Den ekonomiskt rika delen av världen har på olika sätt
möjligheter att förbättra levnadsstandarden och livsvillkoren
för människorna i jordens fattigaste länder. Även om Sverige
under senare år har genomfört en ekonomisk sanering, som
påverkat människors ekonomiska villkor i Sverige, är vi i
jämförelse med de flesta andra länder ett oerhört rikt och
välmående land. Centerpartiet anser att vårt land,
tillsammans med övriga rika länder, har ett stort ansvar att
hjälpa de verkligt fattiga människorna i världen.
Det internationella utvecklingssamarbetet hör därför till vårt lands
viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verksamheter. Förutom motivet
att visa solidaritet med människor som har det svårt, är det ett bidrag till att
lösa ett antal centrala internationella problem vilka måste lösas om inte
mänsklighetens livsbetingelser gradvis skall försämras. Det är således ett
gemensamt ansvar att angripa i grunden gemensamma problem, som annars
hotar jordens överlevnad.
Världsfattigdomen är i sig ett sådant grundproblem. Världsekonomin är
fortfarande organiserad på ett sätt som gör att en stor del av befolkningen
ställs utan möjligheter att göra en rimligt produktiv arbetsinsats. Detta är ett
oerhört slöseri med mänskliga resurser, förutom att det medför att de
drabbade inte heller får anständiga livsvillkor. Om alla människor fick
möjlighet att utnyttja sin naturliga förmåga skulle detta, förutsatt att det
skedde under ekologiskt hållbara former, göra hela världen rikare.
Fattigdomen och orättvisorna är en grogrund för etniska och sociala
motsättningar samt andra politiska spänningar som kan hota freden. För att
åstadkomma en fredlig värld krävs en rättvis värld.
Krig och konflikter är det andra stora grundproblemet som angår hela
världen. De medför, förutom allt direkt mänskligt lidande, en resurs- och
miljöförstörelse som gör fattigdomen djupare. Konflikterna berör hela värden
genom spridningseffekter i form av flyktingströmmar, terrorism och ytterst
risken för utvidgade och mer omfattande konflikter.
Den globala förstörelsen av miljö och naturresurser är det tredje
grundproblemet. Det har sina rötter i två samtidiga och motsatta fenomen.
Det ena är västvärldens överkonsumtion, det andra är den utbredda misären i
tredje världen.
I den industrialiserade västvärlden växer visserligen miljöengagemanget.
Ny teknik innebär som regel mer miljövänliga och resurssnåla lösningar, men
de oerhörda produktions- och konsumtionsvolymerna innebär ändå stora
belastningar på miljö och naturresurser. Om västvärldens konsumtionsnivå
skulle bli ett globalt genomsnitt skulle det leda till en ekologisk kollaps.
I de agrara u-länderna, liksom i den agrara miljön i halvindustrialiserade
länder är miljöförstörelsen knuten till jordbruksproduktionen och en
kombination av extrem fattigdom, okunnighet och den snabbt växande
överbefolkningen. Detta tar sig uttryck i skogsskövling, ökenutbredning,
jordförstörelse i övrigt, infektion av sjöar och vattendrag osv. Tyvärr finns
det
exempel på miljöproblem relaterade till den agrara näringen även i de
utvecklade industriländerna.
Industriverksamheten i de fattiga länderna medför dessutom miljöproblem i
form av okontrollerade utsläpp och föroreningar. Ofta är det företag med bas i
den rika västvärlden som utnyttjar bristen på miljölagstiftning för att kunna
utnyttja låga produktionskostnader.
Dessa miljöhot undergräver de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig
fortlevnad på vår planet. De rika länderna har självfallet både möjligheter och
ansvar att själva lösa de problem som det rådande produktions- och
konsumtionsmönstret skapat. Vi vill understryka vikten av att västvärlden
utvecklar en teknik och ett produktions- och konsumtionsmönster som är
ekologiskt hållbart också i perspektivet att hela jordens befolkning uppnår en
tillfredsställande levnadsstandard.
Däremot är det inte möjligt att lösa de miljöproblem som finns i tredje
världen enbart med de ekonomiska och kunskapsmässiga resurser som finns
där. Lika lite kan övriga fattigdomsrelaterade problem lösas utan ett
internationellt samarbete. Det är därför en självklarhet att Sverige tar på sig
sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning. Det gäller såväl i
bilaterala kontakter som genom vårt uppträdande i internationella fora som
FN och EU.
Det är viktigt att se våra relationer till tredje världen i ett
helhetsperspektiv.
Olika u-länder har olika behov för sin utveckling. För de länder som nått en
bit på industrialiseringens väg är frågor som rör handelsvillkor,
kapitalrörelser och tekniköverföringar - med miljöanpassad teknik - det
viktigaste. För de fattigaste länderna är det dessutom nödvändigt med ett
bistånd för att säkerställa mänskliga basbehov och lägga grunden för en
ekonomisk utveckling.
Den rika världens insatser under gångna årtionden har inte alltid bidragit
till att lösa de stora problemen i de fattiga länderna. Även om ett begränsat
antal länder kunnat lämna u-landssituationen och uppvisar en mycket god
ekonomisk utveckling ökar klyftorna mellan u-land och i-land.
Biståndsvolymen
Behovet av internationellt bistånd är oändligt mycket högre
än vad som kan tillfredsställas över den svenska
statsbudgeten. Att dimensionera biståndet efter behoven är
därför orealistiskt. I stället tvingas vi politiskt besluta om hur
mycket av våra samlade resurser vi är beredda att avsätta
som vårt bidrag till att lösa de stora globala problemen.
Biståndsanslaget skiljer sig från andra poster i statens budget
genom att det har ett utgiftsmål. I Sverige har vi under en
lång tid utgått från att ambitionsnivån skall vara att 1 procent
av BNI skall gå till internationellt bistånd.
Att Sveriges bistånd inte kan tillåtas vara opåverkat av Sveriges
ekonomiska utveckling är ofrånkomligt. Det sambandet finns automatiskt.
Kopplingen till BNI gör att biståndets storlek är direkt beroende av hur det
går för Sveriges ekonomi.
På den socialdemokratiska regeringens förslag beslutade riksdagen våren
1995 att överge kopplingen till BNI genom att "frysa" biståndet på en
fastställd nominell nivå. Detta beslut motsatte sig Centerpartiet. Vi föreslog
att biståndsanslaget skulle ökas med 300 miljoner, för att sedan kunna
återställa enprocentsmålet.
I en överenskommelse med regeringen våren 1996 beslutade Centerpartiet
att stödja en sänkning av biståndsramen som ett led i arbetet med att stärka
statens finanser. Som en följd av detta beslut hamnade biståndsramen på cirka
0,7 procent av BNI.
I samband med beslutet att lämna enprocentsmålet fastslogs att Sverige åter
skall uppnå målet för biståndsramen när de statsfinansiella förutsättningarna
föreligger. Detta upprepas också i vårpropositionen (1995/96:150) där det
sägs att: "Ambitionen är att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet för
biståndsramen när de statsfinansiella förutsättningarna föreligger. Saneringen
av de offentliga finanserna har emellertid nödvändiggjort ett avsteg från
enprocentsmålet."
Enligt finansplanen räknar regeringen med att uppnå balans i statens
finanser inom ett par år, samtidigt som regeringen utgår från att nivån 0,7 %
av BNI skall ligga fast också för 1998 och 1999. Detta reser frågan vad som
menas med "när de statsfinansiella förutsättningarna föreligger".
Med 1997 års nivå skulle det krävas ett ökat anslag med cirka 5 miljarder
kronor för att uppnå enprocentsmålet. Det är viktigt att återgången till den
anslagsnivån sker på ett planerat sätt. Rimligen måste det ske successivt.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning av hur
återgången skall ske samt ge SIDA i uppdrag att planera för en sådan
återgång. Detta bör ges regeringen till känna.
Områden i stället för länder
Centern har länge kritiserat den dominerande roll
landprogrammen har för biståndsanslagens uppbyggnad. Det
har lett till att den biståndspolitiska debatten och de
biståndspolitiska prioriteringarna alltför mycket har handlat
om vilka länder vi skall hjälpa, och allt för lite om vilka
globala problem vi vill medverka till att lösa. En given
biståndsnivå i ett visst land har lätt kommit att uppfattas som
en rättighet för det landet, och en sänkning som en ovänlig
handling från svensk sida.
Enligt vår uppfattning bör tonvikten i biståndsprioriteringarna ligga i vilka
problem vi vill försöka lösa. Landvalet bli då beroende av var problemen
uppträder, och var vi har de bästa förutsättningarna att göra en insats.
Centerpartiet har i konsekvens med detta förordat en mera ämnesinriktad
uppdelning av anslagen. Under fyrpartiregeringen togs vissa steg i den
riktningen, men det ledde inte till någon konsekvent omläggning.
Vi föreslår för framtiden en anslagsstruktur byggd på anslagens ämnesvisa
ändamål. Ur dessa anslag får sedan medel tas i anspråk för att skapa
landprogram för olika länder. Genom ett sådant dubbelt system med anslag
och program får politiker och allmänhet en betydligt bättre insyn i hur
resurserna fördelas både ämnesmässigt och geografiskt. Vad som ovan
anförts om att inrikta biståndsanslagen på ämnesområden i stället för på
länder bör ges regeringen till känna.
Underlätta handeln
Protektionism och handelshinder i i-länderna slår hårt
gentemot u-ländernas produkter och befolkning. Trots
Loméavtalet finns det allvarliga brister i EU:s handelspolitik
gentemot tredje världen. Det måste därför vara en fråga av
högsta prioritet inom Sveriges EU-politik att åstadkomma
mer gynnsamma handelsvillkor för fattiga länder, både inom
och utom Loméavtalets ram. Eftersom EU är en
dominerande handelspartner för många u-länder så skulle en
förbättring av handelsvillkoren få en mycket påtaglig effekt
för de berörda länderna.
Det allmänna tull- och handelsavtalet, (GATT-avtalet) och etablerandet av
WTO (World Trade Organisation) innebär i vissa avseenden förbättringar för
u-länderna, men också problem. Det är därför angeläget med en uppföljning
av GATT-avtalets påverkan på u-ländernas handel. U-länderna måste ges
ekonomiska förutsättningar och tillgång till nödvändig kompetens och teknik
för att kunna bygga upp en miljöanpassad produktion samt vidareutveckla
deras egna traditionella och ofta uthålliga metoder. De måste också tillåtas
skydda sina naturresurser, andra tillgångar och sin produktion från utländska
intressenters exploatering. Kompletterande överenskommelser är nödvändiga
för att stärka u-ländernas position. FN:s konferens för handel och utveckling,
UNCTAD, har en mycket viktig uppgift i detta arbete. Vi anser att Sverige
bör verka för att UNCTAD får nödvändiga resurser för att fullgöra detta
arbete. Vad som ovan anförts för att underlätta handeln för u-länderna bör ges
regeringen till känna.
Skuldkrisen
Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) har på
senare tid tagit initiativ för skuldlättnader för de mest
skuldtyngda u-länderna. Trots det är skuldkrisen ett av de
största hindren för utveckling i många av tredje världens
länder. De fattiga ländernas skuldbörda byggdes till stora
delar upp under 70-talet när västvärldens finansinstitut var
mycket angelägna att finna nya låntagare. De snabbt stigande
oljepriserna gav en hög likviditet bland de oljeproducerande
länderna som placerades i banker i Europa och USA.
Samtidigt innebar lågkonjunkturen dålig kapitalefterfrågan i
de rika länderna. Alltså ökade bankernas intresse för u-
landsmarknaderna och låntagarna fick inte erforderlig hjälp
att bedöma om investeringsobjekten skulle kunna bära
kapitalkostnaderna. När sedan dollarns värde ökade med ca
50 % i förhållande till flertalet andra valutor uppstod dagens
ohållbara situation för fattiga länder med stora dollarlån.
För att klara av räntebetalningar och amorteringar tvingades länderna i
många fall ta nya lån. Ett lappverk av lån på lån har utvecklats. Många u-
länder betalar ut mer pengar i form av amorteringar och räntor än vad de får i
bistånd och nya lån från i-världen. Även om Sverige spelat en aktiv roll i det
arbete som pågår för att försöka lindra de fattiga ländernas skuldbörda är
insatserna hittills otillräckliga. Som en följd av utlandsskulder och de hårda
villkor som ställs av Världsbanken och IMF uppstår social och politisk oro
som ofta ställer de nya demokratierna på hårda prov.
Stöd från Världsbanken och en omskrivning av u-ländernas skulder ges
endast under förutsättning att landet går in för IMF:s
strukturanpassningsprogram (SAP). SAP medför att länderna tvingas satsa
på ensidig produktion för export, för att få medel att betala av sina skulder.
Råvaror och jordbruksprodukter är u-ländernas främsta exportvaror. Då
alltfler länder konkurrerar med samma typ av varor har priserna pressats ner.
För att tjäna en given summa fordras en allt större mängd varor. Allt större
markområden måste avsättas för att producera avsaluprodukter på bekostnad
av odling för familjens försörjning och överlevnad. Inte minst drabbar detta
kvinnor och barn vars hälsosituation märkbart försämrats i många länder som
genomgår Världsbankens och IMF:s strukturanpassningsprogram.
Principer för biståndet
För de fattigaste länderna räcker det dock inte med mer
rättvisa villkor när det gäller handel, kunskapsöverföring och
krediter. Det är också nödvändigt med ett direkt bistånd.
Enligt vår uppfattning har tidigare biståndsstrategier haft
allvarliga brister. Inte minst har de negligerat lokala resurser
och det lokala kunnandets betydelse för
utvecklingsprocessen. Detta har bland annat bidragit till
svårigheterna att nå de allra fattigaste.
Biståndets inriktning baseras huvudsakligen på utvecklingsmodeller som
skapats av i-länder. U-ländernas egna organ för forskning och utveckling har
inte samma genomslagskraft eller motsvarande resurser. Sverige bör därför
ge stöd till institutioner, organisationer och enskilda människor i u-länderna
som kan medverka till att forma utvecklingsmodeller utifrån dessa länders
egna förutsättningar och erfarenheter.
Den knytning till Världsbankens strukturanpassningsprogram som gjorts
under senare år har inte tagit tillräcklig hänsyn till grundläggande sociala och
miljömässiga behov. Det är därför viktigt att biståndet i högre grad baseras på
en grundlig och självständig analys av de globala utvecklingsproblem som
det avser att angripa. Biståndet måste koncentreras på människors
grundläggande basbehov och på att stärka deras förmåga att lokalt lösa sina
problem. Alla biståndsinsatser måste ske så att de främjar en miljömässigt
hållbar utveckling. Vad som ovan anförts om principerna för biståndet bör
ges regeringen till känna.
Stärk
demokratiutvecklingen
En avgörande förutsättning för en långsiktig positiv
utveckling är en fungerande demokrati. Utan en fri debatt är
det svårt att förhindra ineffektivitet, korruption och nepotism
i samhällsstrukturen och brott mot de mänskliga
rättigheterna. Auktoritära diktatoriska system innebär också
att en elit gynnas på de stora befolkningsgruppernas
bekostnad. Detta gör demokrati till en av de nödvändiga
förutsättningarna för utveckling.
Om demokratin skall bli verklig krävs dock att den engagerar människorna
på den lokala nivån och att kvinnor ges lika villkor som männen att delta.
Misslyckas man att mobilisera människor på landsbygden och i storstädernas
slumområden är risken stor att de sociala klyftorna ytterligare vidgas.
Demokratin riskerar att bli något exklusivt för städernas medel- och
överklass. Den lokala demokratin har även stor betydelse för att i ett tidigt
skede lösa konflikter som annars riskerar att expandera.
För att ge män och kvinnor i städer, såväl som på landsbygden, möjligheter
till en självständig uppfattning i val av partier, kunskaper om en demokratis
funktionssätt, olika partiers roll m.m. krävs omfattande folkbildningsinsatser.
Demokrati kan aldrig bli något som tillförs ett land utifrån, det måste komma
ifrån människor själva. En självklar målsättning i sammanhanget måste vara
en jämnare fördelning av män och kvinnor i utvecklingsländernas beslutande
församlingar.
I flera länder är partiarbete fortfarande föraktat av många människor på
grund av alla år med partidiktatur. Enskilda organisationer, folkrörelser och
vuxenutbildningsorganisationer har en viktig funktion i denna process. Även
politiska partier eller deras närstående organ kan överföra värdefull kunskap
om demokrati och dess utveckling. Vi anser det därför angeläget att den
nuvarande möjligheten för svenska partier att söka bidrag för biståndsinsatser
på samma premisser som övriga organisationer bibehålls. Vad som ovan
anförts om demokratiutveckling bör ges regeringen till känna.
Ökad jämställdhet
I dag lever cirka 1,2 miljarder människor i fattigdom, av dem
är ungefär två av tre kvinnor. I de flesta samhällen har
kvinnor ett stort ansvar för sig och sina familjer. Däremot är
det nästan alltid männen som har makten, både i det lokala
samhället och i de beslutande församlingarna. Därför är det
av stor betydelse att det svenska biståndet uppmärksammar
kvinnors roll i utvecklingsprocessen.
Biståndet har hittills mest kommit männen till del. Även efter att
jämställdhet införts som ett mål för allt svenskt bistånd finns det ett stort
behov för särskilda projekt vars syfte just är att förbättra kvinnornas
situation.
Av det svenska biståndet används i dag endast en procent av SIDA:s medel
till direktinsatser för jämställdhet.
Förutom insatser för att höja utbildningsnivån bland kvinnor, vilket är
avgörande för att kvinnorna skall få ett större inflytande på alla plan i
samhället, finns det ett stort behov av stöd och lån till kvinnors företagande.
Ökade möjligheter för kvinnor att klara sin försörjning är mycket viktigt, inte
minst för att få kontroll på befolkningsutvecklingen. I det sammanhanget är
insatser för att förbättra villkoren för kvinnor som jordbrukare betydelsefulla,
liksom utbildning och stöd för bostadsbyggande. Riksdagen bör ge regeringen
till känna vad som här anförts om fler projekt vars direkta syfte skall vara att
förbättra kvinnornas situation i mottagarländerna.
Noggrann uppföljning av hur jämställdhetsmålet i biståndet fungerar är
avgörande för att kunna bedöma om insatserna givit den önskade effekten.
Regeringen bör därför ge SIDA i uppdrag att i sin halvårsrapport även
redovisa biståndsverksamheten som berör målet om jämställdhet. SIDA har i
dag ett kvinnoråd, vilket bör ges en självständig roll och bland annat ha till
uppgift att bevaka uppföljningen av målet om jämställdhet i biståndet. Detta
bör ges regeringen till känna.
Världsbankens roll
Världsbanken har kommit att inta en ledande roll som
utvecklingsorganisation och policyskapare. FN-systemets
övriga organ har trängts undan i konkurrens med
Världsbanken. Bland annat beror detta på de resurser
Världsbanken kan ställa till u-ländernas förfogande. I FN har
Sverige arbetat aktivt för att stärka FN:s fackorgans roll som
policyskapare, samt FN:s utvecklingsprogram UNDP:s
betydelse som biståndsorgan.
Världsbanken har tagit till sig en hel del av den kritik som riktats mot
gruppen under åren och inlett en utveckling mot mer av socialt och ekologiskt
hänsynstagande. Det är viktigt att Sverige spelar en pådrivande roll i den
utvecklingen, eftersom mycket återstår att göra. Det bör även inkludera mer
grundläggande reformer av bankgruppens struktur.
Centerpartiet har i ett flertal motioner föreslagit att regeringen till
riksdagen varje år skall överlämna en värderingsrapport över hur
Världsbankens och IMF:s verksamhet uppfyller de svenska biståndsmålen.
Därvid skulle man inte nöja sig med bankens egna utvärderingar, utan
komplettera dem med kritiska rapporter från u-länderna själva, oberoende
forskare och organisationer, särskilt sådana som baserar sina omdömen på
praktisk erfarenhet från länderna. Riksdagens utrikesutskott har tidigare
förutsatt att detta skulle kunna tillgodoses inom ramen för
budgetpropositionen. Vi tvingas dock konstatera att rapporteringen om
världsbanksgruppen i årets budgetproposition fortfarande är mycket
summarisk och långtifrån uppfyller de krav som tidigare ställts. Vi finner det
därför nödvändigt att upprepa det krav som då framställdes. Detta bör ges
regeringen till känna.
Ökad självständighet i
svenskt bistånd
Det svenska biståndet är, liksom de flesta givares, starkt
knutet till Världsbankens och IMF:s bedömningar och till
genomförandet av strukturanpassningsprogrammen. Det kan
i vissa falla vara motiverat, men långtifrån alltid. Det
svenska biståndet bör mer inriktas mot de fattiga
människorna och deras grundläggande behov. FN-systemets
policyorgan och UNDP samt enskilda organisationer har en
mycket viktig funktion att nå ut till dessa människor.
Enskilda organisationer, såväl i Sverige som i u-länderna
inklusive olika forskningsinstitut bör också få en ökad roll
som kanal för biståndet.
Det svenska biståndet har, liksom stora delar av det internationella
biståndet, i växande grad kommit att få en makroekonomisk inriktning genom
stöd till strukturanpassningprogram, betalningsbalansstöd, importstöd,
förvaltningsbistånd etc. Vi utesluter inte att den typen av insatser kan vara
nödvändiga, men vill framhålla vikten av den lokala nivån.
Det bilaterala svenska biståndet bör enligt vår uppfattning i högre grad än
hittills inriktas på att ge människor på den lokala nivån bättre möjlighet till
utveckling för att i första hand tillgodose sina grundläggande behov. Det
innebär en ytterligare ökad tyngdpunkt på landsbygdsutveckling, miljöfrågor,
anpassad teknik och hjälp till självhjälp. Det innebär också fortsatt stöd till
utbildning och hälso- och sjukvård. FN:s befolkningskonferens i Kairo
betonade vikten av satsning på utbildning av unga kvinnor, sexual-
undervisning för ungdomar, tillgång till preventivmedel och legal och säker
abort. Vad som ovan anförts om ökad självständighet i det svenska biståndet
bör ges regeringen till känna.
Ökat stöd till
landsbygdsutveckling
Ungefär tre fjärdedelar av jordens befolkning bor på
landsbygden - huvudsakligen i fattiga länder. I många av de
fattigaste länderna är landsbygdens produktion också helt
avgörande för ekonomin. Det är i landsbygdsmiljön större
delen av världens ekonomiska misär, miljöproblem och
sociala problem finns, även om de många gånger kan vara
mer dramatiska i den snabbt växande storstadsslummen.
Inflyttningen till städerna skapar nya problem för länderna i
tredje världen. Arbetslösheten är enorm. Framväxande
slumområden tär hårt på miljön, orsakar sjukdomar, föder
brottslighet etc. Storstädernas tillväxt i u-länderna är i
grunden också orsaken till svårigheterna att få en utkomst på
landsbygden. Därför är det naturligt att landsbygdens
utveckling måste ställas i centrum för ansträngningarna att
bekämpa fattigdomen och åstadkomma en positiv utveckling.
Jordbruket är naturligtvis av avgörande betydelse för människornas
försörjning, men för att kunna utveckla jordbrukssektorn krävs också ett
fungerande landsbygdssamhälle. Detta är viktigt inte bara för jordbrukets
utveckling, utan, som vi redan framhållit, för den totala situationen i
länderna. Människorna måste ha tillgång till grundläggande infrastruktur och
samhällsfunktioner på landsbygden och kunna försörja sig. Då kan de välja
att stanna kvar på landsbygden istället för att koncentreras till städerna. Vi
vill här särskilt framhålla den nyckelroll som kvinnorna spelar som
ekonomiska aktörer i många u-landskulturer - som bönder, handlare,
hantverkare och ansvariga för familjeekonomin. Det är viktigt att beakta
kvinnornas roll då stödinsatserna utformas.
Landsbygdsutveckling berör traditionella områden som utbildning, sjuk-
och hälsovård samt infrastruktur i form av vägar, tillgång till rent vatten m.m.
Frågor om familjeplanering och reproduktiv hälsa löses också bäst inom
ramen för ett bredare utvecklingsprogram.
Även teknikbistånd och näringslivsutveckling måste ingå som viktiga delar
i stödet till landsbygdsutveckling. Det är nödvändigt att skapa alternativa
sysselsättningar på landsbygden i takt med att jordbruket kräver allt mindre
arbetskraft, och för att ge sysselsättning åt de snabbt växande antalet
arbetsföra unga män och kvinnor. Detta är förmodligen det enda sättet att
hejda den drastiska arbetslöshetsökningen som hotar i befolknings-
explosionens spår. Småindustri baserad på förädling av lokala råvaror
och/eller tillgodoseende av lokala behov är en god bas för en nationell
industrialiseringsprocess. Det är därför nödvändigt att ge stöd för utveckling
av småindustri, hantverk och servicenäringar på landsbygden.
Teknikutvecklingen i världen drivs av de rika västliga industriländerna och
är inriktad på deras förutsättningar och behov av arbetsbesparing och hög
effektivitet samt tillgång till välutbildad arbetskraft. Sådan teknik är ofta
inte
ändamålsenlig i länder som har gott om lågutbildad eller outbildad
arbetskraft. Därför är det viktigt att främja utvecklingen av enkel, vardags-
nära teknik, anpassad till u-ländernas förutsättningar och behov. Det är av
stor betydelse för landsbygdens utveckling, men i lika hög grad för
utvecklingen av en småindustriverksamhet i storstädernas fattigområden. Vad
som ovan anförts om teknikbistånd och näringslivsutveckling bör ges
regeringen till känna.
Utvecklingsprocessen bör i långt högre grad bygga på den kunskap och
erfarenhet som finns på plats. Genom att människorna blir delaktiga i
processen ökar också deras engagemang och vilja att skapa något bestående.
Lokalbefolkningen har i grunden lång kunskap och tradition i hur man under
normala förhållanden kan försörja sig utan att förbruka naturens resurser.
Även om villkoren för landsbygdsutvecklingen förbättras måste insatser
göras i storstädernas slumområden. Genom stöd till husbyggen, lån för
småföretagande och utbyggnad av lokal service i städernas ytterområden
läggs grunden för en positiv utveckling.
Livsmedelsfrågan
Regeringens markeringar om vikten av uthållig tillväxt samt
den satsning på vattenfrågan som genomförs är bra.
Centerpartiet vill dock i detta sammanhang peka på
livsmedelsfrågan. Under 70- och 80-talen ökade
livsmedelsproduktionen snabbare än efterfrågan till skillnad
från den oroande utvecklingen under 60-talet. Nu har
kurvorna åter vänt och tendensen är att efterfrågan på
livsmedel ökar snabbare än produktionen. Skälen till detta är
flera:
Hittillsvarande produktionsökningar beror främst på de hybridsädesslag
som upptäcktes i slutet på 60-talet, den s.k. gröna revolutionen. Några nya
tekniksprång har inte skett. I stället har nackdelarna med "mirakelgrödorna"
blivit tydliga i form av ett stort behov av handelsgödsel, vatten och
bekämpningsmedel. I vissa jordbruksbygder i tredje världen tenderar
skördarna att stagnera eller minska på grund av utarmning av jordarna och
ökad salthalt.
Den ekonomiska utvecklingen i första hand i Ostasien leder till en
efterfrågeökning i betydligt snabbare takt än vad folkökningen motiverar.
Enligt Worldwatch Institute kan en övergång till alltmer köttdiet i Kina inom
några år skapa ett importbehov av spannmål till landet som ligger i samma
storleksordning som hela den nuvarande världshandeln med spannmål.
Jordens tillgängliga åkerarealer minskar. En orsak är den snabba
urbaniseringen, som årligen lägger stora områden av jordens bördigaste
åkermark under asfalt och betong. I dag sker detta främst i Ostasien. Till detta
kommer den ständiga jordförstöringen genom bland annat ökenutbredningen,
jord som sköljs bort i bergstrakter samt översvämningar i lågländerna på
grund av skogsskövlingar.
Förutsättningarna för utvecklingsländerna att själva klara livsmedels-
försörjningen för sina medborgare är helt avgörande för den globala
fattigdomsbekämpningen och möjligheten till utveckling i de fattigaste
länderna. Att själv klara sin försörjning har även betydelse för självkänslan
och identiteten hos länderna och deras befolkning. Centerpartiet anser därför
att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett
miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella
livsmedelsförsörjningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Hejda
befolkningsutvecklingen
Även om befolkningsutvecklingen under senare år har visat
tecken på att avmattas är ökningen fortfarande alltför stor.
FN uppger att världens befolkning för närvarande ökar med
86 miljoner människor per år. En ökande världsbefolkning i
kombination med sämre möjligheter till
livsmedelsförsörjning är ett av de största hoten mot
fattigdomsbekämpningen. Befolkningsutvecklingen utgör
även ett direkt hot mot miljön genom att det driver fram en
överkonsumtion av naturresurser. Sammantaget utgör
befolkningsutvecklingen också ett grundläggande hot mot
världsfreden.
Genom en högre utbildningsnivå och ökade försörjningsmöjligheter, främst
för kvinnor, kan befolkningsutvecklingen hejdas. I den fattiga delen av
världen är många barn ofta den enda möjligheten att klara familjens
försörjning. Grundläggande är även ökade kunskaper om sexuell och
reproduktiv hälsa, inklusive preventivmedel.
Utbildning av barnmorskor
Barn- och mödravård är en viktigt del i det kvinnoinriktade
biståndet. Centerpartiet anser att insatserna för att minska
mödradödligheten bör förstärkas. Utbildning av barnmorskor
i byarna har genomförts med gott resultat i Angola. I Sverige
hade just utbildningen av barnmorskor stor betydelse för att
minska mödradödligheten vid sekelskiftet. Centerpartiet
anser att barnmorskeutbildning i likhet med den som skett i
Angola bör ske i fler programländer. Detta bör ges
regeringen till känna.
EU-samarbetet
EU-medlemskapet har skapat en ny arena för den svenska
biståndspolitiken. Dels har EU en av världens största
biståndsbudgetar. Dels finns det enligt Maastrichtavtalet en
ambition att åstadkomma en samordning av alla
medlemsländers bistånd, vilket omfattar mer än hälften av
allt offentligt bistånd i världen. Betydelsen av att påverka
detta biståndsflöde på ett bra sätt kan vara viktigare än hur vi
utformar vårt eget bistånd.
Regeringens ambitioner angående EU:s biståndspolitik är bra, men väldigt
allmänt hållna. En betydligt mer handfast och konkret strategi bör efter-
strävas. Regeringen bör tillsätta en parlamentarisk policygrupp som får till
uppgift att granska EU:s biståndspolitik samt de övriga medlemsländernas
bistånd. Gruppens arbete bör resultera i ett förslag till en utvecklad svensk
strategi för EU:s bistånd. Detta bör ges regeringen till känna.
FN:s biståndsverksamhet
FN och FN-organens roll i kampen mot globala orättvisor
och överlevnadshot är mycket viktig. Det multilaterala
biståndet är ett uttryck för ett gemensamt ansvar att, efter
förmåga, medverka till att lösa globala problem. Samtidigt är
det ofta svårt att bedriva multilateralt bistånd lika effektivt
som bilateralt. Sverige bör ha en fortsatt hög ambitionsnivå i
ansträngningarna att öka effektiviteten i hela FN-systemet,
inte minst inom biståndsområdet.
Delvis är svårigheterna dock inbyggda i verksamhetens karaktär. FN-
organen måste vara verksamma i alla u-länder som är medlemmar. Den
koncentration som karaktäriserar t.ex. det svenska bilaterala biståndet är
därför omöjlig. FN-organens personal rekryteras från i princip alla
medlemsländer. Språkproblem och skillnader i administrativa kulturer gör
dem oundvikligen tungrodda och byråkratiska. Den globala karaktär som är
FN-organens politiska styrka är samtidigt också dess administrativa svaghet.
FN:s utvecklingsprogram, UNDP har ett samordningsansvar inom FN-
familjen, men knappast resurser eller auktoritet nog att fylla den uppgiften.
Strävan borde vara att ge UNDP möjligheter att spela en tydligare
samordnande roll, direkt underställd ett råd för välfärdsutveckling, inte bara
för det multilaterala biståndet utan också för det bilaterala. De mer
specialiserade FN-organen skulle kunna bidra med samordningsinsatser inom
sina fackområden.
Centerpartiet anser det nödvändigt att finna bättre styrformer inom FN-
organisationen. Detta gäller i särskilt hög grad biståndet. Arbetet med att
rationalisera och effektivisera FN måste fortsätta. Medlemsländerna måste ta
sitt delansvar för FN:s finansiering samtidigt som nya finansieringsformer
bör utvecklas. Sverige skall driva på en utveckling mot minskad byråkrati.
FN behöver utveckla formerna för internrevision och noggrant granska sina
tillkortakommanden, även vad gäller biståndet. Vad som ovan anförts om
FN:s biståndsverksamhet bör ges regeringen till känna.
För att uppnå en globalt hållbar utveckling krävs att miljöpolitiken
prioriteras i FN och i all internationell politik. Många av dagens globala hot
har sin grund i bristen på hållbar utveckling i världen. Det gäller hoten mot
miljö- och naturresurser, ökade ekonomiska klyftor, befolkningsutvecklingen
och akuta katastrofer. För att klara dessa olika hotbilder, vid sidan av
militära
och akuta katastrofer, krävs enligt Centerpartiets mening att ett ytterligare
säkerhetsråd inrättas inom FN-systemet. Detta miljösäkerhetsråd ska arbeta
parallellt med det nuvarande och inneha motsvarande befogenheter. I övrigt
hänvisas till Centerpartiets partimotion om miljöpolitiken.
Stödet till enskilda
organisationer
En viktigt del i det svenska utvecklingssamarbetet är de
enskilda organisationernas biståndsverksamhet. De enskilda
organisationernas ofta mycket konkreta verksamhet, bland
annat genom biståndsinsamlingar, stärker det svenska
biståndets förankring i samhället.
Vid hjälpsändningar via enskilda organisationer är det inte sällan
fraktkostnaden som utgör den stora utgiften i projektet. De insamlade gåvorna
har ofta skänkt av enskilda, företag eller kommuner. I dag finns ingen
möjlighet för enskilda organisationer att från SIDA erhålla bidrag för enbart
fraktkostnader. Riksdagen bör uppmana regeringen att ändra SIDA:s regler så
att enskilda organisationer kan få ekonomiskt stöd för fraktkostnader. Detta
bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrikta biståndsanslagen på ämnesområden i stället för på
länder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att underlätta för u-ländernas handel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principer för biståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratiutveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler biståndsprojekt vars direkta syfte skall vara att förbättra
kvinnors situation i mottagarländerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om halvårsrapporter från Sida som även redovisar jämställdhetsmålet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en årlig redovisning från regeringen över hur
Världsbanksgruppens och IMF:s verksamhet uppfyller de svenska
biståndsmålen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad självständighet i det svenska biståndet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teknikbistånd och näringslivsutveckling,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett miljömässigt hållbart jordbruk för att garantera
livsmedelsförsörjningen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av barnmorskor,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk policygrupp med anledning av EU:s
biståndspolitik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om FN:s biståndsverksamhet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till transportkostnader.
Stockholm den 4 oktober 1996
Anders Svärd (c)
Helena Nilsson (c)
Marianne Andersson (c)
Sivert Carlsson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)