Varje människa har rätt till ett värdigt liv. Detta är en liberal
grundtanke. Däri grundar sig liberalers engagemang för
tredje världen. Solidaritet och medmänsklighet blir självklart
om man ser människan bakom de siffror som beskriver
fattigdom och lidande.
Biståndet syftar till att angripa mänskligt lidande. Därför måste
massfattigdomen som vi känner den i dag utrotas. Därför måste också
demokratins idéer spridas över världen.
Även om solidariteten är ett tillräckligt starkt motiv för ett omfattande
bistånd erkänner vi också det upplysta egenintresset. En positiv demokratisk
och ekonomisk utveckling i u-länderna - och i det gamla östblocket - ligger i
hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin
stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt motverkas.
Krigsriskerna minskar.
Sverige måste föra en samlad u-landspolitik och använda alla de medel
som står oss till buds för att främja dessa mål. Vi tror att handelspolitikens
betydelse som medel måste lyftas fram mer än hittills. Flera tidigare u-länder
har redan tagit avgörande steg ut ur fattigdomen.
Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara
att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Vi vill hävda
kvalitetens betydelse i biståndet. I själva verket är effektivitet särskilt
angelägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte
på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet
kräver att mottagarnas, dvs. de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i
förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande
hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen tillåts
styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika
länderna kan visserligen göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger
u-landsprodukter ute från sina marknader och ger ett både snålt och
ineffektivt bistånd. Men yttre hjälp kan aldrig ersätta inre reformer.
Därför är samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar
en central fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena
nödvändiga reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället -
genom villkor och innehåll - främjar och underlättar ekonomiska och
politiska förändringsprocesser kan det spela en avsevärd strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel
snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i
minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som
anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor
vi vill hjälpa.
Biståndets uppgift kan i en mening sägas vara att undanröja behovet av
bistånd. I ett långt perspektiv är biståndsmålet egentligen 0 %. Men då måste
vi samtidigt minnas att behov av humanitära insatser i andra länder sannolikt
alltid kommer att finnas.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Bägge sortens överföringar behövs,
men vi vill starkare än hittills lyfta fram vikten av kunskapsutveckling och
kunskapsöverföring i alla dess former. Utveckling förutsätter att det finns
individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det
finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att
bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora
biståndsbelopp.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är
inte ett medel att skapa utveckling utan en del av själva utvecklingsbegreppet.
Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana
system kan ofta vara utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening.
Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället
vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i världen
fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få uppgifter vara
viktigare än att sprida demokratins idéer.
Målen för svenskt u-
landsbistånd
Sverige bedriver bistånd för att bekämpa fattigdom,
undanröja krigsrisker, undanröja lidande, förebygga flykt,
förhindra miljökatastrofer etc. Allt sker i syfte att människors
livschanser skall öka.
Det överordnade målet för det svenska biståndet är att höja de fattiga
människornas levnadsstandard. Dessutom har mer specifika biståndsmål lagts
fast:
resurstillväxt
ekonomisk och social utjämning
ekonomisk och politisk självständighet
demokratisk samhällsutveckling
framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön (ett mål
som tillfogades 1988)
jämställdhet mellan könen (tillfogades 1996)
Enigheten kring dessa biståndsmål har varit stor. Men risken
är att enigheten har uppnåtts på tydlighetens bekostnad. En
studie från utvärderingssekretariatet SAU om den svenska
biståndspolitikens rationalitet varnar för att en stark strävan
efter konsensus har bidragit till att göra biståndet sämre än
det annars kunde ha blivit.
Målen har blivit allt mer trubbiga instrument eftersom deras antal ökat. Att
säga att biståndets överordnade mål är fattigdomsbekämpning framstår som
missvisande då exempelvis miljöåtgärder och konflikthantering fått ökad
betydelse. Biståndet är idag snarare ett sätt att åstadkomma utveckling. Att
minska människors lidande genom att minska deras fattigdom blir då en
grundläggande faktor bland flera för att åstadkomma utveckling.
Mot bakgrund av detta och de erfarenheter vi nu har av över 30 års
offentligt utvecklingssamarbete bör den utredning vi tidigare föreslagit pröva
de biståndspolitiska målen på nytt. En angelägen uppgift är att överväga
vilken styrande verkan biståndsmålen bör, och kan, ha.
Demokratimålet
Den enda styresform som är värdig människor att leva under
är demokratin. Även om inte demokrati skulle ge ökad
rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna anser
vi att alla människor har rätt att välja sina ledare. Så även om
de är hungriga eller lever under hot av något slag.
Världen står inför en historisk chans. Då land efter land söker sig mot
demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri
förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan att hjälpa dem som står
för mänskliga rättigheter.
Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta
medborgares intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste
naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt.
Om det svenska biståndet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot
skall få bestående effekter krävs det att det sker i en demokratisk atmosfär.
Av dessa skäl bör demokratimålet bli överordnat inom biståndspolitiken.
Vår kritik mot hur demokratimålet hittintills behandlats är stor:
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan
substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att
några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes.
Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon
vidare relevans för fattiga länder.
Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för den
resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. Den så
kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg.
Socialdemokraterna intog länge en loj och överslätande attityd mot u-
världens enpartistater. Även sedan en viss uppstramning skett under slutet av
80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att
biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk
demokrati.
Det betyder inte att vi blundar för de svårigheter detta innebär i praktiken.
De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner
och problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika
våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för.
Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt,
eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där
förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de
svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
Demokratibistånd
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition
av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär.
Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har
redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket
försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom
Sida som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte
endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av
enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem,
som ofta bedrivs av Sida. Att som regeringen gör i
budgetpropositionen så tydligt knyta demokratibistånd till
kvinnors och barns rättigheter är gott, men man riskerar att
demokratibistånd likställs med mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop men demokrati
är också något mera än att människor tillförsäkras
grundläggande rättigheter. I den operativa delen kan därför
en sådan opreciserad inställning till vad demokratibistånd
handlar om leda fel.
Inom SIDA pågår nu en policydiskussion om demokratibiståndets innehåll.
Detta är mycket positivt. Detta arbete bör mynna ut i en definition av
demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är vid
framtagandet av en svenskt policy viktigt att slå fast att det är en skillnad
mellan det demokratibistånd vars primära mål är att bygga upp demokratins
ramverk och dess primära aktörer, såsom partier och aktiva opinionsbildande
organisationer och det som skulle kunna kallas bistånd för demokrati vars
sekundära syfte är människors deltagande i olika organisationer etc. Svenskt
bistånd är i dag i hög grad koncentrerat till denna andra inriktning d v s vad
som här kallas bistånd för demokrati. Från Folkpartiets sida anser vi att denna
tyngdpunkt bör förskjutas till ett mera jämnt stöd till de olika delarna av en
fungerande demokrati. Regeringen bör få i uppdrag att presentera ett
åtgärdsprogram till hur så kan ske.
Några ytterligare synpunkter på hur demokratibiståndet bör vara utformat:
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja
demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt
även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.
Då demokratibistånd skall bedrivas i diktaturer skall detta endast kunna
ske av enskilda organisationer.
Vårt budskap skall fästa stort avseende vid rättsstatens betydelse,
vikten av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och
dödsstraff. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för
flerpartisystem skall vara entydigt.
Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och
inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna
mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta
anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad
utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma
debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge
resultat i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga
människorna - inte deras regeringar. Vi bör undvika stora bistånds-
engagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till
organisationer på detta område är av strategisk betydelse - både för att
främja demokrati och för att åstadkomma det som numera brukar kallas
"good governance". Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av
regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter,
egenintressen och korruption måste utvecklas. Utveckling av
ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är
områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
Stöd till uppbyggande av andra demokratiska institutioner, såsom lokal
självstyrelse, parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet.
Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som
styrelseform och förhållningssätt. I konflikten i Burundi har svenska
politiker spelat en viktig roll som kontaktskapare mellan olika
rivaliserande grupper. Den typen av verksamhet bör kunna spridas
ytterligare.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och
radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera
exempel.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier har
länge varit begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland.
Det är glädjande att riksdagen beslutat att partianknutna organisationer
nu kan bedriva egen biståndsverksamhet.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som
inte har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om
internationella icke-statliga organisationer (NGO) och direktstöd till
organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana
kan identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett
viktigt skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda
organisationer i Sverige - som ofta har likartade samarbetspartners i
mottagarlandet - bör ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande
ökade anslag i förhållande till regeringens förslag.
Ett intressant sätt att pröva alternativa kanaler har föreslagits av
Afrikaexperten Göran Hydén. Hans tanke är att bistånd skall ges via
speciella oberoende fonder som sätts upp som allmänna stiftelser i
mottagarländerna. Pengarna i fonderna skulle finnas tillgängliga för
både statliga och enskilda sökande i konkurrens. Förslaget som bör
prövas närmare skulle bidra till ökad pluralism i mottagarländerna och
har också den fördelen att de kan bidra till framväxten av en allmän sfär
som inte styrs av snäva privata och personliga intressen.
Regeringen bör i en särskild rapport - eller på annat lämpligt sätt -
varje år för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och
mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Med tanke på
demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information
regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens
förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion.
Oberoendemålet
Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen bör
det övervägas att stryka det s.k. oberoendemålet.
Vi vill nu väcka frågan om framtiden för det s.k. oberoendemålet, dvs.
målet om "ekonomisk och politisk självständighet". I formell mening är det
självklart att u-länder liksom andra länder skall vara ekonomiskt och politiskt
självständiga, men detta mål kan inte nås med bistånd, utan genom att av
världssamfundet accepterade folkrättsliga regler upprätthålls.
Fakta talar sitt tydliga språk: De u-länder som har fört en utåtvänd politik
har klarat sig klart bättre än de som fört en inåtvänd politik. 1983-89 hade
starkt utåtvända länder en BNP-tillväxt på 7,7 % mot 2,2 % för starkt
inåtvända länder.
Ett huvudmål för en liberal u-landspolitik är att de fattiga länderna skall
integreras i en världsekonomi, där frihandel och företagsinvesteringar är
centrala drivkrafter för utveckling. Protektionism i alla dess former skall
bekämpas. Handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas långt
starkare än vad som traditionellt skett i svensk debatt.
Som medlem av EU skall Sverige driva på för en liberal europeisk teko-
och jordbrukspolitik. Nästa steg i arbetet på att liberalisera världshandeln bör
tas snarast möjligt. Då bör hänsynen till u-länderna väga ännu tyngre än
hittills.
I detta perspektiv är biståndets gamla oberoendemål inte längre en tillgång
utan riskerar snarare att vara en belastning.
Under en tidigare epok var u-ländernas frigörelse från de tidigare
kolonialmakterna ett angeläget mål. Men även långt efter att de nya staterna
vunnit självständighet i formell mening betonades relationerna mellan u-
länderna och de gamla kolonialmakterna inom samhällsvetenskapen, särskilt
av den s.k. beroendeskolan. Strävandena efter en brytning med västerländsk
ekonomi och civilisation idealiserades. Detta var mycket olyckligt.
I de länder där denna inriktning prövades blev resultatet inte oberoende
utan snarare biståndsberoende.
Under senare år har den utvecklingsteoretiska debatten gått i andra och mer
fruktbara banor. Nu betonas samverkan och internationella kontakter. Med
det kalla krigets slut har också frågan om beroende av olika stormakter blivit
allt mindre brännande. I dag riskerar oberoendemålet att skapa oklarhet kring
synen på u-länderna och världsekonomin.
Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt bör granskas i
samband med en bredare översyn av de svenska biståndsmålen. Det bör då
övervägas om detta mål helt kan strykas.
Två andra mer begränsade förändringar som kan övervägas är
- att tydligare markera att det är en uthållig resurstillväxt
som skall eftersträvas
- att komplettera demokratimålet med främjande av
mänskliga rättigheter (som alltid måste vara ett
grundläggande inslag i svensk biståndspolitik).
Ett kvalitetsprogram för det
svenska u-landsbiståndet
Vikten av kvalitet i biståndet är ett huvudbudskap i denna
motion. Vi redovisar i det här avsnittet ett antal riktlinjer för
biståndspolitiken som sammantagna utgör ett
kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet.
Vi föreslår att riksdagen ställer sig bakom dessa riktlinjer i stort och begär
att regeringen återkommer till riksdagen i nästa budgetproposition med en
redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av programmet.
Vi föreslår emellertid också att en rad av de frågor som kvalitetsprogram-
met aktualiserar blir föremål för särskilda ställningstaganden redan nu. På de
punkterna begär vi särskilda tillkännagivanden (enligt hemställan sist i
motionen).
1. Biståndet måste bidra till att krympa och effektivisera
staten i många afrikanska mottagarländer.
Under nästan tre decennier byggde biståndsgivandet på att staten hade en
central roll att spela i landets ekonomiska utveckling. Ett land utan
femårsplan togs knappast på allvar av givarna. Både givare och mottagare
betraktade staten som det primära instrumentet för u-ländernas ekonomiska
utveckling. Tvärtemot vad de flesta givare ansåg rimligt i sina egna länder
tilläts biståndsmedel hjälpa staten i en rad funktioner som stred mot den
funktionsuppdelning mellan stat och marknad, som i olika varianter anses
naturlig i de stora givarländerna i Västeuropa och USA.
Den ekonomiska krisen i många u-länder i början av 1980-talet fick till
följd att de flesta u-länder drastiskt lade om sin politik och utlöste ett
ifrågasättande av den traditionella utvecklingsmodell som många
utvecklingsländer följt och som rekommenderats av de flesta givare. Från
slutet av 1970-talet och framåt har ekonomiska strukturreformer genomförts
utifrån överenskommelser mellan enskilda mottagarländer och Internationella
valutafonden. Mot bakgrund av omfattningen av reformprogrammen och den
dramatiska kursomläggning de innebär för de flesta länder är det
imponerande att detta kunnat åstadkommas under så kort tid.
Det är dock inte bara på det ekonomisk-politiska planet som
utvecklingsstrategierna från biståndets barndom har ifrågasatts. Under det
senaste decenniet har också insikten om mer fundamentala politiska
tillkortakommanden ökat. Bristen på effektivitet i statsinstitutionerna är
stor.
Det är vanligt att statsförvaltningen i många mottagarländer inte styrs av
regler utan att politiker och tjänstemän gör personliga bedömningar utifrån
andra lojaliteter och kriterier - materiellt egoistiska eller etniskt
diskriminerande. Korruption och nepotism är mycket vanligt förekommande
och bidrar kraftigt till minskad effektivitet vid genomförandet av offentliga
reformprogram, rättsskipning och andra typer av beslutsfattande.
Den marknadsorientering som allt fler utvecklingsländer anammat på
senare år är förhoppningsvis delvis en lösning på de stora problem som
korruption och nepotism skapar. Fördelen med marknadsekonomi är att den
inte kräver någon lojalitet med olika kollektiv, utan förlitar sig på individens
förnuft, preferenser och egenintresse. Genom att en större del av samhällets
ekonomiska beslut fattas i en konkurrensbaserad marknadsekonomisk sektor,
blir vinsterna av korruption i det politiska livet mindre.
För oss liberaler finns det stor anledning att välkomna den syn på
marknadens och statens roller som nu breder ut sig. En demokratisk rättsstat
och en fungerande marknadsekonomi är fundament i ett liberalt samhälle.
Det är uppenbart att utvecklingsbiståndet har en ny uppgift i denna
situation. I stället för att stödja staten i missriktade åtgärder för att bygga
landets ekonomiska bas blir en viktig uppgift att hjälpa staten att skapa
institutionella ramar för att marknaden skall kunna bygga landets ekonomi.
I viss mån har detta redan påverkat det svenska biståndet. Vårt bilaterala
utvecklingssamarbete har ofta villkorats med att reformprogrammen
genomförs. Även formerna för biståndet har förändrats. Vår hjälp överförs
idag i större utsträckning än tidigare i form av breda programstöd såsom
importstöd och betalningsbalansstöd. Sådana stödformer är avsevärt bättre
ägnade att stödja framväxten av en rimlig rollfördelning mellan stat och
marknad i mottagarländerna än det gamla projektstödet var.
För att stödja reformerna i våra mottagarländer krävs en fortsatt förändring
av biståndets former. Programstödet måste kombineras med
kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av marknadsekonomiska
institutioner som lagstiftning och en ansvarsfull statsförvaltning i
mottagarländerna.
En annan åtgärd som verkar i samma riktning är att mottagarlandet
redovisar biståndet öppet i sin statsbudget. Det bidrar till att synliggöra
politiska prioriteringar för bl.a. parlamentsledamöter och opinionsbildare.
Utvecklingen mot en statsapparat som präglas av genomskinlighet och
ansvarkänsla stärks.
2. En ny u-landspolitisk utredning bör tillsättas, så att
biståndets innehåll och kvalitet kan prioriteras.
På senare tid har frågor om myndighetsstruktur och styrning dominerat det
politiska förändringsarbetet inom biståndspolitiken. Det är nu dags att
prioritera analys av innehåll och kvalitet i biståndet. Detta arbete har inletts
men då endast inriktat på delar av biståndspolitiken. Vi anser att utvecklingen
inom området skulle gagnas av en mera övergripande belysning där det
policyarbete som nu pågår kan bli en värdefull del.
Den positiva förändringen av många mottagarländers ekonomiska politik
har förändrat förutsättningarna för utvecklingssamarbetet och leder till nya
möjligheter för svenskt bistånd. Inom SIDA har redan ett värdefullt
analysarbete kring biståndets uppgift i den nya rollfördelningen mellan stat
och marknad genomförts. Det är hög tid att denna typ av utredningsarbete
också hanteras på politisk nivå. Därför föreslår vi att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppdrag att se över vår u-lands- och biståndspolitik
inför 2000-talet.
Den storpolitiska utvecklingen under slutet av åttiotalet har förändrat
förutsättningarna för vårt utvecklingssamarbete också ur ett vidare
utrikespolitiskt perspektiv. Under de decennier då biståndet expanderade
kraftigt sågs detta som ett viktigt inslag i Sveriges inställning till den
internationella politikens bipolaritet dvs. uppdelning i två maktsfärer, en
amerikansk och en sovjetisk. Ett generöst bistånd motiverades inte bara av
solidaritet utan också därför att det syftade till att ge många
utvecklingsländer
ett tredje valalternativ i den bipolära världen.
I den situationen verkade Sverige för ett multilateralt och bilateralt bistånd
som skulle göra det möjligt för utvecklingsländerna att välja politiskt och
ekonomiskt system oberoende av de båda dominerande alternativen i
världspolitiken. Detta ledde till att det svenska biståndet på makronivå, dvs.
gentemot mottagarländernas regeringar, blev värderelativistiskt. Som
givarland intog Sverige ingen särskild position i frågor av fundamental
betydelse för ett lands ekonomiska och politiska utveckling.
Sverige krävde, av mottagarländernas regeringar, varken demokrati eller
diktatur och förespråkade inte heller något tydligt alternativ i valet mellan
planekonomi och marknadsekonomi. Detta innebar i många fall ett stöd till
länder som valde en helt annan rollfördelning mellan statsmakt och marknad
än den som ansågs rimlig i vårt land.
Under 1980-talet har detta förhållande successivt förändrats och
demokratimålet har allt mer kommit att betonas i vår biståndspolitik. Den
utrikespolitiska restriktion som Sveriges och den alliansfria rörelsens försök
att inta ett slags tredje ståndpunkt utgjorde har därmed fallit. Därför är det
en
viktig uppgift för en biståndspolitisk utredning att behandla frågan om hur
biståndet främst gynnar en demokratisk utveckling i u- länderna. Också i
perspektivet av att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen bör denna
fråga belysas.
3. Det skall inte råda någon tvekan om att kvalitet är
viktigare än kvantitet i samarbetet med varje enskilt land.
Under senare år har u-landsbiståndets värde sänkts på olika sätt. På en
viktig punkt korrigerade den borgerliga regeringen Socialdemokraterna:
Utvecklingssamarbetet med Öst- och Centraleuropa utbetalades inte längre på
u-ländernas bekostnad.
Men en rad andra händelser har minskat det totala u-landsbiståndet:
Socialdemokraternas beslut att räkna in flyktingkostnader i u-hjälpen.
Den besparing på biståndet som ingick i krisuppgörelsen mellan den
borgerliga regeringen och Socialdemokraterna.
Deprecieringen av den svenska kronan.
Socialdemokraternas sänkning av biståndsanslaget till 0,7 % av BNI i
den ekonomiska vårpropositionen 1996.
Biståndet präglas nu av resursknapphet på ett helt annat sätt
än under tidigare år. Mot den bakgrunden var det värdefullt
att den borgerliga regeringen i 1994 års budget trots en
mycket hård budgetprövning i övrigt fann utrymme att höja
biståndet med 400 milj.kr.
Folkpartiet liberalerna håller fast vid det s.k. enprocentsmålet för det totala
svenska u-landsbiståndet. För oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot
de fattiga länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation med
enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av bistånd till stöd för
ekonomiska reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår
u-hjälp.
Men målet är givetvis inte att förbruka pengar utan att nå resultat. I
samarbetet med det enskilda landet, i utformningen av den enskilda insatsen,
måste kvalitet alltid gå före kvantitet.
Biståndet skall vara både högt och effektivt. Men om höjda utbetalningar i
det enskilda fallet riskerar att sänka effektiviteten skall ingen tvekan råda om
hur vi prioriterar. Då är kvaliteten viktigast.
Men detta kräver en annan tolerans mot s.k. reservationer än vi stundtals
sett i den offentliga debatten. Att en del pengar som anslagits -
enprocentsmålet är om man skall vara noga just ett anslagsmål - inte kommer
till användning under samma budgetår som de är avsedda för skall inte ses
som ett misslyckande utan kan snarare vara ett tecken på en ansvarsfull
hantering av skattebetalarnas pengar.
4. I tider av stark resursknapphet är det nödvändigt att
biståndet koncentreras mera, inte bara ämnesmässigt utan
också geografiskt.
När biståndet ökar ligger det nära till hands att också antalet
samarbetsländer växer. Men Sverige befinner sig nu i en ny situation.
Biståndet präglas av en annan resursknapphet än tidigare. Likafullt har
antalet mottagarländer växt. Vilken påfrestning detta innebär för
biståndsadministrationen beror givetvis på samarbetets former och hur
kapacitetskrävande det är. Vår bedömning är att en ökad koncentration nu är
angelägen att genomföra. En ämnesmässig koncentration i samarbetet med
varje enskilt mottagarland innebär att biståndet blir mindre uppsplittrat på
olika projekt, vilket är till fördel både för u-landets mottagningskapacitet och
för möjligheterna att säkra hög kvalitet vid utformningen av insatserna.
Men det är nödvändigt att också öka den geografiska koncentrationen.
Behovet av detta kommer att bli än mer påtagligt när det bistånd som
kanaliseras genom EU nu inryms inom biståndsramen. Nu är en ökad
koncentration av det bilaterala biståndet lättare att motivera och genomföra,
eftersom EU-biståndet - som vi aktivt medverkar i - bygger på samarbete
med ett stort antal länder, främst i Afrika och Karibien.
Strävan efter koncentration bör givetvis prägla den verksamhet som hittills
bedrivts inte bara av SIDA utan också av de andra biståndsorganen. Störst
effekt skulle den emellertid få i det långsiktiga och kapacitetskrävande
bistånd som förmedlats genom SIDA. Den princip om långsiktigt samarbete
med ett begränsat antal programländer som länge styrt SIDA:s arbete bör
alltså ligga fast och få starkare genomslag än i dag. En ökad koncentration
bör också kunna innebära att personal kan frigöras för andra prioriterade
arbetsuppgifter.
Vi förordar en viss ökad koncentration på Afrika söder om Sahara eftersom
det är där behoven av bistånd är som störst.
Det skall genast medges att dessa frågor rymmer långt fler komplikationer
än enkla principuttalanden låter antyda.
Begreppet fattigdomsorientering kräver till att börja med ytterligare
bestämningar.
Det kan lätt konstateras att biståndet har störst betydelse för de fattiga
länder, som på kort sikt har små möjligheter att tillgodogöra sig frukterna av
en friare världshandel. Därför är det naturligt att dessa åtgärder - vid i
övrigt
likartade förhållanden - har prioritet.
Väljer man denna kurs skall man ha klart för sig att man tar på sig en
svårare uppgift, än om man prioriterar något mer utvecklade u-länder. Det är
naturligtvis mycket lättare att bedriva ett framgångsrikt bistånd i ett land som
redan kommit en bit på väg än i ett land som saknar näst intill allt.
Fattigdomsorientering innebär också att biståndet i hög grad skall inriktas
på fattigare grupper i mottagarländerna. Ett viktigt syfte är att dessa grupper
skall kunna öka sin egen produktion och därmed ta sig ur fattigdomen. I de
fattigaste länderna bor mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av
befolkningen på landsbygden och är beroende av jordbruket för sin
försörjning. En fortsatt och förstärkt fattigdomsorientering kräver därför att
jordbruket ges hög prioritet i mottagarländernas utvecklingsstrategi.
Erfarenheterna av direkt produktionsstöd inom jordbruksbiståndet är
förhållandevis negativa. Liksom på många andra områden bör biståndet inom
denna sektor mer ägnas åt insatser som skapar förutsättningar för marknaden
att fungera och inte åt subventioner till produktion. Ägandeförhållandena är
ofta helt avgörande för möjligheterna att öka produktiviteten i jordbruket.
Biståndet till jordbrukssektorn bör inriktas på att underlätta genomförandet
av jordreformer och tydliga ägande- och nyttjanderättsförhållanden.
En fattigdomsorientering av biståndet påstås ibland strida mot de senaste
årens starka betoning av strukturanpassning och makroekonomisk balans i
våra mottagarländer. Det är enligt vår uppfattning helt felaktigt.
Ekonomiska reformer kan naturligtvis utformas på ett olämpligt och
okänsligt sätt - i u-länder precis som i utvecklade länder. Men man skall ha
klart för sig att den socialistiskt orienterade ekonomiska politik som fördes i
många u-länder efter självständigheten bröt samman just därför att den inte
förmådde lägga grunden för välstånd utan bara ledde till en allt djupare misär.
Fattiga människor kan aldrig få det bättre i länder vars ekonomi befinner sig i
kaos.
Vid beslut om prioritering av biståndsinsatser finns det självfallet andra
faktorer som spelar in än den fattigdomsorientering vi förespråkar.
Ambitionen att främja en demokratisk utveckling kan t.ex. tala för stöd till
vissa medelinkomstländer. Sydafrika är exempelvis på papperet ett
medelinkomstland men måste likafullt bli föremål för ett betydande bistånd
de närmaste åren. Det kan också finnas starka skäl för enstaka strategiska
insatser i demokratistödjande syfte i en bredare krets länder.
Huvudlinjen bör ändå vara en ökad koncentration. Mot den bakgrunden vill
vi aktualisera en utfasning av SIDA-samarbetet med Laos och Vietnam. Det
bör noteras att Laos och Vietnam fortfarande är kommunistiska diktaturer,
vilket visserligen inte hindrat att framgångsrika biståndsinsatser har kunnat
genomföras men som rimligen måste vägas in i ländervalsprocessen. Med
tanke på den snabba ekonomiska utvecklingen vore det naturligt att Vietnam
successivt upphörde att vara programland.
Det förtjänar således att påpeka att vår prioritering av fattiga länder inte
står i motsats till att, som vi anser, länder som går mot demokrati skall var
prioriterade som mottagare av svenskt statligt bistånd.
Vi noterar att trots att såväl riksdagens utrikesutskott som regeringen
uttalat sig för en ökad koncentration återfinns varken sådana resonemang
eller konkreta åtgärder i budgetpropositionen.
5. "Biståndsbombardemang" bör motverkas främst genom
att stöd i högre grad ges till hela program och i mindre
utsträckning till enstaka projekt.
Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar "bombarderas"
med tusentals olika biståndsprojekt finansierade av en stor mängd givare har
under senare år uppmärksammats.
I sin bok "Det omöjliga biståndet" påpekar exempelvis biståndsexperten Bo
Karlström att det i Zambia finns 150 biståndsgivare, alla med sina egna
projekt och idéer om hur dessa skall genomföras. Han refererar också en
undersökning som visar att antalet vid ett och samma tillfälle existerande
projekt i Kenya uppgick till 10 000.
Det krävs ingen större fantasi för att inse att administrationen av alla dessa
projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets förvaltning.
Om mottagarländerna hade besuttit hög administrativ kompetens, om deras
förvaltningar hade varit välorganiserade, professionella och okorrumperade
skulle påfrestningen varit lättare att hantera. Men i de flesta afrikanska
länder
är det precis tvärtom. I själva verket är statsmaktens och den offentliga
administrationens svaghet ett av deras allra största problem. Det är i detta
perspektiv som biståndsbombardemanget skall ses.
Man kan dra olika slutsatser av denna problembild. Allra viktigast är
kanske att erkänna att den faktiskt existerar. I riksdagen framfördes under
flera år, bl.a. från moderat håll, krav på en ökad projektorientering av
biståndet. Det vore alltså ett steg i fel riktning.
Men man kan självfallet inte heller dra slutsatsen att allt projektbistånd bör
avvecklas. Sanningen är ju att ordet biståndsprojekt står för en stor mängd
mycket olikartade aktiviteter.
Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och
administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela
program snarare än projekt - i kombination med tydliga krav på politikens
innehåll.
En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder
som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är
att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård eller primärutbildning.
Den här sortens sektorstöd kommer sannolikt att spela en mer framträdande
roll de kommande åren.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett
rimligt mått av förtroende för den politik som förs - den ekonomiska
politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså
med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet,
i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är
förödande i all hjälpverksamhet.
En kompletterande lösning på problemet med biståndsbombardemang
borde vara en ökad samordning mellan olika givare, både multilaterala och
bilaterala. Vi förespråkar självfallet en sådan utveckling. Men vi är också väl
medvetna om att detta är lättare sagt än gjort.
Mest angeläget är självfallet att de policykrav som ställs bygger på
internationell samordning. Tendensen under senare år har i allt större
utsträckning varit att denna koordination har skett genom de olika
utvecklingsbankerna, särskilt Världsbanken. Sverige bör spela en mycket
aktiv roll i detta arbete, särskilt som vi ju ibland funnit att Världsbankens
rekommendationer varit alltför schablonartade.
Det är lätt att förstå att en reformprocess som enbart uppfattas som
påtvingad utifrån har små chanser att lyckas, särskilt som både
marknadsekonomiska och demokratiska förändringar innebär att man i hög
grad måste tänka i nya banor, acceptera nya system och delvis nya
värdemönster.
Men slutsatsen av detta kan inte gärna bli att vi i högre grad än de senaste
åren skall vara beredda att sänka kraven, att bistå i processer som vi inte tror
på. I stället bör vi fästa större avseende vid processer som bidrar till att
reformprogrammen förankras bättre i mottagarländerna. Det är exempelvis
angeläget att mottagarländernas kapacitet att vara en kompetent motpart i
policydiskussioner kan förstärkas.
6. Biståndet bör så långt möjligt ges i former som inte leder
till snedvridningar i mottagarländernas ekonomier.
På denna punkt har många misstag tidigare begåtts.
Industriföretag har subventionerats. Administrativa
valutafördelningssystem har befästs genom missriktat
importstöd. I viss mån har bistånd också bundits till
upphandling i Sverige.
Den utveckling i rätt riktning som nu pågår bör fullföljas. Krav bör alltid
ställas på motvärdesbetalningar till u-landets statsbudget från mottagarna av
valuta. Subventioner av produktion skall inte förekomma. Bindning av
bistånd till krav på inköp i Sverige skall i princip inte förekomma.
Denna ståndpunkt motiveras inte av någon kritisk inställning till vad
svenskt näringsliv har att komma med inom biståndet. Tvärtom tror vi att de
har viktiga kunskaper att bidra med. På områden av stor betydelse i
biståndet, inte minst infrastruktur, är svenska företag ofta konkurrenskraftiga
leverantörer. Vi är anhängare av ett närmare samarbete mellan
biståndsmyndigheterna och svenskt näringsliv för att ta vara på det som
företagen kan bidra med.
Det vi motsätter oss är att svenska egenintressen - snarare än vår
bedömning av vad som faktiskt är bäst för mottagarna - börjar styra
biståndets innehåll och utformning. Även om Sverige i ett internationellt
perspektiv har en mera återhållen inställning måste en sådan
kommersialisering av biståndspolitiken minimeras. Sverige bör även
internationellt verka för att så sker.
7. Kunskapsöverföring och investeringar i "det mänskliga
kapitalet" bör prioriteras. I det sammanhanget bör
kvinnorna särskilt uppmärksammas.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella
biståndsverksamhet tyder på att investeringar i "det
mänskliga kapitalet" dvs. undervisning och hälsa gett goda
resultat - bättre än insatser på andra områden såsom industri
och jordbruk där bl.a. subvention av produktion ofta varit ett
bekymmersamt inslag.
Dessa resultat är inte särskilt överraskande. Utveckling är inte något som
kan kommenderas eller regleras fram. Den åstadkoms av enskilda människor
- individuellt och i samverkan med andra. I detta perspektiv är omfattande
insatser för en fungerande primärutbildning och alfabetisering självfallet av
central betydelse.
Då jämställdhet blivit ett av biståndsmålen finns det ännu starkare skäl att
särskilt uppmärksamma kvinnornas utbildningssituation, först och främst med
tanke på att de ofta är diskriminerade. Men det måste också konstateras att en
höjd utbildningsnivå och förbättrad hälsovård för kvinnor är en av de
viktigaste metoderna att begränsa befolkningsökningen. Vikten av att
kvinnors behov av tillfredsställande hälsovård tillgodoses kan inte
överskattas, eftersom det påverkat hälsoläget i hela befolkningen.
Det är angeläget att preventivmedel blir mer tillgängliga. Det måste också
slås fast att restriktiva abortlagar utgör ett allvarligt problem, eftersom de
inte
bidrar till att färre aborter utförs utan bara skiftar över från legala till
illegala
aborter med den riskökning detta innebär för kvinnor.
Befolkningsfrågan bör prioriteras allt högre i det svenska biståndet. Det är
ofta lämpligt att kombinera insatser för familjeplanering och åtgärder mot
sexuellt överförbara sjukdomar - särskilt aids. Enskilda initiativ i u-länderna
är viktiga komplement till de statliga familjeplaneringsprogrammen.
Alla kvinnor måste få makt och vinna respekt för sina rättmätiga krav att
bestämma över sin egen framtid, sin egen hälsa och att bedöma sina egna
förutsättningar att ta ansvar för sina barn. I dag hindras åtskilliga kvinnor
från
att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de förnekas
tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas också möjligheten att ta
aktiv del av det politiska beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig
som enskild sektor.
Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet måste
intensifieras. Det kan ske genom direkt kvinnoinriktade insatser i
programländerna samt genom kvinnors ökande deltagande i planering,
genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser. Ett s.k.
genderperspektiv är också en fråga vi har all anledning att driva inom ramen
för EU.
8. Det mentala och faktiska biståndsberoende som flera
afrikanska länder fastnat i måste bekämpas bl.a. genom
insatser som bidrar till inhemsk resursmobilisering.
Biståndet skall vara hjälp till självhjälp. Därför är
utvecklingsbiståndets mål att skapa förutsättningar för sin
egen avveckling. För denna del av biståndet - som inte är av
kortsiktig och humanitär karaktär - skulle man egentligen
kunna tala om ett nollprocentsmål.
En lång rad mottagarländer i Afrika står i dag utomordentligt långt från
detta mål. Det mentala och faktiska biståndsberoende som där har utvecklats
måste erkännas som ett av u-ländernas stora problem.
En rad skäl kan anföras för att detta biståndsberoende har utvecklats. En
viktig förklaring är självfallet misslyckandet för den socialistiskt orienterade
ekonomiska politik som många u-länder tidigare förde - med bl.a. ineffektiva
statliga företag, reglerade jordbrukspriser och övervärderade växelkurser som
viktiga inslag. Resultaten av denna politik var förödande. Exempelvis sjönk
BNP per capita (enligt Världsbanken) i Afrika söder om Sahara med 15 %
mellan 1977 och 1985. I Tanzania halverades hushållens inkomster under
Nyereres tid vid makten.
I ett land som Moçambique har självfallet den förödande krigföringen från
Renamo-gerillan - understödd av den dåvarande apartheid-regimen i
Sydafrika - också spelat en viktig roll. Ytterligare en förklaring är den
enorma skuldbörda som fortfarande tynger en lång rad u-länder (bl.a. för att
deras ekonomiska politik misslyckats men också till följd av utvecklingen i
den globala ekonomin). I Moçambique motsvarade skulden 583 % av BNP
1992 och 1 360 % av det årets export av varor och tjänster.
Som SIDA framhåller i sin mycket värdefulla rapport "Staten, marknaden
och biståndet" är det centrala för att undvika ett växande biståndsberoende att
det inhemska sparandet växer och att detta successivt kan ersätta biståndet
som finansieringskälla till privata och offentliga investeringar. Att utveckla
u-ländernas kapacitet för sådan självfinansiering borde således vara en starkt
prioriterad uppgift för biståndet. Skatteuppbörd är ett sådant område.
Ett uppmuntrande exempel i detta avseende är Bangladesh som införde
mervärdesskatt för några år sedan. Detta beslut har givit ökade statsintäkter
motsvarande 4 % av BNP. Viktiga förutsättningar för att detta skall fungera
är att det finns fungerande redovisnings- och revisionssystem i företagen och
en administration som förmår att organisera skatteuppbörden.
Skuldsituationen bidrar självfallet starkt till de fattigaste u-ländernas
ekonomiska problem. De mest skuldtyngda länderna måste komma ur den
situation som gör att all eventuell tillväxt uppslukas av räntor på lån. Då
många länder nu tas över av ansvarsfulla regeringar kan inte den första
reaktionen från i-världen vara att straffa dem för avtal ingångna av forna
självutnämnda härskare som skuldsatt sina länder. De initiativ som hittills
tagits för att minska på skuldbördan har inte varit tillräckliga. Ytterligare
internationella insatser för skuldavskrivning måste genomföras. Sverige bör
fortsätta hålla en hög profil i detta arbete. Skulderna till multilaterala
institutioner som IMF och Världsbanken är ett betydande problem. Nya
initiativ måste nu tas även på det området.
Principen om hjälp till självhjälp sätter kunskapsutveckling och
kunskapsöverföring i centrum. Ambitionen bör vara att alla biståndsinsatser i
skilda former innehåller sådana inslag, särskilt av institutionsuppbyggande
karaktär. Under senare år har SIDA alltmer strävat efter att mottagarna
snarare än givarna skall ansvara för biståndets praktiska genomförande. Även
om det är ett arbete som rymmer åtskilliga komplikationer är detta en
principiellt riktig väg som man bör gå vidare på. Det skärper givetvis kraven
på att bygga upp en bättre fungerande administration i mottagarlandet, vilket i
sin tur bl.a. förutsätter att staten förmår betala konkurrenskraftiga löner till
sina anställda.
Utvecklingssamarbete med fattiga länder kräver oftast ett stort mått av
långsiktighet. Men ett inslag i denna långsiktiga process måste också vara att
planera och skapa förutsättningar för biståndets avveckling och övergång i
andra former av samarbete. Detta avvecklingsperspektiv måste hållas levande
om det faktiska och mentala biståndsberoendet skall kunna bekämpas. Vi bör
på svensk sida i högre grad än hittills göra klart för oss i vilket
tidsperspektiv
vi ser vårt samarbete med olika mottagarländer.
Det finns en inneboende spänning i utvecklingsbiståndet mellan kravet på
långsiktighet och på avveckling av biståndsinsatser som misslyckas.
Resultaten visar sig ofta efter en längre tidsperiod, vilket talar för
uthållighet.
Å andra sidan finns exempel på att biståndet lagts om alltför sent.
Det finns ingen enkel tumregel för hur detta dilemma skall hanteras. Vi vill
inte rubba den grundläggande ambitionen att bedriva ett långsiktigt
utvecklingsbistånd. Men vi tror att en ökad benägenhet att avsluta stöd till
projekt och program som uppvisar tvivelaktiga resultat skulle understryka
kraven på kvalitet i biståndet och minska risken att mindre lyckade insatser
drivs vidare av slentrian eller i en fåfäng förhoppning om långsiktiga
förbättringar. Ytterst gäller detta givetvis också det samlade samarbetet med
enskilda länder. Vi vill rekommendera en viss förskjutning i denna riktning.
Samspelet mellan bistånds-
och flyktingpolitiken
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära
sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga
flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande mest
angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs omfattande
hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och
återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom
katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet - även i
ett läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även
i fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser,
antingen tragedierna inträffar i Bosnien eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett
samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan
biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen att
ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt
utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting
söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre,
tryggare eller rikare, framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling
kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att
försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll över sin
befolkningsutveckling. Behovet av sådana insatser är mycket stort men
verkar främst på något längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig
standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom stimulera till
migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för
människor i tredje världen förhindras. Den satsning på bistånd som främjar
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters
rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett
flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av
biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar
sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört
stora
anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-
länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa
länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer kunnat upplösas
genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska
repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som
erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora
biståndsinsatser.
Vid massflykt och repatriering kämpar UNHCR och andra internationella
hjälporgan ständigt med otillräckliga och framför allt sena resurser. Störst
nytta kan ofta göras genom snabba och flexibla insatser. Vi föreslår senare i
motionen en viss höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens
förslag.
EU och u-länderna
Folkpartiet liberalerna argumenterade länge för ett svenskt
EU-inträde. Ett av de främsta skälen för Folkpartiet
liberalerna var att ge Sverige rösträtt och inflytande över de
beslut som fattas inom EU och som i stor utsträckning både
politiskt och ekonomiskt berör landet. I en allt mer
internationaliserad värld krävs ökat internationellt samarbete
för att åstadkomma önskade resultat: det gäller miljöfrågor,
säkerhetspolitik och inte minst det globala
utvecklingsarbetet.
Folkpartiet liberalerna ser EU som ett steg på vägen mot en större gränslös
gemenskap. Det ökade politiska samarbetet och den ekonomiska
integrationen mellan länderna får inte betraktas enbart som faktiska
nödvändigheter. I det internationella samarbetet skapas nya möjligheter att
byta tankar, kunskap och erfarenheter med andra folk. På så sätt främjas
också en djupare förståelse mellan länder, vilket lägger grunden för
ömsesidigt förtroende och solidaritet med varandra.
Sverige för av tradition en frihandelsvänlig linje och har varit en av
världens främsta biståndsgivare. EU-medlemskapet ligger helt i linje med
denna traditionellt u-landsvänliga hållning. EU-samarbetet erbjuder stora
möjligheter att tillsammans med övriga medlemsländer åstadkomma konkreta
resultat också när det gäller globalt utvecklingsarbete.
Som medlem i EU har Sverige inflytande över den gemensamma
handelspolitiken. Sverige bör ta en aktiv del i utformningen av det
gemensamma utvecklingsbiståndet och delta i samordningen av
katastrofbistånd och stödet till de nya demokratierna i Öst- och
Centraleuropa. Sverige deltar i den gemensamma jordbrukspolitiken och bör
verka för en avreglering av denna starkt subventionerade och reglerade
sektor.
Sverige bör inom EU självfallet verka för att medlemsländerna i sina
nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 procent
av BNI skall avsättas till bistånd.
Handelspolitiken
EU är världens största handelspartner och står för 20 procent
av den totala världshandeln. Genom frihandelsavtal med
Baltikum och flera öst- och centraleuropeiska länder, Lomé-
avtal med ett 70-tal länder i Afrika och Stillahavsområdet
samt ytterligare handelsavtal med länder i Latinamerika och
Asien har EU handelsrelationer med närmare 120 länder.
Problemet idag är att varken EU-länderna eller övriga i-länder har
tillräckligt generösa handelsvillkor. Många handelshinder finns kvar. Tullar,
kvoter, och jordbruksregleringar motverkar u-ländernas ekonomiska
utveckling. För flertalet fattiga länder skulle en internationell
handelsliberalisering fungera som en hävstång i kampen mot fattigdom och
ekonomisk stagnation. Därför anser Folkpartiet liberalerna att det är en högt
prioriterad uppgift att inom EU verka för ökad frihandel så att u-ländernas
produkter inte utestängs eller diskrimineras på den europeiska marknaden.
Biståndet
EU:s bistånd fördelar sig på ett stort antal mottagarländer. I
likhet med det svenska biståndet ligger tyngdpunkten på
Afrika söder om Sahara. Listan över EU:s 25 största
mottagarländer upptar elva länder som är huvudmottagare av
svenskt bistånd. Folkpartiet liberalerna anser att huvuddelen
av biståndet även i fortsättningen bör omfattas av
närhetsprincipen och den övervägande delen av biståndet
från EU-länderna bör beslutas och administreras på nationell
nivå. Men det gemensamma biståndet kan fungera som ett
mycket viktigt komplement bl.a. när samordningsvinster kan
uppnås.
Gemenskapens biståndspolitik skall bidra till att utveckla demokratin och
rättsstaten, samt främja de mänskliga fri- och rättigheterna. Biståndet skall
medverka till en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna
i världsekonomin, samt bekämpa fattigdom. Dessa mål stämmer väl överens
med de övergripande målen för svensk biståndspolitik som lagts fast av
riksdagen. Folkpartiet liberalerna anser dock att dessa mål bör kompletteras
med ett miljömål.
EU:s gemensamma bistånd utgör bara en mindre del, 17 procent av
medlemsländernas samlade biståndsinsatser. Huvuddelen, 60 procent, av
EU:s utvecklingssamarbete sker inom ramen för Lomé-konventionen, ett
omfattande avtal mellan EU:s medlemsländer och ett 70-tal länder i Afrika,
Karibiska havet (Västindien) och Stillahavsområdet (ACP-länderna). Det
omfattar bistånd, förmånliga handelsvillkor samt krediter.
Vidare finns även medel avsatta för katastrof- och flyktinghjälp samt
numera särskilt stöd till länder som genomför strukturanpassningsprogram.
Finansieringen av biståndet inom Lomé-konventionen sker genom så kallade
Europeiska utvecklingsfonder (EDF), som upprättas för varje femårig
utfästelse. Finansieringen sker inte genom EU:s ordinarie budget, utan med
särskilda bidrag från EU:s medlemsländer enligt en särskilt överenskommen
fördelningsnyckel. Inriktningen och omfattningen av biståndet fastställs i
förhandlingarna mellan EU och mottagarländerna.
För det landprogrammerade biståndet bestämmer mottagarlandet i hög grad
självt inriktningen. När EU-kommissionen har fastställt ramarna kommer
man överens med varje mottagarland om ett femårigt "nationellt indikativt
program". Inriktningen av det landprogrammerade biståndet har under åren
förskjutits. I början var det koncentrerat på infrastruktur medan det idag i
huvudsak går till jordbruks- och landsbygdsutveckling.
Den relativt stora delen livsmedelsbistånd är ett resultat av den
gemensamma jordbrukspolitiken som skapat enorma överskott. Målet måste
vara att andelen livsmedelsbistånd minskar, eftersom det slår ut många u-
landsbönders produktion av bl.a. spannmål för hemmamarknaden. Folkpartiet
liberalerna kommer inom EU att verka för att andelen livsmedelsbistånd
minskas under de kommande åren. Regeringen bör ge till känna att den avser
att göra detsamma.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som
jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer.
Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Inom de närmaste
åren är det mycket angeläget att den fortsatta reformeringen av den
gemensamma jordbrukspolitiken påskyndas.
Sammanfattningsvis menar Folkpartiet liberalerna att EU-samarbetet är ett
viktigt instrument när det gäller att verka för internationell solidaritet, både
när det gäller bistånds- och handelspolitiken.
Miljö
I slutet av 1980-talet beslutades om ytterligare en
övergripande målformulering för biståndet, det s.k.
miljömålet. Bakgrunden var den ökande insikt som vunnits
om betydelsen av ett integrerat synsätt vad gäller miljö och
utveckling.
FN-konferensen i Rio 1992 hade just temat "Miljö och utveckling". Vid
konferensen antogs ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att
ge vägledning för en utveckling som är hållbar i både i- och u-länder. Med
"hållbar utveckling" avses att såväl sociala som miljömässiga hänsyn
uppfyllts. Utgångspunkten är att överlämna ett arv till kommande
generationer i form av ett samlat kapital - inkluderande naturresurser - som
ger minst lika goda livsförutsättningar som i dagsläget.
I Rio-dokumentet slås fast att miljön och naturresurserna hotas både av den
utbredda fattigdomen i många u-länder och den typ av tillväxtekonomier som
utvecklats i industriländerna och som blivit stilbildande för flertalet
u-länder.
Kombinationen av fattigdom och snabb folkökning i många u-landsregioner
gör att trycket på skogar, mark- och kustområden ökar. Parallellt innebär den
snabbt ökande energi- och materialomsättningen i industriländerna - och
delar av u-länderna - allt allvarligare störningar i miljön. De förhärskande
produktions- och konsumtionsmönstren ger upphov till stora och ökande
mängder avfallsprodukter som vållar problem av typ klimatpåverkan,
uttunningen av ozonlagret, försurningen, förstöringen av kustnära vatten m.m.
En avgörande svårighet i arbetet för en hållbar utveckling är bristen på en
operationell definition av begreppet. Industriländerna uppvisar idag stora
brister såväl i förhållningssätt som vad gäller ekonomins spelregler.
Aktiviteter som är starkt nedsmutsande - typ transporter - betalar inte sina
fulla kostnader vilket innebär att miljöanpassade alternativ som regel inte har
någon chans på marknaden. Samtidigt pläderar i-länderna starkt för olika
åtgärder, syftande till miljöanpassning, i u-länderna. Så länge denna
dubbelhet består är det orealistiskt att förvänta sig snabba genombrott för
Agenda 21 i u-länderna. Slutsatsen är sålunda att en biståndspolitik för
hållbar utveckling varken blir trovärdig eller effektiv om inte Sveriges politik
i övrigt får samma inriktning.
Ett effektivt bistånd för hållbar utveckling vilar på flera förutsättningar.
Dels att verksamheten i stort genomsyras av stor hänsyn till miljöaspekterna
samt att fokus riktas mot långsiktigheten vilket förutsätter folkligt deltagande
i demokratiska beslutsprocesser samt fattigdomsproblematiken. Dels att vissa
kritiska insatsområden ges hög prioritet.
Vad gäller miljöhänsynen i stort har under åren viktiga framsteg gjorts.
Miljökonsekvensbedömningar sker regelmässigt inom SIDA:s verksamhet.
Dock återstår en hel del i detta avseende inom övriga delar av biståndet,
framför allt vad gäller kreditgivningen.
Följande två verksamhetsområden bör prioriteras inom miljöbiståndet:
Mat- och vattenförsörjningen, vilket innebär åtgärder inom jordbruk,
skogsbruk, marin miljö, färskvatten samt biologisk mångfald, urbana
miljöproblem, med en fokusering på vattenförsörjning, avfall/avlopp samt
transporter, energiförsörjningen och befolkningsfrågorna.
Kapacitetsutveckling, varvid avses forskning och utbildning, rättssystem
samt institutionsutveckling. Förstärkt kompetens inom ämnet miljöekonomi
ses som särskilt viktigt.
Det är viktigt att inse vidden av de problem som kombinationen av
fattigdom, snabb folkökning, knapphet på vissa naturresurser samt
miljöförstöringen kan komma att ställa världen inför. En ny säkerhetspolitisk
agenda avtecknar sig där dessa faktorer - i kombination med sönderfallande
politiska system - utgör viktiga delar av hotbilden.
Forskarna tvistar idag om förutsättningarna för matproduktionen i
framtiden. Enligt vissa experter kommer produktionen av mat och tillgången
på vatten totalt sett att räcka för en väsentligt större befolkning än dagens.
Detta innebär dock inte att mat- och vattenförsörjningen är problemfri.
Tvärtom, de regionala skillnaderna är mycket stora. Ett stort antal länder i
Afrika lider redan idag av kronisk vattenbrist, vilket har negativa effekter för
bl.a. matproduktionen. Situationen förväntas bli än mera prekär i framtiden
på grund av den snabba folkökningen.
I dagsläget går mindre än 10 procent av det svenska biståndet till insatser
för utveckling av jordbruket. Andelen var betydligt större tidigare. Det
framstår som angeläget att jordbruksstödets del av den totala biståndsramen
stärks.
Vad gäller inriktningen är det viktigt att uppmärksamma såväl relativt
högproduktiva områden som områden där avkastningen är lägre, d.v.s.
områden där befolkningen utgörs av fattiga och marginaliserade grupper.
Vidare är det viktigt att uppmärksamma resonemanget i "Hållbart bistånd"
om en dubbelt grön revolution. Det gäller att både höja avkastningen och slå
vakt om naturresursbasen och den biologiska mångfalden.
En mycket viktig faktor i sammanhanget gäller möjligheterna att
åstadkomma en recirkulering av näringsämnen och organiskt material. Inget
jordbrukssystem blir i längden hållbart med dagens i stort sett linjära
resursflöden, d.v.s. där jordarnas kvalitet successivt försämras genom den
borttransport som sker av näringsämnen och organiskt material. Biståndet
måste uppmärksamma dessa aspekter och söka lösningar som svarar mot
större harmoni med naturen och ekosystemen.
Den marina miljön, framför allt i kustzonerna, är likaså viktig att skydda
och stärka. En stor del av de fattigaste människorna tar sitt animaliska protein
från havet. Samtidigt ökar trycket mot kusterna och de kustnära vattnen, där
för övrigt merparten av fisket finns. Riskerna är uppenbara för en omfattande
degradering av kustområdena p.g.a. industriutsläpp, kommunala avlopp,
markexploatering, överfiskning m.m.
Detta är exempel på områden som biståndet hittills i stor utsträckning
negligerat. Det framstår som angeläget att stärka insatserna här, både vad
gäller regelrätt praktisk verksamhet och forskning.
Energiomsättningen - och formerna för denna - är exempel på ytterligare
ett kritiskt insatsområde. Ett stort antal miljöproblem, bland dem
klimatpåverkan och försurningen, är direkt kopplade till energianvändningen.
Till miljöbelastningen skall läggas en rad allvarliga hälsoproblem.
Industriländerna har i samband med klimatkonventionens ratificering
förbundit sig att på olika sätt stödja u-ländernas ansträngningar att utveckla
miljövänliga energisystem. Denna innebär stöd för kompetensutveckling samt
för program och projekt som har en inriktning på effektivisering och
förnybara energikällor.
Urbaniseringen i u-länderna sker i allt snabbare takt. År 2015 beräknas mer
än hälften av u-ländernas invånare bo i städerna. En stor del av stadsborna
kommer att tillhöra de fattigaste grupperna i samhället, bland vilka kvinnor
och barn dominerar. Den snabba urbaniseringen ökar trycket på sedan länge
underdimensionerade system för transporter, vatten, avlopps- och
avfallshantering. Detta i sin tur innebär stora risker för miljö och hälsa.
Biståndet har hittills ägnat u-ländernas urbaniseringsproblem liten
uppmärksamhet. Skall målsättningen om en hållbar utveckling kunna
förverkligas krävs kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas
regeringar för att hantera den snabba omdaning av samhällena som
urbaniseringen innebär. Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur
m.m. saknar förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna
acceptabelt sätt. Såsom visats vid FNs Habitat-konferens 1996 är ett tryggt
boende oerhört väsentligt för den enskilda människan. Ett bristfälligt boende
kan, förutom konsekvenserna för den enskilda individen, leda såväl till ohälsa
som konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga insatser, inte minst
eftersom vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på dessa områden.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer
och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på
bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera
miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter. Därför
är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program för
hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning,
till
etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och kontroll
etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt stöd till
folkrörelsearbete.
Hälsa
Världens största hälsohot är fattigdomen. Fattigdom är skälet
till att spädbarn inte vaccineras, att det inte finns tillgång till
rent vatten och avlopp, att det inte finns läkemedel och andra
behandlingsmetoder och varför mödrar dör i samband med
födslar. Fattigdom är den bakomliggande orsaken till låg
förväntad livslängd, handikapp, svält. Fattigdom är en
bidragande faktor bakom psykisk sjukdom, stress, självmord,
familjeproblem och missbruk. Varje år dör drygt 12 miljoner
barn under fem år i utvecklingsländerna av orsaker som
skulle ha kunnat förebyggas med några få kronor per barn.
Världens befolkning har mer än fördubblats från 2,5 miljarder 1950 till 5,6
miljarder idag, varav 4,4 miljarder bor i utvecklingsländerna. Av de
sistnämnda är 1,1 miljard extremt fattiga. Medan medellivslängden i de mest
utvecklade länderna ligger på 78 år är den 43 år i de minst utvecklade.
Hälften av jordens befolkning saknar regelbunden tillgång till behandling av
de vanligaste sjukdomarna och de mest väsentliga läkemedlen.
Bland de största hälsoproblemen märks infektionsjukdomarna.
Världshälsoorganisationen varnar för en global kris när det gäller
infektionssjukdomarna. Mer än 50 000 män, kvinnor och barn dör varje dag i
infektionssjukdomar. Av de 52 miljoner människor som dog 1995 avled 17
miljoner av infektionssjukdomar.
För att stoppa infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Men
detta kan vara ett oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Men
kampen mot infektionssjukdomarna försvåras inte bara på grund av brist på
pengar. Antibiotikaresistens har blivit ett reellt problem.
Vissa sjukdomar är på väg att elimineras - polio, spetälska, neonatal
stelkramp, vissa masksjukdomar. 8 av 10 barn i världen har vaccinerats mot
sex sjukdomar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och
tuberkulos. Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom
vaccination.
Hiv/aids utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Vid utgången av
1995 hade 1,3 miljoner aidsfall rapporterats till WHO. Det var en 25
procentig ökning från 1994. 21 miljoner människor uppskattas samtidigt vara
infekterade av hiv. Av dessa är 41 procent kvinnor. Det är viktigt att
förebygga aids/hiv genom information om spridningssätt och
rekommendation om kondomanvändning.
Medan tobaksbruket minskar i västvärlden ökar det i utvecklingsländerna.
Tobaksbruket uppskattas ligga bakom 3 miljoner dödsfall per år. Var tionde
sekund dör någonstans i världen en människa av en tobaksrelaterad sjukdom.
70 % av dödsfallen kommer att ske i utvecklingsländerna. Vad gäller alkohol
uppskattar WHO antalet alkoholrelaterade dödsfall i världen till 750 000 fall
per år.
WHO uppskattar antalet drogmissbrukare i världen till 15 miljoner. Antalet
dödsfall per år beräknas till mellan 100 000 och 200 000. I många
utvecklingsländer ökar användningen av opiater, kokain och psykotropa
läkemedel. Tillförsel genom injektion har blivit allt vanligare och man delar
verktygen. Därmed ökar risken för spridningen av hiv, hepatit B och C och
andra sjukdomar som överförs via blodet. Sniffning är också ett problem
särskilt bland gatubarn och socialt handikappade barn. Användningen av
cannabis ökar i hela världen med risk för beroende, kronisk bronkit. En annan
trend är att man använder många olika ämnen i olika kombinationer. Tidigare
var drogmissbruket vanligast bland män men nu ökar andelen kvinnor
dramatiskt både i industriländerna och utvecklingsländerna.
Sex- och samlevnad, familjeplanering,
mödrahälsovård
Antalet födslar per kvinna har minskat med i genomsnitt 1,8
barn under perioden 1963-1993. Idag ligger genomsnittet på
3,1 födslar per kvinna. Utvecklingsländerna har sedan 1970
kommit halvvägs mot målet: litet mer än två födslar per
kvinna. För att komma vidare fordras fortsatt satsning på
familjeplaneringsprogram som passar kulturen ifråga.
Fortfarande är det kvinnorna som i huvudsak utgör
målgruppen. Men en ökad satsning på män behövs.
Antalet aborter uppgår årligen till mellan 40 och 60 miljoner varav ungefär
hälften är legala. Det innebär att i världen i stort avbryts en av fyra
graviditeter. Av världens illegala aborter sker nära 30 procent i Latinamerika,
drygt 25 procent i det forna Sovjetunionen, 20 procent i Syd- och Sydostasien
och 10 procent i Afrika. Enligt WHOs beräkningar dör årligen nära 600 000
kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Av dessa är mellan 25 och
40 procent orsakade av komplikationer till provocerad abort.
Mödradödligheten är mycket ojämnt fördelad; 99 procent av dödsfallen
inträffar i tredje världens länder.
I utvecklingsländerna är mellan 20 och 40 procent av mödradödligheten ett
resultat av illegala och/eller oskickligt utförda aborter.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att
reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand
genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad,
tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade
graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha
tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt
kunna behandla illegala aborter.
Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är
förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna
rätten till abort när den är hotad.
Barn och näringstillförsel
Amning är A och O för barns hälsa. I maj 1981 antog WHO
en resolution om en internationell kod för marknadsföring av
bröstmjölksersättningsmedel. Därmed ville man förhindra att
nyblivna mödrar slutar amma och ger sina barn dessa medel i
stället. Uppföljning av amningssituationen i olika länder
visar att insatserna för att stimulera amning måste
intensifieras.
Kina och Kuba
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina förbättras
inte. De ekonomiska reformerna har inte fått några
motsvarigheter på det politiska planet. Det kommunistiska
förtrycket är massivt.
Den dramatiska ökning av antalet dödsstraff som påbörjades 1990 fortsatte
under de följande åren och har i år urartat totalt med tusentals avrättade ofta
efter summariska rättegångar. Regimens brott mot de mänskliga rättigheterna
är lika vanligt förekommande som de är flagranta.
Folkpartiet motsatte sig den förra regeringens beslut 1992 att återuppta
biståndet i form av u-krediter till Kina. Detsamma gällde motsvarande beslut
av den socialdemokratiska regeringen 1991.
Regeringen gör en mycket svepande beskrivning av biståndsrelationerna
med Kina i budgetpropositionen. Ingenting sägs om hur stort det tänkta
biståndet skall vara. Ej heller ges detaljer om dess innehåll. Vi ställer oss
mycket tveksamma till om biståndet till Kina uppfyller något av de
biståndspolitiska målen. Med tanke på att det gäller ett land där mer än en
miljard människor lever under fortsatt kommunistiskt förtryck är regeringens
hantering minst sagt anmärkningsvärd.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydligare redovisning av
sin syn på biståndssamarbetet med Kina. Folkpartiets utgångspunkt är att mer
omfattande biståndsinsatser t.ex. genom u-krediter och bilateralt
utvecklingsbistånd inte bör förekomma förrän situationen vad gäller
mänskliga rättigheter tydligt förbättrats. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma Kuba. Regeringen
öppnar för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska och politiska
reformer samt för att främja respekten för mänskliga rättigheter. "Fortsatt
forskningssamarbete bör också övervägas". Bistånd till de demokratiskt
sinnade krafterna på Kuba - i opposition mot det nuvarande förtrycket - bör
förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för att uppmuntra detta. Från
Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi dock att eventuellt arbete för att
stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom enskilda organisationer.
Vi säger däremot bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med
Kuba såsom forskningssamarbete.
Biståndets nivå
Biståndet måste bli bättre. Men det måste också vara högt.
Det finns inget samband mellan nivån på biståndet och
kvaliteten.
Regeringen upprepar i budgetpropositionen sitt förslag från den
ekonomiska vårpropositionen att biståndsramen sänks till en nivå som
motsvarar 0,7 procent av BNI. Regeringen skriver att ambitionen är att
Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella
förutsättningarna föreligger. Under 1998 och 1999 planeras dock biståndet
fortsatt uppgå till 0,7 procent av BNI.
Folkpartiet liberalerna accepterar inte att de allra fattigaste än en gång skall
betala för den svenska regeringens oförmåga att få Sveriges ekonomi i balans.
Vi säger därför nej till regeringens neddragning av biståndet till 0,7 procent
av BNI.
I varje sparpaket som den socialdemokratiska regeringen har lagt fram har
besparingar gjorts på u-hjälpen. Det råder nu ingen tvekan om att den väg
tillbaka mot enprocentsmålet, som inleddes när Folkpartiet liberalerna hade
inflytande över regeringspolitiken, definitivt har övergivits av den
socialdemokratiska regeringen. Folkpartiet liberalerna håller dock fast vid att
enprocentsmålet för det totala svenska u-landsbiståndet skall vara något mer
än bara vackra ord. För oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot de
fattiga länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation med
enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av bistånd till stöd för
ekonomiska reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår
u-hjälp. Med vår ekonomiska politik som återfinns i Folkpartiets ekonomisk-
politiska partimotion redovisas en rad förslag som skulle få fart på Sveriges
ekonomi. Om politiken nu läggs om i den riktning vi föreslår tror vi att läget
för Sverige i slutet av nästa valperiod, 2002, skulle vara mycket annorlunda
än om den nuvarande politiken fullföljs. Tillväxten skulle bli högre och
därmed kan enprocentsmålet inom biståndet uppnås.
Det är också viktigt att slå fast att de nu av regeringen föreslagna
nedskärningarna inom biståndspolitiken inte kan motiveras med uteblivna
resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat.
Investeringar i "mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket
framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med
rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande
hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra
Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat
förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår. Lyckade
biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är
många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Biståndet präglas av resursknapphet på ett helt annat sätt än under tidigare
år. Mot den bakgrunden var det värdefullt att den borgerliga regeringen i
1994 års budget trots en mycket hård budgetprövning i övrigt fann utrymme
att höja biståndet med 400 miljoner kronor. Folkpartiet vill fullfölja den
politik som den förra borgerliga regeringen slog in på i sin budget för
1994/95 då u-landsbiståndet - trots ett utomordentligt ansträngt
statsfinansiellt läge - fick en viss nominell höjning. Den socialdemokratiska
regeringen, som i varje sparpaket föreslår nya besparingar på
biståndsanslaget, måste nu i en skrivelse till riksdagen redovisa hur löftet för
trettio år sedan att avstå en procent till u-länderna skall fullföljas.
Budgetpropositionen
Biståndsanslagen
Socialdemokraterna föreslår i budgetpropositionen att
biståndet sänks kraftigt. Folkpartiet säger nej till att biståndet
endast skall uppgå till 0,7 procent av BNI. Vi förslår att
biståndet höjs med 1 200 miljarder kronor. Vi menar att
biståndsnivån också bör höjas under åren därefter.
Osäkerheten beträffande dessa år är givetvis betydande. Vi
har dock reserverat ett utrymme för fortsatta stegvisa
höjningar under åren 1998 och 1999. Folkpartiets förslag till
totalbelopp på anslag A Internationellt utvecklingssamarbete
inom utgiftsområde 7 är 11 391 miljoner kronor.
I valrörelsen föreslog Socialdemokraterna en besparing på sammanlagt 4
miljarder kronor under rubriken "Samlat anslag för säkerhet". Beloppet
uppgavs avse försvar, bistånd, övriga utrikesrelationer och flyktingpolitik.
Samtidigt markerade man klart att biståndet skulle skyddas så långt det över
huvud taget var möjligt.
Göran Persson har efter valet tvärtemot gjort en särskild poäng av att inte
ens biståndet har undantagits från besparingar. Det är därmed uppenbart att
Socialdemokraterna inte ens försökt leva upp till ambitionen att skydda
biståndet.
En helt annan fråga är givetvis hur den svenska politiken skall kunna
utformas på effektivaste sätt i konflikter av det slag vi under senare tid sett
alltför många tragiska exempel på - såsom Bosnien, Somalia och Rwanda.
Men den diskussionen vinner knappast på att kopplas samman med
besparingsförslag.
Anslagsfördelningen
Regeringen gör i budgetpropositionen inga tydliga
prioriteringar. Detta är beklagligt. Svenskt bistånd är i behov
av koncentration. Men regeringen verkar inte vilja gå i denna
riktning.
Regeringen gör en neddragning med 10 procent på det multilaterala
utvecklingssamarbetet. Många av de internationella biståndsorganisationerna
befinner sig i omvandling. Utvecklingen i världen gör att nya hot har uppstått
och att många nya problem skall hanteras. Formerna för denna samverkan är
ännu inte helt klara. Speciellt konflikthantering har under de senaste åren
varit ett område där det fordras ett radikalt omtänkande. Att de flesta väpnade
konflikter nu är interna ställer ökade krav på ett effektivt
konfliktförebyggande bistånd. Om de spirande nya demokratierna skall ha en
chans måste skuldlättnader ske. Det är olyckligt att i detta läge dra ned på
Sveriges bidrag till detta arbete. Vi säger nej till den totala neddragningen på
det multilaterala biståndet.
Katastroferna och flyktingsituationen i världen har inneburit en kraftig
ökning av UNHCR:s arbetsuppgifter. Vi föreslår att ytterligare 30 miljoner
kronor utöver regeringens förslag tillförs UNHCR. Totalbeloppet för
UNHCR för budgetåret 1997 blir då 278,5 miljoner kronor.
Vi föreslår vidare en oförändrad anslagsnivå till UNICEF med tanke på den
angelägna verksamhet för u-landsbarnen som organisationen bedriver.
Speciellt bör Sverige i sitt arbete inom UNICEF arbeta för åtgärder för att
motverka det sexuella utnyttjandet av barn. Det innebär ett påslag på 40
miljoner kronor. Totalbeloppet för UNICEF under budgetåret 1997 blir då
333 miljoner kronor.
Folkpartiet har under lång tid pläderat för att befolkningsfrågan skulle få en
mer framskjuten plats i svensk biståndspolitik. Mot den bakgrunden föreslår
vi att FN:s befolkningsfond UNFPA får ett högre bidrag än regeringen
föreslagit - nämligen ett påslag på 30 miljoner kronor. Totalbeloppet för
UNFPA under budgetåret 1997 blir då 146 miljoner kronor.
Totalt förslår Folkpartiet en ökning av UO 7 delposten A 1.1 FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet med 110 miljoner kronor så att det
uppgår till 1 740,5 miljoner kronor.
International IDEA är ett nyinrättat institut med säte i Stockholm. Dess
syfte är bland annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana
genomförs. Övriga mindre insatser inom multilateralt samarbete skall
finansiera International IDEA. Det framgår dock inte med hur mycket.
Folkpartiet anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är
mycket angelägen. IDEA har under sitt första åt brottats med sena
inbetalningar från stiftarländerna. En garantifond skulle lösa dessa problem.
Den skulle kunna användas för att överbrygga sena inbetalningar från andra
länder och eventuella underskott. Vi föreslår en ökning av delposten Övriga
mindre insatser inom anslaget Övrigt multilateralt samarbete med 25 miljoner
kronor som öronmärks för att International IDEA skall kunna inrätta en
garantifond. Detta belopp skall vara utöver det grundbelopp som institutet
förväntas få.
Regeringen gör en kraftig nedskärning vad avser multilaterala
konfliktförebyggande insatser. Detta sker utan närmare motivering. Det
skulle ha behövts. Som ovan anförts är konflikthanteringen inne i en känslig
fas. En sak är dock säker: skall världen lyckas hantera sina konflikter bättre i
framtiden måste det ske på internationell basis. Vi anser därför att inga
neddragningar bör ske inom detta område. Vi föreslår att delposten
Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas med 100 miljoner kronor.
Totalt blir delposten då 180 miljoner kronor.
Det är mycket positivt att miljöfrågorna har kommit upp på den
internationella dagordningen. Den globala miljön är naturligtvis en
överlevnadsfråga för mänskligheten. Sverige bör spela en pådrivande roll i
det internationella miljöarbetet. Även här säger Folkpartiet nej till vidare
neddragningar och förslår att multilaterala miljöinsatser får ytterligare 100
miljoner kronor. Totalt blir det då 230 miljoner kronor. Summan för Övrigt
multilateralt samarbete, inom anslagspost A 1.1 föreslås bli 583,5 miljoner
kronor.
Totalt för delposten A 1.1 Multilateralt bistånd föreslår vi alltså ytterligare
325 miljoner kronor. Detta motsvarar hela den neddragning regeringen gör
inom detta område.
Vad det gäller det bilaterala utvecklingssamarbetet anser vi att miljö och
demokrati måste genomsyra även det. Även kvinnors situation måste vara en
prioriterad del av det svenska biståndet. Regeringen föreslår dock en
sänkning av delposten Särskilda utvecklingsprogram. Dessa finansierar just
miljö, demokrati och kvinnoprogram. Vi föreslår en ökning med 100 miljoner
kronor vad avser särskilda miljöinsatser; totalt blir det då 305 miljoner
kronor. För de direkta medlen till demokrati och mänskliga rättigheter förelår
vi en ökning med 100 miljoner kronor för direkta demokratiåtgärder och 200
miljoner kronor för att stärka kvinnors ställning; totalt blir det då 535
miljoner kronor. Totalbeloppet för särskilda utvecklingsprogram blir då 1 575
miljoner kronor.
Regeringen föreslår en besparing på delposten krediter för utveckling. En
utredning om u-krediter kommer att presenteras under hösten. Eftersom
Folkpartiet har en kritisk hållning till bundet bistånd hade det varit
intressant
att nu få ta ställning till uppdelningen mellan olika krediter inom delposten.
Liksom i den förra budgetpropositionen skriver regeringen att den avser att
pröva om medel som avsatts under andra anslagsposter skall kunna utgå i
form av krediter. Vi vill upprepa att vi utgår ifrån att det är krediter utan
bindning till upphandling i Sverige som avses. Vi välkomnar detta. Vi menar
dock att stor återhållsamhet bör råda vad gäller kreditgivning till de
fattigaste
länderna. Sverige bör normalt inte medverka till att ytterligare öka på deras
skuldbörda. I sådana länder bör gåvobistånd vara den dominerande
biståndsformen.
Att döma av beloppet drabbas delposten om stödet till ekonomiska
reformer och skuldlättnad. Förklaringen är enligt regeringen att det uppstått
stora reservationer inom detta konto. Det är som vi ser det en olycklig
utveckling.
Vi pläderar för en starkare inriktning av biståndet på breda
överföringsformer såsom sektorstöd och betalningsbalansstöd i kombination
med tydliga krav på politikens inriktning. Det begränsar problemet med
biståndsbombardemang. Så minskar risken att biståndet snarare stjälper än
hjälper.
Under 90-talet har nettoresursflödena till u-länderna totalt sett ökat. Denna
ökning har dock inte kommit de fattigaste länderna till del. För flera av dessa
är skuldsituationen omöjlig att hantera. De utomordentligt allvarliga
skuldproblem som flera av våra fattigaste mottagarländer brottas med är
ytterligare ett starkt skäl för att stora belopp skall finnas tillgängliga för
bl.a.
skuldlättnadsinsatser. Det hade varit av yppersta intresse att få en redogörelse
för varför dessa reservationer har uppstått och hur sådana kan undvikas i
framtiden.
För att säkerställa att denna, av oss, prioriterade biståndsform även
framdeles blir ett effektivt instrument i svensk biståndspolitik föreslår vi att
200 milj.kr. tillförs stödet till ekonomiska reformer. Den totala nivån på
delposten blir då 400 milj.kr.
Regeringen föreslår vidare en nedskärning av det bistånd som förmedlas
via folkrörelser och enskilda organisationer.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse
bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att
denna anslagspost hålls oförändrad jämfört med innevarande budgetår. Det
kräver ett påslag på 150 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Totalbeloppet för budgetåret 1995/96 blir 970 milj.kr.
Vad det gäller landramar delar vi den uppfattning SIDA har gett uttryck för
i sin anslagsframställan. Där pläderar man för mera flexibla landramar för
programländerna. De reservationer vi har sett avseende vissa länder är ett
tecken på att detta kan vara en god idé.
Vi vill vidare förespråka en något starkare inriktning på södra Afrika än
den regeringen föreslagit. Vi föreslår således ett påslag på 160 milj.kr. Länder
som bör prioriteras skulle kunna vara Angola, Moçambique och Zambia.
Vi föreslår vidare ett påslag på 15 milj.kr. till Eritrea med tanke på de stora
behoven efter att kriget i Eritrea avslutats.
Vi finner det naturligt att sänka Vietnam-biståndet mer än regeringen gör
mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk
utveckling och satsa kraftigare på biståndet till Sydafrika, där den
demokratiska processen behöver ett omfattande stöd just nu. Vi föreslår att
Vietnam-ramen sänks med ytterligare 40 milj.kr. Den totala ramen för
Vietnam kommer då att uppgå till 30 miljoner kronor.
Laos skall till övervägande del motta bistånd för uppbyggnad av ett
rättsväsende och offentlig förvaltning. Man kan ställa sig lätt frågande inför
att svenska skattebetalare skall vara med om att bygga upp en enpartistat där
med budgetpropositionens kraftiga underdrift "reformerna på det politiska
området varit begränsade". Då så många länder strävar efter att bygga upp
rättssystem och förvaltningar som respekterar mänskliga rättigheter är det
dessa som förtjänar att stödjas genom förvaltningsbistånd. Vi föreslår en
minskning av anslaget med 20 miljoner kronor. Totalt blir anslaget då 70
miljoner kronor.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Den
sydamerikanska kontinentens fattigaste land, Bolivia, har under de senare
åren gjort framsteg. Landet har blivit allt mer stabilt och den demokratiska
utvecklingen fortskrider. Man försöker hantera de etniska konflikterna som
finns i så många av dessa stater. Då en landstrategi arbetas fram bör
inriktningen vara på fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten)
samt demokratiinsatser. Vi föreslår att anslaget Regionalt Sydamerika ökas
på med 10 miljoner kronor vilka skall vara specialdestinerade för insatser i
Bolivia. Totalt blir anslaget Regionalt Sydamerika på 120 miljoner kronor.
Totalt föreslår vi alltså en ökning inom utgiftsområde 7 av delposten A 1.2
Bilateralt utvecklingssamarbete med 875 miljoner kronor. Delposten uppgår
då till 7 000,2 miljoner kronor.
Våra förändringsförslag kan sammanfattas så här:
Bidrag till multilateralt utvecklingssamarbete
- UNFPA + 30
-
- UNICEF + 40
-
- UNHCR + 30
-
- IDEA +25
-
- Miljö och konfliktförebyggande + 200
-
Totalt multilateralt + 325
Bilateralt utvecklingssamarbete
- Eritrea + 15
-
- Södra Afrika + 160
-
- Vietnam - 40
-
- Laos - 20
-
- Latinamerika (Bolivia) +10
-
- Särskilda utvecklingsprogram (miljö, demokrati, jämställdhet) + 400
-
- Folkrörelser och andra enskilda organisationer + 150
-
- Ekonomiska reformer (betalningsbalansstöd och skuldlättnader) + 200
-
Totalt 875 miljoner kronor
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen (avsnitt B),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att göra demokratimålet överordnat i det svenska biståndet (avsnitt
B),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratibiståndets innehåll (avsnitt B),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratibistånd till diktaturer (avsnitt B),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en årlig rapport om tillståndet för demokratin och mänskliga
rättigheter i mottagarländerna av svenskt bistånd (avsnitt B),
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det s.k. oberoendemålet (avsnitt B),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett kvalitetsprogram för det svenska biståndet (avsnitt C i dess
helhet),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en u-landspolitisk utredning (avsnitt C),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om koncentration av biståndet, ämnesmässigt och geografiskt (avsnitt
C),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om "biståndsbombardemanget" (avsnitt C),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bistånd skall ges i former som inte snedvrider
mottagarländernas ekonomier (avsnitt C),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bundet bistånd (avsnitt C),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av kunskapsöverföring och investeringar i "det
mänskliga kapitalet" (avsnitt C),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett genderperspektiv och kvinnornas roll i biståndet (avsnitt C),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndsberoendet (avsnitt C),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU och u-länderna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljö och bistånd,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälsoproblem i u-länderna,
19. att riksdagen med avslag på regeringens förslag fastställer
biståndsramen för budgetåret 1997 utgiftsområde 7 anslag A 1. Internationellt
utvecklingssamarbete till 11 391 miljoner kronor, dvs. 1,2 miljarder kronor
mera än vad regeringen föreslagit,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en frysning av biståndsramen till 0,7 % av BNI,
21. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag till riksdagsbeslut i
motsvarande delar, bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och
åtaganden som förordas ovan i motionen beträffande multi- och bilateralt
utvecklingssamarbete, särskilda utvecklingsprogram, folkrörelser och andra
enskilda organisationer, betalningsbalansstöd och skuldlättnader,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kina-biståndet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kuba.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Håkan Holmberg (fp)