Att värna om mänskliga rättigheter är att vägledas av
principen om människors lika värde och om varje människas
inneboende värdighet. Och det alldeles oavsett ras, kön,
språk och religion. De internationella FN-normerna om
mänskliga rättigheter utgör en grundval för vårt åtagande att
bistå fattiga människor i fattiga länder. Det övergripande
målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå är ett
ställningstagande för de ekonomiska och sociala
rättigheterna. Med biståndet vill vi stödja människornas egna
ansträngningar i fattiga länder att fritt och utan fruktan få
forma sitt samhälle. Den bärande idén om varje människas
rätt att utan varje form av repressalier kunna påverka det
egna samhället och landets utveckling har sin giltighet
oavsett utvecklingsnivå. Grundläggande för
biståndspolitiken är solidaritetstanken - att alla människor
har ett gemensamt ansvar för varandra. Att vi hör samman
och bebor en jord som är odelbar. Det är den visionen och
ambitionen som gör att tusentals människor i vårt land, i
kyrkor, föreningar och folkrörelser engagerar sig för de
fattiga länderna.
Det globala bekämpandet av fattigdomen via utvecklingsbistånd måste
även fortsättningsvis inta en central och självklar plats i den svenska stats-
budgeten. Problemen, nöden och behoven får inte förlama oss. De måste
snarare sporra oss att bli bättre och effektivare. Biståndet handlar innerst
inne
om engagemang, att bistå den som är svagare. Inte av välgörenhet, men i ett
konstruktivt arbete för rättvisa. Problemen finns - javisst - men också
möjligheterna att i samverkan och mångfald bidra till förändringar. Kort och
lång sikt måste komplettera varandra, liksom bistånd som går genom statliga
myndigheter, folkrörelser och enskilda organisationer. Detta biståndsarbete
får inte vara kopplat till avståndet till biståndsmottagarna, i klartext,
solidari-
teten får inte avta med avståndet, utvecklingsländerna får inte glömmas bort
med hänvisning till att behoven i vår närhet är stora.
Förutom solidaritetstanken finns också andra starka skäl för att upprätthålla
ett kraftfullt och effektivt bistånd, bl a säkerhetspolitiska skäl.
Det kalla krigets avslutning har inneburit nya möjligheter till global
samverkan, men har också givit upphov till nya säkerhetsproblem. Säkerhet
är inte längre något som enbart gäller de olika ländernas militära säkerhet
utan handlar också i betydande utsträckning om människors livsvillkor. Ju
mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk utveckling, desto
mindre blir risken för väpnade konflikter. Om stödet - biståndet - för en
sådan utveckling minskar, växer den säkerhetspolitiska hotbilden och kan i
värsta fall ge upphov till framtida våldsamma konflikter.
Ett annat område, starkt länkat till det säkerhetspolitiska, där minskat
bistånd kan leda till att osäkerheten och otryggheten ökar är befolknings-
frågan. Av avgörande betydelse för framtiden är möjligheten att uppnå en
balans mellan resurser och folkmängd. Under de kommande femtio åren
kommer jordens befolkning att fördubblas från 6 miljarder till 12 miljarder
människor. De flesta kommer att födas i fattiga länder. Att då välja att minska
stödet till exempelvis utbildningsinsatser och stärkandet av kvinnors
ekonomiska och sociala status, som vi vet motverkar befolkningsexplosionen,
är ett felaktigt och dåligt politiskt vägval.
Ett annat skäl för att ge bistånd är att Sverige i och med sitt ratificerande av
barn-konventionen har förbundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig
tillvaro oavsett hemort. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska sträva
efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnens
rättigheter.
När resurserna inte räcker till krävs internationellt samarbete".
Att bistånd behövs när det gäller just barnen är odiskutabelt. 30 000-
40 000 barn dör varje dag en för tidig död beroende på bl a brist på mat,
hälsovård och rent vatten.
Bistånd till världens fattiga är således en investering av en mångskiftande
karaktär, ett utlopp för solidaritet och omtanke som skapar möjligheter till en
drägligare och fredligare värld för fler och fler. Bistånd har också vid sidan
av detta en icke oväsentlig betydelse för det svenska näringslivet och därmed
den svenska ekonomin. Mer än 40 % av det svenska biståndet beräknas
återflöda till Sverige i form av beställningar av varor och tjänster.
Anledningen är givetvis det svenska biståndets storlek och omfattning, men
också den svenska industrins konkurrenskraft. Detta skapar tillsammans
förutsättningar för Sverige att som stor biståndsgivare, parad med en
konkurrenskraftig svensk industri, få del av de mycket stora uppköp som
årligen verkställs av de multilaterala bistånds-organen, exempelvis
Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna och FN, till gagn både för
biståndet och svensk industri.
Genom att avsätta mer biståndsmedel till olika former av biståndskrediter
kan svensk industri dessutom få tillträde till ytterligare marknader i u-
länderna.
Tillståndet i världen
Av världens befolkning lever idag 80 % i u-länderna. En
dryg miljard människor lever under existensminimum, dvs i
yttersta fattigdom och armod utan garanterad daglig tillgång
till mat, relevant hälsovård, utbildning eller arbete. Denna
sjättedel av jordens befolkning förbrukar årligen endast 1,4
% av världens totala produktion av varor och tjänster. Detta
kan ställas mot den rikemansklubb som Sverige tillhör och
som också den omfattar ca en dryg miljard individer, men
som konsumerar hela 80 % av världens samlade BNP, dvs
nästan 60 gånger mer än u-länderna. Denna oerhörda klyfta
mellan fattiga och rika fortsätter dessvärre att vidgas, dels
beroende på de rika ländernas bristande intresse för kraftfulla
biståndsinsatser - i-världens samlade bistånd 1995 var det
lägsta på 20 år - dels deras vägran att upphäva orättfärdiga
handelsrestriktioner. Dessa restriktioner begränsar och
försvårar påtagligt u-ländernas möjligheter till export, vilket i
sin tur leder till lägre inkomster, sämre konkurrensförmåga
och därmed sämre förutsättningar för en stabil ekonomisk
tillväxt.
180 miljoner barn lider av undernäring. Den kroniska undernäringen ökar
mest i Afrika söder om Sahara. Där lider vart tredje förskolebarn av
undernäring eller felnäring. Globalt sett är felaktig kost eller för lite mat
orsaken till en tredjedel av barnadödligheten. I faktiska tal finns dock de
flesta fattiga och hungrande i Sydasien. Om fem år uppskattas de vara över
en halv miljard bara i den regionen. I Afrika dör vart femte barn före fem års
ålder. Spridningen av aids, som är särskilt markant i Östafrika där 10-20 %
av befolkningen uppskattas vara smittad, har medfört vittgående sociala och
ekonomiska konsekvenser.
Klart är att problemen med fattigdomen och ineffektiviteten i det orättvisa
utnyttjandet av de befintliga resurserna är ofantliga i den fattiga världen.
Biståndet kan inte i egen kraft vända en utvecklingsström, men biståndet kan
utgöra ett verksamt bidrag att påskynda en positiv utvecklingsprocess.
Vi bör därför ställa oss frågan hur vi gemensamt kan forma en framtid som
erbjuder möjligheter för hela mänskligheten, inte bara för den rika delen av
världen, till ett värdigt liv. Vårt mål måste vara att skapa en långsiktigt
hållbar utveckling med framtidstro och utvecklingshopp för alla människor i
alla länder och olika kulturer. Det finns ingen annan väg mot detta mål än
internationell samverkan. Fred och säkerhet kan inte uppnås utan utveckling.
Trygghet och stabilitet kan inte i längden samexistera med fattigdom och
orättvisor.
En gränslös värld
Relationerna mellan i-länderna och u-länderna uppfattas
ibland som envägskommunikation, att u-länderna är
beroende av i-länderna och inte tvärtom. Det är en felsyn.
Jorden är odelbar. Vi är gränslöst beroende av varandra. De
gigantiska problem-komplexen av global karaktär berör
också oss i Sverige. Vi vet att jordens befolkning ökar
dramatiskt. Åtskilliga länder, som idag inte klarar av att på
något sätt se till att deras befolkning har drägliga villkor,
beräknas fördubbla sin befolkning inom 20 år. Vi kan
presentera teoretiska modeller som visar att jordens resurser
räcker åt alla och vi kan t o m hävda att jordens samlade
befolkning ryms på Ölands yta. Men vi vet ju att
verkligheten för med sig att befolkningstillväxten leder till
befolkningsomflyttningar och förskräckande miljöslitage.
När regnskogarna skövlas i Sydamerika, drabbar det också
oss. När 1,3 miljarder kineser börjar använda brunkol i större
omfattning och använda bilar istället för cykel och tåg och
använda freoner i kylanläggningar påverkar detta hela
jordklotets miljö.
Bistånd kan förändra
Det är populärt i vissa kretsar att tala om det omöjliga
biståndet och självklart möter vi nästan dagligen problem.
Bistånd är komplext. S k biståndsskandaler slås alltid upp
stort och brett. Naturligtvis ska vi reagera på
missförhållanden och oegentligheter och i alla sammanhang
bekämpa korruption och ineffektivitet, såväl i Sverige som
utanför vårt lands gränser. Men enstaka skandaler och
oegentligheter får inte skymma det faktum att bistånd kan
förändra och bidra till utveckling. Ibland framställs
situationen i u-länderna på ett sådant sätt att den vanlige
medborgaren och skattebetalaren i Sverige riskerar att
avskräckas och tycka att det inte är lönt att satsa på bistånd.
Positiva utvecklingstrender finns dock faktiskt i den fattiga delen av
världen och större fokusering på dessa måste göras.
Under de senaste åren har den genomsnittliga realinkomsten mer än
fördubblats i den fattiga världen, trots befolkningsökningen.
Under perioden 1970 till 1985 ökade antalet människor som har tillgång
till rent vatten från omkring 10 % till omkring 60 %.
Barnadödligheten för barn under fem år, som är en av de tydligaste
signalerna om det allmänna hälsotillståndet, har gått ned med 50 % eller
mer under de senaste 40 åren i alla delar av världen.
Den förväntade genomsnittslivslängden har ökat med mer än en tredjedel
i alla delar av tredje världen sedan 1950, i många regioner har ökningen
varit större,
Andelen barn som går i grundskolor i tredje världen har ökat från mindre
än hälften till mer än tre fjärdedelar på 40 år - detta trots att antalet barn i
skolålderna har ökat med 50 %.
Miljö och rent vatten i ett
nord-sydperspektiv mot en
hållbar utveckling
Trots vikten av lokalanknytning är vissa frågor rörande
mänskliga rättigheter och rätten till miljön till sin natur
sådana att det krävs ett brett angreppssätt. Föroreningar
hejdas inte av några gränser. Miljöresurser och tillgång till
hav, skogar, genetisk mångfald, klimat och ozonlager är
gemensamma för hela jorden. Detsamma gäller
miljöproblemen.
Dagens miljöproblem är inte som många tror ett resultat av drygt två
hundra år av industriell utveckling. Tvärtom är det en företeelse som vuxit
fram under de senaste 40-50 åren. Människan har nämligen omsatt lika
mycket energi och material efter 1960 som under mänsklighetens hela
historia dessförinnan.
Miljöförstöringen genom avfall och föroreningar är exempel på hot mot
funktionen hos livsviktiga resurser och ekosystem i form av hot mot
atmosfären, försurningar, övergödningen, de ökade halterna av olika giftiga
kemikalier i miljön etc. Här är de rika ländernas ansvar fundamentalt. Vi
svarar för drygt 15 % av världens befolkning men hela 80 % av omsättningen
av energi och råvaror.
Om den rika världens konsumtionsnivå skulle gälla all världens befolkning
skulle följden bli en ekologisk katastrof. Klimatförändringen skulle
accelerera, ozonlagrets uttunning likaså. Försurningen skulle drabba allt
större arealer och leda till katastrof för jord- och skogsbruket.
Vill man förenkla grovt kan man säga att den rika världen är ett hot mot en
ekologisk balans genom sin stora konsumtion och ineffektiva resursutnytt-
jande, samtidigt som den fattiga delen av världens befolkning, som har en
oerhört mycket lägre energi- och resursförbrukning per capita än i-världen,
utgör ett hot mot de ekologiska lagarna, just på grund av sin fattigdom.
Den rika världen har ett särskilt ansvar för att hantera denna situation. Dels
handlar det om att ha en anständig nivå på utvecklingsbiståndet, dels handlar
det om att förse de fattiga länderna med kompetens om hur miljöproblemen
skall tacklas genom kunskapsöverföring och finansiella resurser. Det handlar
också om vilken form av livsstil, konsumtionsmönster och typ av nya
teknologier som den rika världen tillåter sig att leva med.
Idag lever två miljarder människor i konstant brist på rent vatten. Mer än en
halv miljard människor dör varje år på grund av sjukdomar relaterade till
miljöproblem, samtidigt som de tillgängliga naturresurserna minskar. Sedan
1950 har världens vattenförbrukning tredubblats. Vattentillgången per capita
är idag en tredjedel av vad den var 1970. Vattenbristen utgör en starkt
hämmande faktor på livsmedelsproduktion och ekonomisk utveckling och
hotar de naturliga ekosystemen.
Under RIO-konferensen 1992 aktualiserades frågan om en global vatten-
konvention. Sverige bör även fortsättningsvis driva på internationellt för att
idén med en global vattenkonvention blir verklighet.
Stor vikt ska läggas vid att hjälpa u-länder till hållbara lösningar för
dricksvatten-försörjning och sanitet, skapade utifrån de speciella förhållanden
som råder i de fattiga länderna.
Kvinnorna - en nyckelroll
Roten till fattigdom och umbäranden för 600 miljoner
kvinnor på landsbygden i u-länder ligger i de systematiska
brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Kvinnorna i
världen måste ges ett fullt människovärde. Sverige måste i
internationella fora, i bilaterala och multilatera kontakter etc
med all kraft verka för att allt bistånd och MR-arbete
influeras av målsättningen att stärka kvinnans ställning. Det
måste finnas en jämvikt mellan kvinnors, mäns och barns
roller och rättigheter oavsett ett lands sociala och andra
förhållanden.
Den största delen av världens fattiga är kvinnor. Den största andelen av
världens flyktingar är kvinnor. De liv man är minst rädd om i många av
världens länder är kvinnors.
Kvinnor arbetar i genomsnitt 25 % mer än männen och tjänar i genomsnitt
40 % mindre. De står för hälften av livsmedelsproduktionen i utvecklings-
länderna och svarar för 80 % av all matförsörjning i Afrika. De svarar för
huvuddelen av försörjningen av energi, huvudsakligen ved, och för försörj-
ningen av vatten.
Kristdemokraterna hälsar det nya biståndsmålet - jämställdhet mellan
kvinnor och män - med tillfredsställelse.
En sådan målsättning kan medverka till att kvinnor får sina rättigheter
tillgodosedda i både familj- och samhällsliv, får tillgång till inkomster och
karriär, utbildning och sjukvård samt verkligt inflytande på beslut, som berör
deras egen tillvaro. En utmärkt biståndsform för att förverkliga detta är det
framgångsrika projektet "Grameen Bank" i Bangladesh, vars affärsidé är att
ge kvinnor krediter som möjliggör investeringar i boskap och gröda. På detta
sätt har över 800 000 kvinnor i Bangladesh fått en egen ekonomisk plattform
som inneburit ökad självständighet, större kunskap, lägre befolkningstillväxt
m.m.
Skuldproblematiken
Skuldkrisen i de fattigaste länderna utgör ett mycket
allvarligt hinder för ländernas utveckling. Fortsatt
anpassning och ekonomiska reformer är avgörande för att
främja tillväxt och en bärkraftig ekonomisk utveckling i de
fattiga länderna. Den totala skuldbördan till väst utgör hela
13 000 miljarder. Fyra länder, Japan, USA, Tyskland och
Frankrike, svarar för nära två tredjedelar av fordringarna.
Strukturanpassningsprogram har utgjort och måste fortsätta
att utgöra ett grundläggande element för att befria de fattiga
länderna från skuldbördan.
1993 tog dåvarande biståndsministern Alf Svensson initiativ till att Sverige
tillsammans med den schweiziska regeringen arrangerade ett internationellt
skuldseminarium där framför allt den multilaterala skuldproblematiken
diskuterades, främst de fattiga ländernas skulder till Världsbanken.
Som ett resultat bl a av detta skuldseminarium har nu Världsbanken, efter
att under många år hårt ha motsatt sig skuldavskrivningar av egna fordringar,
nu inlett ett saneringsprogram som innebär att banken avskriver de 20
fattigaste ländernas skulder uppgående till mellan 40 och 50 miljarder
kronor.
Detta är givetvis mycket glädjande. Signaler från G 7-gruppen visar också
de på en större vidsynthet och förståelse för nödvändigheten att lyfta av
skuldbördan och på så sätt skapa reella möjligheter till ekonomisk tillväxt
och socialt välstånd för fattiga och skuldtyngda länder.
Kristdemokraterna menar att skuldlättnadsåtgärder av detta slag som direkt
frigör resurser för mottagarlandet och ökar investeringsviljan bland de rika
länderna på både kort och lång sikt bör prioriteras.
Effektiviteten i biståndet
För oss Kristdemokrater är utgångspunkten för internationellt
biståndsarbete, som tidigare nämnts, tesen om alla
människors unika och lika värde. Denna övertygelse är en
viktig utgångspunkt för den Kristdemokratiska synen på
regeringens förslag till biståndsnivå för de tre kommande
åren.
Det som händer i u-länderna angår oss. Biståndet bygger på en bred
förankring i det svenska samhället. Solidariteten med fattiga människor är
grunden för vårt bistånd. I förankringsarbetet gällande biståndet i det svenska
samhället har enskilda människor och enskilda organisationer en avgörande
betydelse. Glädjande nog är biståndsviljan hög i Sverige. Enligt en enkät
publicerad i februari i år anser ca 60 % av den svenska befolkningen att 1995
års biståndsnivå var lagom eller t o m för låg. Som opinionsbildare spelar
givetvis de enskilda organisationerna här en avgörande och viktig roll.
Självfallet grundas denna positiva syn på en stor tillit till att medlen når
fram och gör nytta. Effektiviteten i biståndet är således av fundamentalt
värde.
Under de borgerliga åren genomfördes en rad effektiviseringsåtgärder
med målsättningen att göra ett bra bistånd bättre.
Exempel på detta var bl a:
Sammanslagningen och integrationen av SIDA:s biståndsambassader och
UD:s ambassader. Det gav Sverige ett ansikte utåt samtidigt som olika
kompetenser hamnade under samma tak. Detta möjliggjorde i större
utsträckning än tidigare en effektivare samordning och ett bättre
samarbete.
En större satsning än tidigare gjordes på enskilda organisationer och
deras fattigdomsinriktade bistånd, både i form av additionella finansiella
resurser men också genom att involvera dessa organisationer i
beslutsprocesser där deras erfarenhet och kompetens kunde tas tillvara.
Framtagandet av genomarbetade långsiktiga strategier. Dessa strategier
utgjorde grunden för planeringen av insatser och volymbestämning till de
större mottagarländerna och utgick inte bara från dessa länders behov
utan också från deras förmåga att tillgodogöra sig biståndet. I detta arbete
deltog tillsammans med UD och biståndsmyndigheterna också enskilda
organisationer och svenska företag med erfarenhet av verksamhet i
aktuellt land.
Ett flexiblare bistånd som syftade till att komma bort ifrån de tidigare
tillämpade automatiska landramshöjningarna och framför allt de långa
avtalstiderna. Möjlighet skulle finnas att på ett flexibelt sätt under
pågående budgetår vid behov och vid särskilda händelser ha utrymme för
att allokera medel till andra mottagarländer eller regioner.
Bättre och effektivare analys- och utvärderingsprocesser av biståndet
genom bildandet av ett oberoende utvärderingsinstitut - SAU -
sekretariatet för analys och utveckling av det svenska utvecklings-
biståndet - fristående från SIDA och UD. Sekretariatet hade till uppgift
att på ett oberoende sätt granska det svenska biståndsarbetet både vad
gäller såväl små enskilda projekt som större insatser.
Resultatstyrt bistånd. Alla projekt utvärderades och följdes upp.
Fortlöpande revideringar infördes. Projekt som inte på ett tillfreds-
ställande sätt klarade uppsatta målsättningar lades ned.
Större koncentration av bistånd, färre länder, färre projekt, mer av
upprättandet av ett projektsekretariat inom UD med uppgift att
uppmärksamma och informera svenska företag om den stora marknad
som de multilaterala biståndsinstitutionerna utgör vad gäller inköp av
materiel och personella resurser.
Det är med stor tillfredsställelse som vi noterar att
regeringen, trots hot om återställande av ovan relaterade
effektiviseringsåtgärder införda under åren 1991-94 i stort,
nu fortsätter det påbörjade arbetet.
Tyvärr kan några undantag noteras.
1. Slopandet och den omedelbara nedläggningen efter regeringsskiftet 1994
av det oberoende utvärderingsinstitutet - SAU - riskerar att leda till minskad
tillit och förtroende för det svenska biståndets kvalitet. Att som nu, i
princip,
låta biståndsmyndigheten SIDA utvärdera sin egen verksamhet är förenat
med icke försumbara risker. Framför allt vad gäller förtroende för biståndet
och dess hantering som bör stå över alla misstankar om oegentligheter.
I en tid då statsministern vänder sig till justitiekanslern för att om möjligt
skärpa revisionen i den offentliga sektorn efter alla affärer ter det sig
orimligt
att en oberoende granskning, utvärdering och uppföljning av biståndet typ
SAU läggs ner. Kristdemokraterna kräver därför att en oberoende institution
liknande SAU, fristående från SIDA och UD, skapas med uppgift att granska
och utvärdera det svenska biståndet.
2. Vi beklagar också att regeringen återinfört fleråriga avtal (upp till 5 år)
med de största mottagarländerna. Detta har, vilket borde ha varit lätt att
förutse, medfört att stora reservationer, på totalt 3,5 mrd kronor, skapats
under de senaste åren. Istället för flexibilitet och möjlighet att överföra
delar
av landramarna till andra behövande länder och regioner från länder där
mottagningskapaciteten plötsligt visar sig vara begränsad är man nu låst i
långa kontraktsavtal. Anslag som kunnat komma till bättre nytta inom andra
biståndsområden.
Vi Kristdemokrater stödjer därför SIDA i deras krav på ökad flexibilitet
och en hantering som överensstämmer med den borgerliga regeringens syn på
flexibilitet.
3. Vad det gäller det under året bildade stor-SIDA förutsa vi redan under
den föregående allmänna motionstiden att det bistånd som då handlades av
BITS och Swedecorp skulle komma att tillmätas sekundär vikt och hamna i
skymundan.
Typiskt är därför att näringslivsbiståndet i olika avseenden får se stora
indragningar av resurser. Vi Kristdemokrater beklagar detta och vill samtidigt
peka på att denna typ av bistånd - att utveckla småföretagsamhet och
näringsliv i de fattiga länderna - måste tillhöra de mest prioriterade områdena
inom svensk biståndspolitik.
Biståndsnivån
Med målsättningen att bidra till att bekämpa fattigdomen i
världen beslutade Sveriges riksdag redan 1968, att 1 % av
BNP, senare ändrat till BNI, skulle avsättas för bistånd till
världens fattigaste länder. Syftet med knytningen till BNI
var att skapa en modell som var direkt och automatiskt
anpassad till Sveriges ekonomiska bärkraft, dvs när den
svenska ekonomin var i tillväxt tillfördes biståndet mer
resurser och vice versa.
Vid två tillfällen har det utbetalda biståndet nått över denna nivå. 1982 då
biståndet nådde 1,02 %, samt rekordåret 1992 då nivån blev hela 1,03 %.
Noterbart är, att Sverige vid båda dessa tillfällen leddes av icke-socialistiska
regeringar.
Nu är, trots vallöften och trots att behoven och nöden i världen ökat,
Socialdemokraterna tillsammans med Centerpartiet och Moderata samlings-
partiet på väg att förpassa enprocentsmålet till historieböckerna. Alltsedan
regeringsskiftet 1994 har biståndet varit utsatt för en anmärkningsvärd
urgröpning. Biståndet, i detta fall liktydigt med världens fattiga, har under de
två senaste åren drabbats av de största besparingarna i jämförelse med övriga
utgiftsområden i den statliga budgeten. Den totala neddragningen t om 1999
är 30 %.
Denna urgröpning inleddes 1995 genom att regeringen via kompletterings-
propositionen drog in 1 miljard kronor från den borgerliga budgeten avseende
budgetåret 1994/95. Därefter fortsatte Socialdemokraterna nedmonteringen
av biståndsnivån med 1996 års frysning av biståndsnivån. Nu presenterat
budgetförslag för 1997 innebär att biståndsramen sänks till det som
biståndsminister Pierre Schori tidigare kallade "skammens gräns" nämligen
0,7 % av BNI, en biståndsnivå, som FN i över tjugo år rekommenderat som
en lämplig lägsta nivå för i-länderna, att avsätta för biståndsändamål.
Dessutom kan konstateras att eftersom FN:s rekommendation är uttryckt i %
av BNP och Sverige knyter biståndsnivån till BNI förlorar biståndet
ytterligare ca 500 milj kr, dvs Sveriges biståndsnivå är under "skammens
gräns".
En annan negativ konsekvens är den signal till andra biståndsgivare som
denna sänkning ger. Risken är påtaglig att Sveriges beteende får efterföljare
i givarsamfundet vilket sammantaget leder till kraftigt minskade
resursöverföringar till de fattiga länderna. Denna tendens är redan idag
påvisbar. Världens totala biståndsnivå är den lägsta på 20 år.
Socialdemokraternas
vallöften 1994
Dessa stora, drastiska och för svensk biståndspolitik
fullständigt unika sänkningar rimmar synnerligen illa med
den Socialdemokratiska retoriken under valrörelsen 1994. Då
skulle biståndet "återupprättas". Socialdemokraterna
garanterade i sitt valmanifest att återgången till
enprocentsnivån skulle ske snabbare än vad den borgerliga
regeringen planerade. Bären varandras bördor blev ett
ständigt återkommande tema.
Väl på taburetterna efter valet var dessa vallöften glömda och förträngda.
Nu tycks realpolitiken vara en annan. Det är de absolut sämst ställda i världen
som får bära den tyngsta bördan.
Att som Socialdemokraterna nu föreslår minska resurserna till dem som
ingenting har - nedskärningen av biståndsanslaget utgör, som tidigare nämnts
Socialdemokraternas största sparbeting - finner vi Kristdemokrater djupt
orättfärdigt. Det är utmanande och kränkande, att ett parti som berömt sig av
att vara den internationella solidaritetens banerförare nu tvingar världens
fattiga att delta i saneringsarbetet av den svenska ekonomiska "krisen", en
"kris" som de fattiga inte bidragit till eller har någon del i.
Kristdemokraternas
budgetförslag
Socialdemokraternas och Centerpartiets beslut att
genomföra den största och mest omfattande sänkningen i den
svenska biståndshistorien och samtidigt, utan presentation av
någon konkret plan, utlova en återgång till enprocentsnivån,
saknar all trovärdighet.
Att som i vårens proposition dessutom presentera felaktiga sifferuppgifter
och diskutabla redovisningar av biståndssänkningens storlek, inger inte
förtroende. Övergivandet av biståndsramen som utgångspunkt för redovis-
ningen av biståndsvolymen och andel av BNI kan lätt upplevas som ett
"mörkande" av fakta.
Redan då kunde konstateras, att nedskärningen av biståndet i praktiken blir
större än vad regeringen påstod, när vårpropositionens svångremskur
presenterades. Kombinationen av felräkning och olika sätt att redovisa siffror
visade, att besparingen under de närmaste tre åren inte blir den som
presenterades i propositionen, 1,8 mrd kronor, utan dessvärre åtskilligt högre.
För att dölja de besparingar man redan effektuerat anger man i tabell 10 på
sidan 15 i propositionen att biståndsanslagen budgetåret 1994/95 var 12 360
mkr. Sanningen är den, att dåvarande biståndsminister Alf Svenssons budget
för aktuella budgetår, som också godkändes av riksdagen, uppgick till 13 360
mkr, vilket var en höjning med 400 mkr från föregående år.
Kristdemokraterna undviker den typen av trixande och redovisar i vårt
förslag en plan för en återgång till enprocentsnivån senast år 2001 eller
tidigare beroende på den ekonomiska utvecklingen.
På grund av knapphändiga och delvis osammanhängande anslags-
redovisningar och tabellpresentationer som saknar helhetsperspektiv och ett
konsekvent angivande av siffror för hela treårsperioden är det svårt att föreslå
långsiktiga konkreta detaljerade alternativ. Dessutom saknas, när det gäller
det bilaterala biståndet, en redovisning av reservationer land för land, vilket
försvårar möjligheten till relevanta bedömningar och förslag till andra
fördelningsmodeller.
Vi anger i brist på jämförelser och redovisat budgetunderlag därför i första
hand avvikelser gentemot regeringens budgetförslag enbart avseende nästa
budgetår 1997.
Totalvolymer anges dock t om 1999.
Tabell 1
Kristdemokraternas förslag avseende utgiftsområde 7 för
perioden 1997-99.
Som framgår av tabell 1 är Kristdemokraternas budgetförslag
avsevärt högre än regeringens. Additionellt till ovan angivna
belopp föreslår vi dessutom att delar av den reservation som
byggts upp - ca 3,5 mrd kronor - används enligt följande:
1997 1998 1999
500 milj kr 500 milj kr 1 000 milj kr
Vi förutsätter att denna stora reservation är av övergående
natur och försvinner när biståndet ges flexiblare
förutsättningar. Som framgår av nedanstående tabeller
prioriterar vi därför under den kommande treårsperioden i
viss utsträckning multilaterala biståndsorgan i avvaktan på
att reservationen avseende det bilaterala
utvecklingssamarbetet blir lägre.
Av tabell 1 framgår också den målsättning Kristdemokraterna har att
biståndet återigen senast år 2001 skall nå enprocentsnivån.
Tabell 2
Regeringens resp Kristdemokraternas förslag till
biståndsbudget för 1997.
Bilateralt bistånd
Regeringen
Kristdemokraterna
Afrika
1 540 000
1 784 500
Asien
885 000
1 000 000
Latinamerika
430 000
500 000
Särsk utveckl program
175 000
1 500 000
Krediter
390 000
448 000
Forskningsbistånd
400 000
420 000
Enskilda org.
820 000
1 000 000
Humanitärt bistånd
1 052 000
1 085 000
Ekonomiska reformer
200 000
300 000
Information
33 200
33 000
Summa
6 925 200
8 285 500
Multilateralt bistånd
FN-bistånd
1 630 500
2 127 500
Utvecklingsbanker
811 000
811 000
Övrigt multi
368 500
479 000
Summa
2 810 000
3 417 500
Förvaltningskostn
412 307
412 307
Övrigt
43 893
43 893
10 191 400
12 159 200
Avräkningar
Asylkostnader
765 000
765 000
EU-bistånd
707 000
707 000
Administrativa kostn
282 800
282 800
Totalt bistånd
11 946 200
13 914 000
Öst-biståndet
811 000
811 000
Vi Kristdemokrater finner det glädjande att regeringen trots
en kraftig minskning av anslaget till biståndssamarbete håller
en i stort sett oförändrad nivå när det gäller bidraget till
enskilda organisationer. Detta erkännande av dessa
organisationers arbete är uppmuntrande. Inte minst mot
bakgrund av att den borgerliga regeringens ökade stöd till de
enskilda organisationernas effektiva och välorganiserade
insatser åtföljdes av kommenterer från Socialdemokrater, då
i opposition, som kallade denna form av bistånd för
"plåsterbistånd" och utdelande av "presenter".
Vårt förslag till höjt anslag till de enskilda organisationerna grundar sig på
erfarenheten av att denna form av biståndssamarbete är den kanske mest
effektiva.
Mot bakgrunden av behoven runt om i vår värld föreslår vi också en
höjning av anslaget till humanitärt bistånd.
Vad gäller vikten av krediter till större biståndsprojekt har detta kommen-
terats tidigare i motionen liksom ekonomiska reformer.
Övriga kommentarer till fördelningen av det bilaterala och multilaterala
biståndet redovisas i samband med redovisningen av tabellerna 3, 4, 5 och
6.
Kristdemokraterna stödjer förslaget till anslagsnivå samt i stort regeringens
förslag till anslagets fördelning avseende samarbetet med Central- och
Östeuropa.
Med hänvisning till den undermåliga sociala situation som delar av
befolkningen, framför allt barn och ungdom, tvingas leva under i de baltiska
staterna samt i vissa delar av Ryssland bör finansiella resurser avsättas
direkt
inriktade på sociala hjälpprogram.
Dessa medel bör kanaliseras genom enskilda organisationer och ÖEK,
Hälso- och sjukvårdens Östeuropakommitté. När det gäller insatser särskilt
riktade till barn och ungdom bör samarbetet med FN:s barnfond, UNICEF,
intensifieras och utnyttjas i större omfattning än vad som sker idag.
Kristdemokraterna välkomnar också regeringens förslag till finansiellt stöd
i syfte att påskynda reformprocessen genom betalningsbalansstöd kopplat till
utlåning från internationella finansiella institutioner liksom föreslagna
exportgarantier.
Tabell 3
Regeringens resp Kristdemokraternas förslag till bidrag till
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1997.
Regeringen
Kristdemokraterna
UNDP
500 000
700 000
UNICEF
339 000
500 500
UNFPA
116 000
116 000
WFP
177 000
200 000
UNHCR
283 500
350 000
UNWRA
146 000
150 000
FN:s handelsrel verks.
5 000
15 000
Narkotikainsatser gm FN
40 000
40 000
UNAIDS
35 000
55 000
Summa
1 630 500
2 127 500
Kristdemokraterna föreslår höjda anslag till ovan markerade
FN-organ av följande skäl:
Genom att Kristdemokraterna föreslår ett högre biståndsanslag än
regeringen kan ytterligare medel tillskjutas de FN-organ som idag dels
behöver förstärkas och ytterligare effektiviseras, UNDP, WFP, UNAIDS och
FN:s handelsrelaterade verksamhet, dels de organ som är i behov av
finansiella resurser för att på ett effektivare sätt sköta sina åtaganden på
fältet,
UNICEF, UNHCR och UNWRA.
FN behövs men kan inte göra ett bra jobb om inte organisationen
effektiviseras utifrån de reformförslag som inte minst de nordiska länderna
sedan många år drivit. En del har förändrats men mycket återstår att göra.
Samtidigt är behoven och nöden påtagliga runt om i världen. Rwanda,
Burundi, Liberia, Sudan, Somalia, Mellanöstern samt det forna Jugoslavien är
områden som kräver stora insatser från FN:s sida.
Beträffande anslagen till de multilaterala utvecklingsbankerna skiljer sig
inte Kristdemokraternas förslag från regeringens.
Tabell 4
Regeringens resp. Kristdemokraternas förslag till anslag
avseende övrigt multilateralt samarbete 1997.
Budgetförslag
Regeringen
Kristdemokraterna
Miljöinsatser
130 000
180 000
Konfliktförebygg.
80 000
150 000
IPPF
60 000
50 000
WMU
20 000
20 000
Övrigt
78 500
79 000
Summa
368 500
479 000
Förändringar visavi regeringens förslag är markerade.
Två områden som vi Kristdemokrater vill prioritera, när det gäller övrigt
multilateralt biståndssamarbete är miljöinsatser och konfliktförebyggande
åtgärder. Vi är övertygade om att internationella kraftfulla insatser beslutade
inom dessa områden av internationella organisationer, som exempelvis FN,
har större möjligheter att lyckas än insatser enbart inriktade på bilaterala
aktiviteter. När det gäller miljöområdet är det synnerligen viktigt att GEF ges
och tar en huvudroll i ansvaret för de globala miljöfrågorna liksom FN
avseende det konfliktförebyggande arbetet.
En institution som kan få stor betydelse i det konfliktförebyggande arbetet
är den nyligen bildade Internationella krigsförbrytardomstolen, (The
International Criminal Court) i Haag. Kristdemokraterna föreslår att denna
domstol tilldelas medel från anslaget för konfliktförebyggande insatser
Tabell 5
Förslag till fördelning av delposten särskilda
utvecklingsprogram 1997.
Regeringen
Kristdemokraterna
Näringslivsutveckling
80 000
180 000
Demokrati och MR
235 000
400 000
Tekniskt samarbete
210 000
225 000
Internationella kurser
130 000
130 000
Särskilda miljöinsatser
205 000
250 000
Programutv.
210 000
210 000
Rekr. o utbildning av fältpersonal
105 000
105 000
Summa
1 175 000
1 500 000
Som tidigare har framhållits när det gäller multilaterala
insatser på miljöområdet och näringslivsutveckling är dessa
insatser väsentliga även i det bilaterala biståndssamarbetet.
Att bygga upp industrier och ett välfungerande näringsliv i våra mottagar-
länder får inte gå ut över den miljö vi är satta att förvalta. Båda dessa
anslagsposter är därför viktiga instrument, brukbara att använda i utformandet
av landstrategier till våra mottagarländer.
En anslagspost av fundamental betydelse är demokrati och mänskliga
rättigheter. I många av världens fattiga länder spirar demokratin som en skör
planta. Det är därför av stor vikt att Sverige som biståndsgivare stöttar och
bygger under denna process.
Tabell 6
Regeringens resp Kristdemokraternas förslag till planerade
landramar 1997
Afrika
Regeringen
Kristdemokraterna
Angola
140 000
180 000
Botswana
20 000
30 000
Eritrea
20 000
40 000
Etiopien
90 000
100 000
Guinea-Bissau
35 000
35 000
Kenya
65 000
65 000
Moçambique
245 000
254 000
Namibia
75 000
100 000
Sydafrika
230 000
300 000
Tanzania
180 000
180 000
Uganda
95 000
130 000
Zambia
110 000
110 000
Zimbabwe
110 000
110 000
Regionalt/övrigt
125 000
150 500
Summa
1 540 000
1 784 500
Asien
Bangladesh
120 000
140 000
Indien
300 000
320 000
Kambodja
80 000
100 000
Laos
90 000
90 000
Sri Lanka
40 000
50 000
Vietnam
70 000
70 000
Västbanken/Gaza
120 000
130 000
Regionalt/övrigt
65 000
100 000
Summa
1 000 000
885 000
Latinamerika
Nicaragua
100 000
80 000
Regionalt Centralamerika
270 000
240 000
Regionalt Sydamerika inkl.
Bolivia
130 000
110 000
Summa
500 000
430 000
De föreslagna höjningarna är markerade och avser de allra
fattigaste länderna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fastställande av en plan för återgång till enprocentsnivån senast år
2001 eller tidigare, beroende på den ekonomiska utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av reservationsanslagen vad gäller det multilaterala,
respektive det bilaterala utvecklingssamarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reservationsanslaget till Central- och Östeuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skuldlättnadsfrågor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad flexibilitet i biståndet och slopandet av femåriga
samarbetsavtal,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av småföretagarsamarbete och näringslivsinriktat bistånd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användandet av delar av tidigare uppkomna reservationer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enskilda organisationers arbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det humanitära biståndet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sociala hjälpprogram i de baltiska staterna samt i det ryska
närområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av reformer i FN-organisationen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöinsatser och konfliktförebyggande åtgärder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokrati och mänskliga rättigheter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtagandet av en internationell vattenkonvention,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skapandet av ett sekretariat med uppgift att granska och utvärdera
det svenska biståndet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilldelande av anslag för Internationella krigsförbrytardomstolen
(The International Criminal Court) i Haag,
17. att riksdagen med ändring av regeringens förslag för budgetåret 1997
anvisar anslagen under utgiftsområde 7 enligt följande uppställning.
Anslag
Regeringens
förslag
kd
A Internationellt utvecklings-
samarbete
9 779 093
+1 968 000
A1 Biståndsverksamhet
412 307
A2 Biståndsförvaltning
B1 Samarbete med Central- och
Östeuropa
795 800
B2 Avsättning för förlustrisker
vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
15 000