UNDP:s Human
Development Report och
FN:s A Call to Action.
UNDP kom i juli i år ut med rapporten Human Development
Report som visar på ökande klyftor mellan fattiga och rika
länder. Trots att världens samlade produktion ökade med 40
procent mellan 1975 och 1985, så ökade antalet fattiga länder
enligt FN:s definitioner med 17 procent. Sämst har det gått i
Afrika söder om Sahara. Även inom länderna ökar
skillnaderna mellan fattig och rik. De fattigaste 20 procenten
av jordens befolkning har mellan 1960 och 1993 minskat sin
andel av världsinkomsten från 2,3 till 1,4 procent.
I UNDP-rapporten har man fokuserat på temat ekonomisk tillväxt och
mänsklig utveckling. Studien visar att i länder där människorna har det bättre
idag än för tio år sedan har staten ingripit aktivt i ekonomin. Rapporten visar
också att en jämn inkomstfördelning är bra för ekonomin. Den största delen
av den ekonomiska tillväxten förklaras av tillväxten i "mänskligt och socialt
kapital" och endast en mindre del av tillväxten i fysiskt kapital och i
användningen av naturresurser. Ett säkert sätt att skapa en jämnare
inkomstfördelning och på detta sätt befrämja den ekonomiska utvecklingen är
att investera i kvinnors kunskaper och att därigenom ge dem makt över sina
egna liv.
Den slutsats som UNDP-rapporten drar är att en ny internationell
solidaritet måste skapas mellan fattiga och rika för att dagens negativa trend
med ökande klyftor ska kunna brytas. Om fattiga länder investerar i sina
invånare och ekonomier bör rika länder erbjuda bistånd, skuldavskrivningar
och handelsförmåner.
Även A Call to Action från den av bl. a. Ingvar Carlsson och Shridath
Ramphal ledda FN-kommissionen för "global governance" från december 94
tar upp kraven på förändring av den internationella politiken för att kunna
skapa ett bättre världssamhälle. Dess huvudtema är att det behövs en ökad
internationell samverkan genom FN för att motverka kapitalets ökade makt
och istället stärka demokratin.
I A Call to Action föreslås inrättandet av ett ekonomiskt säkerhetsråd som
är mer representativt och effektivt än nuvarande G7-gruppen och Bretton
Woods-institutionerna. Rådet bör utveckla en långsiktig strategisk politik för
att stödja en stabil och balanserad utveckling i världen och för att säkra
stabiliteten mellan de stora internationella organisationernas olika
målsättningar.
Det nuvarande säkerhetsrådet med vetorätten bör enligt rapporten
avvecklas i två steg. Först utses fem ordinarie medlemmar varav två från
industrialiserade länder och en från vardera Afrika, Asien och Latinamerika.
De icke-permanenta platserna utvidgas från 10 till 13 och en kontrollstation
bör kunna sättas upp till år 2005. Även Ecosoc, UNCTAD och Unido bör
avskaffas och de regionala ekonomiska kommissionerna ses över. En
kvinnorådgivare som knyts till generalsekreterarens kontor inrättas. En
internationell brottmålsrätt bör också inrättas på FN:s initiativ.
Enligt FN-kommissionen bör också ett regelverk skapas för de 37 000
transnationella företagen. IMF bör där fungera som övervakare av
penningsystemet så att inte den ekonomiska politiken i några länder förstör
för andra. Globala skatter är också någonting som man vill införa för att
kunna finansiera de gemensamma behoven i det "globala grannskapet" såsom
flygleder, sjöfarter och fiskeområden i oceanen.
I rapporten tar man också upp den globala kapitalmarknaden och
valutahandeln. Man förordar en transaktionsskatt (en så kallad Tobinskatt) på
valutatransaktioner för att öka stabiliteten i världsekonomin och minska
volymen av spekulativa kapitalrörelser (se vidare i Vänsterpartiets FN-motion
och biståndsmotion). Detta förslag har också Kommissionen för globalt
samarbete berört i sin rapport om vårt globala grannskap. Även EU-
parlamentet har ställt sig bakom en sådan princip.
A Call to Action hoppas även på att världens militära utgifter skall kunna
minskas till 500 miljarder dollar vid sekelskiftet.
Behovet av en ny ekonomisk
världsordning
På segrarmakternas möte i Bretton Woods 1944 var den
gemensamma övertygelsen stark: Varken den kollektiva
depressionens politik från guldmyntfotens tid eller det i
världskrig övergående handelskrigets tid på 30-talet skulle
någonsin få komma tillbaka. Det system som gradvis
byggdes upp var en stabilitetspakt byggd på solidaritetens
grund: länder med betalningsbalansproblem och
lågkonjunktur skulle få låna på fördelaktiga villkor från
länder med överskottssparande. Grundidéerna - frihandel
och nationell efterfrågestyrning - var de som Keynes, som
själv var med i Bretton Woods, hade formulerat redan efter
det första världskriget i How to pay for the War.
Bretton Woods-systemet byggde också på att en i guld inlöslig dollar var
dominerande reservvaluta. Dollarns fall 1971 inledde en kaotisk period
präglad av stagnation, våldsamma svängningar i valutakurserna och
gigantiska oplanerade resursöverföringar mellan olika valutaområden. Den
nya högern började nu propagera mot den keynesianska politiken och mot
nästan all statlig inblandning i ekonomin. Man krävde också att de fattiga
länderna skulle ta bort alla skydd för sina hemmamarknader och släppa den
kapitalistiska marknadsekonomin fri.
Världsbanken och Valutafonden lät sig påverkas av denna ideologiska
trend och krävde av särskilt de mest skuldtyngda u-länderna att dessa skulle
satsa ensidigt på att avreglera sina marknader och banta den offentliga
sektorn. Därmed blev Bretton Woods-institutionerna allt mindre av
solidariska långivare till fattiga eller krisdrabbade länder och alltmer av
"finanspoliser" med uppgift att likrikta - eller "strukturanpassa" -
ekonomierna efter den nya högerns smak. Världsbanken skaffade sig nästan
monopol på att formulera och lösa u-ländernas problem tack vare sin väldiga
utrednings- och forskningskapacitet. Dess problemlösningar har blivit
normgivande för de flesta biståndsgivarna, även Sverige.
I dagarna beslutar Världsbanken och IMF om hur man skall kunna komma
till rätta med uländernas enorma skuldbördor. Detta välkomnar vi. Tyvärr
kommer det sent, samtidigt som förutsättningen för att man skall kunna
genomföra programmet är att fordringsägarna i väst går med på
Världsbankens krav på skuldlättnader. Förslaget tar lång tid att genomföra
vilket leder till att många länder kommer att tvingas vänta i flera år innan
någon skuldlättnad kan ske.
Strukturanpassningsprogra
m
Över åttiotalet u-länder har haft strukturanpassningsprogram.
Trots det mer än fördubblades u-ländernas skulder från 1980
till 1993. De allra fattigaste ländernas skulder tredubblades.
Hälsovårdsutgifterna minskades och utbildningsnivån
sänktes. För dessa länder - och det handlar främst om Afrika
söder om Sahara - blev 1980-talet ett förlorat årtionde.
I rapporten Structural Adjustment, the Environment, and Sustainable
Development, publicerad av WWF 1996, kritiseras strukturanpassnings-
programmen som har lett till försämrad inkomstfördelning och en
förskjutning av kostnaderna för de ekonomiska reformerna till de fattiga.
Kvinnorna har missgynnats ekonomiskt och dessutom har arbetsmarknaderna
blivit mindre reglerade vilket har inneburit sänkt levnadsstandard och sämre
arbetsförhållanden för arbetarklasserna.
Visst behövs ekonomiska reformer i skuldländerna, men de krav som IMF
och Världsbanken ställt upp har inte fungerat. För att lägga grunden för en
utveckling av god samhällsstyrning och pluralistiska politiska system krävs
förutom fungerande marknader en stabilisering av makroekonomin,
lagstiftning, rättsväsende och reformering av landets statsförvaltning m.m.
Det är hög tid att försöka hitta andra metoder för strukturanpassning än
Världsbankens och IMF:s för att hantera u-ländernas skulder, så att de uppnår
långsiktig utveckling. De sociala effekterna - inte minst för barnen - måste
beaktas liksom etniska konflikter och andra hot mot säkerheten. "Den
svenska regeringen har i denna fråga, vid det sociala toppmötet i Köpenhamn,
förbundit sig att verka för att strukturanpassningsprogrammen innehåller
sociala åtgärder och social integration. Det är ett löfte som förpliktigar." Så
skriver Svenska kyrkans centralstyrelse i skriften En utjämning måste ske om
biståndet och strukturanpassningen.
I vissa länder, t.ex. Tanzania och Moçambique, går idag ca 30 procent av
budgeten till att betala lån. Till utbildning går 6 procent. Även andra sociala
satsningar på hälso- och sjukvård har kraftigt minskat. Stefan de Vylder tar i
sin rapport Country study - Sweden, The rise and fall of the "Swedish
model", upp just utbildningssatsningen som en viktig faktor som bidrog till
Sveriges snabba utveckling. Det krävs att större del av biståndet går till de
sociala sektorerna för att landet skall utvecklas både mänskligt och
ekonomiskt.
Kritik har också riktats mot Världsbanken och IMF för bristande insyn och
kontroll. I praktiken styrs banken inte av medlemsländerna utan av
exekutivstyrelsen och topptjänstemännen. Världsbanken måste ändra sin
politik. För att den skall kunna göra det, måste själva bankens struktur och
beslutsformer förändras. Det krävs en verklig reform - en strukturanpassning
- av Världsbanken. Samtidigt måste IMF reformeras. Båda institutionerna
måste demokratiseras och inordnas i FN-systemet.
OECD
OECD uppstod i samband med Marshallhjälpen och det kalla
kriget. Om nu FN:s regionala kommissioner ses över i
enlighet med förslaget från A Call to Action är det naturligt
att också OECD ifrågasätts. Varför en organisation för enbart
de relativt rika länder som en gång stod emot ett östligt block
som inte längre finns? OECD är en förlegad konstruktion
som bör avvecklas. De resurser som OECD besitter bör
gradvis överföras till de globala organen.
Vi föreslår därför att regeringen skall presentera ett program för Sveriges
bidrag för att åstadkomma en ny ekonomisk världsordning byggd på de
förslag som läggs i UNDP:s rapport Human Development report och i
rapporten A Call to Action.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den presenterar ett program för hur
Sverige skall bidra till förverkligandet av de förslag som läggs i denna motion
samt i rapporterna Human Development Report och A Call to Action,
2. att riksdagen i likhet med EU-parlamentet uttalar sitt stöd för principerna
bakom den s.k. Tobinskatten,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den agerar för att insatser inom
Världsbanken, IMF och IDA underordnas svenska biståndsmål,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en avveckling av OECD.