Sveriges biståndsmål
Biståndsbegreppets innehåll har förändrats under de sista decennierna och påverkat den praktiska utformningen av biståndsarbetet. Det svenska biståndsmålets ursprungliga formulering och omfattning i dag ger en fingervisning om detta. 1962 angav Sveriges regering i budgetpropositionen att målet för biståndsgivningen var att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Femton år senare var det överordnade målet detsamma, men med tillägget, att biståndet också skulle bidra till följande fyra biståndsmål: resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet samt demokratisk samhällsutveckling. Tio år senare, 1988, antogs ett femte biståndsmål: framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön.
Under de här gångna åren hade Rachel Carsons bok "Tyst vår" utkommit i svensk översättning, Georg Borgström med "Gränser för vår tillvaro" och Hans Palmstiernas "Plundring, svält, förgiftning", böcker som då lästes av många svenska politiker och vars budskap tyvärr i stort är aktuellt än i dag, trots att de skrevs på 60-talet. Nu har vi medvetandet och kunskaperna, om hur bekämpningsmedel kan ta död på liv som är nödvändigt för andra levande varelser på jorden och att det gränslösa utnyttjandet av naturresurser slår hårt mot den enskilde individens försörjningsmöjligheter. Det är varningsklockor som måste ringa för oss när vi går in i bistånds- och utvecklingssamarbete med våra samverkansländer.
1996 fick svenskt biståndsarbete sitt sjätte mål, jämställdhet mellan män och kvinnor. En rad FN-konferenser de sista fem åren har tagit fram kvinnors nyckelroll i allutveckling, deras rätt till utbildning, rätt att delta i politiskt beslutsfattande, att bestämma över sin reproduktiva hälsa, sin ekonomi och sina livsvillkor över huvud taget. I alla uppmärksammas jämställdhets- frågorna, de finns med i Riokonferensen 1992, i Agenda 21, de hade huvudrollen i FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994, på FN:s sociala toppmöte i Köpenhamn 1995 och på FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing i Kina 1995. Hur väl FN:s arbete för jämställdheten fortfarande behövs, visar Human Development Report från 1995, där man konstaterar att inget samhälle har sådan jämställdhet mellan män och kvinnor att kvinnor har samma möjligheter som männen i alla avseenden. De nordiska länderna har enligt alla beräkningar kommit längst i fråga om jämställdhet. Här är vårt ansvar återigen stort.
Internationell solidaritet - utgångspunkter enligt Miljöpartiet
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av varandra. I inledningen till Miljöpartiets biståndsprogram står: Ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt. Biståndspolitik med gröna förtecken handlar om internationell solidaritet och samarbete och kan sammanfattas i fem utgångspunkter;
- alla jordens människor ska kunna tillgodose sina grundläggande mänskliga behov, såväl materiella som icke materiella, - - människors tillit till egna initiativ, egen förmåga och egna resurser ska på alla nivåer och i alla länder vara drivkraften för samhällsutvecklingen, - - jordens länder måste ha möjlighet att styra sin utveckling på ett demokra- tiskt sätt och utifrån sina egna behov, villkor och sociala förutsättningar, - - nuvarande obalans i människors tillgång till jordens resurser ska jämnas ut, både inom och mellan länder, - - all utveckling måste utgå från jordens livsbetingelser och utformas så att den är miljömässigt och socialt hållbar. - Men medlet för att nå målen är ett gemensamt ansvar, som delas av såväl politiker, som internationella organ och enskilda medborgare i världens olika länder.
Ansvar i biståndets planering, utformning, styrning
Planeringen utgår från behoven, och behoven känner den lokala befolkningen bäst. Om det är en ny skola som behövs bäst, en pump, kunskap om nya bättre jordbruksmetoder eller kanske en väg till området, så att kontakter och handelsutbyte kan komma i gång. Ett effektivt bistånd kan inte vara styrt av givaren. Risken är då stor att biståndet blir passiviserande för landet med förlamande biståndsberoende som resultat. Det måste planeras i samarbete, för att mottagaren skall känna den självtillit, engagemang och trygghet, vilket är basen för ett lands självständiga utveckling, ett lands oberoende. Målet är att biståndet så småningom skall fasas ut. En viktig del i den långsiktiga planeringen är att givarländer och olika organisationer samordnar sitt bistånd, från början till slut. Många industriländer har i dag ekonomiska svårigheter och måste strama upp sin budget. Biståndsanslagen blir mindre, men stora vinster kan fortfarande göras med effektiv styrning och samordning, det kan lokala fältarbetare från såväl givar- som mottagarsidan vittna om. Dubbelarbete och alltför lika projekt i närheten av varandra skulle kunna undvikas, om man i utvecklingssamarbetet kunde göra en gemensam behovsanalys på det regionala och lokala planet, alla inblandade aktörer emellan, såväl inhemska som utländska.
En grundläggande förutsättning för ett bra bistånd, som syftar till hållbar utveckling, är att det aldrig får hota jordens naturliga system: luft, vatten, växter och djur. Härav följer, att ett lands utveckling och ett lands ekono- miska tillväxt inte alls behöver vara samma sak. En ekonomisk tillväxt som får naturresurserna i ett land att krympa och resursbaser att utarmas. Sophögar och avfallsberg som växer, ger en negativ tillväxt och kommande generationer en dålig miljö och en osäker framtid.
Tyvärr har ofta en snabb ekonomisk tillväxt i industriländerna uppnåtts till priset av en snabb miljöförstöring, som i sin tur kräver stora kostnader när skadorna skall repareras och naturen återställas i ursprungligt skick. Det är viktigt att landet som står för de ekonomiska medlen har långsiktiga politiska perspektiv som leder till en miljömässigt hållbar utveckling. Det krävs stora gemensamma ansträngningar för att återställa Östersjöregionen i ett drägligt skick. Detta visar vad som väntar den som är inte är observant och håller den s.k. marknaden under ansvarsfull politisk styrning. Ekonomiska styrmedel måste användas så att oansvarigt hanterande av miljön straffar sig.
Biståndet som säkerhetspolitiskt instrument
Huvudmålet för svenskt bistånd är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Det största hotet mot mänsklig överlevnad är inte längre av militärt slag. Det är i stället ett hot som har med fattigdom att göra. Det är inte starka militära försvar som skapar stabila länder, det åstadkommer man genom en framgångsrik kamp mot fattigdom och sociala orättvisor och mot problem som har med jordens överbefolkning att göra. År 2000 beräknas jordens befolkning ha ökat till 6,25 miljarder människor, och 5 miljarder av dem kommer att finnas i den s.k. tredje världen. Därmed är också hotet starkt förbundet med överutnyttjande av naturresurser och med förstöring och skador på miljö och natur. Världsbanken menar t.ex. att brist på vatten kommer att utlösa de flesta mellanstatliga konflikterna under 2000-talet. Fattigdomen, brist på livsmedel och försörjningsmöjligheter skapar ett samhällsklimat som är grogrund för vrede och uppror och i förlängningen kan utvecklas till väpnad kamp.
Europas gröna partier har länge förespråkat ett nytt, annorlunda säkerhets- begrepp som är bredare än det traditionella. Ett vidare säkerhetsbegrepp som bygger på en helhetssyn är nödvändigt. Också aspekter av social, ekologisk, religiös och kulturell natur måste innefattas i begreppet säkerhet. Men det största hotet mot stabilitet och fred i världen är att klyftan mellan fattiga och rika ökar
- fattigdomen brer ut sig i de redan fattiga länderna, - - befolkningsantalet ökar samtidigt som naturresurserna krymper. - I dessa framtidsperspektiv får biståndet en ny och viktig betydelse. Bistånd blir ett nytt konfliktförebyggande säkerhetspolitiskt instrument, som får avgörande betydelse för den globala stabiliteten och internationella fredssträvanden. Detta borde också ge utslag i svensk säkerhetspolitik och rent praktiskt i budgeten i minskade kostnader för försvaret och ökade anslag till biståndet.
Öka biståndet
I budgeten sänks biståndsnivån till 0,7 % av BNI. "Enprocentsmålet ligger fast och skall uppnås så snart de statsfinansiella förutsättningarna föreligger," sägs det i texten, men någon tidpunkt för när detta skall uppnås har man inte vågat sätta som mål. Miljöpartiet menar att målsättningen måste vara en stegvis höjning av biståndet varje år för att åter uppnå enprocentsmålet, och vi föreslår en höjning med 1,3 miljarder i år, 1,73 miljarder för 1998, och 2,2 miljarder 1999. Vi välkomnar regeringens miljard till posten samarbete med Central- och Östeuropa, något som vi redan föreslagit i föregående budget med tanke på samarbetet för en ren Östersjö. Men i stället för att summan delas på fem år föreslår vi tre år, vilket gör 130 miljoner extra påslag till biståndet under alla tre åren.
Vi anser liksom i fjol att avräkningar för vissa asylkostnader inte borde få tas ur biståndsbudgeten, eftersom detta har minskat och försvagat biståndet ytterligare.
Utveckling eller tillväxt?
Det är något av en paradox att de primära hoten mot de livsuppehållande systemen på jorden består av slösaktig konsumtion och resursanvändning å ena sidan och fattigdom och misär å den andra. Med stigande köpkraft stiger mängden avfall och sopor långt bortom naturens förmåga att ta hand om och absorbera avfallet. På motsvarande sätt leder fattigdom hos allt större grupper till överutnyttjande av naturresursbasen. Människorna utsätter skogar, markområden och kustzonerna för allt större slitage i kampen för att överleva. 20 % av världens befolkning förbrukar 80 % av världens resurser. Globalt sett utgör klyftan mellan nord och syd den största kontrasten. T.ex. konsumerar ett tyskt barn 20 ggr så mycket av jordens resurser som ett afrikanskt. Den nuvarande utvecklingen är inte hållbar vare sig i nord eller syd!
Vi måste inse att lösningen på problemen inte är mera tillväxt av traditionellt slag. Att lita till spontana teknikförbättringar räcker inte. Vi behöver en ny form av utveckling som sker inom naturens ramar i stället för på bekostnad av dessa. Kvantitet måste ge plats för kvalitet. Framför allt är det frågan om att mångdubbla effektiviteten i energi- och materialhante- ringen. Om så sker skulle t.ex. fossilenergiinnehållet i varje BNP-procent vara avsevärt lägre. Belastningen på biosfären skulle vara i motsvarande grad lägre. För i- liksom u-länderna skulle stora vinster vara att hämta. Miljö- skadorna skulle minska. För många u-länder skulle betalningsproblemen lätta.
Det svenska biståndsmålet talar om att höja de fattiga folkens levnadsnivå, och att den ekonomiska tillväxten ökar i ett utvecklingsland verkar ju uppfylla en stor del av målet. Men ekonomisk tillväxt är inte ett mål, den kan däremot vara ett medel för att uppnå en hållbar utveckling, om den bidrar till en framsynt hushållning med naturresurser och prioriterar omsorgen om miljön. När man talar om ett lands utveckling eller tillväxt, två begrepp som inte alls behöver ha något samband, är det viktigt att seriöst ställa två kritiska frågor:
1. Hur ser fördelningen av de nya resurserna ut? Får alla invånare del av kakan eller drabbar det nya välståndet bara en liten utvald skara av landets befolkning?
2. Den andra frågan gäller tillväxtens kvalitet. Är det en bra eller dålig
kvalitet på tillväxten?
Om man som exempel på hur man kan bedöma tillväxtkvalitet tar följande exempel är det lätt att förstå hur viktig just kvalitetsbedömningen är. Ett lands vattentäkter har förorenats på stora områden i en region och det blir stor brist på användbart dricksvatten. Då stiger försäljningen av buteljerat käll- och mineralvatten och därmed ökar också den ekonomiska tillväxten. Är detta en positiv tillväxt om man ser i ett långt perspektiv? Knappast. Här måste det ju ligga i landets intresse att åtgärda skadorna på vattenförsörjningen så snabbt som möjligt, och därmed sjunker också försäljningen av buteljerat vatten.
EU och fattiga länder
Av Sveriges biståndspengar går 707 miljoner till EU. Enligt Maastrichtavtalet skall EU:s bistånd vara ett komplement till medlemsstaternas.
EU:s tre övergripande biståndsmål är
* att främja en varaktig ekonomisk och social utveckling i u-länderna, speciellt i de mest missgynnade,
* att främja en harmonisk och successiv integration av u-länderna i världsekonomin,
* att bekämpa fattigdomen i u-länderna,
Dessutom nämns demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter. Vid miljö-, jämställdhet och befolkningsfrågor läggs inte samma vikt som i det svenska biståndet.
I Sydafrika finns världens fattigaste länder. Många asiatiska ekonomier har haft en snabb tillväxt och höjt inkomsterna per capita, samtidigt som fattigdomen i Afrika söder om Sahara ökar och inkomsten per capita sjunker. Ojämlikheten i världen vad gäller materiellt välstånd kommer att visa ännu större chockerande skillnader redan i början på 2000-talet, än vad vi upplever nu.
Sverige ger ett stort bistånd till de afrikanska länderna. EU får däremot kritik från olika håll för sina nedskärningar i biståndet. Det omfördelas nu och riktas till länderna i Medelhavsområdet, där stödet räknas upp med 108 %, och Central- och Östeuropa, där man höjer med 41,5 %. Ministerrådet och kommissionen har föreslagit en nedskärning av utvecklingsbiståndet med 13 % och det som går via enskilda organisationer med 27 %. Det här är nedskärningar som går helt emot Miljöpartiets grundidé om att ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt. Vi har i biståndssammanhang krävt, att sociala konsekvensbeskrivningar skall göras före ett utvecklingssamarbete. Det är dags att kräva det när man bryter ett samarbete också.
Miljöpartiet anser att EU:s gemensamma bistånd är snårigt och svårt att överblicka. Uppdelningen på olika biståndsprogram och generaldiktorat i kommissionen, mängden arbetsgrupper och kommittéer tillsammans med eftersläpande redovisning och bristande utvärdering har medverkat till att EU-biståndet karaktäriseras av byråkratiska och långsamma beslutsprocesser. Trots de åtgärder som gjorts i syfte att öka kontrollen och insynen i program och projekt återstår mycket att göra, som utförlig, årlig information från EU till givarländerna, av typ SIDA:s årsberättelse.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt att Sverige aktivt arbetar för att öka miljömedvetenheten och miljöaspekternas hantering i EU-biståndet. Sverige måste försöka öka sitt inflytande på och påverka riktlinjer m.m. för EU- biståndet i syfte att säkerställa stöd till hållbar utveckling.
Biståndet och miljön
Miljöpartiet har i sitt budgetförslag anslagit en miljard kronor till miljöinsatser i utvecklingsländerna. Också folkrörelser och enskilda organisationer, som har stor erfarenhet av biståndsarbete, skall få del av dessa pengar till miljöprojekt. Vi menar att miljöfrågorna i dag griper in i samhällets olika verksamhetsfält på ett sätt som aldrig förr, direkt och indirekt, och därmed får anslagspengar som anvisas direkt till åtgärder med anknytning till miljöarbete och miljöproblem genomslagsverkan i hela samhället. I SIDAS:s program för hållbar utveckling 1996 nämns fem ämnesområden och två metoder som särskilt skall betonas, utvecklas och prioriteras de närmaste åren. Samtliga står sedan länge på Miljöpartiets prioriteringslista. Vi har för i år lagt till ytterligare en prioritering.
För att ta ansvar för u-världens miljöproblem måste man ifrågasätta internationella ekonomiska maktförhållanden, vilket i i-ländernas regeringar noggrant försöker undvikas. De ekonomiska maktförhållandena kommer också in i hur priset för en bra miljö fördelas. I många i-länder har kostnader för investeringar i miljöteknik bakats in i konsumenternas pris för produkterna. De nya högre priserna drabbar naturligtvis också de u-länder som importerar varor från nord. Själva har de sällan samma möjlighet att ta ut kostnader för att förbättra miljön när de skall ta betalt för sina varor. Priserna bestäms av multinationella företag och om de blir för höga hotas råvaruexporten av ersättningsprodukter. Det är den ojämlika ekonomiska strukturen som gör deras miljöfrågor globala även om effekterna oftast bara drabbar lokalbefolkningen.
Vatten
SIDA talar om att "nyttjandet av vatten måste planeras utifrån tillgången och inte som hittills från konsumtionssynpunkt". Vi menar att vatten är vårt viktigaste livsmedel och att det därmed har en större dignitet än övriga naturresurser. Vatten är en sårbar resurs, oumbärligt för allt liv på jorden. Dricksvatten är i många delar av världen en bristvara. En enkel pump kan vara till otrolig hjälp för ett områdes dricksvattenförsörjning. Smutsigt vatten måste renas för att bli drickbart. Vatten finns med i alla mänskliga aktiviteter, direkt eller indirekt, vare sig vi befinner oss på den globala nivån eller nere på gräsrotsnivå hos den enskilde medborgaren. Som konsumenter i den västerländska livsstilen har vi, för att ta ett gräsrotsexempel, fått utvecklingsländerna att tro, att en god hygienisk standard nödvändigtvis innefattar vattentoaletter. Med tanke på vattensituationen på jorden är det nu snarare vår skyldighet att förmedla andra idéer och tekniska lösningar, både här hemma och internationellt. Förr än vi anar kan vi av miljöskäl tvingas till systemskifte.
I och med att jordens befolkning växer, ökar inflyttningen till stora stadsområden i samma takt. Också här kommer vattenfrågan in som ett av de största problemen. Vattenförsörjning och avlopp och avfallshantering måste fungera. Dåliga sanitära förhållanden resulterar i svåra hälsoproblem och epidemier. Fattiga människor bor i slumområden, där miljön ofta är direkt hälsovådlig.
Miljöpartiet anser att svenskt bistånd aktivt måste bidra till att tillgängliga, knappa vattenresurser utnyttjas på bästa möjliga sätt, genom att förbättra försörjningsläget av tjänligt vatten och näringsriktig mat genom att främja:
- ett integrerat synsätt som omfattar såväl mark- som vattenvård; - - kapacitetsuppbyggnad, information och ökat medvetande; - - decentraliserat beslutsfattande; - - tillvarata kvinnornas roll i hushållningen av vattenresurserna; - - behandla vatten som en ekonomisk resurs vars värde omfattar miljökostnader och alternativanvändning. - Småskaligt ekologiskt jordbruk
Miljöpartiet anser att Sverige bör ge fortsatt hög prioritet åt utvecklandet av u-ländernas jordbruk, med tonvikt på det småskaliga jordbruket. Detta innebär fortsatt verksamhet inom området jordbruk och landsbyggnadsutveckling, med det uttalade syftet att bidra till ett långsiktigt, hållbart nyttjande av mark- och vattenresurser. Andra viktiga aspekter är vattentillgång och vattenförsörjning i torra och halvtorra områden, utvecklandet av kreditsystem för insatsvaror inom jordbruket för småbönderna, kvinnornas roll och möjligheter, institutionella frågor som brukningsrätt till marken och rätten till vatten och andra resurser samt husdjurens betydelse för kretslopp och småböndernas hushållsekonomi. Vi anser att riktlinjer till ett hållbart jordbruk snarast bör tas fram.
Agenda 21, handlingsprogrammet för miljö och hållbar utveckling, har ett kapitel om globalt stöd till kvinnor. Kvinnor i utvecklingsländer har ofta ensamma ansvaret för familjens försörjning och det jordbruk man lever av, som sköts utan tillsatser av de kemikalier västvärlden använder. Men näringsrik jord är en ändlig resurs, om den inte sköts på rätt sätt. Med utbildning i alternativa jordbruksmetoder, som baseras på regelbunden växtföljd undgår man att u-länderna leds in i ett beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel. Undervisning i småskalig teknik för vattensnåla bevattningssystem är ett nödvändigt komplement till jordbruksstödet. Ett stöd på gräsrotsnivå till kvinnor som arbetar med småskaligt miljövänligt jordbruk är ett stöd till bevarandet av jordens ekosystem.
Jordbruk är ofta kombinerat med betesmarker och skog. Överbefolkning och livsmedelsbrist gör att mark och skogar överutnyttjas och utsätts för ett stort slitage. En hård skogsavverkning lämnar efter sig områden som inte kan återplanteras. Undervisning i miljöskonande skogsavverkningsmetoder och markvård och metoder för föryngring och nyplantering har länge funnits i svenskt bistånd. Kunskaper om hur viktig den biologiska mångfalden är för att upprätthålla ekosystemen måste tydligt integreras i kunskapsutbudet.
Hav och sjöar
Östersjön har gett oss erfarenhet Vi vet hur övergödning från jordbruket drabbar den marina miljön, att avlopp från städer och industrier måste renas. Vi vet att döda havsområden hotar fiskebeståndet och yngelproduktionen, och att regler, kvoter och överenskommelser länder emellan måste till, om utfiskning hotar. Olagliga oljeutsläpp från båtar och oljekatastrofer är ytterligare en belastning för den marina miljön. Agenda 21 anger, att mer än 2/3 av jordens befolkning bor i kustområdena och får sin mat från havet. Bistånd till skydd för marin miljö och kustnära områden är en relativt ny angelägenhet, jordbruk och skogsbruk har sedan gammalt varit med i biståndsprogrammen.
Miljöpartiet anser att svenskt bistånd bör ge hög prioritet åt insatser för att utveckla effektiva system för det hållbara nyttjandet av naturresurser och skyddet av den marina miljön i u-ländernas kustområden.
Förnyelsebar energi
Från Stockholm Environment Institute kommer följande varnande siffror om världens energibehov och förbrukning: i mitten på 2000-talet är jordens energiförbrukning 2,5 gånger större än i dag. Den största ökningen sker i utvecklingsländerna. Kina ökar sin förbrukning 6 gånger mer, medan Afrika, Mellanöstern och södra Asien använder 5 gånger mer.
Förbrukningen av kol och olja blir 3 gånger större räknat på hela världen.
Resultatet av detta är skrämmande. Utsläppen av koldioxid blir nästan 3 gånger större, försurningen ökar, liksom övergödningen, och luftföroreningar i storstäder och stora industriområden gör luften direkt hälsofarlig. Stora biståndssatsningar måste göras på alternativa energier, sol, vind, biomassa. Vattenkraft är miljövänlig förnyelsebar energi, men i småskalig form, och inte i den storskaliga form som hittills prioriterats, och som resulterat i både sociala problem och stora miljöskador. Man måste i allt utvecklings- samarbete, såväl vid start som avslutning, kräva långtgående sociala och miljömässiga konsekvensanalyser.
SIDA har tagit fram en ny policy för miljöanpassat miljöbistånd. "Förnyelsebara energikällor (inklusive energi från sol, vind och biomassa) prioriteras framför ej förnyelsebara vid val av energikällor", står det bl.a. i texten. Om den befintliga lokala energikällan är ej förnyelsebar, kol eller olja, har man kanske inte något fritt val. Miljöpartiet föreslår i stället, att SIDA beslutar att helt utesluta stöd till ej förnyelsebara energikällor inom sin biståndsverksamhet och sitt utvecklingssamarbete.
Miljöpartiet anser att energibiståndet bör inriktas mot åtgärder för hushållning med energi och förnybara lösningar.
Miljökunskap
Vad som är viktigt med tanke på erfarenheter från vårt eget land är att miljöundervisning finns som ämne på lärarhögskolor, handelsskolor, vårdskolor, militära utbildningsenheter, polisskolor m.m. och att det inte är ett frivilligt ämne, utan ett ämne med kunskapsredovisningsplikt, ett examensämne. Speciellt stöd ges till SIDA:s arbete med lokal produktion av undervisningsmaterial, som är en bristvara i många utvecklingsländer. Det tar alltid tid innan miljöskador och anledningar till miljöförstörelse blir synliga. Med ökad kunskap ges ökad möjlighet till att förebygga miljöförstörelse. När åtgärder krävs för att ta itu med miljöproblemen är det nödvändigt att den vanlige medborgaren är motiverad och förstår. Den processen behöver tid. Åtgärder för reparera och återställa miljön eller tackla nya miljöproblem är som alltid både obekväma och kostsamma. Sveriges miljöskuld ökar konstant. Miljöräkenskaper borde ingå i alla länders budget och i OECD:s ekonomiska analyser.
Näringslivsutveckling
Också näringslivsutveckling och handel måste som målsättning ha en miljömässigt hållbar utveckling. Att SIDA är konsekvent och "lever som man lär" också när det gäller miljöhänsyn i upphandlingen är givetvis en förutsättning för att samarbetspartnern skall få den rätta motivationen för miljöhänsyn i utvecklingsarbetet. En solidarisk handel tar hänsyn till människa och miljö. Det gäller såväl tillgången på naturresurser och sättet att ta fram råvaror och produktion av varor som sociala aspekter. Man måste ta hänsyn till arbetstagarens ålder, arbetstidens omfattning och arbetsmiljön. Familjejordbruket som får ett överskott i sin produktion, hantverkarna vars marknad i närområdet är mättad och som behöver stöd för att få igång en affärsverksamhet. Utbildning i den resurssnåla småskaliga teknik man använder sig av lokalt kan vara nödvändig. Här behövs ett småskaligt bistånd, som ger stor utdelning i förhållande till insatsen. Intressant i sammanhanget är också den s.k. rättvisemärkningen, som företag kan ansluta sig till.
Den är frivillig och går ut på att den småskalige producenten och underleverantören garanteras en jämn och säker inkomst för sina produkter. De nuvarande mönstren för världshandel är huvudorsaken till underutveck- ling i vissa producentländer. För överlevnad och utveckling är de flesta utvecklingsländer beroende av export av råvaror. Samtidigt som priserna på deras råvaror sjunker, höjs priserna på de varor de måste importera från industriländerna. U-ländernas export ger dem i dag ca 19 ggr mer utländsk valuta än biståndet. Det är därför av avgörande betydelse att i bistånds- politiken påverka handelsavtal och näringslivsutveckling, globalt och nationellt, för att minska beroendet av råvaror och stärka u-ländernas självtillit.
Många av de fattigaste länderna har stora skulder. En stor del av export- inkomsterna och även biståndspengar går till att betala räntor och amorteringar. De kan nu få pengar till skuldsanering från en skuldfond i Världsbanken, men hjälpen är villkorad med en nedbantning av landets utgifter, och åtstramningarna slår hårt mot de redan fattiga. Därför anser vi det viktigt att de rika länderna avskriver skulderna för de fattiga länderna. Sverige bör verka för detta i FN och andra fora.
Kvinnostöd
Kvinnorna spelar en mycket stor roll i u-ländernas försörjning. De bär ofta den största bördan - de brukar jorden, de har omsorg om barn, gamla, sjuka och handikappade. Erfarenheten visar att bistånd till kvinnor i högre utsträckning ofta gynnar hela familjen än bistånd främst riktat mot män. I avsnittet om ekologiskt småskaligt jordbruk nämnde vi att stöd till kvinnor i detta sammanhang är ett stöd för bevarandet av jordens ekosystem. Kvinnans betydelse för en miljömässigt och socialt hållbar utveckling i samhället är stor och grundläggande. Kvinnors inflytande över ekonomiska och politiska beslut är däremot vanligtvis mycket litet. Inte sällan saknar de laglig rätt att äga och ärva egendom, låna pengar till företagsverksamhet, rätt att rösta osv. Mycket kan göras för att förbättra kvinnors villkor i dessa avseenden. Det är en av biståndets viktigaste uppgifter att på alla sätt stödja och stärka kvinnan, att aktivt uppmuntra familjen att också låta döttrarna få gå i skolan, att starta hälsocentraler, som är en stor hjälp för både barn och kvinnor, att stödja kvinnors arbete inom jordbruket och att ge kvinnor möjlighet att ha ett arbete och att själva förfoga över sina inkomster.
I många länder har enstaka kvinnor lyckats få en politisk position i samhället. De är ofta en liten grupp, som har svårigheter att hävda sig i den mansdominerade politiska församlingen. Det är därför angeläget med kvinnliga parlamentariska nätverk, både internationellt och bilateralt. På samma sätt är det angeläget med kontakter och erfarenheter mellan kvinnor i folkrörelserna (NGO). Internationella, liksom nationella, kontakter har ett stort värde för att stimulera kvinnor i ansvarstagande ställning. För att öka det internationella jämställdhetsarbetet bör stöd kunna utgå till kvinnligt nätverksarbete.
FN
Sverige tillhör de länder, som konstant stöder FN, såväl politiskt som ekonomiskt. FN är i dag inne i ett förändrings- och reformeringsarbete, och har samtidigt ekonomiska svårigheter, eftersom alla länder inte ställer upp med bidrag. Det har diskuterats, om inte samtliga bidrag till FN borde vara obligatoriska, beräknade efter ländernas ekonomiska bärkraft och inte, som nu, till en del frivilliga. Miljöpartiet har länge drivit kravet att internationella valutatransaktioner skulle avgiftsbeläggas och FN få inkomster av den avgiften. Det skulle göra FN starkare, då FN inte längre vore beroende av medlemsländernas bidrag. FN:s verksamhet drabbas också av nerdragningarna i det svenska biståndet. Miljöpartiet anser att FN:s arbete måste få ökat stöd. Vi har därför gjort följande höjningar i budgeten:
Multilaterala konfliktförebyggande insatser 50 miljoner
IPPF 25 miljoner
UNDP 50 miljoner
UNICEF 50 miljoner
UNFPA 25 miljoner
UNEP 50 miljoner
Bistånd genom folkrörelser och organisa- tioner 50 miljoner
Fördelning på anslagsområden
Miljöpartiet föreslår följande fördelning av anslag inom utgiftsområde 7. Förslag till anslag 1997 och beräkningar 1998 och 1999, milj. kr.
7 Internationellt bistånd Regeringen
Miljöpartiet
Förslag Beräknat Beräknat Avvikelse från regeringen
1997 1998 1999 1997 1998 1999
Totalt utgiftsområdet
11002 11627 11414 1430 1860 2330
Anslag
A1 Biståndsverksamhet 9779 10402 10989 1300 1730 2200
A2 Biståndsförvaltning 412 414 426
B1 Samarbete med Central- och Östeuropa 796 796 0 130 130 130
B2
Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier 15 15 0
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell solidaritet - utgångspunkter enligt Miljöpartiet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samordning och behovsanalyser görs för att undvika dubbelarbete och alltför lika projekt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet som säkerhetspolitiskt instrument,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat bistånd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under rubriken Utveckling eller tillväxt?,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste aktivt arbeta för att öka miljömedvetenheten och miljöaspekternas hantering i EU-biståndet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU årligen lämnar utförlig information till givarländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ännu högre grad än hittills måste försöka öka sitt inflytande på och påverka riktlinjer m.m. för EU-biståndet i syfte att säkerställa stöd till hållbar utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet och miljön,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av vatten.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av småskaligt ekologiskt jordbruk,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av hav och sjöar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av förnyelsebar energi,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av miljökunskap,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringslivsutveckling,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i FN och andra fora verka för att de rika länderna avskriver skulderna för de fattiga länderna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till kvinnor,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfördelning av medel till FN,
19. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt vad i motionen anförts,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd för åren 1998 och 1999.
Stockholm den 5 oktober 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp) Bodil Francke Ohlsson (mp) Kia Andreasson (mp) Elisa Abascal Reyes (mp) Peter Eriksson (mp) Eva Goës (mp) Gunnar Goude (mp) Barbro Johansson (mp) Thomas Julin (mp) Ronny Korsberg (mp) Per Lager (mp) Ewa Larsson (mp) Gudrun Lindvall (mp) Annika Nordgren (mp) Roy Ottosson (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Yvonne Ruwaida (mp)