Biståndsbegreppets innehåll har förändrats under de sista
decennierna och påverkat den praktiska utformningen av
biståndsarbetet. Det svenska biståndsmålets ursprungliga
formulering och omfattning i dag ger en fingervisning om
detta. 1962 angav Sveriges regering i budgetpropositionen att
målet för biståndsgivningen var att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. Femton år senare var det överordnade målet
detsamma, men med tillägget, att biståndet också skulle bidra
till följande fyra biståndsmål: resurstillväxt, ekonomisk och
social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet
samt demokratisk samhällsutveckling. Tio år senare, 1988,
antogs ett femte biståndsmål: framsynt hushållning med
naturresurser och omsorg om miljön.
Under de här gångna åren hade Rachel Carsons bok "Tyst vår" utkommit i
svensk översättning, Georg Borgström med "Gränser för vår tillvaro" och
Hans Palmstiernas "Plundring, svält, förgiftning", böcker som då lästes av
många svenska politiker och vars budskap tyvärr i stort är aktuellt än i dag,
trots att de skrevs på 60-talet. Nu har vi medvetandet och kunskaperna, om
hur bekämpningsmedel kan ta död på liv som är nödvändigt för andra levande
varelser på jorden och att det gränslösa utnyttjandet av naturresurser slår hårt
mot den enskilde individens försörjningsmöjligheter. Det är varningsklockor
som måste ringa för oss när vi går in i bistånds- och utvecklingssamarbete
med våra samverkansländer.
1996 fick svenskt biståndsarbete sitt sjätte mål, jämställdhet mellan män
och kvinnor. En rad FN-konferenser de sista fem åren har tagit fram kvinnors
nyckelroll i allutveckling, deras rätt till utbildning, rätt att delta i
politiskt
beslutsfattande, att bestämma över sin reproduktiva hälsa, sin ekonomi och
sina livsvillkor över huvud taget. I alla uppmärksammas jämställdhets-
frågorna, de finns med i Riokonferensen 1992, i Agenda 21, de hade
huvudrollen i FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994, på FN:s sociala
toppmöte i Köpenhamn 1995 och på FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing i
Kina 1995. Hur väl FN:s arbete för jämställdheten fortfarande behövs, visar
Human Development Report från 1995, där man konstaterar att inget
samhälle har sådan jämställdhet mellan män och kvinnor att kvinnor har
samma möjligheter som männen i alla avseenden. De nordiska länderna har
enligt alla beräkningar kommit längst i fråga om jämställdhet. Här är vårt
ansvar återigen stort.
Internationell solidaritet -
utgångspunkter enligt
Miljöpartiet
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende
av varandra. I inledningen till Miljöpartiets biståndsprogram
står: Ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt.
Biståndspolitik med gröna förtecken handlar om
internationell solidaritet och samarbete och kan
sammanfattas i fem utgångspunkter;
- alla jordens människor ska kunna tillgodose sina grundläggande mänskliga
behov, såväl materiella som icke materiella,
-
- människors tillit till egna initiativ, egen förmåga och egna resurser ska på
alla nivåer och i alla länder vara drivkraften för samhällsutvecklingen,
-
- jordens länder måste ha möjlighet att styra sin utveckling på ett demokra-
tiskt sätt och utifrån sina egna behov, villkor och sociala förutsättningar,
-
- nuvarande obalans i människors tillgång till jordens resurser ska jämnas
ut, både inom och mellan länder,
-
- all utveckling måste utgå från jordens livsbetingelser och utformas så att
den är miljömässigt och socialt hållbar.
-
Men medlet för att nå målen är ett gemensamt ansvar, som
delas av såväl politiker, som internationella organ och
enskilda medborgare i världens olika länder.
Ansvar i biståndets
planering, utformning,
styrning
Planeringen utgår från behoven, och behoven känner den
lokala befolkningen bäst. Om det är en ny skola som behövs
bäst, en pump, kunskap om nya bättre jordbruksmetoder eller
kanske en väg till området, så att kontakter och
handelsutbyte kan komma i gång. Ett effektivt bistånd kan
inte vara styrt av givaren. Risken är då stor att biståndet blir
passiviserande för landet med förlamande biståndsberoende
som resultat. Det måste planeras i samarbete, för att
mottagaren skall känna den självtillit, engagemang och
trygghet, vilket är basen för ett lands självständiga
utveckling, ett lands oberoende. Målet är att biståndet så
småningom skall fasas ut. En viktig del i den långsiktiga
planeringen är att givarländer och olika organisationer
samordnar sitt bistånd, från början till slut. Många
industriländer har i dag ekonomiska svårigheter och måste
strama upp sin budget. Biståndsanslagen blir mindre, men
stora vinster kan fortfarande göras med effektiv styrning och
samordning, det kan lokala fältarbetare från såväl givar- som
mottagarsidan vittna om. Dubbelarbete och alltför lika
projekt i närheten av varandra skulle kunna undvikas, om
man i utvecklingssamarbetet kunde göra en gemensam
behovsanalys på det regionala och lokala planet, alla
inblandade aktörer emellan, såväl inhemska som utländska.
En grundläggande förutsättning för ett bra bistånd, som syftar till hållbar
utveckling, är att det aldrig får hota jordens naturliga system: luft, vatten,
växter och djur. Härav följer, att ett lands utveckling och ett lands ekono-
miska tillväxt inte alls behöver vara samma sak. En ekonomisk tillväxt som
får naturresurserna i ett land att krympa och resursbaser att utarmas.
Sophögar och avfallsberg som växer, ger en negativ tillväxt och kommande
generationer en dålig miljö och en osäker framtid.
Tyvärr har ofta en snabb ekonomisk tillväxt i industriländerna uppnåtts till
priset av en snabb miljöförstöring, som i sin tur kräver stora kostnader när
skadorna skall repareras och naturen återställas i ursprungligt skick. Det är
viktigt att landet som står för de ekonomiska medlen har långsiktiga politiska
perspektiv som leder till en miljömässigt hållbar utveckling. Det krävs stora
gemensamma ansträngningar för att återställa Östersjöregionen i ett drägligt
skick. Detta visar vad som väntar den som är inte är observant och håller den
s.k. marknaden under ansvarsfull politisk styrning. Ekonomiska styrmedel
måste användas så att oansvarigt hanterande av miljön straffar sig.
Biståndet som
säkerhetspolitiskt
instrument
Huvudmålet för svenskt bistånd är att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. Det största hotet mot mänsklig överlevnad är
inte längre av militärt slag. Det är i stället ett hot som har
med fattigdom att göra. Det är inte starka militära försvar
som skapar stabila länder, det åstadkommer man genom en
framgångsrik kamp mot fattigdom och sociala orättvisor och
mot problem som har med jordens överbefolkning att göra.
År 2000 beräknas jordens befolkning ha ökat till 6,25
miljarder människor, och 5 miljarder av dem kommer att
finnas i den s.k. tredje världen. Därmed är också hotet starkt
förbundet med överutnyttjande av naturresurser och med
förstöring och skador på miljö och natur. Världsbanken
menar t.ex. att brist på vatten kommer att utlösa de flesta
mellanstatliga konflikterna under 2000-talet. Fattigdomen,
brist på livsmedel och försörjningsmöjligheter skapar ett
samhällsklimat som är grogrund för vrede och uppror och i
förlängningen kan utvecklas till väpnad kamp.
Europas gröna partier har länge förespråkat ett nytt, annorlunda säkerhets-
begrepp som är bredare än det traditionella. Ett vidare säkerhetsbegrepp som
bygger på en helhetssyn är nödvändigt. Också aspekter av social, ekologisk,
religiös och kulturell natur måste innefattas i begreppet säkerhet. Men det
största hotet mot stabilitet och fred i världen är att klyftan mellan fattiga
och
rika ökar
- fattigdomen brer ut sig i de redan fattiga länderna,
-
- befolkningsantalet ökar samtidigt som naturresurserna krymper.
-
I dessa framtidsperspektiv får biståndet en ny och viktig
betydelse. Bistånd blir ett nytt konfliktförebyggande
säkerhetspolitiskt instrument, som får avgörande betydelse
för den globala stabiliteten och internationella
fredssträvanden. Detta borde också ge utslag i svensk
säkerhetspolitik och rent praktiskt i budgeten i minskade
kostnader för försvaret och ökade anslag till biståndet.
Öka biståndet
I budgeten sänks biståndsnivån till 0,7 % av BNI.
"Enprocentsmålet ligger fast och skall uppnås så snart de
statsfinansiella förutsättningarna föreligger," sägs det i
texten, men någon tidpunkt för när detta skall uppnås har
man inte vågat sätta som mål. Miljöpartiet menar att
målsättningen måste vara en stegvis höjning av biståndet
varje år för att åter uppnå enprocentsmålet, och vi föreslår en
höjning med 1,3 miljarder i år, 1,73 miljarder för 1998, och
2,2 miljarder 1999. Vi välkomnar regeringens miljard till
posten samarbete med Central- och Östeuropa, något som vi
redan föreslagit i föregående budget med tanke på samarbetet
för en ren Östersjö. Men i stället för att summan delas på fem
år föreslår vi tre år, vilket gör 130 miljoner extra påslag till
biståndet under alla tre åren.
Vi anser liksom i fjol att avräkningar för vissa asylkostnader inte borde få
tas ur biståndsbudgeten, eftersom detta har minskat och försvagat biståndet
ytterligare.
Utveckling eller tillväxt?
Det är något av en paradox att de primära hoten mot de
livsuppehållande systemen på jorden består av slösaktig
konsumtion och resursanvändning å ena sidan och fattigdom
och misär å den andra. Med stigande köpkraft stiger
mängden avfall och sopor långt bortom naturens förmåga att
ta hand om och absorbera avfallet. På motsvarande sätt leder
fattigdom hos allt större grupper till överutnyttjande av
naturresursbasen. Människorna utsätter skogar,
markområden och kustzonerna för allt större slitage i kampen
för att överleva. 20 % av världens befolkning förbrukar
80 % av världens resurser. Globalt sett utgör klyftan mellan
nord och syd den största kontrasten. T.ex. konsumerar ett
tyskt barn 20 ggr så mycket av jordens resurser som ett
afrikanskt. Den nuvarande utvecklingen är inte hållbar vare
sig i nord eller syd!
Vi måste inse att lösningen på problemen inte är mera tillväxt av
traditionellt slag. Att lita till spontana teknikförbättringar räcker inte. Vi
behöver en ny form av utveckling som sker inom naturens ramar i stället för
på bekostnad av dessa. Kvantitet måste ge plats för kvalitet. Framför allt är
det frågan om att mångdubbla effektiviteten i energi- och materialhante-
ringen. Om så sker skulle t.ex. fossilenergiinnehållet i varje BNP-procent
vara avsevärt lägre. Belastningen på biosfären skulle vara i motsvarande grad
lägre. För i- liksom u-länderna skulle stora vinster vara att hämta. Miljö-
skadorna skulle minska. För många u-länder skulle betalningsproblemen
lätta.
Det svenska biståndsmålet talar om att höja de fattiga folkens levnadsnivå,
och att den ekonomiska tillväxten ökar i ett utvecklingsland verkar ju
uppfylla en stor del av målet. Men ekonomisk tillväxt är inte ett mål, den kan
däremot vara ett medel för att uppnå en hållbar utveckling, om den bidrar till
en framsynt hushållning med naturresurser och prioriterar omsorgen om
miljön. När man talar om ett lands utveckling eller tillväxt, två begrepp som
inte alls behöver ha något samband, är det viktigt att seriöst ställa två
kritiska
frågor:
1. Hur ser fördelningen av de nya resurserna ut? Får alla invånare del av
kakan eller drabbar det nya välståndet bara en liten utvald skara av landets
befolkning?
2. Den andra frågan gäller tillväxtens kvalitet. Är det en bra eller dålig
kvalitet på tillväxten?
Om man som exempel på hur man kan bedöma tillväxtkvalitet tar följande
exempel är det lätt att förstå hur viktig just kvalitetsbedömningen är. Ett
lands
vattentäkter har förorenats på stora områden i en region och det blir stor brist
på användbart dricksvatten. Då stiger försäljningen av buteljerat käll- och
mineralvatten och därmed ökar också den ekonomiska tillväxten. Är detta en
positiv tillväxt om man ser i ett långt perspektiv? Knappast. Här måste det ju
ligga i landets intresse att åtgärda skadorna på vattenförsörjningen så snabbt
som möjligt, och därmed sjunker också försäljningen av buteljerat vatten.
EU och fattiga länder
Av Sveriges biståndspengar går 707 miljoner till EU. Enligt
Maastrichtavtalet skall EU:s bistånd vara ett komplement till
medlemsstaternas.
EU:s tre övergripande biståndsmål är
* att främja en varaktig ekonomisk och social utveckling i u-länderna,
speciellt i de mest missgynnade,
* att främja en harmonisk och successiv integration av u-länderna i
världsekonomin,
* att bekämpa fattigdomen i u-länderna,
Dessutom nämns demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheter. Vid miljö-, jämställdhet och befolkningsfrågor läggs
inte samma vikt som i det svenska biståndet.
I Sydafrika finns världens fattigaste länder. Många asiatiska ekonomier har
haft en snabb tillväxt och höjt inkomsterna per capita, samtidigt som
fattigdomen i Afrika söder om Sahara ökar och inkomsten per capita sjunker.
Ojämlikheten i världen vad gäller materiellt välstånd kommer att visa ännu
större chockerande skillnader redan i början på 2000-talet, än vad vi upplever
nu.
Sverige ger ett stort bistånd till de afrikanska länderna. EU får däremot
kritik från olika håll för sina nedskärningar i biståndet. Det omfördelas nu och
riktas till länderna i Medelhavsområdet, där stödet räknas upp med 108 %,
och Central- och Östeuropa, där man höjer med 41,5 %. Ministerrådet och
kommissionen har föreslagit en nedskärning av utvecklingsbiståndet med
13 % och det som går via enskilda organisationer med 27 %. Det här är
nedskärningar som går helt emot Miljöpartiets grundidé om att ansvaret för
tillståndet i världen är gemensamt. Vi har i biståndssammanhang krävt, att
sociala konsekvensbeskrivningar skall göras före ett utvecklingssamarbete.
Det är dags att kräva det när man bryter ett samarbete också.
Miljöpartiet anser att EU:s gemensamma bistånd är snårigt och svårt att
överblicka. Uppdelningen på olika biståndsprogram och generaldiktorat i
kommissionen, mängden arbetsgrupper och kommittéer tillsammans med
eftersläpande redovisning och bristande utvärdering har medverkat till att
EU-biståndet karaktäriseras av byråkratiska och långsamma beslutsprocesser.
Trots de åtgärder som gjorts i syfte att öka kontrollen och insynen i program
och projekt återstår mycket att göra, som utförlig, årlig information från EU
till givarländerna, av typ SIDA:s årsberättelse.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt att Sverige aktivt arbetar för att
öka
miljömedvetenheten och miljöaspekternas hantering i EU-biståndet. Sverige
måste försöka öka sitt inflytande på och påverka riktlinjer m.m. för EU-
biståndet i syfte att säkerställa stöd till hållbar utveckling.
Biståndet och miljön
Miljöpartiet har i sitt budgetförslag anslagit en miljard
kronor till miljöinsatser i utvecklingsländerna. Också
folkrörelser och enskilda organisationer, som har stor
erfarenhet av biståndsarbete, skall få del av dessa pengar till
miljöprojekt. Vi menar att miljöfrågorna i dag griper in i
samhällets olika verksamhetsfält på ett sätt som aldrig förr,
direkt och indirekt, och därmed får anslagspengar som
anvisas direkt till åtgärder med anknytning till miljöarbete
och miljöproblem genomslagsverkan i hela samhället. I
SIDAS:s program för hållbar utveckling 1996 nämns fem
ämnesområden och två metoder som särskilt skall betonas,
utvecklas och prioriteras de närmaste åren. Samtliga står
sedan länge på Miljöpartiets prioriteringslista. Vi har för i år
lagt till ytterligare en prioritering.
För att ta ansvar för u-världens miljöproblem måste man ifrågasätta
internationella ekonomiska maktförhållanden, vilket i i-ländernas regeringar
noggrant försöker undvikas. De ekonomiska maktförhållandena kommer
också in i hur priset för en bra miljö fördelas. I många i-länder har kostnader
för investeringar i miljöteknik bakats in i konsumenternas pris för
produkterna. De nya högre priserna drabbar naturligtvis också de u-länder
som importerar varor från nord. Själva har de sällan samma möjlighet att ta ut
kostnader för att förbättra miljön när de skall ta betalt för sina varor.
Priserna
bestäms av multinationella företag och om de blir för höga hotas
råvaruexporten av ersättningsprodukter. Det är den ojämlika ekonomiska
strukturen som gör deras miljöfrågor globala även om effekterna oftast bara
drabbar lokalbefolkningen.
Vatten
SIDA talar om att "nyttjandet av vatten måste planeras
utifrån tillgången och inte som hittills från
konsumtionssynpunkt". Vi menar att vatten är vårt viktigaste
livsmedel och att det därmed har en större dignitet än övriga
naturresurser. Vatten är en sårbar resurs, oumbärligt för allt
liv på jorden. Dricksvatten är i många delar av världen en
bristvara. En enkel pump kan vara till otrolig hjälp för ett
områdes dricksvattenförsörjning. Smutsigt vatten måste
renas för att bli drickbart. Vatten finns med i alla mänskliga
aktiviteter, direkt eller indirekt, vare sig vi befinner oss på
den globala nivån eller nere på gräsrotsnivå hos den enskilde
medborgaren. Som konsumenter i den västerländska
livsstilen har vi, för att ta ett gräsrotsexempel, fått
utvecklingsländerna att tro, att en god hygienisk standard
nödvändigtvis innefattar vattentoaletter. Med tanke på
vattensituationen på jorden är det nu snarare vår skyldighet
att förmedla andra idéer och tekniska lösningar, både här
hemma och internationellt. Förr än vi anar kan vi av
miljöskäl tvingas till systemskifte.
I och med att jordens befolkning växer, ökar inflyttningen till stora
stadsområden i samma takt. Också här kommer vattenfrågan in som ett av de
största problemen. Vattenförsörjning och avlopp och avfallshantering måste
fungera. Dåliga sanitära förhållanden resulterar i svåra hälsoproblem och
epidemier. Fattiga människor bor i slumområden, där miljön ofta är direkt
hälsovådlig.
Miljöpartiet anser att svenskt bistånd aktivt måste bidra till att tillgängliga,
knappa vattenresurser utnyttjas på bästa möjliga sätt, genom att förbättra
försörjningsläget av tjänligt vatten och näringsriktig mat genom att främja:
- ett integrerat synsätt som omfattar såväl mark- som vattenvård;
-
- kapacitetsuppbyggnad, information och ökat medvetande;
-
- decentraliserat beslutsfattande;
-
- tillvarata kvinnornas roll i hushållningen av vattenresurserna;
-
- behandla vatten som en ekonomisk resurs vars värde omfattar
miljökostnader och alternativanvändning.
-
Småskaligt ekologiskt
jordbruk
Miljöpartiet anser att Sverige bör ge fortsatt hög prioritet åt
utvecklandet av u-ländernas jordbruk, med tonvikt på det
småskaliga jordbruket. Detta innebär fortsatt verksamhet
inom området jordbruk och landsbyggnadsutveckling, med
det uttalade syftet att bidra till ett långsiktigt, hållbart
nyttjande av mark- och vattenresurser. Andra viktiga
aspekter är vattentillgång och vattenförsörjning i torra och
halvtorra områden, utvecklandet av kreditsystem för
insatsvaror inom jordbruket för småbönderna, kvinnornas
roll och möjligheter, institutionella frågor som brukningsrätt
till marken och rätten till vatten och andra resurser samt
husdjurens betydelse för kretslopp och småböndernas
hushållsekonomi. Vi anser att riktlinjer till ett hållbart
jordbruk snarast bör tas fram.
Agenda 21, handlingsprogrammet för miljö och hållbar utveckling, har ett
kapitel om globalt stöd till kvinnor. Kvinnor i utvecklingsländer har ofta
ensamma ansvaret för familjens försörjning och det jordbruk man lever av,
som sköts utan tillsatser av de kemikalier västvärlden använder. Men
näringsrik jord är en ändlig resurs, om den inte sköts på rätt sätt. Med
utbildning i alternativa jordbruksmetoder, som baseras på regelbunden
växtföljd undgår man att u-länderna leds in i ett beroende av konstgödsel och
bekämpningsmedel. Undervisning i småskalig teknik för vattensnåla
bevattningssystem är ett nödvändigt komplement till jordbruksstödet. Ett stöd
på gräsrotsnivå till kvinnor som arbetar med småskaligt miljövänligt jordbruk
är ett stöd till bevarandet av jordens ekosystem.
Jordbruk är ofta kombinerat med betesmarker och skog. Överbefolkning
och livsmedelsbrist gör att mark och skogar överutnyttjas och utsätts för ett
stort slitage. En hård skogsavverkning lämnar efter sig områden som inte kan
återplanteras. Undervisning i miljöskonande skogsavverkningsmetoder och
markvård och metoder för föryngring och nyplantering har länge funnits i
svenskt bistånd. Kunskaper om hur viktig den biologiska mångfalden är för
att upprätthålla ekosystemen måste tydligt integreras i kunskapsutbudet.
Hav och sjöar
Östersjön har gett oss erfarenhet Vi vet hur övergödning från
jordbruket drabbar den marina miljön, att avlopp från städer
och industrier måste renas. Vi vet att döda havsområden
hotar fiskebeståndet och yngelproduktionen, och att regler,
kvoter och överenskommelser länder emellan måste till, om
utfiskning hotar. Olagliga oljeutsläpp från båtar och
oljekatastrofer är ytterligare en belastning för den marina
miljön. Agenda 21 anger, att mer än 2/3 av jordens
befolkning bor i kustområdena och får sin mat från havet.
Bistånd till skydd för marin miljö och kustnära områden är
en relativt ny angelägenhet, jordbruk och skogsbruk har
sedan gammalt varit med i biståndsprogrammen.
Miljöpartiet anser att svenskt bistånd bör ge hög prioritet åt insatser för att
utveckla effektiva system för det hållbara nyttjandet av naturresurser och
skyddet av den marina miljön i u-ländernas kustområden.
Förnyelsebar energi
Från Stockholm Environment Institute kommer följande
varnande siffror om världens energibehov och förbrukning: i
mitten på 2000-talet är jordens energiförbrukning 2,5 gånger
större än i dag. Den största ökningen sker i
utvecklingsländerna. Kina ökar sin förbrukning 6 gånger
mer, medan Afrika, Mellanöstern och södra Asien använder
5 gånger mer.
Förbrukningen av kol och olja blir 3 gånger större räknat på hela världen.
Resultatet av detta är skrämmande. Utsläppen av koldioxid blir nästan 3
gånger större, försurningen ökar, liksom övergödningen, och luftföroreningar
i storstäder och stora industriområden gör luften direkt hälsofarlig. Stora
biståndssatsningar måste göras på alternativa energier, sol, vind, biomassa.
Vattenkraft är miljövänlig förnyelsebar energi, men i småskalig form, och
inte i den storskaliga form som hittills prioriterats, och som resulterat i både
sociala problem och stora miljöskador. Man måste i allt utvecklings-
samarbete, såväl vid start som avslutning, kräva långtgående sociala och
miljömässiga konsekvensanalyser.
SIDA har tagit fram en ny policy för miljöanpassat miljöbistånd.
"Förnyelsebara energikällor (inklusive energi från sol, vind och biomassa)
prioriteras framför ej förnyelsebara vid val av energikällor", står det bl.a. i
texten. Om den befintliga lokala energikällan är ej förnyelsebar, kol eller
olja,
har man kanske inte något fritt val. Miljöpartiet föreslår i stället, att SIDA
beslutar att helt utesluta stöd till ej förnyelsebara energikällor inom sin
biståndsverksamhet och sitt utvecklingssamarbete.
Miljöpartiet anser att energibiståndet bör inriktas mot åtgärder för
hushållning med energi och förnybara lösningar.
Miljökunskap
Vad som är viktigt med tanke på erfarenheter från vårt eget
land är att miljöundervisning finns som ämne på
lärarhögskolor, handelsskolor, vårdskolor, militära
utbildningsenheter, polisskolor m.m. och att det inte är ett
frivilligt ämne, utan ett ämne med
kunskapsredovisningsplikt, ett examensämne. Speciellt stöd
ges till SIDA:s arbete med lokal produktion av
undervisningsmaterial, som är en bristvara i många
utvecklingsländer. Det tar alltid tid innan miljöskador och
anledningar till miljöförstörelse blir synliga. Med ökad
kunskap ges ökad möjlighet till att förebygga
miljöförstörelse. När åtgärder krävs för att ta itu med
miljöproblemen är det nödvändigt att den vanlige
medborgaren är motiverad och förstår. Den processen
behöver tid. Åtgärder för reparera och återställa miljön eller
tackla nya miljöproblem är som alltid både obekväma och
kostsamma. Sveriges miljöskuld ökar konstant.
Miljöräkenskaper borde ingå i alla länders budget och i
OECD:s ekonomiska analyser.
Näringslivsutveckling
Också näringslivsutveckling och handel måste som
målsättning ha en miljömässigt hållbar utveckling. Att SIDA
är konsekvent och "lever som man lär" också när det gäller
miljöhänsyn i upphandlingen är givetvis en förutsättning för
att samarbetspartnern skall få den rätta motivationen för
miljöhänsyn i utvecklingsarbetet. En solidarisk handel tar
hänsyn till människa och miljö. Det gäller såväl tillgången på
naturresurser och sättet att ta fram råvaror och produktion av
varor som sociala aspekter. Man måste ta hänsyn till
arbetstagarens ålder, arbetstidens omfattning och
arbetsmiljön. Familjejordbruket som får ett överskott i sin
produktion, hantverkarna vars marknad i närområdet är
mättad och som behöver stöd för att få igång en
affärsverksamhet. Utbildning i den resurssnåla småskaliga
teknik man använder sig av lokalt kan vara nödvändig. Här
behövs ett småskaligt bistånd, som ger stor utdelning i
förhållande till insatsen. Intressant i sammanhanget är också
den s.k. rättvisemärkningen, som företag kan ansluta sig till.
Den är frivillig och går ut på att den småskalige producenten och
underleverantören garanteras en jämn och säker inkomst för sina produkter.
De nuvarande mönstren för världshandel är huvudorsaken till underutveck-
ling i vissa producentländer. För överlevnad och utveckling är de flesta
utvecklingsländer beroende av export av råvaror. Samtidigt som priserna på
deras råvaror sjunker, höjs priserna på de varor de måste importera från
industriländerna. U-ländernas export ger dem i dag ca 19 ggr mer utländsk
valuta än biståndet. Det är därför av avgörande betydelse att i bistånds-
politiken påverka handelsavtal och näringslivsutveckling, globalt och
nationellt, för att minska beroendet av råvaror och stärka u-ländernas
självtillit.
Många av de fattigaste länderna har stora skulder. En stor del av export-
inkomsterna och även biståndspengar går till att betala räntor och
amorteringar. De kan nu få pengar till skuldsanering från en skuldfond i
Världsbanken, men hjälpen är villkorad med en nedbantning av landets
utgifter, och åtstramningarna slår hårt mot de redan fattiga. Därför anser vi
det viktigt att de rika länderna avskriver skulderna för de fattiga länderna.
Sverige bör verka för detta i FN och andra fora.
Kvinnostöd
Kvinnorna spelar en mycket stor roll i u-ländernas
försörjning. De bär ofta den största bördan - de brukar
jorden, de har omsorg om barn, gamla, sjuka och
handikappade. Erfarenheten visar att bistånd till kvinnor i
högre utsträckning ofta gynnar hela familjen än bistånd
främst riktat mot män. I avsnittet om ekologiskt småskaligt
jordbruk nämnde vi att stöd till kvinnor i detta sammanhang
är ett stöd för bevarandet av jordens ekosystem. Kvinnans
betydelse för en miljömässigt och socialt hållbar utveckling i
samhället är stor och grundläggande. Kvinnors inflytande
över ekonomiska och politiska beslut är däremot vanligtvis
mycket litet. Inte sällan saknar de laglig rätt att äga och ärva
egendom, låna pengar till företagsverksamhet, rätt att rösta
osv. Mycket kan göras för att förbättra kvinnors villkor i
dessa avseenden. Det är en av biståndets viktigaste uppgifter
att på alla sätt stödja och stärka kvinnan, att aktivt uppmuntra
familjen att också låta döttrarna få gå i skolan, att starta
hälsocentraler, som är en stor hjälp för både barn och
kvinnor, att stödja kvinnors arbete inom jordbruket och att ge
kvinnor möjlighet att ha ett arbete och att själva förfoga över
sina inkomster.
I många länder har enstaka kvinnor lyckats få en politisk position i
samhället. De är ofta en liten grupp, som har svårigheter att hävda sig i den
mansdominerade politiska församlingen. Det är därför angeläget med
kvinnliga parlamentariska nätverk, både internationellt och bilateralt. På
samma sätt är det angeläget med kontakter och erfarenheter mellan kvinnor i
folkrörelserna (NGO). Internationella, liksom nationella, kontakter har ett
stort värde för att stimulera kvinnor i ansvarstagande ställning. För att öka
det
internationella jämställdhetsarbetet bör stöd kunna utgå till kvinnligt
nätverksarbete.
FN
Sverige tillhör de länder, som konstant stöder FN, såväl
politiskt som ekonomiskt. FN är i dag inne i ett förändrings-
och reformeringsarbete, och har samtidigt ekonomiska
svårigheter, eftersom alla länder inte ställer upp med bidrag.
Det har diskuterats, om inte samtliga bidrag till FN borde
vara obligatoriska, beräknade efter ländernas ekonomiska
bärkraft och inte, som nu, till en del frivilliga. Miljöpartiet
har länge drivit kravet att internationella valutatransaktioner
skulle avgiftsbeläggas och FN få inkomster av den avgiften.
Det skulle göra FN starkare, då FN inte längre vore beroende
av medlemsländernas bidrag. FN:s verksamhet drabbas också
av nerdragningarna i det svenska biståndet. Miljöpartiet
anser att FN:s arbete måste få ökat stöd. Vi har därför gjort
följande höjningar i budgeten:
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
50 miljoner
IPPF
25 miljoner
UNDP
50 miljoner
UNICEF
50 miljoner
UNFPA
25 miljoner
UNEP
50 miljoner
Bistånd genom folkrörelser och organisa-
tioner
50 miljoner
Fördelning på anslagsområden
Miljöpartiet föreslår följande fördelning av anslag inom
utgiftsområde 7.
Förslag till anslag 1997 och beräkningar 1998 och 1999, milj. kr.
7
Internationellt
bistånd
Regeringen
Miljöpartiet
Förslag
Beräknat
Beräknat
Avvikelse från regeringen
B1
Samarbete med Central- och
Östeuropa
796
796
0
130
130
130
B2
Avsättning för förlustrisker vad
Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
15
15
0
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell solidaritet - utgångspunkter enligt Miljöpartiet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samordning och behovsanalyser görs för att undvika
dubbelarbete och alltför lika projekt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet som säkerhetspolitiskt instrument,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat bistånd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under rubriken Utveckling eller tillväxt?,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste aktivt arbeta för att öka miljömedvetenheten och
miljöaspekternas hantering i EU-biståndet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU årligen lämnar utförlig information till givarländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i ännu högre grad än hittills måste försöka öka sitt
inflytande på och påverka riktlinjer m.m. för EU-biståndet i syfte att
säkerställa stöd till hållbar utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet och miljön,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av vatten.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av småskaligt ekologiskt jordbruk,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av hav och sjöar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av förnyelsebar energi,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av miljökunskap,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om näringslivsutveckling,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i FN och andra fora verka för att de rika länderna avskriver
skulderna för de fattiga länderna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till kvinnor,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfördelning av medel till FN,
19. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt vad i motionen anförts,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 7
Internationellt bistånd för åren 1998 och 1999.
Stockholm den 5 oktober 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Kia Andreasson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Peter Eriksson (mp)
Eva Goës (mp)
Gunnar Goude (mp)
Barbro Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Roy Ottosson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)