrolig omfattning.
I jakten på högsta möjliga avkastning flyttas mer en biljon
dollar varje dygn runt i världen.
Utfallet av denna globalisering är mycket ojämnt. De fattigaste länderna,
vars befolkning uppgår till 20 procent av jordens hela befolkning, har fått en
minskad andel av den växande världshandeln - mindre än en procent 1990.
De privata investeringarna växte från fem till 173 miljarder dollar mellan
1970 och 1994 - men av dem gick tre fjärdedelar till tio länder, de flesta i
Öst- och Sydöstasien och Latinamerika. Afrika söder om Sahara fick
praktiskt taget ingenting med av detta kapitalflöde. Istället växte dessa
länders skulder. De uppgår för närvarande till två biljoner dollar. Bara sedan
1988 har de vuxit med 60 procent - trots alla skuldlättnader och
strukturanpassningsprogram.
För u-länderna innebär globaliseringen ett hot om att bli marginaliserade.
Men den kan också ge dem chanser att hoppa över det slags industrialisering
som kallas fordism och direkt kliva på IT-tåget. Indien med sin omfattande
export av datatjänster är ett exempel. Utfallet kommer i hög grad att bero på
om EU, USA och Japan kommer att öppna sina marknader för dessa nya
producenter. Det är hög tid att inse att protektionism inte är den rätta vägen
till utveckling. Asean med sina 400 miljoner människor som producerar och
konsumerar i den mest dynamiska delen av världen, vill få in investeringar
från små och medelstora företag. Sådana satsningar är medel att bekämpa den
för dem och oss gemensamma - och för demokratin farliga - arbetslösheten.
I denna alltmer globaliserade och alltmer orättvisa värld ökar behovet av
internationellt samarbete. Inga länders ekonomier är isolerade från
omvärldens, och miljöhoten riktar sig mot hela regioner, ja hela
mänskligheten. De stora och svåra problem, som fattigdomen föder, får
återverkningar vida omkring i form av miljöförstöring, massflykt,
internationell brottslighet, narkotikahandel och spridning av hiv. I-länderna
kan inte avskärma sig. Sverige måste agera aktivt i FN och EU för att u-
länderna skall få tillträde till i-ländernas marknader för sina
jordbruksprodukter, industrivaror och tjänster. Här kan vi också samarbeta
med den alliansfria rörelsen.
Vårt viktigaste forum för detta samarbete är FN. Det är här som
internationella spelregler ställs upp - även om det saknas medel att få
regeringarna att följa dem. En viktig uppgift i FN-arbetet måste bli att
förstärka folkrätten och skapa medel att få den efterlevd, exempelvis genom
att inrätta en permanent domstol för folkmordsbrott och krigsförbrytelser.
(Vänsterpartiet framlägger förslag om det svenska reformarbetet i FN i en
särskild motion och om den globala ekonomin i en annan.)
Svenska företags ansvar
På kort sikt har biståndet stor betydelse, därför att det kan
skapa förutsättningar för ökade investeringar och ökad
handel. Det har också stor betydelse, då det kan styras
politiskt och underordnas i demokratisk ordning fattade
beslut. Utan bistånd tar ekonomisk utveckling mycket längre
tid. Generellt sett och på längre sikt betyder investeringar
och handel mycket mer för u-ländernas ekonomi än själva
biståndet. Även de svenska företagen globaliseras. Men
deras investeringar i u-länder styrs inte av några etiska
normer. Vi kan se hur svenska företag i länder, till vilka
Sverige ger bistånd, agerar stick i stäv med de svenska
biståndspolitiska målen. Hur skall vi kunna övertyga dessa
länders regeringar om att de skall leva upp till de av den
svenska riksdagen och regeringen fastställda biståndsmålen,
när de svenska företagen samtidigt investerar i
miljöförstörande projekt? När ABB och statliga Vattenfall
bygger ut vattenkraften på ett sätt som ödelägger väldiga
skogsarealer, förstör fisket och driver bort befolkningarna?
Det här illustrerar ett etiskt problem för näringslivet, och vi föreslår att
biståndsministern tar initiativ till en dialog med företagen om de
biståndspolitiska målen som allmängiltiga för utveckling. Vi tror att företagen
kommer att inse att det ligger i deras egenintresse att beakta de
biståndspolitiska målen, när de investerar i u-länder. Dessa mål har arbetats
fram för att främja hållbar ekonomisk tillväxt och bygger på ingående
analyser och erfarenheter; erfarenheter, som också behövs för sunda affärer
med länder som det kan vara tveksamt att engagera sig i, därför att
förhållandena verkar osäkra.
Men - och detta är oerhört viktigt - för att vinna trovärdighet både hos
företagen och i omvärlden är det ett oeftergivligt krav att regeringen i alla
delar själv efterlever biståndsmålen. Den får inte göra fler avsteg från
demokratimålet genom att av näringspolitiska skäl anslå u-krediter till en så
notorisk MR-förbrytare som Kina eller ge tillstånd för export av krigsmateriel
till Indonesien och andra länder med regimer, som vi av samma skäl inte
anser oss kunna bedriva biståndssamarbete med.
Biståndets roll
Den svenska biståndspolitiken har tagit time-out. I ett läge
där u-ländernas villkor förändrats snabbt och radikalt, lägger
regeringen inte fram några innovativa idéer om hur de nya
möjligheterna skall tillvaratas och de nya hoten mötas. Den
nöjer sig med att avisera en rad studier, översyner och
kommande skrivelser till riksdagen. Trots att det gått två år
sedan regeringen tillträdde, verkar hela biståndspolitiken
befinna sig på utredningsstadiet. Landstrategier och liknande
geografiskt orienterade styrdokument skall utarbetas. Sida
förbereder en rad strategier. En handlingsplan utarbetas för
området demokrati, mänskliga rättigheter och
konfliktlösning. En ny strategi för Afrika skall utarbetas.
Regeringen säger att biståndsberoendet skall minskas och
den strategiska styrningen av biståndet skall stärkas avsevärt.
Detta tolkar vi som en följd av den kraftiga nedskärningen av biståndet -
det finns inget utrymme för nya initiativ. Nu gäller det endast att värna om
det som redan igångsatts.
Inför allt detta vill Vänsterpartiet lägga fram följande synpunkter:
Vi ifrågasätter om det ofta använda uttrycket "trade not aid" numera har
någon täckning i verkligheten. Skulle det vara så att uttrycket blivit ett
slagord utan innehåll måste vi erinra oss vad det betyder. Samarbete med u-
länder är mycket mer än bistånd. Det handlar också om att stimulera
investeringar och handel. Det kräver ett aktivare svenskt uppträdande (och
bättre parlamentarisk kontroll) när EU utformar sin handelspolitik. (Se
särskild motion från Vänsterpartiet om EU och biståndet.)
I konsekvens med detta bör biståndskontoren engageras i ett bredare
ekonomiskt samarbete. De gör redan nu kvalificerade ekonomiska analyser.
Men var sker kopplingen till Finansdepartementet, Arbetsmarknadsdeparte-
mentet och det svenska samhället?
Bistånd är samverkan
Nu gäller det att utveckla Sveriges samarbete med u-länderna
under nya villkor. Vi måste ta ett samlat grepp när det gäller
de utländska investeringarnas effekter på u-länderna, de
globala företagen roll, FN:s kris och de rika ländernas
protektionism.
Trettio års biståndsarbete har givit erfarenheter. Den utvecklingsteoretiska
kontrarevolutionen under 80-talet avsatte en biståndsdebatt som mest
handlade om misslyckandena, problemen. Men det är själva problemlösandet
som är kärnan i ett effektivt bistånd. Det handlar om att gemensamt
identifiera, analysera och lösa problem. Vårt under årtionden mest utskällda
projekt är Bai Bang. Likafullt är det sannolikt ett av de mest lyckade även i
en internationell jämförelse. Ett av alla de hinder som den gången gav
negativa rubriker i pressen var stölderna som pågick under lång tid, därför att
man inte kunde sätta upp ett stängsel runt anläggningen. Biståndskontoret
kämpade tappert med ministeriet om detta. Men också regeringen i Hanoi
gick bet på det. Varför? Jo det fanns ett gammalt servitut som gav traktens
bönder rätt att fösa sina bufflar över området. Hindret låg sålunda i en
informell institution. Den striden, som ytligt sett handlade om kampen mot
stölderna, gällde i realiteten institutioner, som måste utvecklas och förändras
för att ett land skall kunna gå från agrar- till industriland.
"Empowerment" betyder att de berörda deltar aktivt. I allt större
utsträckning börjar man i givarländerna att inse att det handlar om att
samarbeta med de fattiga, och att sådant samarbete är till ömsesidig nytta. Vi
i givarländerna ställs själva inför fattigdomens och maktlöshetens problem.
Sverige är idag ett land med växande inkomstklyftor och sociala problem.
Arbetslösa ungdomar och särskilt invandrarungdomar känner ingen
samhörighet med det samhälle vi byggt upp. Nog har vi behov av inspiration
utifrån för att utveckla vårt samhälle? Biståndet kan i framtiden helt enkelt
inte vara en nådegåva utan måste handla om ömsesidig utveckling och utbyte
av idéer. Holland har gått i spetsen för detta synsättet och har tecknat
formella kontrakt med mottagarländer om hur ett utbyte av idéer och
erfarenheter skall ske.
Dessa förslag fördes 1994 fram i en motion av Miljöpartiet och fick ett
mycket positivt gensvar i riksdagsbehandlingen. Utrikesutskottet fick
information om att dessa idéer övervägdes inom Sida. Men av detta finns det
inga spår i regeringens plan för att utveckla biståndet. Vänsterpartiet föreslår
därför att regeringen snarast får utarbeta en plan för ömsesidiga kontrakt
inom biståndet. Det behövs en bred debatt om utvecklingens villkor.
Biståndsmålet
Hur skall vi formulera målet för biståndet i dagens värld?
Riksdagen har nyligen fattat beslut om att införa ett sjätte
biståndsmål, jämställdhet. Det var ett riktigt beslut. Men att
ha ett övergripande biståndsmål kombinerat med sex delmål
leder till att delmålen blir till medel för att uppnå det
övergripande målet. Sex mål blir i realiteten ett smörgåsbord,
varifrån regeringen/Sida kan plocka ut något som passar den
biståndsinsats de vill göra. I praktiken har målet
"resurstillväxt" blivit dominerande och då tolkat som BNP-
tillväxt. Det gäller framför allt u-krediterna och
strukturanpassningsprogrammen.
Det övergripande målet är "att höja de fattiga folkens levnadsnivå". Detta
är paternalistiskt. Vi kan inte höja deras levnadsnivå, det kan de bara göra
själva. Vi kan däremot stödja deras strävanden att höja sin levnadsnivå.
Det har visat sig att utvecklingen i världen inte handlar om växande klyftor
mellan fattiga och rika länder utan om fattiga regioner och fattiga
folkgrupper. Det är klyftan mellan rika och fattiga inom länderna och mellan
regioner som växer.
Detta sammantaget gör det angeläget att se över hela målformuleringen för
det svenska biståndet. En sådan översyn måste föregås av en bred diskussion
bland folkrörelser och allmänhet.
Att bekämpa fattigdomen
Vad beror fattigdomen på?
Ekonomen och forskaren Stefan de Vylder resonerar kring begreppen
fattigdom och rikedom i sin tänkvärda essä Om fattigdomen och rättvisan i
världen och skriver följande:
Före 1900-talet var det endast en liten minoritet av befolkningen även i våra
länder i Europa som undgick fattigdomen. Att inte vara fattig var en
klassfråga, som de enskilda individerna i mycket liten utsträckning kunde
påverka. Både fattigdom (för de många) och rikedom (för de få) gick i arv.
Detta vara också en helt uppenbar orättvisa: tur eller otur med föräldrarna
bestämde i mycket hög utsträckning den enskilda människans öde.
Att tala om rika och fattiga länder var länge obegripligt och meningslöst,
såvida man inte syftade på ländernas naturtillgångar - som var, och är, en
usel mätare på hur rika människorna i landet är - eller på ländernas innehav
av guld, silver och välutrustade arméer.
Först i modern tid har de enskilda människornas levnadsstandard kommit i
förgrunden vid jämförelser mellan nationers välstånd. Och först under detta
sekel har det utsöndrats en grupp länder där majoriteten av människorna
faktiskt kan betraktas som rika. Eller åtminstone "ofattiga".
Fortfarande är arvet - klassmässigt och geografiskt - den viktigaste
förklaringen till nationers och människors fattigdom eller rikedom.
En liten minoritet av jordens befolkning har haft förmånen att födas i rika
länder...
Vi vill gärna tro på att vår egen duktighet förklarar våra höga inkomster.
Men det mesta har vi fått gratis. Vi föds helt enkelt rika: en ackumulerad
rikedom som ger avkastning i form av höga inkomster för oss som haft turen
att ärva...
Det synliga arbetet i Sverige är de gigantiska fysiska investeringar som
gjorts under generationer: gärdsgårdar i Småland, flottrännor i Norrland,
vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, hamnar, broar, telekommunikationer,
fabriker, bostäder etc. I de rika länderna är varje nyfött barns andel av detta
arv en förmögenhet. I de fattiga länderna är arvslotten mer blygsam. Inte för
att föräldrar i de fattiga länderna varit lata, utan för att deras slit - av en
rad
olika skäl - inte resulterat i kapitalackumulation och tekniska framsteg på
samma sätt som i våra länderna. (Om fattigdomen och rättvisan i världen,
Forum Syd, 1995, s. 14-16.)
Fattiga människor skall inte betraktas som utvecklingshinder
utan som resurs. Mot alla konventionella uppfattningar kan
de fattiga spara eller för att använda de Vylders uttryck skapa
sig ett arv i form av jord, kapital, bättre hälsa och
arbetsförmåga. Det är klarsynt av Sida att stödja Grameen
Bank och Action Aid och likartade insatser. Det har varit
små experiment och de har fallit väl ut. Men de har en
begränsning. De kanaliserar inte sparandet till samhälleliga
investeringar. I motsats till vad som ibland hävdas kan de
fattiga spara, t.ex. i postsparbanker som i Japan och Sverige.
Lånecirklarna är i realiteten sparcirklar. Det handlar för de
fattiga om att finna vägar att organisera och planera för
framtiden. Också vad det kostar att skaffa många barn.
Sparande är en sådan planerande verksamhet.
Satsa på bonden
Fattigast är ofta jordbrukarna: småbönder, arrendatorer och
lantarbetare. Första förutsättningen för deras försörjning är
jordinnehav. Det behövs ofta jordreformer. Fasta arrenden i
pengar istället för andel av skörden är vanligen något som
höjer produktiviteten. Det är viktigt att få markrätten
juridiskt fastlagd.
Bönderna behöver banktjänster. Dessa tjänster måste vara lätt tillgängliga,
finnas i byarna och fungera obyråkratiskt. Detta är särskilt viktigt för
kvinnorna, eftersom de har sämre tillgång till kommunikationsmedel. (Det är
männen som tar motorcykeln och far till stan.)
Det behövs kunskaper. Kanske det finns något att lära av vår egen historia,
om hur Fattigsverige blev ett industriland, som kan användas i bistånds-
arbetet. Vi kan lära av hushållningssällskapen, jordbrukskooperationen,
lantmanna- och hushållsskolorna. Det viktiga här är att det var jordbrukarna
själva som byggde upp sina egna institutioner.
Det behövs vägar, postkontor, el och telefoner. Vägen till marknaden
måste öppnas. Då blir det också möjligt att starta lokal produktion av varor
och tjänster och utnyttja lågsäsongen i jordbruket. Industrier på landsbygden
är förutsättningen för att människor skall kunna stanna där och inte drivas in
till städernas slum.
Bönderna måste få tillträde till världsmarknaden och frigöras ur
agribusiness grepp. Man bör ompröva inriktningen på jordbruket - skall
jorden användas till att odla matgrödor eller exportgrödor? I-ländernas
dumpning av livsmedel i u-världen måste stoppas. Det är en uppgift för
Sverige att arbeta med i bland annat EU.
Satsa på meningsfull
utbildning
Att läskunnigheten var så tidigt spridd i Sverige spelade en
väsentlig roll för Sveriges snabba industrialisering. Samma
erfarenhet har man dragit av de asiatiska miraklen.
Framförallt gäller det att bygga ut primärskolan så att den
blir tillgänglig för alla barn. Det behövs utbildning av flera
nya lärare och fortbildning av de nuvarande. Att finansiera
primärskolan för alla förmår de fattigaste länderna emellertid
inte att göra via statsbudgeten.
Men innehållet i undervisningen är lika viktigt, och i många - kanske
flertalet u-länder - behövs skolreformer med inriktningen och ambitionen att
ge eleverna kunskaper som eleverna och deras familjer sätter värde på. När
många föräldrar i u-länderna idag tar barnen ur skolan, beror det inte bara på
att de inte har råd att betala skolavgifterna, utan också på att pluggskolan med
utantilläxor (och inte sällan med en pedagogik och kunskapssyn, som man
ärvt från kolonialtiden) inte ger de kunskaper som hushållen behöver för att
kunna öka sin produktivitet och sin makt som producenter.
Ett intressant experiment gjordes i Nordvietnam - som dessvärre senare
försvunnit - med att kombinera studier och praktiskt arbete. 1958 infördes
produktivt arbete på skolschemat. Skolorna fick en bit mark av kooperativen
att odla. Här bedrevs försöksverksamhet med ny odlingsteknik och nya
utsäden. I kooperativen organiserades eleverna på mellanstadiet jämte en
lärare i "självstyrande arbets- och studiebrigader", som läste halva dagen och
arbetade den andra halvan. 11-12-åringarna kunde få till uppgift att plantera
tre fruktträd, föda upp en höna osv. 13-14-åringarna fick samla in 500-700
kilo gödsel, föda upp en kanin, plantera hundra rotfrukter osv. För arbetet fick
eleverna betalt på samma sätt som kooperativens arbetare.
Sådana metoder skulle kunna prövas i något eller några av våra
mottagarländer som ett sätt att dels kombinera teoretiska kunskaper med
praktiskt nyttiga, dels ge eleverna möjlighet att spara och själva betala en del
av skolavgifterna. De skulle därmed bättre kunna hävda sin rätt att gå i
skolan. Från Sverige har vi en historisk erfarenhet att tillvarata även i detta
avseende. Under 1800-talet utvecklades skolsparandet, och så tidigt som 1869
inrättade Stockholms stads sparbank skolsparkassor. Postsparbanken följde
efter. Generationer av svenska barn fick här sina första ekonomiska insikter.
Detta är kunskaper som hushållen behöver i dagens u-länder.
Människor med
funktionshinder - en resurs
U-länderna är dubbelt drabbade av handikapproblem och har
de sämsta resurserna för att lösa dem. WHO räknar med att
omkring 300 miljoner människor eller 7 % av människorna i
u-länder har någon form av funktionshinder. Tropiska
sjukdomar, som t ex trakom, som gör människor blinda, är
vanliga. Undernäring orsakar olika former av handikapp.
Krigen efter 1945 och under det kalla kriget förlades till och
utkämpades i tredje världen. Supermakterna kämpade där om
makt och inflytande. Där förde de sina "krig genom ombud".
De utvecklade antipersonella vapen som inte hade till syfte
att döda utan att invalidisera människor och därmed binda
flera personer till att vårda dem. Landminorna är ett exempel,
splitterbomberna ett annat. Kvinnor med funktionshinder
utgör en särskilt utsatt grupp.
U-länderna har inte råd att behandla sina handikappade som ett problem.
Om de får utbildning, hjälpmedel och startkapital, blir de istället en
tillgång.
Detta är en insikt som vunnit insteg, inte minst tack vare SHIA:s samarbete
med u-länder.
Många av världens handikappade kan med rätt hjälpmedel fungera bra i
samhället. Av det svenska biståndet går idag vissa medel till SHIA som är
handikapporganisationernas eget biståndsorgan med 14 medlems-
organisationer. Inom Sidas ordinarie verksamhet går dock endast 1 % till
projekt som direkt gynnar handikappade. Därutöver är det självklart att
allmänt förbättrad tillgång till hälsovård, utbildning och tillgängliga lokaler
och kollektivtrafik förbättrar livet för de handikappade.
1993 antogs FN:s standardregler för lika möjligheter för människor med
funktionsnedsättningar. Få länder har hittills ställt sig bakom dem och givit
ekonomiskt stöd. Bengt Lindqvist är FN:s speciella rapportör på detta område
och arbetar bland annat med en enkät till grund för en FN-rapport om hur
dessa standardregler används av världens regeringar. Frågor om
handikappades rätt till arbete behandlades på FN:s toppmöte i Köpenhamn i
mars 1995, men förefaller inte ha avsatt några spår i regeringens plan för
biståndet. Vi har svårt att se att regeringen vare sig i policy eller i avsatta
biståndsmedel givit frågan den uppmärksamhet som krävs. Regeringen bör
prioritera program och organisationer som vänder sig till människor med
funktionshinder.
Ohälsa och okunnighet
Hälsobistånd har från början ingått som en viktig del i det
svenska biståndet. Mer och mer har vi emellertid börjat inse
att ohälsa i högsta grad är en fråga om okunnighet. Man
måste börja redan i skolan med undervisning om nutrition
och reproduktiv hälsa. Även om det senare väckte stort
motstånd på FN:s befolkningskonferens, så har regeringarna
nu gjort vissa åtaganden. Frågan måste drivas mycket
kraftfullt. Förhoppningsvis har motståndet minskat något när
regeringarna förefaller att bli alltmer medvetna om aids och
det hot mot utvecklingen som aids-epidemin utgör.
Jämställdheten
Av de fattiga är 75 procent kvinnor. Därför måste kampen
mot fattigdomen drivas utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
Ekonomerna måste komma bort från synen att blott och bart
tillväxten skall förbättra möjligheterna till ökad jämställdhet.
Detta synsätt är falskt och leder bara till att kvinnorna får
sitta och vänta på tillväxten, vars frukter männen till följd av
den förhärskande könsstrukturen i slutändan ändå tar hand
om. Istället måste betonas att förutsättningarna för tillväxt
förbättras med ökad jämställdhet. Det handlar om ett
långsiktigt förändringsarbete byggt på förbättrade kunskaper
om orsakerna till bristande jämställdhet.
Att flickorna måste få gå i skolan är allmänt erkänt. Men mycket litet görs
för att förverkliga detta. Också de vuxna kvinnorna måste få en chans att lära.
Det är förutsättningen för att det skall bli investeringar och höjd produktion i
jordbruket, bättre kunskap i näringslära och därmed bättre hälsa och minskad
barnadödlighet.
Förutsättningen för att flickor och kvinnor ska få tid och ork att lära är att
deras arbetsbördor lättas. Man måste få männen att begripa att arbetsbördorna
i familjen måste fördelas rättvisare.
Det internationella biståndet måste förändras.
Strukturanpassningsprogrammen har haft som effekt att alltmer av den
bästa jorden tagits i anspråk för exportgrödor. Detta är männens produktion.
Kvinnornas matproduktion körs ut till de sämsta jordarna med miljöförstöring
(t ex ökenspridning) som resultat. Kvinnorna har en avgörande betydelse för
matproduktionen. I Afrika svarar de för 70-80 procent av denna.
Den svenska politiken skall inriktas på att hävda kvinnornas intressen i
Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, FN:s biståndsorgan och
EU-arbetet. För att åstadkomma detta behövs ökad kvinnorepresentation. (Se
särskild motion av Eva Zetterberg m.fl. om Reformeringen av FN.)
Det finns frågor som nästan inte beaktats, men som Sverige måste ta upp -
exempelvis kvinnomisshandel och sexuellt utnyttjande av kvinnliga
gästarbetare.
Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB) måste ses över. Det sägs att
KIB inte gjort särskilt mycket de senaste åren. Men med det nya
biståndsmålet får KIB en ny arbetsuppgift. För att fylla den måste
sammansättningen ses över så att man tillvaratar nya idéer och erfarenheter.
KIB borde inte bara arbeta med Sida utan också med UD:s avdelning för
internationellt bistånd för att bevaka de multilaterala biståndsgivarna.
De mänskliga rättigheterna
Efter hela raden med FN-konferenser om mänskliga
rättigheter, barnens och kvinnornas rättigheter finns
dokument, som antagits av praktiskt taget alla stater. Detta
arbete måste nu följas upp. Barnkonventionen och det
samtidigt antagna aktionsprogrammet måste omvandlas i
praktisk politik. Barnperspektivet saknas i regeringens
budget. Den utlovade barnbilagan innehåller inte någon
analys eller konsekvensbeskrivning när det gäller beslut och
aktioner. Barnarbetet måste stoppas. Ett verksamt medel är
allmän skolplikt. (Barnperspektivet i biståndet behandlas mer
ingående i en flerpartimotion som Vänsterpartiet ställt sig
bakom.)
Barnsexhandeln har nu äntligen kommit upp på den internationella
dagordningen. Regeringar, Interpol och andra internationella organisationer
har gjort utfästelser att försöka få slut på den. Men det krävs också ett arbete
på lång sikt för att förändra männens värderingar i många länder. Den
viktigaste orsaken till att minderåriga flickor köps upp till bordellerna är att
det finns föreställningar om att sex med en orörd flicka skänker långt liv. Till
det har på senare tid kommit rädslan för aids, som männen försöker undvika
genom att köpa sex med sådana flickor.
Med den ökande ekonomiska globaliseringen och utlandsinvesteringarna
krävs bättre lagar för att skydda arbetarnas fackliga rättigheter. Det behövs
även institutioner för att övervaka efterlevnaden. Många utländska företag
exploaterar de fattiga värdländernas arbetare och det handlar då i stor
utsträckning om unga kvinnor. Vidare saknar u-ländernas gästarbetare i bl a
oljestaterna rättsskydd.
Det krävs därför starkare insatser för att förbättra efterlevnaden av de
mänskliga rättigheterna. En framgångsväg erbjuder dialogen med den
alliansfria rörelsen. De största möjligheterna finns sannolikt där, eftersom det
gäller att få allmänt accepterat att rättigheterna är mänskliga - dvs
universella
- inte specifikt västerländska, vilket framförallt flertalet asiatiska
regeringar
hävdar. De talar om "asiatiska värden", som om dessa stod i motsättning till
de värden som genomsyrar de MR-konventioner deras länder undertecknat.
De ställer familjen mot individen. Men detta är de obotfärdigas förhinder.
Sverige skulle här kunna göra på samma sätt som man gjort när det gäller
islam - föra en dialog om olika kulturers värderingar och synen på mänskliga
rättigheter. Finns det några regler eller någon moral i asiatiska länder som
säger att en arbetsgivare får prygla sina anställda, att polisen får använda
våldtäkt som tortyr eller att barn får behandlas som handelsvara?
Det är en omdiskuterad fråga huruvida biståndet skall användas för att
stoppa grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vår uppfattning är
att detta är ett trubbigt vapen. Ofta är det de fattiga som drabbas, medan
regeringarna förblir ganska oberörda. Därför är det av central betydelse att
biståndet utformas så att det stärker de fattigas ekonomiska, sociala och
politiska inflytande.
Demokratisering
I många u-länder har viktiga steg mot en demokratisering
tagits. Nu handlar det om att befästa demokratin och ge den
ett innehåll. Det räcker inte med att fria och rättvisa val har
hållits. Det behövs också en ny politisk kultur för att
omvandla ett land från diktatur till demokrati. Institutioner
måste byggas upp så att medborgarna får insyn i statens
affärer och kan ställa de valda till ansvar. Detta är en
förutsättning för att få landets ekonomi på fötterna, höja
invånarnas levnadsnivå och effektivt bekämpa korruptionen.
Detta är i sin tur avgörande för om de styrande skall kunna
behålla väljarnas-medborgarnas förtroende och stabilitet
skapas. I många länder finns - trots viss demokratisering -
militären kvar som en maktfaktor och ett latent hot som i
exempelvis Chile och El Salvador.
Det svenska utvecklingsarbetet måste utökas och fördjupas med de länder
som befinner sig i en demokratiseringsprocess. Förutom bistånd till
rättsväsende och parlament bör vi även observera skattesystemet, som är en
nyckelfråga för att åstadkomma ekonomisk och social rättvisa.
Skattesystemet måste bli öppet och transparent. Det skall medverka till att
utjämna etniska skillnader. Kommunal/statlig skatt handlar om
maktfördelning. Taxeringsnämnder kan vara ett sätt att ge medborgarna
insyn. Förbättrad insyn kan vara ett led i arbetet på att förbättra
administrationen och bekämpa korruption. Därmed skulle skattesystemet
bringas att fungera. Om skattesystemet fungerar dåligt så att människor inte
får något i gengäld för sina skatteinbetalningar kommer skattesystmet inte att
fungera.
I några länder har FN genomfört val, men utfallet har blivit olika. Där en
demokratisk kultur saknas - som t ex i Kambodja - ledde de fria och rättvisa
valen inte till några partibildningar som skulle kunna bära upp en
demokratisk kultur. Det räcker sålunda inte med valövervakning - FN har ett
ansvar för att följa den politiska utvecklingen och ge den demokratiska
processen nödvändigt stöd.
Detta kan bli en viktig uppgift för IDEA.
Miljö och hållbar utveckling
I-länderna har ett dubbelt ansvar. Dels måste våra egna
ekonomier förändras i riktning mot ökad hållbarhet, dels
måste vi ta på oss ett större ekonomiskt ansvar för att bistå u-
länderna. Mycket av rovdriften på deras miljö har sitt
ursprung i den koloniala utplundringen, som skänkte oss
billiga råvaror. Om allt stannar vid program och resolutioner
- vilket skedde med Agenda 21 - och det ekonomiska stödet
för att genomföra programmen uteblir, kommer rovdriften att
fortsätta.
Här handlar det inte bara om bistånd utan framförallt om i-ländernas
ekonomiska utbyte med u-länderna. Så länge i-världen främst köper
obearbetade råvaror, kommer skog, mark och vatten att exploateras mer än
vad en hållbar utveckling tillåter. De internationella handelsreglerna måste
stimulera en sparsam hantering av resurserna och understödja förädling nära
råvarukällorna.
Miljöskulder
Att gårdagens generationer och dagens står i "ekologisk
skuld" till framtidens generationer är ett faktum.
Det finns naturligtvis fall där skyldiga kan utpekas som när det gäller
katastroferna i Tjernobyl och Bhopal, men hur fördelas ansvaret för den
förstörelse av ozonskiktet som drabbat en rad länder i tredje världen. Låt oss
ta exemplet Chile, som varit särskilt drabbat av följderna av ozonskiktets
förstörelse.
Produktionen av freoner uppgick 1986 till 1,2 miljoner ton freoner.
Följande länder stod för 75 % av produktionen av freoner i världen: USA,
Storbritannien, Japan, Tyskland och Frankrike. Chile producerade inga
freoner och Chile konsumerar endast 0,09 % av världens freoner. Varje
chilenare konsumerar 0,073 kg freoner.
I den chilenska staden Punta Arenas har fallen av hudcancer på kort tid
ökat kraftigt. I en annan stad Puerto Montt har läkare konstaterat en ökning
av brännskadad hud åsamkad av solstrålningen med 200 %. Freonet orsakar
en del av dessa skador.
I Chile har växt- och djurlivet påverkats. Man har kunnat konstatera
rubbningar i fotosyntesen och av livet i havet. Får drabbas av blindhet m.m.
Som en följd av detta har den chilenska regeringen tillsammans med den
chilenska industrin i enlighet med Montrealöverenskommelsen förklarat sig
villiga att påbörja en teknologisk omställning. Enligt beräkningar skulle en
sådan kosta mellan 3,4 och 5,2 miljoner dollar under perioden 1990-2010.
Det vore rimligt att de industriländer som i åratal producerat ozon bidrog
till att ställa om produktionen och konsumtionen i Chile och andra länder i
tredje världen som särskilt drabbats av uttunningen av ozonskiktet. Sverige
skulle exempelvis kunna verka för en sådan politik inom EU. Svenska
biståndsorgan skulle kunna bidra med expertis och bedriva information.
Energiförsörjning och
vattentillgångar
I årets budgetproposition minskas anslagen till Särskilda
miljöinsatser, medan anslaget till Tekniskt samarbete &
internationella kurser ökar. Den verksamhet som bedrevs av
BITS prioriterade storskaliga projekt. Det är projekt som
varit lönsamma på kort sikt. På lång sikt har de ur
miljösynpunkt varit katastrofala. Insatserna förefaller mer ha
varit inriktade på att gynna svensk export än på att
tillfredsställa behov i de länder där insatserna gjorts.
U-krediter har givits till stora dammbyggen. Dessa har planerats och byggts
på ett sätt som inte skulle vara tillåtet i Sverige. Miljö- och sociala
konsekvensanalyser har varit otillfredsställande. Den befolkning som
drabbats av dessa stora projekt har oftast haft små möjligheter att skaffa
information om vad som är på väg att ske med deras hembygd. Deras
möjligheter att göra sig hörda har varit ringa. Ofta har det varit farligt för
dem
att opponera sig. Likafullt har det förekommit folkliga protester mot flera
projekt.
Det har även varit svårt för svenska organisationer och enskilda att få insyn
i den verksamhet som pågått. Man har hänvisat till "affärshemligheter".
I och med att företagen i den industrialiserade världen kunnat deklarera att
"vi har tekniken och vi har pengarna" har man ställt tredje världens länder
inför fullbordat faktum. Underförstått har man sagt: Vi har allt, ni har inget.
Vad vi får är ett bistånd som innebär att svensk export gynnas samtidigt
som miljön och de sociala förhållandena försämras. En sådan inriktning av ett
"tekniskt samarbete" strider i slutändan mot de biståndsmål som Sveriges
regering och riksdag antagit.
Energihungern är enorm i de snabbt växande ekonomierna. Det gäller
främst Asien. Utbyggnaden av vattenkraften sker i ett rasande tempo. Enbart i
det lilla landet Laos projekteras ett sextiotal vattenkraftverk. Men den teknik
som används har utformats i i-länderna. För tropiska u-länder behövs annan
teknik. Det behövs full insyn för de berörda befolkningarna och ökad
kompetens i u-ländernas regeringar. Det skulle förhindra sådana misstag som
ABB:s Bakunprojekt i Malaysia. Det är än pinsammare när ett statligt företag
som Vattenfall går in och exploaterar vattenkraft i Laos på ett sätt som strider
mot miljömålet i biståndet. Det behövs ett samarbete mellan kraftindustri och
biståndsmyndighet. Kunskaper och erfarenheter måste överföras från Sida till
företagen.
Insikten växer om att vattnet på många håll i världen håller på att bli en
bristvara. Konkurrensen om vattnet ökar. Vatten har många för utvecklingen
avgörande användningsområden. Det skall vara rent att dricka. Det måste
bevaras för att bevattna jorden. Det skall ge energi. Det behövs för att bevara
fiskbeståndet och odla mer fisk.
Biståndet på vattenområdet skall ökas, meddelar regeringen, bl a genom
ett regionalt vattensamarbete i södra Afrika och ett nytt globalt
vattensamarbete i "Global Water Partnership" förlagt till Sida. Det behövs
också ett samarbete i vattenfrågor med Asien. Detta måste bli en viktig
angelägenhet i det nyligen startade samarbetet mellan EU och tio östasiatiska
länder (ASEM). Här har man beslutat om en gigantisk utbyggnad av
Mekongflodens bäcken samtidigt som det finns stor risk att de finansiellt
starkare staterna - främst Kina och Thailand - exploaterar Mekongflodens
vatten så att miljön skadas närmare dess mynning, i Kambodja och södra
Vietnam. Redan nu har vattenståndet sjunkit i Stora sjön (Ton Le Sap) i
Kambodja och fiskbeståndet decimerats.
Konfliktförebyggande
bistånd
De konfliktförebyggande och konfliktläkande insatser som
gjorts - exempelvis i Burundi - inom det svenska biståndet
är oerhört värdefulla och måste utökas. Det stora problemet
består inte bara i att i tid upptäcka konflikthärdarna och
framför allt i att vinna gehör för förebyggande insatser hos
de internationella organen.
Vapenhandeln måste bringas under bättre kontroll. Rapporteringen till FN:s
vapenregister bli mer global. Försäljningen av vapen till u-länderna - i
synnerhet de som ligger i konfliktområden - måste bromsas. Detta är också
en fråga om att värna om demokratiseringen, eftersom tillförsel av nya och
mer sofistikerade vapen stärker militärens politiska ställning. För att påverka
de nya storexportörerna av vapen måste lämpliga påtryckningsåtgärder
tillgripas. Det handlar främst om Ryssland och Kina.
Demilitarisering av konfliktområden är en ny och hoppingivande metod,
och vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen försöker påverka stater i
Centralamerika och Afrika (Tanzania) att avskaffa sina militärmakter.
Arbetet med att genomdriva ett internationellt totalförbud för antipersonella
minor måste fortsätta.
Insatserna för den sociala säkerheten och för att förebygga konflikter av
etnisk eller religiös natur är synnerligen kostnadseffektiva. Om de inte görs,
utan konflikterna får bryta ut i militärt våld, t o m folkmord, blir kostnaderna
oändligt mycket större.
Vänsterpartiet föreslår därför att en betydande del av de ytterligare medel
som vi vill avsätta till biståndet skall användas för konfliktförebyggande
åtgärder.
Biståndsanslagen
Neddragningarna av det svenska biståndet sägs vara gjorda
så att de inte drabbar pågående insatser. Dessa skall kunna
fullföljas genom att man använder reservationerna. Men det
innebär att man intecknar framtiden, och att nya innovativa
insatser inte kan komma till stånd.
Det är inte anslagen som skall minskas utan kompetensen som skall höjas.
Vänsterpartiet förslår att det internationella utvecklingsbiståndet 1997 skall
uppgå till 0,8 % av BNI, d.v.s. 1,4 miljarder mer än vad regeringen föreslagit
i sin budgetproposition.
Vänsterpartiets förslag till fördelning av bidrag till FN:s ekonomiska och
sociala verksamhet i jämförelse med regeringens (Tabell A 5 i
budgetpropositionen för 1997, s. 22)
Regeringen
(milj. kronor)
Vänsterpartiet
(milj. kronor)
Differens
(milj. kronor)
UNDP
500
600
100
UNICEF
283
525
142
WFP
200
-
-
UNFPA
116
150
34
UNHCR
248,5
387,5
139
UNWRA
135
200
65
FN:s handelsrela-
terade verksamhet
5
5
-
Narkotikainsatser
genom FN-systemet
40
75
35
UNAIDS
35
70
35
Summa
1 562,5
550
Vänsterpartiets förslag till anslagsfördelning för övrigt multilateralt
samarbete (Tabell A 7 i budgetpropositionen för 1997, s. 24)
Vänsterpartiets förslag till anslagsfördelning för internationellt
utvecklingssamarbete i miljoner kronor (Tabell A 8 i budgetpropositionen för
1997)
Vänsterpart
iet
Differens i
förhållande till
regeringens
förslag
Afrika
1 540
200
Asien
885
-
Latinamerika
470
110
Särskilda
utvecklingsprogram
1 175
120
Krediter för utveckling
390
-
Forskningsbistånd
440
70
Enskilda organisationer
840
100
Humanitärt bistånd
1 152
100
Ekonomiska reformer
200
-
Information
33,2
-
Summa
6 925,2
700
Bistånd genom FN
Sverige har genom åren spelat en betydande och positiv roll
inom FN. Vi har betalat vår andel av kostnaden och frivilliga
bidrag därutöver. I dessa dagar när världsorganisationen och
kostnaden för den ifrågasätts av vissa stater blir det än mer
viktigt att vårt land står fast vid generösa bidrag. Särskilt
med tanke på Sveriges ansträngningar att bli medlem av
säkerhetsrådet är förpliktelserna när det gäller de ekonomiska
bidragen till FN viktiga. (Se även Eva Zetterbergs motion
Reformeringen av FN.)
Multilaterala
konfliktförebyggande
insatser
Vänsterpartiet har under flera år krävt att kostnaderna för
FN:s internationella fredsbevarande insatser skall betalas
från försvarsanslaget. Därför noterar vi med tillfredsställelse
att regeringen nu vill göra detta så att denna anslagspost nu
endast skall finansiera begränsade insatser för att främja
civila, konfliktförebyggande och humanitära insatser i det
fredsbevarande arbetet.
Biståndet genom EU
EU är tillsammans med sina medlemsstater världens största
biståndsgivare och svarar för runt 60 procent av västvärldens
bistånd. Medlemsländerna har kanaliserat en växande del av
sitt bistånd genom EU. 1994 uppgick det gemensamma
biståndet till 17 procent av EU-ländernas samlade bistånd.
Denna andel tros öka ytterligare under den kommande
femårsperioden. Det svenska bidraget till EU:s
utvecklingssamarbete över den reguljära budgeten uppgår
1997 till 707 miljoner kronor. Till den utvecklingsfond som
finansierar Lomésamarbetet 1990-99 (Lomé IV) skall
Sverige bidraga med 350 miljoner ecu (2,9 miljarder kronor).
Det är en stor del av det svenska biståndet som nu kanaliseras genom EU.
Det finns alltså all anledning att granska hur det används. Detta gör
Vänsterpartiet i en särskild motion och lägger förslag om hur Sverige bör
verka inom EU för att förbättra sin politik gentemot u-länderna när det gäller
biståndet såväl som utrikes-, handels- och jordbrukspolitiken.
Det bilaterala
utvecklingssamarbetet
Det nya systemet med landstrategier som Bildtregeringen
införde, har lett till att riksdagen får betydligt mindre
information om hur biståndsmedlen används. Det leder i sin
tur till att massmedierna och allmänheten får mindre kunskap
om vad Sverige gör. Varje ny landstrategi bör föreläggas
riksdagen som skrivelse från regeringen.
Vänsterpartiet har tidigare avvisat u-krediter som biståndsform. När
regeringen nu meddelar att delposten Krediter för utveckling skall ersättas
med en ny delpost, Särskilda investeringar, där krediter skall ingå, vill vi
ånyo betona att detta slags bistånd måste styras av de sex biståndspolitiska
målen.
(Frågan om ekonomiska reformer i u-länderna och skuldlättnader tas upp i
Vänsterpartiets motion om Global ekonomi.)
Landramarna skärs nu kraftigt ner för Etiopien, Tanzania, Vietnam och
Nicaragua med hänvisning till de stora reservationerna. Detta är ett tveksamt
sätt att arbeta, eftersom man intecknar kommande års bistånd. Det finns risk
för att detta leder till ryckighet och svårigheter för mottagarländerna att
planera.
Afrika
Afrika är kontinenten där 80-talet blev det förlorade
årtiondet. Den fick inte någon ökande andel av den växande
världshandeln eller de ökade utlandsinvesteringarna. Det är
bra att regeringen nu vill göra en nystart för den svenska
Afrikapolitiken, genomlysa problemen ordentligt, liksom att
Nordiska Afrikainstitutet fått detta uppdrag. Det är viktigt att
afrikanerna själva får komma till tals. Vänsterpartiet
återkommer till detta när regeringen lägger fram sin särskilda
skrivelse för riksdagen under hösten 1997.
Asien
I Asien finns en rad latenta och öppna konflikter, om vilka
regeringen tyvärr inte säger något, men som vi hoppas
kommer att behandlas i den genomlysning av utvecklingen i
Asien, som UD skall göra. Det finns arton konflikter om
sjöterritorier i Sydöstasien, av vilka tre är aktiva - den om
Spratlyöarna, den mellan Kina och Vietnam om Paracelöarna
och den mellan Thailand och Vietnam i Siambukten.
Förhandlingar pågår om sex konflikter. Utfiskningen av
Stilla havet ställer olika länders intressen mot varandra.
Konflikterna har skärpts i och med att Kina utökat sitt
sjöterritorium från 370 000 till tre miljoner kvadratkilometer.
Andra konflikter finns mellan Nord- och Sydkorea och
mellan Indien och Pakistan om Jammu och Kashmir.
Konflikterna har lett till upprustning - främst av de marina
styrkorna - och ökad stormaktsrivalitet mellan Kina, Japan
och USA. Detta är problem som regeringen måste
uppmärksamma i samband med behandlingen av den svenska
krigsmaterielexporten.
Regeringen föreslår oförändrat bistånd till Laos, men vi anser att det
behövs en förstärkning - inte minst på miljöområdet, där den inhemska
kompetensen är ytterligt svag. Även de framväxande miljöorganisationerna
behöver stöd, bl a med översättningar och utbildning. Detta är akuta behov
med hänsyn till den väldiga utbyggnad av vattenkraften som projekteras. Vi
föreslår att biståndet höjs med 10 miljoner kronor till 100 miljoner kronor.
För Vietnam vill regeringen göra en drastisk nedskärning med närmare 60
procent. Visserligen är reservationen stor, men det torde sammanhänga med
den ovisshet om den ekonomiska politiken som förlamade beslutsfattandet
före sommarens partikongress. Redan före 1997 års utgång kan läget ha
förbättrats och reservationsmedlen snabbt tas i anspråk. Vi förordar därför en
mindre nedskärning och anslår därför 120 miljoner kronor till Vietnam, dvs
50 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.
När det gäller Kina vidhåller Vänsterpartiet att något biståndssamarbete
med regeringen i Peking inte är möjligt så länge Kina vägrar ta till sig något
av kritiken av de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Det
betyder emellertid inte att vi skall ställa oss som passiva åskådare. Den insats
för mänskliga rättigheter som regeringen nu vill göra genom Raoul
Wallenberg-institutet för att utbilda fångvaktare är ett bra initiativ. Vi
hoppas
att det blir framgångsrikt. Därutöver kan ett visst miljöbistånd motiveras.
Men vad vi bestämt motsätter oss är u-krediter som endast etiketteras med
biståndsmålet "resurstillväxt" och ytterst har sin grund i svenska export-
intressen. Vi åsyftar de u-krediter som Ericsson fått för teleutbyggnad.
Vänsterpartiet anser att utrikesnämnden skall höras innan beslut fattas om
eventuella u-krediter till Kina.
I det regionala biståndssamarbetet i Asien med Mekongkommissionen vill
Vänsterpartiet framhålla att de många projekten för utbyggnad av vatten-
kraften måste bygga på kvalificerade miljökonsekvensutredningar och
analyser av följderna för lokalbefolkningarna.
Regeringen bör uppmärksamma de tilltagande protesterna mot de växande
klyftorna mellan rika och fattiga i Sydostasien, där paraplyorganisationen
"Forum of the Poor" nu bildats. Denna skall understödjas i biståndsverksam-
heten.
Latinamerika
I budgetpropositionen beskrivs de programländer, där
Sverige har utarbetat en landstrategi. Det gäller enbart 14
länder eller regioner. För Sydamerika är det Bolivia som är
aktuellt. Centralamerika är den region för vilken en särskild
strategi lagts upp. Där krävs det framför allt insatser för att
stärka demokratin. Guatemala är självklart en del av regionen
och det är viktigt att hela regionen får stöd. Men det finns
anledning till att Guatemala görs till programland med egen
landstrategi med ett brett innehåll på samma sätt som
Bolivia.
Sverige har ett mycket gott anseende och förtroende i Guatemala. De
svenska biståndsinsatserna har varit "småskaliga", inriktade på stöd till MR-
organisationer, flyktingåtervändande, valförberedelser och på att bygga upp
ett fungerande rättsväsende. Dessa insatser är bra, men behöver en större
kostym. Det finns stora behov när det gäller utbildning och hälovård.
För närvarande får Guatemala ett anslag till demokrati och mänskliga
rättigheter på cirka 30 miljoner. För 1997 vill regeringen anslå 40 miljoner.
Idag bedrivs visst samarbete med länder i Karibien. Stöd till
demokratiseringsprocessen bör fortsätta. Kuba är idag ett hårt drabbat land av
blockadens från USA. Därför behövs stöd för att lindra blockadens effekter.
Insatser som befrämjar demokratisering är också angelägna.
Europa
Regeringen har infört en ny delpost för Europa för bistånd
till f d Jugoslavien. Detta har hittills nästan helt finansierats
genom katastrofbistånd och uppgått till cirka 1,2 miljarder
kronor sedan 1991. Vänsterpartiet anser att detta inte är u-
landsbistånd och att posten bör överföras till Samarbete med
Central- och Östeuropa.
Det forna Jugoslavien var knappast att räkna som något u-land och
betraktades inte som någon del av tredje världen. Att i nuvarande läge
diskutera till vilken post i den svenska budgetpropositionen stödet till det
forna Jugoslavien borde räknas torde dock med avseende på situationen i
området vara att betrakta som en futilitet. Men med tanke på framtiden torde
det dock vara både rimligt och lämpligt att räkna bistånd till länder i Öst- och
Centraleuropa och Balkan till just det så kallade Östeuropabiståndet, även om
landet ifråga råkar vara eller varit krigsdrabbat.
Vänsterpartiet vill dock i detta sammanhang påpeka att räknar man bort
stödet till det forna Jugoslavien hamnar det svenska Internationella
utvecklingsbiståndet under det av FN rekommenderade biståndsmålet 0,7 %
av BNI.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att enprocentsmålet bör återställas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör anta en treårsplan för att stegvis öka
biståndsanslaget till 0,8 % av BNI 1997, 0,9 % av BNI 1998 och 1 % 1999,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagen för budgetåret 1997 bör anslå 11,6 miljarder kronor
till Internationellt utvecklingssamarbete, dvs. 1,4 miljarder kronor mer än
regeringen föreslagit,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att SIDA:s lokaler, främst dess bibliotek, blir mer tillgängliga för
allmänheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att SIDA:s tjänster skall kunna erbjudas och saluföras till
näringslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka folkrätten och skapa medel att få den efterlevd,
exempelvis genom att inrätta en permanent domstol för folkmordsbrott och
krigsförbrytelser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenska företag i u-länder till vilka Sverige ger bistånd skall
följa de svenska biståndspolitiska målen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndsministern bör ta initiativ till en dialog med företagen
om de biståndspolitiska målen som allmängiltiga för utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ömsesidigt utbyte av idéer mellan Sverige som givarland och
mottagarländerna efter den holländska modell som nämns i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn när det gäller målformulering för den svenska
biståndspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndsinsatser för människor med funktionshinder,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur olika vägar till marknaderna kan öppnas för u-ländernas
landsbygdsbefolkning och kvinnors möjligheter till sparande och ekonomisk
verksamhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur studier och praktiskt arbete inom skolväsendet kan
kombineras för att en framväxande generation skall vinna ekonomisk insikt
och kunna delta i den ekonomiska uppbyggnaden i ett u-land,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka biståndet när det gäller dess inriktning på
jämställdhet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lätta flickors arbetsbördor i u-länderna så att dessa får
möjlighet till utbildning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att KIB:s sammansättning och arbetsuppgifter bör ses över,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad kvinnlig representation inom FN och EU samt dessa
organisationers olika organ,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnarbete och allmän skolplikt,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kampen mot barnsexhandeln i u-länderna,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnliga gästarbetare och deras rättsliga skydd,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en dialog om de olika kulturernas värderingar, speciellt med
inriktning på Asien, när det gäller de mänskliga rättigheterna,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till demokratiska processer och till uppbyggnaden av
demokratiska institutioner och till kampen mot korruption i u-länder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter för FN att följa den politiska utvecklingen och
ge demokratiska processer ökat stöd genom exempelvis IDEA,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till länder som drabbats av ozonlagrets uttunning,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om u-krediter till dammbyggen som hotar och skadar miljön och
försämrar de sociala förhållandena för stora folkgrupper i u-länderna,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat samarbete mellan kraftindustrin och svenska
biståndsmyndigheter,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste inrikta sitt bistånd på konfliktförebyggande
insatser,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom FN, EU och andra internationella organ bör
verka för en konfliktförebyggande biståndsverksamhet,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre kontroll av den internationella vapenhandeln,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i sin årliga FN-skrivelse bör lämna utförlig
information om sitt agerande i olika utvecklingsbanker och i Bretton Woods-
institutionerna,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att varje ny landstrategi bör föreläggas riksdagen som skrivelse
från regeringen,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beviljandet av u-krediter skall styras av de sex
biståndspolitiska målen,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till Laos anslå 100 miljoner kronor, dvs. 10 miljoner mer än
vad regeringen föreslår,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till Vietnam anslå 120 miljoner kronor i bistånd, dvs. 50
miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Kina och u-krediter till detta land som endast
motiveras med "resurstillväxt" tolkad som BNP-tillväxt och svenska
exportintressen,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utrikesnämnden skall höras innan beslut fattas om eventuella
u-krediter till Kina,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att projekt för utbyggnad av vattenkraften i Asien måste bygga på
kvalificerade miljökonsekvensutredningar och analyser av följderna för
lokalbefolkningarna,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till "Forum of the Poor",
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Guatemala bör upptas som programland i den svenska
biståndsverksamheten,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till Guatemala som nytt programland anslå 60 miljoner kronor,
dvs. 20 miljoner mer än vad regeringen föreslår,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i följande års budgetpropositioner räkna biståndet till det forna
Jugoslavien till Samarbetet med Central- och Östeuropa,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 300 miljoner kronor av de ytterligare 400 miljoner kronorna till
Samarbete med Central- och Östeuropa bör anslås till miljöinsatser i S:t
Petersburgsområdet och 100 miljoner kronor till miljöinsatser i Barents havs-
regionen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)