Sammanfattning av Vänsterpartiets biståndspolitiska motion
UO 7. Internationellt bistånd
Anslag Regeringens förslag Avvikelse
A Internationellt utvecklingssamarbete
A 1 Biståndsverksamhet 9 779 093 1 400 000
A 2 Biståndsförvaltning 412 307
B Samarbete med Central- och Östeuropa
B 1 Samarbete med Central- och Östeuropa 795 800 400 000
B 2 Avsättning för förlustrisker för täckande av eventuella förluster med
15 000
TOTAL 11 002 200 1 800 000
Klyftorna i världen ökar, den fattigaste femtedelen av världens befolkning har fått sin andel av världens tillgångar sänkt från 2,3 till 1,4 %. I det läget har den svenska regeringen upprepade gånger frusit och sänkt biståndet, till att nu föreslå en nivå på 0,7.
Vänsterpartiet kräver en snabb återgång till den av riksdagen en gång beslutade enprocentsnivån. Vi gör det genom att i vårt förslag till budget för 1997 anslå 0,8 % av BNI eller 1,4 miljarder mer till Internationellt utveck- lingssamarbete än vad regeringen gör. Vi föreslår vidare att regeringen snarast skall ta fram en plan för återställande av enprocentsmålet vid år 2000.
Vi vill samtidigt klargöra att ökade biståndsmedel inte innebär att vi säger ja till slöseri eller låg effektivitet i biståndet. Varje biståndsskrona skall användas effektivt.
De extra anslag som Vänsterpartiet lägger på anslagsposten Biståndsverk- samhet fördelar sig i stort enligt följande:
700 miljoner till multilateralt arbete, t.ex. UNICEF, UNHCR m.m.
700 miljoner till bilateralt samarbete, framför allt till Afrika och Latinamerika, men också katastrofbistånd och bistånd genom enskilda organisationer.
Under anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa anslår Vänsterpartiet 300 miljoner till ökade insatser, framför allt på miljöområdet i St. Petersburgområdet samt
100 miljoner till samarbetet i Barentsregionen.
(Beträffande anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa se även Vänsterpartiets motion Östeuropa - en del av vårt närmaste grannskap.)
Mot att klyftorna vidgas
Klyftorna mellan fattiga och rika fortsätter att växa. De växer mellan länderna men också inom länderna. Gapet mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen av jordens invånare fördubblades på trettio år. Den fattigaste femtedelen fick sin andel av världens tillgångar sänkt från 2,3 till 1,4 procent. Medan en fjärdedel av jordens befolkning finns i länder där tillväxten varit snabb - främst i Östasien - lever en miljard människor i de 70 länder, där ekonomin gick bakåt under 1980-talet. De flesta fattig lever i Afrika, i länder söder om Sahara. U-länderna har sålunda utvecklats mycket olika. En del är utvecklingsländer, andra är underutvecklade.
Trots att betydande resultat har uppnåtts i kampen mot fattigdom, svält, undernäring och okunnighet, är fortfarande en halv miljard människor kroniskt undernärda. Andelen barn som går i primärskolor har på trettio år ökat från 48 till 77 procent - men fortfarande finns det 130 miljoner barn som inte får gå i skolan. Till det gamla fattigdomseländet har nu också kommit aids - 90 procent av de hivsmittade finns i u-länder.
Jämställdheten mellan kvinnor och män går framåt men mycket långsamt. Fortfarande är endast en tiondel av världens parlamentariker kvinnor. Flickorna är oftare utestängda från skolan. Analfabetismen är dominerande bland kvinnorna.
Miljöförstöringen fortsätter. Årligen förstörs 20 miljoner hektar tropisk regnskog. 200 miljoner människor drabbas av ökenspridningen.
Regeringens frysning av biståndet
Mer måste göras för att bekämpa fattigdomen, och mer skulle kunna göras. Men den rika världens bistånd har i rask takt minskat. Det är nu lägre än någonsin - 0,2 procent av OECD-ländernas BNP. USA är nere i 0,1 procent. Endast Danmark och Japan ökar sitt bistånd. Men i fallet Japan är det från en mycket låg nivå. Detta svek mot de fattiga folken faller på de politiker som bär ansvaret för denna utveckling.
Deras politik avviker klart från folkopinonen, som stödjer biståndet. 60 procent av befolkningen inom OECD vill ha bevarat eller ökat bistånd. Detsamma gäller i Sverige.
Det är i detta sammanhang man skall se nedskärningarna av det svenska biståndet. De skall ses som ett uttryck för hur svenska regeringar - oavsett partifärg - har sett och ser på Sveriges relationer till u-världen. Argumentet att Sverige inte har råd att infria löftet till de fattiga förrän vi förbättrat vår egen ekonomi förmedlar ett budskap till regeringar i andra i-länder, att de också i första hand skall se till sina egna finanser. För regeringarna i EU- länderna är det viktigare att klara konvergenskraven för EMU.
Men varken i Sverige eller i de övriga biståndsnedskärande länderna - inte ens i USA - har regeringarna folket med sig. Det är utifrån denna verklighet som Vänsterpartiet vägrar deltaga i sveket mot de fattiga.
Vänsterpartiet kräver att enprocentsmålet återställs.
Återställ enprocentsmålet!
Att Sverige skulle anslå en procent av sin BNP var ett löfte vi gav de fattiga i världen. Att frångå detta genom att hänvisa till de svenska statsfinanserna är att skjuta över ansvaret för våra egna tillkortakommanden på världens fattiga. Det var samma mekanismer som låg bakom uppkomsten av den svårbemästrade svenska statsskulden som skapade och fick u-ländernas skuldfälla att slå igen. Det var petrodollarna som svämmade över marknaden och gav negativa realräntor. Låntagarna - såväl de svenska småhusbyggarna som u- ländernas finansministrar - ingavs falska förespeglingar och trugades att ta lån.
Enligt riksdagsbeslutet från i våras skall biståndet ligga kvar på 0,7 procent av BNI under den innevarande mandatperioden, dvs t o m 1998. Enprocents- målet skall återställas när de svenska statsfinanserna tillåter det, förklarade regeringen. Vi menar att detta var ett olyckligt beslut. Det är att hålla u- länderna i fortsatt osäkerhet. De behöver klara utfästelser. Biståndet måste vara långsiktigt om det skall vara verkningsfullt.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ändrar beslutet att frysa biståndet och istället antar en treårsplan för att stegvis öka biståndsanslaget till 0,8 % av BNI för 1997, dvs 1,4 miljarder utöver vad regeringen föreslår, 0,9 procent av BNI 1998 och en procent 1999. För budgetåret 1997 bör riksdagen sålunda anslå 11,6 miljarder kronor till Internationellt utvecklingssamarbete.
Effektivitet
När vi begär höjning av biståndet, vill vi samtidigt framhålla att sträng sparsamhet måste iakttas, exempelvis vid representation. Kampen mot korruptionen skulle kunna bedrivas effektivare om kvinnorna finge mer ansvar inom förvaltningen. Även om Sidas administration är mycket billigare än exempelvis FN:s och Världsbankens, måste det hela tiden finnas en medvetenhet om att det är de fattigas pengar man hanterar; att biståndsviljan hos svenska folket påverkas av exempelvis den kritik som Riksrevisionsverket riktat mot avgångsvillkoren för anställda vid sammanslagningen av de olika biståndsmyndigheterna.
Vänsterpartiet kritiserade Sidas flyttning till mycket dyrare lokaler. Detta försvarades då av regeringen med att Sida med bland annat sitt bibliotek skulle bli mer tillgängligt för allmänheten i nya och mer centralt belägna lokaler. Men nu när Sida flyttat in i dem, visar det sig att de dels inte är öppna för allmänheten på kvällstid, dels att någon försäljningen av litteratur inte förekommer.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen begär åtgärder från Sida för att öka tillgängligheten. Samtidigt bör det rikliga utrymmet i biblioteket utnyttjas för försäljning av litteratur, framförallt analyser, rapporter och utvärderingar som Sida producerat.
Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att avräkningen av asylkostnader från biståndsramen skall minska. Regeringen skriver i budgetpropositionen att endast kostnader för asylsökande från u-länder skall kunna inräknas i biståndsbudgeten. Vänsterpartiet har tidigare enträget begärt detta.
Samtidigt bör man överväga att återgå till att beräkna biståndsprocenten på BNP. När man övergick till BNI var det ett sätt att utan större uppmärk- samhet sänka biståndsnivån. Men samtidigt fick sänkningen en förmodligen obeaktad och oväntad effekt. Eftersom BNI mäter det svenska konsumtionsutrymmet, öppnade man för resonemang om att vi "avstår", rentav lånar för att ge bistånd. Därmed ställdes de av nedskärningar svaga grupperna i Sverige mot de fattiga i världen. Med detta beräkningssätt döljs också den viktiga aspekten att biståndet till stor del består i produktion av svenska varor och tjänster. Det är alltså fel att framställa biståndet som "tärande".
En jord som snurrar allt fortare
Globaliseringen av världsekonomin har gått i rasande fart. På 25 år har varuhandeln tredubblats och tjänstehandeln ökat fjorton gånger. Finansflödena har nått en otrolig omfattning. I jakten på högsta möjliga avkastning flyttas mer en biljon dollar varje dygn runt i världen.
Utfallet av denna globalisering är mycket ojämnt. De fattigaste länderna, vars befolkning uppgår till 20 procent av jordens hela befolkning, har fått en minskad andel av den växande världshandeln - mindre än en procent 1990.
De privata investeringarna växte från fem till 173 miljarder dollar mellan 1970 och 1994 - men av dem gick tre fjärdedelar till tio länder, de flesta i Öst- och Sydöstasien och Latinamerika. Afrika söder om Sahara fick praktiskt taget ingenting med av detta kapitalflöde. Istället växte dessa länders skulder. De uppgår för närvarande till två biljoner dollar. Bara sedan 1988 har de vuxit med 60 procent - trots alla skuldlättnader och strukturanpassningsprogram.
För u-länderna innebär globaliseringen ett hot om att bli marginaliserade. Men den kan också ge dem chanser att hoppa över det slags industrialisering som kallas fordism och direkt kliva på IT-tåget. Indien med sin omfattande export av datatjänster är ett exempel. Utfallet kommer i hög grad att bero på om EU, USA och Japan kommer att öppna sina marknader för dessa nya producenter. Det är hög tid att inse att protektionism inte är den rätta vägen till utveckling. Asean med sina 400 miljoner människor som producerar och konsumerar i den mest dynamiska delen av världen, vill få in investeringar från små och medelstora företag. Sådana satsningar är medel att bekämpa den för dem och oss gemensamma - och för demokratin farliga - arbetslösheten.
I denna alltmer globaliserade och alltmer orättvisa värld ökar behovet av internationellt samarbete. Inga länders ekonomier är isolerade från omvärldens, och miljöhoten riktar sig mot hela regioner, ja hela mänskligheten. De stora och svåra problem, som fattigdomen föder, får återverkningar vida omkring i form av miljöförstöring, massflykt, internationell brottslighet, narkotikahandel och spridning av hiv. I-länderna kan inte avskärma sig. Sverige måste agera aktivt i FN och EU för att u- länderna skall få tillträde till i-ländernas marknader för sina jordbruksprodukter, industrivaror och tjänster. Här kan vi också samarbeta med den alliansfria rörelsen.
Vårt viktigaste forum för detta samarbete är FN. Det är här som internationella spelregler ställs upp - även om det saknas medel att få regeringarna att följa dem. En viktig uppgift i FN-arbetet måste bli att förstärka folkrätten och skapa medel att få den efterlevd, exempelvis genom att inrätta en permanent domstol för folkmordsbrott och krigsförbrytelser.
(Vänsterpartiet framlägger förslag om det svenska reformarbetet i FN i en särskild motion och om den globala ekonomin i en annan.)
Svenska företags ansvar
På kort sikt har biståndet stor betydelse, därför att det kan skapa förutsättningar för ökade investeringar och ökad handel. Det har också stor betydelse, då det kan styras politiskt och underordnas i demokratisk ordning fattade beslut. Utan bistånd tar ekonomisk utveckling mycket längre tid. Generellt sett och på längre sikt betyder investeringar och handel mycket mer för u-ländernas ekonomi än själva biståndet. Även de svenska företagen globaliseras. Men deras investeringar i u-länder styrs inte av några etiska normer. Vi kan se hur svenska företag i länder, till vilka Sverige ger bistånd, agerar stick i stäv med de svenska biståndspolitiska målen. Hur skall vi kunna övertyga dessa länders regeringar om att de skall leva upp till de av den svenska riksdagen och regeringen fastställda biståndsmålen, när de svenska företagen samtidigt investerar i miljöförstörande projekt? När ABB och statliga Vattenfall bygger ut vattenkraften på ett sätt som ödelägger väldiga skogsarealer, förstör fisket och driver bort befolkningarna?
Det här illustrerar ett etiskt problem för näringslivet, och vi föreslår att biståndsministern tar initiativ till en dialog med företagen om de biståndspolitiska målen som allmängiltiga för utveckling. Vi tror att företagen kommer att inse att det ligger i deras egenintresse att beakta de biståndspolitiska målen, när de investerar i u-länder. Dessa mål har arbetats fram för att främja hållbar ekonomisk tillväxt och bygger på ingående analyser och erfarenheter; erfarenheter, som också behövs för sunda affärer med länder som det kan vara tveksamt att engagera sig i, därför att förhållandena verkar osäkra.
Men - och detta är oerhört viktigt - för att vinna trovärdighet både hos företagen och i omvärlden är det ett oeftergivligt krav att regeringen i alla delar själv efterlever biståndsmålen. Den får inte göra fler avsteg från demokratimålet genom att av näringspolitiska skäl anslå u-krediter till en så notorisk MR-förbrytare som Kina eller ge tillstånd för export av krigsmateriel till Indonesien och andra länder med regimer, som vi av samma skäl inte anser oss kunna bedriva biståndssamarbete med.
Biståndets roll
Den svenska biståndspolitiken har tagit time-out. I ett läge där u-ländernas villkor förändrats snabbt och radikalt, lägger regeringen inte fram några innovativa idéer om hur de nya möjligheterna skall tillvaratas och de nya hoten mötas. Den nöjer sig med att avisera en rad studier, översyner och kommande skrivelser till riksdagen. Trots att det gått två år sedan regeringen tillträdde, verkar hela biståndspolitiken befinna sig på utredningsstadiet. Landstrategier och liknande geografiskt orienterade styrdokument skall utarbetas. Sida förbereder en rad strategier. En handlingsplan utarbetas för området demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlösning. En ny strategi för Afrika skall utarbetas. Regeringen säger att biståndsberoendet skall minskas och den strategiska styrningen av biståndet skall stärkas avsevärt.
Detta tolkar vi som en följd av den kraftiga nedskärningen av biståndet - det finns inget utrymme för nya initiativ. Nu gäller det endast att värna om det som redan igångsatts.
Inför allt detta vill Vänsterpartiet lägga fram följande synpunkter:
Vi ifrågasätter om det ofta använda uttrycket "trade not aid" numera har någon täckning i verkligheten. Skulle det vara så att uttrycket blivit ett slagord utan innehåll måste vi erinra oss vad det betyder. Samarbete med u- länder är mycket mer än bistånd. Det handlar också om att stimulera investeringar och handel. Det kräver ett aktivare svenskt uppträdande (och bättre parlamentarisk kontroll) när EU utformar sin handelspolitik. (Se särskild motion från Vänsterpartiet om EU och biståndet.)
I konsekvens med detta bör biståndskontoren engageras i ett bredare ekonomiskt samarbete. De gör redan nu kvalificerade ekonomiska analyser. Men var sker kopplingen till Finansdepartementet, Arbetsmarknadsdeparte- mentet och det svenska samhället?
Bistånd är samverkan
Nu gäller det att utveckla Sveriges samarbete med u-länderna under nya villkor. Vi måste ta ett samlat grepp när det gäller de utländska investeringarnas effekter på u-länderna, de globala företagen roll, FN:s kris och de rika ländernas protektionism.
Trettio års biståndsarbete har givit erfarenheter. Den utvecklingsteoretiska kontrarevolutionen under 80-talet avsatte en biståndsdebatt som mest handlade om misslyckandena, problemen. Men det är själva problemlösandet som är kärnan i ett effektivt bistånd. Det handlar om att gemensamt identifiera, analysera och lösa problem. Vårt under årtionden mest utskällda projekt är Bai Bang. Likafullt är det sannolikt ett av de mest lyckade även i en internationell jämförelse. Ett av alla de hinder som den gången gav negativa rubriker i pressen var stölderna som pågick under lång tid, därför att man inte kunde sätta upp ett stängsel runt anläggningen. Biståndskontoret kämpade tappert med ministeriet om detta. Men också regeringen i Hanoi gick bet på det. Varför? Jo det fanns ett gammalt servitut som gav traktens bönder rätt att fösa sina bufflar över området. Hindret låg sålunda i en informell institution. Den striden, som ytligt sett handlade om kampen mot stölderna, gällde i realiteten institutioner, som måste utvecklas och förändras för att ett land skall kunna gå från agrar- till industriland.
"Empowerment" betyder att de berörda deltar aktivt. I allt större utsträckning börjar man i givarländerna att inse att det handlar om att samarbeta med de fattiga, och att sådant samarbete är till ömsesidig nytta. Vi i givarländerna ställs själva inför fattigdomens och maktlöshetens problem. Sverige är idag ett land med växande inkomstklyftor och sociala problem. Arbetslösa ungdomar och särskilt invandrarungdomar känner ingen samhörighet med det samhälle vi byggt upp. Nog har vi behov av inspiration utifrån för att utveckla vårt samhälle? Biståndet kan i framtiden helt enkelt inte vara en nådegåva utan måste handla om ömsesidig utveckling och utbyte av idéer. Holland har gått i spetsen för detta synsättet och har tecknat formella kontrakt med mottagarländer om hur ett utbyte av idéer och erfarenheter skall ske.
Dessa förslag fördes 1994 fram i en motion av Miljöpartiet och fick ett mycket positivt gensvar i riksdagsbehandlingen. Utrikesutskottet fick information om att dessa idéer övervägdes inom Sida. Men av detta finns det inga spår i regeringens plan för att utveckla biståndet. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen snarast får utarbeta en plan för ömsesidiga kontrakt inom biståndet. Det behövs en bred debatt om utvecklingens villkor.
Biståndsmålet
Hur skall vi formulera målet för biståndet i dagens värld? Riksdagen har nyligen fattat beslut om att införa ett sjätte biståndsmål, jämställdhet. Det var ett riktigt beslut. Men att ha ett övergripande biståndsmål kombinerat med sex delmål leder till att delmålen blir till medel för att uppnå det övergripande målet. Sex mål blir i realiteten ett smörgåsbord, varifrån regeringen/Sida kan plocka ut något som passar den biståndsinsats de vill göra. I praktiken har målet "resurstillväxt" blivit dominerande och då tolkat som BNP- tillväxt. Det gäller framför allt u-krediterna och strukturanpassningsprogrammen.
Det övergripande målet är "att höja de fattiga folkens levnadsnivå". Detta är paternalistiskt. Vi kan inte höja deras levnadsnivå, det kan de bara göra själva. Vi kan däremot stödja deras strävanden att höja sin levnadsnivå.
Det har visat sig att utvecklingen i världen inte handlar om växande klyftor mellan fattiga och rika länder utan om fattiga regioner och fattiga folkgrupper. Det är klyftan mellan rika och fattiga inom länderna och mellan regioner som växer.
Detta sammantaget gör det angeläget att se över hela målformuleringen för det svenska biståndet. En sådan översyn måste föregås av en bred diskussion bland folkrörelser och allmänhet.
Att bekämpa fattigdomen
Vad beror fattigdomen på?
Ekonomen och forskaren Stefan de Vylder resonerar kring begreppen fattigdom och rikedom i sin tänkvärda essä Om fattigdomen och rättvisan i världen och skriver följande:
Före 1900-talet var det endast en liten minoritet av befolkningen även i våra länder i Europa som undgick fattigdomen. Att inte vara fattig var en klassfråga, som de enskilda individerna i mycket liten utsträckning kunde påverka. Både fattigdom (för de många) och rikedom (för de få) gick i arv.
Detta vara också en helt uppenbar orättvisa: tur eller otur med föräldrarna bestämde i mycket hög utsträckning den enskilda människans öde.
Att tala om rika och fattiga länder var länge obegripligt och meningslöst, såvida man inte syftade på ländernas naturtillgångar - som var, och är, en usel mätare på hur rika människorna i landet är - eller på ländernas innehav av guld, silver och välutrustade arméer.
Först i modern tid har de enskilda människornas levnadsstandard kommit i förgrunden vid jämförelser mellan nationers välstånd. Och först under detta sekel har det utsöndrats en grupp länder där majoriteten av människorna faktiskt kan betraktas som rika. Eller åtminstone "ofattiga".
Fortfarande är arvet - klassmässigt och geografiskt - den viktigaste förklaringen till nationers och människors fattigdom eller rikedom.
En liten minoritet av jordens befolkning har haft förmånen att födas i rika länder...
Vi vill gärna tro på att vår egen duktighet förklarar våra höga inkomster. Men det mesta har vi fått gratis. Vi föds helt enkelt rika: en ackumulerad rikedom som ger avkastning i form av höga inkomster för oss som haft turen att ärva...
Det synliga arbetet i Sverige är de gigantiska fysiska investeringar som gjorts under generationer: gärdsgårdar i Småland, flottrännor i Norrland, vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, hamnar, broar, telekommunikationer, fabriker, bostäder etc. I de rika länderna är varje nyfött barns andel av detta arv en förmögenhet. I de fattiga länderna är arvslotten mer blygsam. Inte för att föräldrar i de fattiga länderna varit lata, utan för att deras slit - av en rad olika skäl - inte resulterat i kapitalackumulation och tekniska framsteg på samma sätt som i våra länderna. (Om fattigdomen och rättvisan i världen, Forum Syd, 1995, s. 14-16.)
Fattiga människor skall inte betraktas som utvecklingshinder utan som resurs. Mot alla konventionella uppfattningar kan de fattiga spara eller för att använda de Vylders uttryck skapa sig ett arv i form av jord, kapital, bättre hälsa och arbetsförmåga. Det är klarsynt av Sida att stödja Grameen Bank och Action Aid och likartade insatser. Det har varit små experiment och de har fallit väl ut. Men de har en begränsning. De kanaliserar inte sparandet till samhälleliga investeringar. I motsats till vad som ibland hävdas kan de fattiga spara, t.ex. i postsparbanker som i Japan och Sverige. Lånecirklarna är i realiteten sparcirklar. Det handlar för de fattiga om att finna vägar att organisera och planera för framtiden. Också vad det kostar att skaffa många barn. Sparande är en sådan planerande verksamhet.
Satsa på bonden
Fattigast är ofta jordbrukarna: småbönder, arrendatorer och lantarbetare. Första förutsättningen för deras försörjning är jordinnehav. Det behövs ofta jordreformer. Fasta arrenden i pengar istället för andel av skörden är vanligen något som höjer produktiviteten. Det är viktigt att få markrätten juridiskt fastlagd.
Bönderna behöver banktjänster. Dessa tjänster måste vara lätt tillgängliga, finnas i byarna och fungera obyråkratiskt. Detta är särskilt viktigt för kvinnorna, eftersom de har sämre tillgång till kommunikationsmedel. (Det är männen som tar motorcykeln och far till stan.)
Det behövs kunskaper. Kanske det finns något att lära av vår egen historia, om hur Fattigsverige blev ett industriland, som kan användas i bistånds- arbetet. Vi kan lära av hushållningssällskapen, jordbrukskooperationen, lantmanna- och hushållsskolorna. Det viktiga här är att det var jordbrukarna själva som byggde upp sina egna institutioner.
Det behövs vägar, postkontor, el och telefoner. Vägen till marknaden måste öppnas. Då blir det också möjligt att starta lokal produktion av varor och tjänster och utnyttja lågsäsongen i jordbruket. Industrier på landsbygden är förutsättningen för att människor skall kunna stanna där och inte drivas in till städernas slum.
Bönderna måste få tillträde till världsmarknaden och frigöras ur agribusiness grepp. Man bör ompröva inriktningen på jordbruket - skall jorden användas till att odla matgrödor eller exportgrödor? I-ländernas dumpning av livsmedel i u-världen måste stoppas. Det är en uppgift för Sverige att arbeta med i bland annat EU.
Satsa på meningsfull utbildning
Att läskunnigheten var så tidigt spridd i Sverige spelade en väsentlig roll för Sveriges snabba industrialisering. Samma erfarenhet har man dragit av de asiatiska miraklen. Framförallt gäller det att bygga ut primärskolan så att den blir tillgänglig för alla barn. Det behövs utbildning av flera nya lärare och fortbildning av de nuvarande. Att finansiera primärskolan för alla förmår de fattigaste länderna emellertid inte att göra via statsbudgeten.
Men innehållet i undervisningen är lika viktigt, och i många - kanske flertalet u-länder - behövs skolreformer med inriktningen och ambitionen att ge eleverna kunskaper som eleverna och deras familjer sätter värde på. När många föräldrar i u-länderna idag tar barnen ur skolan, beror det inte bara på att de inte har råd att betala skolavgifterna, utan också på att pluggskolan med utantilläxor (och inte sällan med en pedagogik och kunskapssyn, som man ärvt från kolonialtiden) inte ger de kunskaper som hushållen behöver för att kunna öka sin produktivitet och sin makt som producenter.
Ett intressant experiment gjordes i Nordvietnam - som dessvärre senare försvunnit - med att kombinera studier och praktiskt arbete. 1958 infördes produktivt arbete på skolschemat. Skolorna fick en bit mark av kooperativen att odla. Här bedrevs försöksverksamhet med ny odlingsteknik och nya utsäden. I kooperativen organiserades eleverna på mellanstadiet jämte en lärare i "självstyrande arbets- och studiebrigader", som läste halva dagen och arbetade den andra halvan. 11-12-åringarna kunde få till uppgift att plantera tre fruktträd, föda upp en höna osv. 13-14-åringarna fick samla in 500-700 kilo gödsel, föda upp en kanin, plantera hundra rotfrukter osv. För arbetet fick eleverna betalt på samma sätt som kooperativens arbetare.
Sådana metoder skulle kunna prövas i något eller några av våra mottagarländer som ett sätt att dels kombinera teoretiska kunskaper med praktiskt nyttiga, dels ge eleverna möjlighet att spara och själva betala en del av skolavgifterna. De skulle därmed bättre kunna hävda sin rätt att gå i skolan. Från Sverige har vi en historisk erfarenhet att tillvarata även i detta avseende. Under 1800-talet utvecklades skolsparandet, och så tidigt som 1869 inrättade Stockholms stads sparbank skolsparkassor. Postsparbanken följde efter. Generationer av svenska barn fick här sina första ekonomiska insikter. Detta är kunskaper som hushållen behöver i dagens u-länder.
Människor med funktionshinder - en resurs
U-länderna är dubbelt drabbade av handikapproblem och har de sämsta resurserna för att lösa dem. WHO räknar med att omkring 300 miljoner människor eller 7 % av människorna i u-länder har någon form av funktionshinder. Tropiska sjukdomar, som t ex trakom, som gör människor blinda, är vanliga. Undernäring orsakar olika former av handikapp. Krigen efter 1945 och under det kalla kriget förlades till och utkämpades i tredje världen. Supermakterna kämpade där om makt och inflytande. Där förde de sina "krig genom ombud". De utvecklade antipersonella vapen som inte hade till syfte att döda utan att invalidisera människor och därmed binda flera personer till att vårda dem. Landminorna är ett exempel, splitterbomberna ett annat. Kvinnor med funktionshinder utgör en särskilt utsatt grupp.
U-länderna har inte råd att behandla sina handikappade som ett problem. Om de får utbildning, hjälpmedel och startkapital, blir de istället en tillgång. Detta är en insikt som vunnit insteg, inte minst tack vare SHIA:s samarbete med u-länder.
Många av världens handikappade kan med rätt hjälpmedel fungera bra i samhället. Av det svenska biståndet går idag vissa medel till SHIA som är handikapporganisationernas eget biståndsorgan med 14 medlems- organisationer. Inom Sidas ordinarie verksamhet går dock endast 1 % till projekt som direkt gynnar handikappade. Därutöver är det självklart att allmänt förbättrad tillgång till hälsovård, utbildning och tillgängliga lokaler och kollektivtrafik förbättrar livet för de handikappade.
1993 antogs FN:s standardregler för lika möjligheter för människor med funktionsnedsättningar. Få länder har hittills ställt sig bakom dem och givit ekonomiskt stöd. Bengt Lindqvist är FN:s speciella rapportör på detta område och arbetar bland annat med en enkät till grund för en FN-rapport om hur dessa standardregler används av världens regeringar. Frågor om handikappades rätt till arbete behandlades på FN:s toppmöte i Köpenhamn i mars 1995, men förefaller inte ha avsatt några spår i regeringens plan för biståndet. Vi har svårt att se att regeringen vare sig i policy eller i avsatta biståndsmedel givit frågan den uppmärksamhet som krävs. Regeringen bör prioritera program och organisationer som vänder sig till människor med funktionshinder.
Ohälsa och okunnighet
Hälsobistånd har från början ingått som en viktig del i det svenska biståndet. Mer och mer har vi emellertid börjat inse att ohälsa i högsta grad är en fråga om okunnighet. Man måste börja redan i skolan med undervisning om nutrition och reproduktiv hälsa. Även om det senare väckte stort motstånd på FN:s befolkningskonferens, så har regeringarna nu gjort vissa åtaganden. Frågan måste drivas mycket kraftfullt. Förhoppningsvis har motståndet minskat något när regeringarna förefaller att bli alltmer medvetna om aids och det hot mot utvecklingen som aids-epidemin utgör.
Jämställdheten
Av de fattiga är 75 procent kvinnor. Därför måste kampen mot fattigdomen drivas utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Ekonomerna måste komma bort från synen att blott och bart tillväxten skall förbättra möjligheterna till ökad jämställdhet. Detta synsätt är falskt och leder bara till att kvinnorna får sitta och vänta på tillväxten, vars frukter männen till följd av den förhärskande könsstrukturen i slutändan ändå tar hand om. Istället måste betonas att förutsättningarna för tillväxt förbättras med ökad jämställdhet. Det handlar om ett långsiktigt förändringsarbete byggt på förbättrade kunskaper om orsakerna till bristande jämställdhet.
Att flickorna måste få gå i skolan är allmänt erkänt. Men mycket litet görs för att förverkliga detta. Också de vuxna kvinnorna måste få en chans att lära. Det är förutsättningen för att det skall bli investeringar och höjd produktion i jordbruket, bättre kunskap i näringslära och därmed bättre hälsa och minskad barnadödlighet.
Förutsättningen för att flickor och kvinnor ska få tid och ork att lära är att deras arbetsbördor lättas. Man måste få männen att begripa att arbetsbördorna i familjen måste fördelas rättvisare.
Det internationella biståndet måste förändras.
Strukturanpassningsprogrammen har haft som effekt att alltmer av den bästa jorden tagits i anspråk för exportgrödor. Detta är männens produktion. Kvinnornas matproduktion körs ut till de sämsta jordarna med miljöförstöring (t ex ökenspridning) som resultat. Kvinnorna har en avgörande betydelse för matproduktionen. I Afrika svarar de för 70-80 procent av denna.
Den svenska politiken skall inriktas på att hävda kvinnornas intressen i Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, FN:s biståndsorgan och EU-arbetet. För att åstadkomma detta behövs ökad kvinnorepresentation. (Se särskild motion av Eva Zetterberg m.fl. om Reformeringen av FN.)
Det finns frågor som nästan inte beaktats, men som Sverige måste ta upp - exempelvis kvinnomisshandel och sexuellt utnyttjande av kvinnliga gästarbetare.
Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB) måste ses över. Det sägs att KIB inte gjort särskilt mycket de senaste åren. Men med det nya biståndsmålet får KIB en ny arbetsuppgift. För att fylla den måste sammansättningen ses över så att man tillvaratar nya idéer och erfarenheter. KIB borde inte bara arbeta med Sida utan också med UD:s avdelning för internationellt bistånd för att bevaka de multilaterala biståndsgivarna.
De mänskliga rättigheterna
Efter hela raden med FN-konferenser om mänskliga rättigheter, barnens och kvinnornas rättigheter finns dokument, som antagits av praktiskt taget alla stater. Detta arbete måste nu följas upp. Barnkonventionen och det samtidigt antagna aktionsprogrammet måste omvandlas i praktisk politik. Barnperspektivet saknas i regeringens budget. Den utlovade barnbilagan innehåller inte någon analys eller konsekvensbeskrivning när det gäller beslut och aktioner. Barnarbetet måste stoppas. Ett verksamt medel är allmän skolplikt. (Barnperspektivet i biståndet behandlas mer ingående i en flerpartimotion som Vänsterpartiet ställt sig bakom.)
Barnsexhandeln har nu äntligen kommit upp på den internationella dagordningen. Regeringar, Interpol och andra internationella organisationer har gjort utfästelser att försöka få slut på den. Men det krävs också ett arbete på lång sikt för att förändra männens värderingar i många länder. Den viktigaste orsaken till att minderåriga flickor köps upp till bordellerna är att det finns föreställningar om att sex med en orörd flicka skänker långt liv. Till det har på senare tid kommit rädslan för aids, som männen försöker undvika genom att köpa sex med sådana flickor.
Med den ökande ekonomiska globaliseringen och utlandsinvesteringarna krävs bättre lagar för att skydda arbetarnas fackliga rättigheter. Det behövs även institutioner för att övervaka efterlevnaden. Många utländska företag exploaterar de fattiga värdländernas arbetare och det handlar då i stor utsträckning om unga kvinnor. Vidare saknar u-ländernas gästarbetare i bl a oljestaterna rättsskydd.
Det krävs därför starkare insatser för att förbättra efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. En framgångsväg erbjuder dialogen med den alliansfria rörelsen. De största möjligheterna finns sannolikt där, eftersom det gäller att få allmänt accepterat att rättigheterna är mänskliga - dvs universella - inte specifikt västerländska, vilket framförallt flertalet asiatiska regeringar hävdar. De talar om "asiatiska värden", som om dessa stod i motsättning till de värden som genomsyrar de MR-konventioner deras länder undertecknat. De ställer familjen mot individen. Men detta är de obotfärdigas förhinder. Sverige skulle här kunna göra på samma sätt som man gjort när det gäller islam - föra en dialog om olika kulturers värderingar och synen på mänskliga rättigheter. Finns det några regler eller någon moral i asiatiska länder som säger att en arbetsgivare får prygla sina anställda, att polisen får använda våldtäkt som tortyr eller att barn får behandlas som handelsvara?
Det är en omdiskuterad fråga huruvida biståndet skall användas för att stoppa grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vår uppfattning är att detta är ett trubbigt vapen. Ofta är det de fattiga som drabbas, medan regeringarna förblir ganska oberörda. Därför är det av central betydelse att biståndet utformas så att det stärker de fattigas ekonomiska, sociala och politiska inflytande.
Demokratisering
I många u-länder har viktiga steg mot en demokratisering tagits. Nu handlar det om att befästa demokratin och ge den ett innehåll. Det räcker inte med att fria och rättvisa val har hållits. Det behövs också en ny politisk kultur för att omvandla ett land från diktatur till demokrati. Institutioner måste byggas upp så att medborgarna får insyn i statens affärer och kan ställa de valda till ansvar. Detta är en förutsättning för att få landets ekonomi på fötterna, höja invånarnas levnadsnivå och effektivt bekämpa korruptionen. Detta är i sin tur avgörande för om de styrande skall kunna behålla väljarnas-medborgarnas förtroende och stabilitet skapas. I många länder finns - trots viss demokratisering - militären kvar som en maktfaktor och ett latent hot som i exempelvis Chile och El Salvador.
Det svenska utvecklingsarbetet måste utökas och fördjupas med de länder som befinner sig i en demokratiseringsprocess. Förutom bistånd till rättsväsende och parlament bör vi även observera skattesystemet, som är en nyckelfråga för att åstadkomma ekonomisk och social rättvisa. Skattesystemet måste bli öppet och transparent. Det skall medverka till att utjämna etniska skillnader. Kommunal/statlig skatt handlar om maktfördelning. Taxeringsnämnder kan vara ett sätt att ge medborgarna insyn. Förbättrad insyn kan vara ett led i arbetet på att förbättra administrationen och bekämpa korruption. Därmed skulle skattesystemet bringas att fungera. Om skattesystemet fungerar dåligt så att människor inte får något i gengäld för sina skatteinbetalningar kommer skattesystmet inte att fungera.
I några länder har FN genomfört val, men utfallet har blivit olika. Där en demokratisk kultur saknas - som t ex i Kambodja - ledde de fria och rättvisa valen inte till några partibildningar som skulle kunna bära upp en demokratisk kultur. Det räcker sålunda inte med valövervakning - FN har ett ansvar för att följa den politiska utvecklingen och ge den demokratiska processen nödvändigt stöd.
Detta kan bli en viktig uppgift för IDEA.
Miljö och hållbar utveckling
I-länderna har ett dubbelt ansvar. Dels måste våra egna ekonomier förändras i riktning mot ökad hållbarhet, dels måste vi ta på oss ett större ekonomiskt ansvar för att bistå u- länderna. Mycket av rovdriften på deras miljö har sitt ursprung i den koloniala utplundringen, som skänkte oss billiga råvaror. Om allt stannar vid program och resolutioner - vilket skedde med Agenda 21 - och det ekonomiska stödet för att genomföra programmen uteblir, kommer rovdriften att fortsätta.
Här handlar det inte bara om bistånd utan framförallt om i-ländernas ekonomiska utbyte med u-länderna. Så länge i-världen främst köper obearbetade råvaror, kommer skog, mark och vatten att exploateras mer än vad en hållbar utveckling tillåter. De internationella handelsreglerna måste stimulera en sparsam hantering av resurserna och understödja förädling nära råvarukällorna.
Miljöskulder
Att gårdagens generationer och dagens står i "ekologisk skuld" till framtidens generationer är ett faktum.
Det finns naturligtvis fall där skyldiga kan utpekas som när det gäller katastroferna i Tjernobyl och Bhopal, men hur fördelas ansvaret för den förstörelse av ozonskiktet som drabbat en rad länder i tredje världen. Låt oss ta exemplet Chile, som varit särskilt drabbat av följderna av ozonskiktets förstörelse.
Produktionen av freoner uppgick 1986 till 1,2 miljoner ton freoner. Följande länder stod för 75 % av produktionen av freoner i världen: USA, Storbritannien, Japan, Tyskland och Frankrike. Chile producerade inga freoner och Chile konsumerar endast 0,09 % av världens freoner. Varje chilenare konsumerar 0,073 kg freoner.
I den chilenska staden Punta Arenas har fallen av hudcancer på kort tid ökat kraftigt. I en annan stad Puerto Montt har läkare konstaterat en ökning av brännskadad hud åsamkad av solstrålningen med 200 %. Freonet orsakar en del av dessa skador.
I Chile har växt- och djurlivet påverkats. Man har kunnat konstatera rubbningar i fotosyntesen och av livet i havet. Får drabbas av blindhet m.m.
Som en följd av detta har den chilenska regeringen tillsammans med den chilenska industrin i enlighet med Montrealöverenskommelsen förklarat sig villiga att påbörja en teknologisk omställning. Enligt beräkningar skulle en sådan kosta mellan 3,4 och 5,2 miljoner dollar under perioden 1990-2010.
Det vore rimligt att de industriländer som i åratal producerat ozon bidrog till att ställa om produktionen och konsumtionen i Chile och andra länder i tredje världen som särskilt drabbats av uttunningen av ozonskiktet. Sverige skulle exempelvis kunna verka för en sådan politik inom EU. Svenska biståndsorgan skulle kunna bidra med expertis och bedriva information.
Energiförsörjning och vattentillgångar
I årets budgetproposition minskas anslagen till Särskilda miljöinsatser, medan anslaget till Tekniskt samarbete & internationella kurser ökar. Den verksamhet som bedrevs av BITS prioriterade storskaliga projekt. Det är projekt som varit lönsamma på kort sikt. På lång sikt har de ur miljösynpunkt varit katastrofala. Insatserna förefaller mer ha varit inriktade på att gynna svensk export än på att tillfredsställa behov i de länder där insatserna gjorts.
U-krediter har givits till stora dammbyggen. Dessa har planerats och byggts på ett sätt som inte skulle vara tillåtet i Sverige. Miljö- och sociala konsekvensanalyser har varit otillfredsställande. Den befolkning som drabbats av dessa stora projekt har oftast haft små möjligheter att skaffa information om vad som är på väg att ske med deras hembygd. Deras möjligheter att göra sig hörda har varit ringa. Ofta har det varit farligt för dem att opponera sig. Likafullt har det förekommit folkliga protester mot flera projekt.
Det har även varit svårt för svenska organisationer och enskilda att få insyn i den verksamhet som pågått. Man har hänvisat till "affärshemligheter".
I och med att företagen i den industrialiserade världen kunnat deklarera att "vi har tekniken och vi har pengarna" har man ställt tredje världens länder inför fullbordat faktum. Underförstått har man sagt: Vi har allt, ni har inget.
Vad vi får är ett bistånd som innebär att svensk export gynnas samtidigt som miljön och de sociala förhållandena försämras. En sådan inriktning av ett "tekniskt samarbete" strider i slutändan mot de biståndsmål som Sveriges regering och riksdag antagit.
Energihungern är enorm i de snabbt växande ekonomierna. Det gäller främst Asien. Utbyggnaden av vattenkraften sker i ett rasande tempo. Enbart i det lilla landet Laos projekteras ett sextiotal vattenkraftverk. Men den teknik som används har utformats i i-länderna. För tropiska u-länder behövs annan teknik. Det behövs full insyn för de berörda befolkningarna och ökad kompetens i u-ländernas regeringar. Det skulle förhindra sådana misstag som ABB:s Bakunprojekt i Malaysia. Det är än pinsammare när ett statligt företag som Vattenfall går in och exploaterar vattenkraft i Laos på ett sätt som strider mot miljömålet i biståndet. Det behövs ett samarbete mellan kraftindustri och biståndsmyndighet. Kunskaper och erfarenheter måste överföras från Sida till företagen.
Insikten växer om att vattnet på många håll i världen håller på att bli en bristvara. Konkurrensen om vattnet ökar. Vatten har många för utvecklingen avgörande användningsområden. Det skall vara rent att dricka. Det måste bevaras för att bevattna jorden. Det skall ge energi. Det behövs för att bevara fiskbeståndet och odla mer fisk.
Biståndet på vattenområdet skall ökas, meddelar regeringen, bl a genom ett regionalt vattensamarbete i södra Afrika och ett nytt globalt vattensamarbete i "Global Water Partnership" förlagt till Sida. Det behövs också ett samarbete i vattenfrågor med Asien. Detta måste bli en viktig angelägenhet i det nyligen startade samarbetet mellan EU och tio östasiatiska länder (ASEM). Här har man beslutat om en gigantisk utbyggnad av Mekongflodens bäcken samtidigt som det finns stor risk att de finansiellt starkare staterna - främst Kina och Thailand - exploaterar Mekongflodens vatten så att miljön skadas närmare dess mynning, i Kambodja och södra Vietnam. Redan nu har vattenståndet sjunkit i Stora sjön (Ton Le Sap) i Kambodja och fiskbeståndet decimerats.
Konfliktförebyggande bistånd
De konfliktförebyggande och konfliktläkande insatser som gjorts - exempelvis i Burundi - inom det svenska biståndet är oerhört värdefulla och måste utökas. Det stora problemet består inte bara i att i tid upptäcka konflikthärdarna och framför allt i att vinna gehör för förebyggande insatser hos de internationella organen.
Vapenhandeln måste bringas under bättre kontroll. Rapporteringen till FN:s vapenregister bli mer global. Försäljningen av vapen till u-länderna - i synnerhet de som ligger i konfliktområden - måste bromsas. Detta är också en fråga om att värna om demokratiseringen, eftersom tillförsel av nya och mer sofistikerade vapen stärker militärens politiska ställning. För att påverka de nya storexportörerna av vapen måste lämpliga påtryckningsåtgärder tillgripas. Det handlar främst om Ryssland och Kina.
Demilitarisering av konfliktområden är en ny och hoppingivande metod, och vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen försöker påverka stater i Centralamerika och Afrika (Tanzania) att avskaffa sina militärmakter.
Arbetet med att genomdriva ett internationellt totalförbud för antipersonella minor måste fortsätta.
Insatserna för den sociala säkerheten och för att förebygga konflikter av etnisk eller religiös natur är synnerligen kostnadseffektiva. Om de inte görs, utan konflikterna får bryta ut i militärt våld, t o m folkmord, blir kostnaderna oändligt mycket större.
Vänsterpartiet föreslår därför att en betydande del av de ytterligare medel som vi vill avsätta till biståndet skall användas för konfliktförebyggande åtgärder.
Biståndsanslagen
Neddragningarna av det svenska biståndet sägs vara gjorda så att de inte drabbar pågående insatser. Dessa skall kunna fullföljas genom att man använder reservationerna. Men det innebär att man intecknar framtiden, och att nya innovativa insatser inte kan komma till stånd.
Det är inte anslagen som skall minskas utan kompetensen som skall höjas.
Vänsterpartiet förslår att det internationella utvecklingsbiståndet 1997 skall uppgå till 0,8 % av BNI, d.v.s. 1,4 miljarder mer än vad regeringen föreslagit i sin budgetproposition.
Vänsterpartiets förslag till fördelning av bidrag till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet i jämförelse med regeringens (Tabell A 5 i budgetpropositionen för 1997, s. 22)
Regeringen
(milj. kronor) Vänsterpartiet
(milj. kronor) Differens
(milj. kronor)
UNDP 500 600 100
UNICEF 283 525 142
WFP 200 - -
UNFPA 116 150 34
UNHCR 248,5 387,5 139
UNWRA 135 200 65
FN:s handelsrela- terade verksamhet
5
5
-
Narkotikainsatser genom FN-systemet
40
75
35
UNAIDS 35 70 35
Summa 1 562,5
550
Vänsterpartiets förslag till anslagsfördelning för övrigt multilateralt samarbete (Tabell A 7 i budgetpropositionen för 1997, s. 24)
Miljöinsatser 180 +70
Multilaterala konfliktförebyggande åtgärder 130 +80
IPPF 60
WMU 20
IDEA -
Övriga 78,5
Summa 468,5 +150
Vänsterpartiets förslag till anslagsfördelning för internationellt utvecklingssamarbete i miljoner kronor (Tabell A 8 i budgetpropositionen för 1997)
Vänsterpart iet Differens i förhållande till regeringens förslag
Afrika 1 540 200
Asien 885 -
Latinamerika 470 110
Särskilda utvecklingsprogram 1 175 120
Krediter för utveckling 390 -
Forskningsbistånd 440 70
Enskilda organisationer 840 100
Humanitärt bistånd 1 152 100
Ekonomiska reformer 200 -
Information
33,2 -
Summa
6 925,2 700
Bistånd genom FN
Sverige har genom åren spelat en betydande och positiv roll inom FN. Vi har betalat vår andel av kostnaden och frivilliga bidrag därutöver. I dessa dagar när världsorganisationen och kostnaden för den ifrågasätts av vissa stater blir det än mer viktigt att vårt land står fast vid generösa bidrag. Särskilt med tanke på Sveriges ansträngningar att bli medlem av säkerhetsrådet är förpliktelserna när det gäller de ekonomiska bidragen till FN viktiga. (Se även Eva Zetterbergs motion Reformeringen av FN.)
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
Vänsterpartiet har under flera år krävt att kostnaderna för FN:s internationella fredsbevarande insatser skall betalas från försvarsanslaget. Därför noterar vi med tillfredsställelse att regeringen nu vill göra detta så att denna anslagspost nu endast skall finansiera begränsade insatser för att främja civila, konfliktförebyggande och humanitära insatser i det fredsbevarande arbetet.
Biståndet genom EU
EU är tillsammans med sina medlemsstater världens största biståndsgivare och svarar för runt 60 procent av västvärldens bistånd. Medlemsländerna har kanaliserat en växande del av sitt bistånd genom EU. 1994 uppgick det gemensamma biståndet till 17 procent av EU-ländernas samlade bistånd. Denna andel tros öka ytterligare under den kommande femårsperioden. Det svenska bidraget till EU:s utvecklingssamarbete över den reguljära budgeten uppgår 1997 till 707 miljoner kronor. Till den utvecklingsfond som finansierar Lomésamarbetet 1990-99 (Lomé IV) skall Sverige bidraga med 350 miljoner ecu (2,9 miljarder kronor).
Det är en stor del av det svenska biståndet som nu kanaliseras genom EU. Det finns alltså all anledning att granska hur det används. Detta gör Vänsterpartiet i en särskild motion och lägger förslag om hur Sverige bör verka inom EU för att förbättra sin politik gentemot u-länderna när det gäller biståndet såväl som utrikes-, handels- och jordbrukspolitiken.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet
Det nya systemet med landstrategier som Bildtregeringen införde, har lett till att riksdagen får betydligt mindre information om hur biståndsmedlen används. Det leder i sin tur till att massmedierna och allmänheten får mindre kunskap om vad Sverige gör. Varje ny landstrategi bör föreläggas riksdagen som skrivelse från regeringen.
Vänsterpartiet har tidigare avvisat u-krediter som biståndsform. När regeringen nu meddelar att delposten Krediter för utveckling skall ersättas med en ny delpost, Särskilda investeringar, där krediter skall ingå, vill vi ånyo betona att detta slags bistånd måste styras av de sex biståndspolitiska målen.
(Frågan om ekonomiska reformer i u-länderna och skuldlättnader tas upp i Vänsterpartiets motion om Global ekonomi.)
Landramarna skärs nu kraftigt ner för Etiopien, Tanzania, Vietnam och Nicaragua med hänvisning till de stora reservationerna. Detta är ett tveksamt sätt att arbeta, eftersom man intecknar kommande års bistånd. Det finns risk för att detta leder till ryckighet och svårigheter för mottagarländerna att planera.
Afrika
Afrika är kontinenten där 80-talet blev det förlorade årtiondet. Den fick inte någon ökande andel av den växande världshandeln eller de ökade utlandsinvesteringarna. Det är bra att regeringen nu vill göra en nystart för den svenska Afrikapolitiken, genomlysa problemen ordentligt, liksom att Nordiska Afrikainstitutet fått detta uppdrag. Det är viktigt att afrikanerna själva får komma till tals. Vänsterpartiet återkommer till detta när regeringen lägger fram sin särskilda skrivelse för riksdagen under hösten 1997.
Asien
I Asien finns en rad latenta och öppna konflikter, om vilka regeringen tyvärr inte säger något, men som vi hoppas kommer att behandlas i den genomlysning av utvecklingen i Asien, som UD skall göra. Det finns arton konflikter om sjöterritorier i Sydöstasien, av vilka tre är aktiva - den om Spratlyöarna, den mellan Kina och Vietnam om Paracelöarna och den mellan Thailand och Vietnam i Siambukten. Förhandlingar pågår om sex konflikter. Utfiskningen av Stilla havet ställer olika länders intressen mot varandra. Konflikterna har skärpts i och med att Kina utökat sitt sjöterritorium från 370 000 till tre miljoner kvadratkilometer. Andra konflikter finns mellan Nord- och Sydkorea och mellan Indien och Pakistan om Jammu och Kashmir. Konflikterna har lett till upprustning - främst av de marina styrkorna - och ökad stormaktsrivalitet mellan Kina, Japan och USA. Detta är problem som regeringen måste uppmärksamma i samband med behandlingen av den svenska krigsmaterielexporten.
Regeringen föreslår oförändrat bistånd till Laos, men vi anser att det behövs en förstärkning - inte minst på miljöområdet, där den inhemska kompetensen är ytterligt svag. Även de framväxande miljöorganisationerna behöver stöd, bl a med översättningar och utbildning. Detta är akuta behov med hänsyn till den väldiga utbyggnad av vattenkraften som projekteras. Vi föreslår att biståndet höjs med 10 miljoner kronor till 100 miljoner kronor.
För Vietnam vill regeringen göra en drastisk nedskärning med närmare 60 procent. Visserligen är reservationen stor, men det torde sammanhänga med den ovisshet om den ekonomiska politiken som förlamade beslutsfattandet före sommarens partikongress. Redan före 1997 års utgång kan läget ha förbättrats och reservationsmedlen snabbt tas i anspråk. Vi förordar därför en mindre nedskärning och anslår därför 120 miljoner kronor till Vietnam, dvs 50 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.
När det gäller Kina vidhåller Vänsterpartiet att något biståndssamarbete med regeringen i Peking inte är möjligt så länge Kina vägrar ta till sig något av kritiken av de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Det betyder emellertid inte att vi skall ställa oss som passiva åskådare. Den insats för mänskliga rättigheter som regeringen nu vill göra genom Raoul Wallenberg-institutet för att utbilda fångvaktare är ett bra initiativ. Vi hoppas att det blir framgångsrikt. Därutöver kan ett visst miljöbistånd motiveras. Men vad vi bestämt motsätter oss är u-krediter som endast etiketteras med biståndsmålet "resurstillväxt" och ytterst har sin grund i svenska export- intressen. Vi åsyftar de u-krediter som Ericsson fått för teleutbyggnad. Vänsterpartiet anser att utrikesnämnden skall höras innan beslut fattas om eventuella u-krediter till Kina.
I det regionala biståndssamarbetet i Asien med Mekongkommissionen vill Vänsterpartiet framhålla att de många projekten för utbyggnad av vatten- kraften måste bygga på kvalificerade miljökonsekvensutredningar och analyser av följderna för lokalbefolkningarna.
Regeringen bör uppmärksamma de tilltagande protesterna mot de växande klyftorna mellan rika och fattiga i Sydostasien, där paraplyorganisationen "Forum of the Poor" nu bildats. Denna skall understödjas i biståndsverksam- heten.
Latinamerika
I budgetpropositionen beskrivs de programländer, där Sverige har utarbetat en landstrategi. Det gäller enbart 14 länder eller regioner. För Sydamerika är det Bolivia som är aktuellt. Centralamerika är den region för vilken en särskild strategi lagts upp. Där krävs det framför allt insatser för att stärka demokratin. Guatemala är självklart en del av regionen och det är viktigt att hela regionen får stöd. Men det finns anledning till att Guatemala görs till programland med egen landstrategi med ett brett innehåll på samma sätt som Bolivia.
Sverige har ett mycket gott anseende och förtroende i Guatemala. De svenska biståndsinsatserna har varit "småskaliga", inriktade på stöd till MR- organisationer, flyktingåtervändande, valförberedelser och på att bygga upp ett fungerande rättsväsende. Dessa insatser är bra, men behöver en större kostym. Det finns stora behov när det gäller utbildning och hälovård.
För närvarande får Guatemala ett anslag till demokrati och mänskliga rättigheter på cirka 30 miljoner. För 1997 vill regeringen anslå 40 miljoner.
Idag bedrivs visst samarbete med länder i Karibien. Stöd till demokratiseringsprocessen bör fortsätta. Kuba är idag ett hårt drabbat land av blockadens från USA. Därför behövs stöd för att lindra blockadens effekter. Insatser som befrämjar demokratisering är också angelägna.
Europa
Regeringen har infört en ny delpost för Europa för bistånd till f d Jugoslavien. Detta har hittills nästan helt finansierats genom katastrofbistånd och uppgått till cirka 1,2 miljarder kronor sedan 1991. Vänsterpartiet anser att detta inte är u- landsbistånd och att posten bör överföras till Samarbete med Central- och Östeuropa.
Det forna Jugoslavien var knappast att räkna som något u-land och betraktades inte som någon del av tredje världen. Att i nuvarande läge diskutera till vilken post i den svenska budgetpropositionen stödet till det forna Jugoslavien borde räknas torde dock med avseende på situationen i området vara att betrakta som en futilitet. Men med tanke på framtiden torde det dock vara både rimligt och lämpligt att räkna bistånd till länder i Öst- och Centraleuropa och Balkan till just det så kallade Östeuropabiståndet, även om landet ifråga råkar vara eller varit krigsdrabbat.
Vänsterpartiet vill dock i detta sammanhang påpeka att räknar man bort stödet till det forna Jugoslavien hamnar det svenska Internationella utvecklingsbiståndet under det av FN rekommenderade biståndsmålet 0,7 % av BNI.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att enprocentsmålet bör återställas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör anta en treårsplan för att stegvis öka biståndsanslaget till 0,8 % av BNI 1997, 0,9 % av BNI 1998 och 1 % 1999,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen för budgetåret 1997 bör anslå 11,6 miljarder kronor till Internationellt utvecklingssamarbete, dvs. 1,4 miljarder kronor mer än regeringen föreslagit,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att SIDA:s lokaler, främst dess bibliotek, blir mer tillgängliga för allmänheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att SIDA:s tjänster skall kunna erbjudas och saluföras till näringslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka folkrätten och skapa medel att få den efterlevd, exempelvis genom att inrätta en permanent domstol för folkmordsbrott och krigsförbrytelser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svenska företag i u-länder till vilka Sverige ger bistånd skall följa de svenska biståndspolitiska målen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att biståndsministern bör ta initiativ till en dialog med företagen om de biståndspolitiska målen som allmängiltiga för utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ömsesidigt utbyte av idéer mellan Sverige som givarland och mottagarländerna efter den holländska modell som nämns i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn när det gäller målformulering för den svenska biståndspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndsinsatser för människor med funktionshinder,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur olika vägar till marknaderna kan öppnas för u-ländernas landsbygdsbefolkning och kvinnors möjligheter till sparande och ekonomisk verksamhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur studier och praktiskt arbete inom skolväsendet kan kombineras för att en framväxande generation skall vinna ekonomisk insikt och kunna delta i den ekonomiska uppbyggnaden i ett u-land,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka biståndet när det gäller dess inriktning på jämställdhet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lätta flickors arbetsbördor i u-länderna så att dessa får möjlighet till utbildning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att KIB:s sammansättning och arbetsuppgifter bör ses över,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kvinnlig representation inom FN och EU samt dessa organisationers olika organ,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnarbete och allmän skolplikt,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kampen mot barnsexhandeln i u-länderna,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnliga gästarbetare och deras rättsliga skydd,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en dialog om de olika kulturernas värderingar, speciellt med inriktning på Asien, när det gäller de mänskliga rättigheterna,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till demokratiska processer och till uppbyggnaden av demokratiska institutioner och till kampen mot korruption i u-länder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade möjligheter för FN att följa den politiska utvecklingen och ge demokratiska processer ökat stöd genom exempelvis IDEA,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till länder som drabbats av ozonlagrets uttunning,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om u-krediter till dammbyggen som hotar och skadar miljön och försämrar de sociala förhållandena för stora folkgrupper i u-länderna,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat samarbete mellan kraftindustrin och svenska biståndsmyndigheter,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste inrikta sitt bistånd på konfliktförebyggande insatser,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN, EU och andra internationella organ bör verka för en konfliktförebyggande biståndsverksamhet,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre kontroll av den internationella vapenhandeln,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i sin årliga FN-skrivelse bör lämna utförlig information om sitt agerande i olika utvecklingsbanker och i Bretton Woods- institutionerna,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att varje ny landstrategi bör föreläggas riksdagen som skrivelse från regeringen,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beviljandet av u-krediter skall styras av de sex biståndspolitiska målen,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till Laos anslå 100 miljoner kronor, dvs. 10 miljoner mer än vad regeringen föreslår,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till Vietnam anslå 120 miljoner kronor i bistånd, dvs. 50 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet till Kina och u-krediter till detta land som endast motiveras med "resurstillväxt" tolkad som BNP-tillväxt och svenska exportintressen,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utrikesnämnden skall höras innan beslut fattas om eventuella u-krediter till Kina,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att projekt för utbyggnad av vattenkraften i Asien måste bygga på kvalificerade miljökonsekvensutredningar och analyser av följderna för lokalbefolkningarna,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd till "Forum of the Poor",
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Guatemala bör upptas som programland i den svenska biståndsverksamheten,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till Guatemala som nytt programland anslå 60 miljoner kronor, dvs. 20 miljoner mer än vad regeringen föreslår,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i följande års budgetpropositioner räkna biståndet till det forna Jugoslavien till Samarbetet med Central- och Östeuropa,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 300 miljoner kronor av de ytterligare 400 miljoner kronorna till Samarbete med Central- och Östeuropa bör anslås till miljöinsatser i S:t Petersburgsområdet och 100 miljoner kronor till miljöinsatser i Barents havs- regionen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v)