De stora globala orättvisorna kan inte lösas utan global solidaritet. För oss är det därför viktigt att biståndet bygger på samarbete inom ramen för ett globalt välfärdssamhälle med ömsesidiga beroenden, givanden och taganden. Det är därför viktigt att bryta den traditionella beroendekultur som finns i vissa mottagarländer och ersätta den med verkligt utvecklingsarbete. Samtidigt är det nödvändigt att behålla inriktningen på fattigdomsbekämpning.
Det överordnade målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Biståndet skall bidra till resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, en demokratisk samhällsutveckling, framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön, samt jämställdhet mellan kvinnor och män i mottagarländerna. Med biståndet kan vi stödja utvecklingsländernas ansträngningar att skapa lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män.
1992 betonade FN:s konferens för miljö och utveckling kvinnornas betydelse för en miljömässigt hållbar utveckling. 1993 slog FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna fast att jämställdhet är en fråga om mänskliga rättigheter, inte en särskild kvinnofråga. På FN:s konferens om befolkning och utveckling år 1994 framhölls vikten av utbildning för kvinnorna för att minska befolkningstillväxten. För en långsiktigt hållbar samhällsutveckling är jämställdhetsfrågorna av allra största vikt. 1995 på FN:s kvinnokonferens i Kina fastställdes att mainstreaming ska införas i all planering och beslutsfattande, dvs kvinnoperspektivet ska vara med från början precis som ekonomin och genomförandefrågorna.
Tyvärr råder idag stor obalans mellan kvinnors och mäns arbetsbörda och mellan deras tillgång till resurser och makt. Kvinnorna utgör hälften av jordens befolkning, men deras möjligheter att påverka, delta i och dra fördel av utvecklingen är i de flesta länder små.
Det är därför med tillfredsställelse vi konstaterar att jämställdhet, som ett mål för Sveriges internationella utvecklingssamarbete, tillstyrktes av riksmötet 1995/96 och att regeringen i sin proposition betonade vikten av att jämställdhet integreras i hela utvecklingssamarbetet.
Saneringen av de offentliga finanserna har nödvändiggjort ett avsteg från enprocentsmålet, och biståndsanslaget minskar nu från 0,83 % av BNI innevarande budgetår till 0,7 % nästa år. Vi är medvetna om att det har varit nödvändigt på grund av det statsfinansiella läget. Nationell soliditet är nödvändig för att kunna upprätthålla internationell solidaritet. Ambitionen bör emellertid vara att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet för biståndsramen när de statsfinansiella förutsättningarna föreligger.
En återgång till enprocentsnivån är en internationellt betydelsefull symbolfråga, varför den av det skälet bör prioriteras. Biståndet har dessutom en säkerhetsskapande funktion och spelar en viktig roll inom det vidgade säkerhetspolitiska begreppet.
Som medlem i EU har vi nu dessutom möjlighet att tillsammans med andra länder i Europa bistå den fattiga delen av världen. Sverige bör vara pådrivande och verka för att de målsättningar vi fastlagt även prioriteras i EU:s internationella utvecklingssamarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att jämställdhet integreras i hela utvecklingssamarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige, när ekonomin så tillåter, åter skall avsätta 1 % av BNI till utvecklingssamarbtet med u-länderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de målsättningar som fastlagts beträffande biståndsmålen även prioriteras i EU:s internationella utvecklingssamarbete.
Stockholm den 4 oktober 1996
Monica Green (s)
Inger Segelström (s) Berit Andnor (s) Birthe Sörestedt (s) Siw Wittgren-Ahl (s) Eva Arvidsson (s) Elisebeht Markström (s)