Närmare en femtedel av världens befolkning går normalt till sängs hungrande.
Denna utbredda misär har inte biologiska eller fysiska orsaker. Kastväsende,
tabuföreställningar och diskriminering liksom konflikter och naturkatastrofer är
stora utvecklingshinder. Likväl är vanstyre huvudorsaken. Statsmakter hindrar
sina medborgares utveckling. Socialism, merkantilism och andra statscentrerade
ideologier gör fortfarande stor skada.
Länder med djup fattigdom kan utveckla relativt välstånd på en generation. En
snabb utrotning av massfattigdomen är möjlig. Frihandel och fri företagsamhet,
särskilt familjejordbruk, är absoluta förutsättningar för fattigdomsutrotningen.
En grundläggande skolutbildning och hälsovård som kommer alla till del är också
av fundamental betydelse.
Statsmakten skall vara begränsad och effektiv. Rättsstaten, stöd till utbildning
och hälsovård samt till sådan infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras,
främst vägar, vatten och avlopp, är dess huvuduppgifter.
Sverige, EU och västvärlden har ansvar för att bistå u-länderna i utrotandet av
fattigdom. En snabbt växande världsmarknad ger förutsättning för stark tillväxt.
Tullar och annan diskriminering av u-länders varor och tjänster måste
avvecklas. Direktinvesteringar och andra privata kapitalöverföringar har stor
betydelse, särskilt i de fattigaste u-länderna.
Offentligt bistånd spelar en mer marginell roll, utom i Afrika och ett fåtal
länder i Asien och Latinamerika. Katastrofbistånd är viktigast. Ideella insatser
har begränsad volym men ger ofta stora utvecklingseffekter. Skuldavskrivningar
kan vara viktigt särskilt vid systemskiften. De får dock inte ske så att
misshushållning och korruption främjas.
Bistånd till ett u-lands statsmakt bör främst inriktas på kunskapsöverföring
samt stöd till rättsstaten, grundläggande utbildning och hälsovård. Det gäller
att vara försiktig med biståndsvolymen så att inte statsmakten blir för stor och
biståndsberoende skapas. Detta har erfarenhetsmässigt stor negativ påverkan,
särskilt i tidigare kolonier där det redan tidigare fanns ett stort beroende.
Det sammanlagda biståndet till en statsmakt bör normalt inte vara mer än tio
procent av BNP.
Bistånd får inte utgå till statsmakt som grovt och systematiskt kränker
mänskliga rättigheter, förtrycker sina medborgare eller främjar korruption.
Bakgrund
Närmare en femtedel av jordens befolkning lever i absolut fattigdom. De får gå
till sängs hungrande. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det normala i
vardagen. Jorden har resurser att föda alla. Det finns ingen biologisk eller
fysisk orsak till denna utbredda misär. Torka, översvämningar, stormar,
vulkanutbrott och andra naturkatastrofer kan förklara kortvariga eller
geografiskt avgränsade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar är
förklaringen i vissa länder.
Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande en miljard människor inte
får tillräckligt att äta varje dag. Utvecklingen hämmas eller stoppas av
statsmakter som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas. Kastväsende,
tabuföreställningar, diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller
ursprung är stora utvecklingshinder på många håll. Erfarenheten visar entydigt
att sådana hinder kan undanröjas om människor tillåts att utveckla sin
företagsamhet och arbetsvilja.
Det finns många exempel på länder som gått från absolut fattigdom till relativt
välstånd på en generation d.v.s. på 20-25 år. Ofta har det varit länder som i
utgångsläget bedömts ha de absolut sämsta förutsättningarna för utveckling:
omfattande analfabetism, låg kulturell utveckling. Det har ofta varit
tättbefolkade länder utan naturtillgångar men med djup och omfattande fattigdom.
Å andra sidan har åtskilliga av de nu fattigaste länderna haft bättre
utgångsläge. Många är glesbefolkade och har stora naturtillgångar. I
utgångsläget var de inte sällan rikare än de mer framgångsrika länderna.
Underutvecklingen sitter inte i naturen eller i människornas sinne. Den skapas
genom att människors initiativ och skaparkraft förhindras och förbjuds. Precis
som i Östeuropa är socialismen även i sin asiatiska, arabiska eller afrikanska
variant utvecklingens enskilt största hinder. I Latinamerika har den länge
dominerande merkantilismen haft motsvarande effekt.
Med undantag för några enstaka länder med små befolkningar och mycket stora
naturtillgångar, främst olja, känner världen endast marknadsekonomin som möjlig
utvecklingsmodell när det gäller att ge hela befolkningar välstånd. Men
marknadsekonomin misstänkliggörs, motarbetas och förhindras fortfarande
framgångsrikt på många håll. Priset betalas av de fattiga i form av umbäranden.
De fattiga länderna
En tredjedel av världens 192 självständiga stater klassificeras som
låginkomstekonomier och 57 procent av världens befolkning bor i dessa länder.
Långt ifrån alla i dessa länder är absolut fattiga, men det är här den alldeles
övervägande delen av jordens fattigdom återfinns.
De flesta av dessa länder finns i Afrika söder om Sahara. (I fortsättningen
kallas den regionen kort och gott för Afrika). De utgör 38 av regionens 48
länder och återfinns främst i västra, centrala och östra Afrika. I södra Afrika
är hälften medelinkomstländer. Ett dussin länder i Sydasien, Indokina samt
Folkrepubliken Kina tillhör också den fattigaste kategorin. I de tidigare
socialistländerna i Östeuropa och Centralasien betecknas åtta länder som mycket
fattiga. Det handlar där nästan uteslutande om länder som i likhet med t.ex.
Bosnien haft krig under längre tid.
Genom det socialistiska systemets sönderfall i östblocket har fattigdomen där
dels synliggjorts och dels fördjupats. I länder med snabb reformering till
marknadsekonomi sker dock snabba standardökningar. Problemet är koncentrerat
till länder som fastnat i de socialistiska strukturerna och som saknar politisk
förmåga att snabbt avveckla dessa. Därutöver finns ett fåtal länder i
Centralamerika, Karibien och Mellanöstern i den fattigaste kategorin. Fattigdom
finns naturligtvis också i medelinkomstländerna fast i väsentligt mer begränsad
omfattning. Likväl utgör fattigdom betydande problem i arabvärlden och
Latinamerika.
Liberalisering, privatisering och rättsstat
På samma sätt som välståndet i Sverige och andra utvecklade länder hade sin
grund i övergången till fri företagsamhet och frihandel inom rättsstatens ram
och en höjd utbildningsnivå är motsvarande process en nödvändig förutsättning
för en snabb utrotning av fattigdomen i u-länderna.
Människor vill själva ta sig ur fattigdomen. De bär på många idéer om hur detta
snabbt skall kunna förverkligas. Frihet för idéer och företagande i kombination
med arbetsvilja ger snar utdelning i ökad levnadsstandard. Erfarenheten visar
entydigt att också mycket fattiga befolkningar som saknar utbildning och
läskunnighet snabbt förmår vända utvecklingen till sin egen fördel. Den som
själv känt hungern slita i inälvorna, sett barn, syskon och andra nära och kära
dö i svält och sjukdomar behöver inga andra incitament för att ta tillvara varje
möjlighet att förbättra tillvaron för sig själv och de sina. Det är enbart i de
teoretiska världsförbättrarnas värld som stora ledare eller monopolpartier
förmodas vara nödvändiga för att skapa utveckling.
Utveckling
Den alldeles avgörande faktorn för att snabbt utrota den utbredda fattigdomen är
att skapa blomstrande familjejordbruk. Hårdreglering, tvångsuppköp,
priskontroller och kollektivisering hindrar hårdhänt jordbruksutvecklingen på
många håll. Den självägande bonden har motarbetats med livsmedelsbrist som
självklar följd.
Att åstadkomma en snabb fattigdomsavveckling handlar om att frigöra den lilla
människans skaparkraft och att ge henne rätten att äga sin bostad, sin mark,
sitt lilla hantverk eller sitt småföretag. Utan frihet och äganderätt blir det
ingen utveckling. Alla resurser skall tas tillvara. Flickors utbildning och lika
villkor för kvinnor och män har visat sig vara effektiva sätt att stimulera en
snabb utveckling.
Samtidigt har statsmakten en central funktion i att värna rättvisan och lagens
överhöghet. Makteliter, korrumperade statstjänstemän och partibyråkrater får
inte trakassera den enskilde. Den korrupta statsmakten är ett vanligt
utvecklingshinder. Statsmakten skall koncentrera sig på sina viktiga uppgifter
vilka förutom rättsstaten är att främja en god utbildning för alla medborgare,
en grundläggande hälso- och sjukvård, vägar, vatten och avlopp och annan
infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras. Ett sunt penningsystem som inte
genom hög inflation berövar de svaga deras knappa resurser är också en absolut
förutsättning för en hållbar snabb utveckling. Därutöver skall statsmakten vara
mycket återhållsam med eget agerande. Däremot behövs tydlig lagstiftning som
anger de spelregler inom vilka de enskilda och företagen har att verka.
Världsmarknaden
För 20 år sedan omfattade världsmarknaden enbart en knapp fjärdedel av världens
befolkning. Den tredjedel som då levde inom kommunistblocket var nästan helt
avskuren från denna. I Latinamerika var den merkantilistiska strävan att
avskärma ekonomierna från omvärlden, framför allt i fruktan från den dominerande
grannen i norr. Denna ambition förverkligades och i Latinamerika blev länderna
avskärmade autarkier med ineffektiva ekonomier och ökad fattigdom.
I Sydasien, främst Indien, ansågs självförsörjningen ha ett egenvärde. Handeln
minimerades för att minska påverkan från omvärlden. I Mellanöstern och
Nordafrika där den arabiska socialismen var dominerande avskärmades också
ekonomierna genom statsdominans i näringslivet. Det stora undantaget var
oljehandeln som förde upp ett antal närmast feodala länder till ett högt
välstånd. Avskärmningen från världsmarknaden var mest tragisk i Afrika. Den
afrikanska socialismens förespråkare utformade politiken i ambition om
självförsörjning och i rädsla för nykolonialism. Detta samtidigt som beroendet
av utländska statsmakter tilläts öka katastrofalt.
Nu är läget ett annat. Världsmarknaden växer kraftigt i betydelse och omfattar
alltfler länder på jordens alla kontinenter. Fortfarande är de stora
handelsströmmarna dominerade av Nordamerika, Västeuropa och västra
Stillahavsområdet. Men länder i övriga regioner integreras i världsmarknaden och
förbättrar därmed radikalt förutsättningarna för en snabb fattigdomsutrotning.
Världsmarknaden handlar inte enbart om varuutbyte utan lika mycket om den
kunskapsöverföring som är förknippad med varu- och tjänstehandel och om
direktinvesteringar. Erfarenheten visar att ny teknologi, organisation och
företagsform främst överförs via handel och direktinvesteringar. Konkurrensen
sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter. Låg kvalitet
och ineffektivitet får svårare att överleva. Det blir allt svårare att hävda
kastsystem och diskriminering av kvinnor i ekonomier där kunskap och förmåga tas
till vara. För anhängare av kastväsende, apartheid eller andra diskrimineringar
ses världsmarknaden som ett hot, därför att den främjar konkurrens och därmed
tillvaratagande av resurser och förmåga.
De utländska investeringarna i u-länderna ökar snabbt och är nu ca fyra gånger
större än biståndet. De söker sig främst till de fattigaste u-länderna med god
utveckling. Direktinvesteringarna är av särskilt hög kvalitet, eftersom det
handlar om privata investeringar gjorda efter noggrann riskbedömning. I de
fattiga u-länderna finns sällan eller aldrig börser eller utvecklade
kapitalmarknader vilket försvårar eller omöjliggör rent finansiella
investeringar. Marknadsekonomins institutioner måste utvecklas.
För u-länder i snabb utveckling råder ingen brist på kapital. Problemet är
oftast att länderna inte kan absorbera det investeringskapital som erbjuds. För
sådana länder bör biståndet nedbringas till ett minimum eller upphöra helt,
eftersom direktinvesteringar har högre tillväxtpotential än offentligt
utvecklingsbistånd.
Biståndet
Formellt utvecklingsbistånd spelar en blygsam roll för u-ländernas utveckling.
Det totala flödet uppgår till cirka 60 miljarder dollar, motsvarande en procent
av u-världens samlade produktion. För arabvärlden är det närmare två procent och
för Sydasien knappt 1,5. Den enda region där biståndet har en stor volym är
Afrika där det uppgår till 25-30 procent om Sydafrika och Nigeria räknas bort.
Dessa Afrikas två i särklass största ekonomier har nämligen ett mycket litet
bistånd. I Afrika har ett 40-tal länder bistånd på över fem procent av BNP varav
cirka hälften över 20 procent.
För en handfull länder i Asien, Mellanöstern och Latinamerika spelar biståndet
också en stor roll. Nicaragua och Haiti har bistånd på nivån 40 procent av BNP.
Laos och Nepal respektive Bolivia och Honduras ligger på 10-procentsnivån, medan
Papua Nya Guinea, Bangladesh, Jordanien och Egypten ligger på drygt sex. (Ett
antal mycket små ö-ekonomier i Stilla havet och Karibien medräknas inte på grund
av sin litenhet.) I Stilla havsasien och Latinamerika liksom i Östeuropa uppgår
biståndet enbart till några promille av regionernas samlade ekonomier.
Katastrofbistånd är den kanske viktigaste biståndsformen. Den är viktig för att
hjälpa länder som råkar in i tillfälliga problem till följd av naturkatastrofer,
krig eller andra temporära svårigheter. Katastrofhjälpen i södra Afrika var
till exempel mycket framgångsrik att förhindra humanitära katastrofer under fem
år av svår torka. Det viktiga med katastrofbistånd är dock att avsluta det i
tid, så att framför allt inte livsmedelsbistånd utgår så länge så att grunden
rycks undan för fortsatt inhemsk livsmedelsproduktion. Omfattningen är beroende
av de katastrofer som inträffar.
De fria och frivilliga organisationernas bistånd är bärare av engagemang och
kunskapsöverföring - genom personliga insatser - och har stor betydelse trots
att biståndet volymmässigt uppgår till små belopp. På åtskilliga håll i Afrika
svarar t.ex. missionsskolorna för en betydande del av undervisningen - i
Tanzania för över hälften av sekundärutbildningen. Detta är det område där
insatserna behöver ökas.
Skuldavskrivningar utgör den mest problematiska formen av bistånd både praktiskt
och moraliskt. Svårt skuldsatta länder har ofta lånat upp stora summor
utomlands i tider när man haft gott inflöde av oljeinkomster eller
biståndspengar och därmed intecknat framtiden. Sällan har de upplånade pengarna
använts på ett sätt som kommit befolkningen till godo. Det moraliska dilemmat
består i det orättfärdiga i att belöna ett ansvarslöst och ofta korrupt
beteende. Det praktiska problemet består i att en skuldavskrivning genast skapar
utrymme för ny upplåning och fortsatt ansvarslös politik. Skuldavskrivningar
bör reserveras för de fall när en ny demokratisk regim efterträder en äldre
korrupt och skuldsatt sådan. Låginkomstländer med hög skuldsättning får normalt
bistånd som gott och väl täcker skuldtjänstkostnaderna.
Det bilaterala stat-till-statbiståndet är det volymmässigt dominerande och kan i
måttlig skala ha goda effekter när det koncentreras på kunskapsöverföring t.ex.
vad gäller rättsstaten och demokratin, miljöfrågor, samt satsning på
grundläggande undervisning och hälsovård. Stora volymer stat-till-stat-bistånd
har erfarenhetsmässigt tenderat att få negativa effekter.
Erfarenheter från fyra biståndsländer
Fyra svenska biståndsländer uppvisar stora olikheter vad avser
utvecklingsinriktning och utvecklingsförmåga. Det finns lärdomar att dra av
utvecklingen i dessa.
Vietnam var fram till 1986-87 en kommunistisk planekonomi starkt influerad av
och understödd av Sovjetunionen. Ekonomin växte påtagligt långsamt trots massivt
sovjetiskt bistånd. Hastigt bortfallna biståndsbelopp på uppskattningsvis 20-30
procent av BNP tvingade fram en kursomläggning bort från den socialistiska
planekonomin.
Reformprogrammet "doi moi" lanserades 1986 med begränsade förändringar inom
jordbruket. 1989 breddades programmet både i omfattning och i takt. På kort tid
avvecklades jordbrukskollektiven och marken återgavs till familjejordbruken. De
flesta priser blev fria, privata företag tilläts och uppmuntrades på de flesta
områden. Handel och investeringar öppnades. Penningpolitiken och underskotten
stramades åt och hundratusentals övertaliga i statsföretagen avskedades. På kort
tid stabiliserades ekonomin och tillväxten har i genomsnitt varit åtta procent
under 1990-talet. Export och investeringar växer med tvåsiffriga belopp.
Den chockterapi som varit så framgångsrik i Östeuropa har faktiskt här en
motsvarighet i ett fattigt u-land. Lärdomen från Vietnam är säkert tillämplig i
andra stagnerande biståndsberoende länder med socialistisk planhushållning.
Vietnam är dock fortfarande en hård enpartidiktatur, där den personliga rörelse-
och tankefriheten är kraftigt beskuren.
I ett tredjedels sekel har Tanzania erhållit mycket stora biståndsflöden med
uppemot 40 procent av BNP. Med ett kort undantag har landet levt i fred och utan
naturkatastrofer och andra besvärande yttre störningar. Ändå är Tanzania idag
ett av världens absolut fattigaste länder. Trots enorma biståndsflöden till
staten är det svårt att spåra några positiva effekter av de stora
penningflödena.
Det finns ingen anledning att tro att Tanzanias befolkning skulle vara mindre
kapabel till utveckling än andra länders. Orsaken är den tanzaniska statens
systematiska blockering av privata initiativ. Så tvingades t.ex. självägande
bönder ihop i kollektiva byar, vilket fick förödande resultat.
En allomfattande grundläggande utbildning saknas. Bara hälften av alla barn får
utbildning. Hälsovården är bristfälligt utbyggd och det krävs ofta mutor för att
få del av den statliga hälsovården. Underhåll av vägar och annan infrastruktur
är mer än bristfällig. Biståndsgivarna har gjort omfattande investeringar, som
sedan fått förfalla. Statsmakten är ofta korrupt, det är svårt att verka i
landet utan mutor och förbindelser. I en relativt central stadsdel i huvudstaden
Dar es Salam har trots decenniers bosättning ännu inte någon rudimentär
stadsplan gjorts och man saknar vatten, avlopp och sophämtning.
Alla bedömare pekar på det enorma biståndsberoendet och de negativa effekter
detta har. Varje samhällsproblem förväntas biståndsgivare ta ansvar för och
finansiera. Landet har under lång tid de facto själv lämnat ifrån sig
beslutsrätten för väsentliga delar av utvecklingen. Regeringen är mer beroende
av biståndsgivarorganen än sitt eget folk. För Sveriges del är det angeläget att
avbryta biståndet till den tanzaniska staten. Detta är den mest positiva åtgärd
Sverige kan göra för Tanzanias hårt prövade folk.
Moçambique befinner sig nu i en mycket gynnsam period. Ett osedvanligt grymt
inbördeskrig har sedan två år upphört. Fred råder och en försoning har
åstadkommits mellan de två krigförande parterna, Frelimo och Renamo. Försoningen
har tagit närmast häpnadsväckande former där de båda partierna bedyrar varandra
sin högaktning och enas kring politikens huvudinriktning. Från att ha varit en
enpartistat råder nu flerpartidemokrati, där de olika partierna respekteras.
Från att nyligen ha genomgått inbördeskrig råder det ett öppet samhällsklimat.
Det råder också enighet om en kraftig omläggning bort från den socialistiska
planekonomin till marknadsekonomi. Marknader avregleras och privatiseras.
Moçambique öppnar sig mot omvärlden vilket har särskild betydelse genom närheten
till det demokratiska Sydafrika. Den positiva situationen till följd av fred,
demokrati och marknadsekonomi förstärks ytterligare av att landet nu får goda
regn efter många års torka. Det hjälper Moçambique under övergångsfasen.
Befolkningen har bitter erfarenhet av de påtvingade moderniseringsprojekten.
Inbördeskriget, svälten och sönderfallet har fått människor att mer lita till
den invanda traditionella ekonomin än projekt uppifrån.
Det finns emellertid också oroande inslag i den positiva bilden. Den statliga
korruptionen är omfattande och växande. Det försvårar och förhindrar både lokala
investeringar och de så välbehövliga direktinvesteringarna från utlandet.
Polisen uppfattas inte som de svages värn utan är snarare fruktad för sin
strävan efter att skaffa sig illegala inkomster. Det krävs ett snabbt och
resolut ingripande mot dessa tendenser. Endast i en rättsstat kan
marknadsekonomin fungera och företag blomstra.
Sydafrika kan gå en ljus framtid till mötes. Apartheids systematiska
rasdiskriminering har efterträtts av en pluralistisk demokrati med ett stort
mått av försoning och samförstånd. Uppgörelserna med det förflutna genom
sanningskommissionen syftar till att genom att bringa klarhet förhindra
upprepning och läka såren och inte till vedergällning. Arvet från apartheid är
tungt. Det var inte bara de mänskliga rättigheterna som kränktes. Den stora
majoriteten av landets befolkning förvägrades rimliga utvecklingsmöjligheter.
Rätten att äga jord, starta företag, utbilda sig, välja yrke och anställning var
starkt begränsad. Arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, utbildningen och de flesta
andra samhällsområden var genomreglerade. För den stora majoriteten av landets
befolkning påminde situationen i väsentliga avseenden om den i Östeuropa.
Avreglering, privatisering och stabilisering är en huvudinriktning för den
ekonomiska politiken. Apartheidtidens många statsmonopol skall brytas upp och
privatiseras. En övertung och byråkratisk offentlig sektor skall minskas och få
ändrad inriktning. Statsförvaltningen skall minskas med över 100 000 tjänstemän.
Skattetrycket, främst bolagsskatten, skall bringas ner. Parallellt med detta
skall budgetunderskottet och inflationen minskas.
Särskilt viktigt är att etablera en rättsstat, vilket liksom i Östeuropa är
svårt när statsmakten tidigare saknade moralisk legitimitet. Den stigande
kriminaliteten utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Kan inte den bringas
under kontroll hotas utvecklingen allvarligt främst i storstadsområdena.
Särskild prioritet har breddningen och kvalitetsförstärkningen av den
grundläggande utbildningen, så att alla barn och ungdomar får en god
grundutbildning. Erfarenhetsmässigt är det den i särklass viktigaste satsningen
ett u-land kan göra.
Den sydafrikanska regeringen betonar att landets utveckling måste ske av egen
kraft. Utländska biståndsinsatser begränsas till högst en halv procent av BNP
och dirigeras till en särskild fond. Syftet är att se till att statsmakten inte
görs biståndsberoende, utan att biståndet används framför allt till
kunskapsöverföring. Efter åren av isolering av Sydafrika finns ett stort behov
att ta till sig internationella erfarenheter på samhällslivets alla områden.
Sydafrika integreras nu i världsmarknaden och i det regionala samarbetet.
Öppenhet och konkurrens bryter upp apartheidårens inkrökta föreställningar och
samhällsstruktur. Genom Sydafrikas dominerande roll med uppåt hälften av Afrikas
samlade ekonomi har landets utveckling stor betydelse för andra länder i
regionen. Samarbetet inom SADC och frihandelsavtalet med EU kan ge goda
förutsättningar för hela regionens utveckling.
Afrika
Utvecklingen i Afrika har varit en besvikelse. På många håll har fattigdomen
snarast ökat. De stora förväntningarna i samband med självständigheten har bytts
i besvikelse och förtvivlan.
Den negativa utvecklingen måste brytas. Det finns ingen anledning att av något
slags förtäckt rasistiskt skäl acceptera att utvecklingen i Afrika skall gå
sämre än vad den gör på andra håll. Det är inte afrikanerna det är fel på utan
på den förda politiken. Den afrikanska socialismen och de föreställningar denna
bygger på har haft särskilt allvarliga konsekvenser i just Afrika. Det handlar
om länder som länge var beroende av en främmande statsmakt på andra sidan haven.
Underkastelse och beroende av beslut utifrån och uppifrån kom att genomsyra
samhällena. Även om kolonialismen ibland kunde ge vissa positiva effekter, t.ex.
rättssystem, skolor och viss infrastruktur, så byggde den på föreställningen
att afrikanerna var undersåtar som skulle styras. Omyndigförklaringen av
medborgarna var grunden i detta system. Därför drabbas också Afrika särskilt
hårt av föreställningen att det är staten som ansvarar för utvecklingen och inte
individerna. Beroendet av ett främmande lands statsmakt flyttades över till
beroendet av det egna landets statsmakt. Det personliga ansvaret utplånades. I
de flesta fall förvärrades detta ännu mer genom att det egna landets statsmakt
raskt återigen blev beroende av utländska statsmakter genom ett omfattande
biståndsflöde. Den destruktiva attityden att samhällsproblemen bäst löses av
någon annan kom därmed att leva kvar. I åtskilliga afrikanska länder anses varje
samhällsproblem främst vara en uppgift för utländska biståndsgivare att
identifiera, finansiera och även försöka lösa. Den förlamande effekt detta har
på det egna ansvarstagandet och förmågan är ett av Afrikas grundproblem.
Varje folk måste utvecklas av egen kraft. Arbetsvilja och skaparkraft måst
frigöras och de goda dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är de
goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle kan utvecklas. Uppgiften för de
afrikanska länderna är nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll.
Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det civila samhället och i
företagsamheten. I första hand måste den afrikanske bonden få rimliga villkor
att försörja sig själv och de sina. Statliga handelsmonopol, uppköpstvång och
prisregleringar har sannolikt varit den främsta orsaken till att fattigdomen
inte bara fortsatt utan t.o.m. ökat. Samtidigt måste statsmakten koncentrera sig
på de kärnuppgifter som enbart statsmakten kan utföra. Viktigast bland dess är
att se till att alla barn och ungdomar, även alla flickor, får en grundläggande
utbildning. All erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen avvecklas
på bred front. En grundläggande hälsovård som når ut till alla även på
landsbygden har också hög prioritet. Sådana satsningar ger också snabb
avkastning eftersom utbredd sjukdom och ohälsa är ett stort hinder för
utvecklingen.
En tredje kärnuppgift förutan vilken inget annat kan fungera gäller rättsstaten.
Mänskliga rättigheter måste respekteras. Lagar måste tillämpas och respekteras.
Diskriminering p.g.a. kön, ålder, ursprung, handikapp, religion eller politiska
åsikter får inte förekomma.
Det måste finnas system för att förhindra och bestraffa brott. Staten själv får
inte begå brott genom övergrepp eller korruption. Ofta är statsmakten
överdimensionerad och ägnar sig åt fel saker. Den offentliga sektorn är
regelmässigt dubbelt så stor som i Asiens framgångsrika utvecklingsländer.
Rikliga biståndsflöden har bidragit till att statsmakterna fått en för stor
omfattning på bekostnad av det civila samhället.
Många olika utvecklingsaspekter, t.ex. naturvård, vårdandet av kulturarvet, god
resurshushållning och omsorg om naturen, hänsyn till människors rätt och
integritet är beroende av att lagar tillämpas och respekteras. I ett
genomkorrupt samhälle kan goda regler inte genomdrivas eller upprätthållas.
Biståndspolitiken
Den europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att främja u-ländernas
snabba utveckling, för att utrota fattigdomen och ge dem möjlighet att skapa en
god levnadsstandard för sina medborgare. Den viktigaste uppgiften är att främja
ett öppet handelssystem och en snabbt ökad världsmarknad. Därigenom kan också
svaga u-länder integreras i världsekonomin med de viktiga utvecklingsimpulser
som detta medför. Den isolering och inåtvändhet som har präglat de flesta
u-länder under lång tid kan därmed brytas. En öppen världshandel kan ge
påfrestningar i de utvecklade industriländerna. Hård konkurrens medför ökat krav
på omställningar. Jordbrukspolitiken kan inte ha kvar höga skyddsnivåer.
Frihandeln är det viktigaste bidrag som i-världen kan ge till
utvecklingsländernas ansträngningar.
Det öppna internationella handelssystemet och dess institutioner, främst WTO,
IMF och Världsbanken måste stödjas. Frihandeln måste värnas och öppen eller dold
protektionism motarbetas. Inte sällan döljs protektionistiska strävanden i
idealistisk form. Omsorg om mänskliga rättigheter, miljö eller arbetstillfällen
har fått utgöra motiv för att avbryta eller minska importen från fattiga länder,
när i stället ett friare internationellt utbyte skulle ha skapat impulser till
en bättre utveckling. Det är naturligt att investeringskapital från i-länderna
söker sig till u-länderna. Det kan ge viktiga bidrag till fattigdomsutrotningen.
Av särskild betydelse är direktinvesteringarna som erfarenhetsmässigt medför
den största kunskapsöverföringen och har den största effektiviteten i
förhållande till insatta resurser.
Internationella normer för mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokratin
måste bättre efterföljas. Inom FN, i regionala organisationer med bilaterala
kontakter bör mänskliga rättigheter och demokrati särskilt beaktas.
Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd inte minst
inför nästa Loméförhandling.
FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja internationellt
koordinerade insatser på utvecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer,
omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande av sjukdomar och gemensam
normsättning är exempel på detta.
En särskilt viktig roll har Bretton Woodsinstitutionerna när det gäller att
utforma utvecklingsstrategier och föreslå u-länderna stöd och hjälp för att
skapa en hållbar ekonomisk utveckling. Att byta bistånd mot utveckling och att
noga utvärdera effekter är framgångsrikt. De krav som Världsbanken och
Internationella valutafonden - på asiatiskt initiativ - ställer har starkt
stimulerat utvecklingen.
Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande betydelse. Särskilt viktig är
samordning mellan olika biståndsgivare så att den gemensamma insatsen får den
bästa effekten. Ökad beredskap till snabba insatser, bättre mekanismer för
samordning samt planering för avveckling när insatserna inte längre behövs, är
en väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet bör iakttas med
långvarigt livsmedelsbistånd så att landets egen produktionsförmåga inte slås
ut.
Fria och frivilliga organisationer gör goda insatser, särskild vad gäller
kunskapsöverföring. Personligt engagemang och egna arbetsinsatser gör att ett
sådant bistånd har en betydligt större betydelse än den formella ekonomiska
volymen. Via dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande
befolkningarna, utan att gå omvägar över statsapparaten. En större del av
insatserna bör därför slussas denna väg. Samtidigt är det viktigt att de fria
organisationerna verkligen behåller sin karaktär. Varsamhet med offentliga
biståndsmedel till frivilliga organisationer och krav på egeninsatser måste
iakttas så att inte sådana organisationer riskerar att omvandlas till en
förtäckt statsfinansierad biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade
organisationer är detta normalt inget problem. Det vore däremot olyckligt om
särskilda organisationer bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel.
Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett och en
ny utvecklingsvänlig regim har tagit över efter tidigare förtryck och
utvecklingshinder. Vid sådana systemskiften som t.ex. har skett i Östeuropa men
också på åtskilliga håll i u-världen, kan en ny utvecklingsinriktning slippa
bära på alltför kraftiga bördor av det förgångnas misstag.
Stor varsamhet bör dock iakttagas så att inte mer kosmetiska regimskiften
framställs som systemskiften. Förslagenheten kan vara stor för korrupta regimer
att genom nya ansikten, nya partier och nya program tillskansa sig
biståndsmedel. Detta bör förhindras.
Skuldavskrivning i övrigt är mycket problematiskt. Det ger utrymme för en ny
upplåning som snarare kan riskera att förstärka utvecklingshindren. Ofta har
nämligen upplåning skett inte i tider av hårda påfrestningar utan av stora
inflöden av oljeinkomster eller biståndsmedel. Åtskilliga av de hårt skuldsatta
länderna har i praktiken använt biståndsflödena som en slags säkerhet för en
oetisk upplåning.
Kraftig upplåning kan vara befogad i ett skede med kraftiga investeringar.
Huvuddelen av en sådan upplåning bör dock ske privat - på kommersiella villkor -
och inte av statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av
infrastruktursatsningar som statsmakten måste svara för. I framgångsrika
u-länder har statsmakten sällan en stor utlandsupplåning. Den ligger i stället
inom ramen för näringslivet och blir då föremål för den kreditgranskning som är
så viktig för en hälsosam ekonomi.
För länder som har ett stort kapitalinflöde via direktinvesteringar och andra
privata satsningar är det angeläget att dra ner biståndsflödena. I sådana för
investeringar attraktiva länder är absorbtionsförmågan ofta ansträngd vilket gör
att biståndstillförseln kan anstränga redan knappa resurser och tränga ut mer
angelägna satsningar.
Biståndet till statsmakten bör behandlas med särskild varsamhet. De samlade
biståndsflödena till ett u-lands statsmakt bör erfarenhetsmässigt knappast
överstiga tio procent av BNP. Inom denna ram ryms gott och väl satsningar på en
grundutbildning och en grundläggande hälsovård för alla. Den samlade offentliga
konsumtionen i ett fattigt u-land under stark tillväxt ligger erfarenhetsmässigt
just kring tio procent. De egna genererade skattemedlen kan därutöver med
fördel satsas i kapitaluppbyggnaden för vägar, vatten och avlopp.
Energiproduktion, telesystem och liknande bör finansieras kommersiellt.
Biståndet till statsmakten måste inriktas på de mest prioriterade sektorerna
samt kunskapsöverföring på strategiskt viktiga områden. Mänskliga rättigheter,
demokrati, rättsstat och arbete mot diskriminering, uppbyggnad av
marknadsekonomins regler och institutioner liksom kunskap om naturvård och
miljöhänsyn är exempel på det senare.
Kunskapsutbytet bör kunna ske också med andra länder än enbart Sverige. För
många u-länder finns det större erfarenheter att hämta från andra mer
framgångsrika u-länder. Triangelsamarbete mellan Sverige, ett afrikanskt land
och framgångsrika u-länder som t.ex. Taiwan och Sydkorea bör prövas.
Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet samarbete. I
avtalen bör strikta villkor vad gäller korruption, redovisning och effektivitet
dras in. Det får inte inträffa att bistånd i praktiken gynnar korruption genom
släpphänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande rapporter om just
detta, inte minst vad gäller det s.k. importstödet.
Noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Sveriges
samarbetsländer bör utarbetas årligen och redovisas i god tid innan beslut om
biståndssamarbete fattas. Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt
och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina
medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.
Bistånd skall vara effektivt. S.k. procentmål - där måluppfyllelsen består i att
anslagna medel utbetalats - leder sällan till detta. Själva biståndets idé -
hjälp till självhjälp - innebär också att biståndet successivt skall avvecklas
när fattigdomen utrotas. En annan svaghet med procentmål är att de urholkas av
inflation och devalveringar. 1 procent av vår BNP är idag bara hälften av vad
den var för 25 år sedan, räknat i biståndsvalutan dollar.
Det gäller nu att i stället skapa effektivitetsmål - minskat antal fattiga,
antal flickor som fått grundläggande utbildning, antal hushåll som fått rent
vatten etc. Man skall kunna mäta vad man gör.
Biståndet skall - med en FN-formulering - "vara oljan i motorn, inte bensinen i
tanken". Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat
ansvarstagande för fattigdomens avskaffande, utan tvärtom en snabbare
måluppfyllelse.
Afrika är den del av världen där fattigdomen fortfarande ökar. Därför bör
svenska biståndsinsatser allt mer koncentreras dit.
Organisation
Utrikesdepartementet bör ha den centrala funktionen för utvecklingssamarbetet
och det sammanhållna ansvaret för relationerna till samarbetsländerna och till
internationella organisationer. Ambassaderna har en viktig roll i utvärdering
och kontroll.
För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogenhet med de villkor under vilka
verksamheten sker. Att i en i-landsmiljö administrera och bestämma inriktningen
på biståndsprojekt är erfarenhetsmässigt svårt. Därför bör en särskild enhet med
inriktning på fattigdomsavveckling, mänskliga rättigheter och
demokratiutveckling förläggas till södra Afrika, där huvuddelen av de svenska
biståndsinsatserna sker. Därigenom kan verksamheten utformas i den afrikanska
miljön. Det programinriktade biståndet bör successivt koncentreras på Afrika
medan bistånd till andra delar av världen främst bör ske via det multilaterala
systemet och via EU.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det övergripande
målet för biståndet bör vara att främja en uthållig snabb tillväxt med snabb
utrotning av fattigdomen som övergripande mål i enlighet med vad som anförts i
motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rättsstaten, respekt
för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi bör vara centrala
målsättningar i samarbetet med biståndsländerna i enlighet med vad som anförts i
motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt arbeta
för lägre tullar och avskaffande av handelshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att det multilaterala biståndet i huvudsak bör kanaliseras genom FN och Bretton
Woodsinstitutionerna samt UNHCR,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i biståndet i enlighet med vad
som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att skuldavskrivningar inte får ske så att misshushållning och korruption
främjas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att i länder med stort kapitalinflöde vid direktinvesteringar och andra privata
satsningar bör biståndet dras ner för att inte överanstränga
absorptionsförmågan eller tränga undan produktiva satsningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att biståndet till ett u-lands statsmakt normalt inte bör överskrida tio
procent av landets BNP, vilket väl täcker kostnaden för grundläggande utbildning
och hälsovård för alla,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att triangelsamarbete bör
prövas mellan Sverige, ett afrikanskt land och ett u-land som framgångsrikt
utrotat fattigdomen på kort tid i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att systemet med
landramar bör avskaffas till förmån för avtal, där strikta villkor vad gäller
korruption, effektivitet och demokratiutveckling uppställs i enlighet med vad
som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den årligen utförligt
till riksdagen skall rapportera om läget beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati i samarbetsländerna i god tid före riksdagens beslut om
biståndsinsatser i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att bistånd inte får utbetalas till statsmakt som grovt och systematiskt
kränker mänskliga rättigheter och förtrycker sina medborgare eller accepterar
utbredd korruption,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att Utrikesdepartementet bör ha det centrala ansvaret för utvecklingssamarbetet
och relationerna till samarbetsländerna och internationella organisationer och
erhålla resurser härför,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att utformningen av biståndsprojekt bör ske i u-landsmiljö.
Stockholm den 23 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)