Sammanfattning
Närmare en femtedel av världens befolkning går normalt till sängs hungrande. Denna utbredda misär har inte biologiska eller fysiska orsaker. Kastväsende, tabuföreställningar och diskriminering liksom konflikter och naturkatastrofer är stora utvecklingshinder. Likväl är vanstyre huvudorsaken. Statsmakter hindrar sina medborgares utveckling. Socialism, merkantilism och andra statscentrerade ideologier gör fortfarande stor skada.
Länder med djup fattigdom kan utveckla relativt välstånd på en generation. En snabb utrotning av massfattigdomen är möjlig. Frihandel och fri företagsamhet, särskilt familjejordbruk, är absoluta förutsättningar för fattigdomsutrotningen. En grundläggande skolutbildning och hälsovård som kommer alla till del är också av fundamental betydelse.
Statsmakten skall vara begränsad och effektiv. Rättsstaten, stöd till utbildning och hälsovård samt till sådan infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras, främst vägar, vatten och avlopp, är dess huvuduppgifter.
Sverige, EU och västvärlden har ansvar för att bistå u-länderna i utrotandet av fattigdom. En snabbt växande världsmarknad ger förutsättning för stark tillväxt. Tullar och annan diskriminering av u-länders varor och tjänster måste avvecklas. Direktinvesteringar och andra privata kapitalöverföringar har stor betydelse, särskilt i de fattigaste u-länderna.
Offentligt bistånd spelar en mer marginell roll, utom i Afrika och ett fåtal länder i Asien och Latinamerika. Katastrofbistånd är viktigast. Ideella insatser har begränsad volym men ger ofta stora utvecklingseffekter. Skuldavskrivningar kan vara viktigt särskilt vid systemskiften. De får dock inte ske så att misshushållning och korruption främjas.
Bistånd till ett u-lands statsmakt bör främst inriktas på kunskapsöverföring samt stöd till rättsstaten, grundläggande utbildning och hälsovård. Det gäller att vara försiktig med biståndsvolymen så att inte statsmakten blir för stor och biståndsberoende skapas. Detta har erfarenhetsmässigt stor negativ påverkan, särskilt i tidigare kolonier där det redan tidigare fanns ett stort beroende. Det sammanlagda biståndet till en statsmakt bör normalt inte vara mer än tio procent av BNP.
Bistånd får inte utgå till statsmakt som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter, förtrycker sina medborgare eller främjar korruption.
Bakgrund
Närmare en femtedel av jordens befolkning lever i absolut fattigdom. De får gå till sängs hungrande. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det normala i vardagen. Jorden har resurser att föda alla. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till denna utbredda misär. Torka, översvämningar, stormar, vulkanutbrott och andra naturkatastrofer kan förklara kortvariga eller geografiskt avgränsade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar är förklaringen i vissa länder.
Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande en miljard människor inte får tillräckligt att äta varje dag. Utvecklingen hämmas eller stoppas av statsmakter som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas. Kastväsende, tabuföreställningar, diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller ursprung är stora utvecklingshinder på många håll. Erfarenheten visar entydigt att sådana hinder kan undanröjas om människor tillåts att utveckla sin företagsamhet och arbetsvilja.
Det finns många exempel på länder som gått från absolut fattigdom till relativt välstånd på en generation d.v.s. på 20-25 år. Ofta har det varit länder som i utgångsläget bedömts ha de absolut sämsta förutsättningarna för utveckling: omfattande analfabetism, låg kulturell utveckling. Det har ofta varit tättbefolkade länder utan naturtillgångar men med djup och omfattande fattigdom.
Å andra sidan har åtskilliga av de nu fattigaste länderna haft bättre utgångsläge. Många är glesbefolkade och har stora naturtillgångar. I utgångsläget var de inte sällan rikare än de mer framgångsrika länderna. Underutvecklingen sitter inte i naturen eller i människornas sinne. Den skapas genom att människors initiativ och skaparkraft förhindras och förbjuds. Precis som i Östeuropa är socialismen även i sin asiatiska, arabiska eller afrikanska variant utvecklingens enskilt största hinder. I Latinamerika har den länge dominerande merkantilismen haft motsvarande effekt.
Med undantag för några enstaka länder med små befolkningar och mycket stora naturtillgångar, främst olja, känner världen endast marknadsekonomin som möjlig utvecklingsmodell när det gäller att ge hela befolkningar välstånd. Men marknadsekonomin misstänkliggörs, motarbetas och förhindras fortfarande framgångsrikt på många håll. Priset betalas av de fattiga i form av umbäranden.
De fattiga länderna
En tredjedel av världens 192 självständiga stater klassificeras som låginkomstekonomier och 57 procent av världens befolkning bor i dessa länder. Långt ifrån alla i dessa länder är absolut fattiga, men det är här den alldeles övervägande delen av jordens fattigdom återfinns.
De flesta av dessa länder finns i Afrika söder om Sahara. (I fortsättningen kallas den regionen kort och gott för Afrika). De utgör 38 av regionens 48 länder och återfinns främst i västra, centrala och östra Afrika. I södra Afrika är hälften medelinkomstländer. Ett dussin länder i Sydasien, Indokina samt Folkrepubliken Kina tillhör också den fattigaste kategorin. I de tidigare socialistländerna i Östeuropa och Centralasien betecknas åtta länder som mycket fattiga. Det handlar där nästan uteslutande om länder som i likhet med t.ex. Bosnien haft krig under längre tid.
Genom det socialistiska systemets sönderfall i östblocket har fattigdomen där dels synliggjorts och dels fördjupats. I länder med snabb reformering till marknadsekonomi sker dock snabba standardökningar. Problemet är koncentrerat till länder som fastnat i de socialistiska strukturerna och som saknar politisk förmåga att snabbt avveckla dessa. Därutöver finns ett fåtal länder i Centralamerika, Karibien och Mellanöstern i den fattigaste kategorin. Fattigdom finns naturligtvis också i medelinkomstländerna fast i väsentligt mer begränsad omfattning. Likväl utgör fattigdom betydande problem i arabvärlden och Latinamerika.
Liberalisering, privatisering och rättsstat
På samma sätt som välståndet i Sverige och andra utvecklade länder hade sin grund i övergången till fri företagsamhet och frihandel inom rättsstatens ram och en höjd utbildningsnivå är motsvarande process en nödvändig förutsättning för en snabb utrotning av fattigdomen i u-länderna.
Människor vill själva ta sig ur fattigdomen. De bär på många idéer om hur detta snabbt skall kunna förverkligas. Frihet för idéer och företagande i kombination med arbetsvilja ger snar utdelning i ökad levnadsstandard. Erfarenheten visar entydigt att också mycket fattiga befolkningar som saknar utbildning och läskunnighet snabbt förmår vända utvecklingen till sin egen fördel. Den som själv känt hungern slita i inälvorna, sett barn, syskon och andra nära och kära dö i svält och sjukdomar behöver inga andra incitament för att ta tillvara varje möjlighet att förbättra tillvaron för sig själv och de sina. Det är enbart i de teoretiska världsförbättrarnas värld som stora ledare eller monopolpartier förmodas vara nödvändiga för att skapa utveckling.
Utveckling
Den alldeles avgörande faktorn för att snabbt utrota den utbredda fattigdomen är att skapa blomstrande familjejordbruk. Hårdreglering, tvångsuppköp, priskontroller och kollektivisering hindrar hårdhänt jordbruksutvecklingen på många håll. Den självägande bonden har motarbetats med livsmedelsbrist som självklar följd.
Att åstadkomma en snabb fattigdomsavveckling handlar om att frigöra den lilla människans skaparkraft och att ge henne rätten att äga sin bostad, sin mark, sitt lilla hantverk eller sitt småföretag. Utan frihet och äganderätt blir det ingen utveckling. Alla resurser skall tas tillvara. Flickors utbildning och lika villkor för kvinnor och män har visat sig vara effektiva sätt att stimulera en snabb utveckling.
Samtidigt har statsmakten en central funktion i att värna rättvisan och lagens överhöghet. Makteliter, korrumperade statstjänstemän och partibyråkrater får inte trakassera den enskilde. Den korrupta statsmakten är ett vanligt utvecklingshinder. Statsmakten skall koncentrera sig på sina viktiga uppgifter vilka förutom rättsstaten är att främja en god utbildning för alla medborgare, en grundläggande hälso- och sjukvård, vägar, vatten och avlopp och annan infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras. Ett sunt penningsystem som inte genom hög inflation berövar de svaga deras knappa resurser är också en absolut förutsättning för en hållbar snabb utveckling. Därutöver skall statsmakten vara mycket återhållsam med eget agerande. Däremot behövs tydlig lagstiftning som anger de spelregler inom vilka de enskilda och företagen har att verka.
Världsmarknaden
För 20 år sedan omfattade världsmarknaden enbart en knapp fjärdedel av världens befolkning. Den tredjedel som då levde inom kommunistblocket var nästan helt avskuren från denna. I Latinamerika var den merkantilistiska strävan att avskärma ekonomierna från omvärlden, framför allt i fruktan från den dominerande grannen i norr. Denna ambition förverkligades och i Latinamerika blev länderna avskärmade autarkier med ineffektiva ekonomier och ökad fattigdom.
I Sydasien, främst Indien, ansågs självförsörjningen ha ett egenvärde. Handeln minimerades för att minska påverkan från omvärlden. I Mellanöstern och Nordafrika där den arabiska socialismen var dominerande avskärmades också ekonomierna genom statsdominans i näringslivet. Det stora undantaget var oljehandeln som förde upp ett antal närmast feodala länder till ett högt välstånd. Avskärmningen från världsmarknaden var mest tragisk i Afrika. Den afrikanska socialismens förespråkare utformade politiken i ambition om självförsörjning och i rädsla för nykolonialism. Detta samtidigt som beroendet av utländska statsmakter tilläts öka katastrofalt.
Nu är läget ett annat. Världsmarknaden växer kraftigt i betydelse och omfattar alltfler länder på jordens alla kontinenter. Fortfarande är de stora handelsströmmarna dominerade av Nordamerika, Västeuropa och västra Stillahavsområdet. Men länder i övriga regioner integreras i världsmarknaden och förbättrar därmed radikalt förutsättningarna för en snabb fattigdomsutrotning.
Världsmarknaden handlar inte enbart om varuutbyte utan lika mycket om den kunskapsöverföring som är förknippad med varu- och tjänstehandel och om direktinvesteringar. Erfarenheten visar att ny teknologi, organisation och företagsform främst överförs via handel och direktinvesteringar. Konkurrensen sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter. Låg kvalitet och ineffektivitet får svårare att överleva. Det blir allt svårare att hävda kastsystem och diskriminering av kvinnor i ekonomier där kunskap och förmåga tas till vara. För anhängare av kastväsende, apartheid eller andra diskrimineringar ses världsmarknaden som ett hot, därför att den främjar konkurrens och därmed tillvaratagande av resurser och förmåga.
De utländska investeringarna i u-länderna ökar snabbt och är nu ca fyra gånger större än biståndet. De söker sig främst till de fattigaste u-länderna med god utveckling. Direktinvesteringarna är av särskilt hög kvalitet, eftersom det handlar om privata investeringar gjorda efter noggrann riskbedömning. I de fattiga u-länderna finns sällan eller aldrig börser eller utvecklade kapitalmarknader vilket försvårar eller omöjliggör rent finansiella investeringar. Marknadsekonomins institutioner måste utvecklas.
För u-länder i snabb utveckling råder ingen brist på kapital. Problemet är oftast att länderna inte kan absorbera det investeringskapital som erbjuds. För sådana länder bör biståndet nedbringas till ett minimum eller upphöra helt, eftersom direktinvesteringar har högre tillväxtpotential än offentligt utvecklingsbistånd.
Biståndet
Formellt utvecklingsbistånd spelar en blygsam roll för u-ländernas utveckling. Det totala flödet uppgår till cirka 60 miljarder dollar, motsvarande en procent av u-världens samlade produktion. För arabvärlden är det närmare två procent och för Sydasien knappt 1,5. Den enda region där biståndet har en stor volym är Afrika där det uppgår till 25-30 procent om Sydafrika och Nigeria räknas bort. Dessa Afrikas två i särklass största ekonomier har nämligen ett mycket litet bistånd. I Afrika har ett 40-tal länder bistånd på över fem procent av BNP varav cirka hälften över 20 procent.
För en handfull länder i Asien, Mellanöstern och Latinamerika spelar biståndet också en stor roll. Nicaragua och Haiti har bistånd på nivån 40 procent av BNP. Laos och Nepal respektive Bolivia och Honduras ligger på 10-procentsnivån, medan Papua Nya Guinea, Bangladesh, Jordanien och Egypten ligger på drygt sex. (Ett antal mycket små ö-ekonomier i Stilla havet och Karibien medräknas inte på grund av sin litenhet.) I Stilla havsasien och Latinamerika liksom i Östeuropa uppgår biståndet enbart till några promille av regionernas samlade ekonomier.
Katastrofbistånd är den kanske viktigaste biståndsformen. Den är viktig för att hjälpa länder som råkar in i tillfälliga problem till följd av naturkatastrofer, krig eller andra temporära svårigheter. Katastrofhjälpen i södra Afrika var till exempel mycket framgångsrik att förhindra humanitära katastrofer under fem år av svår torka. Det viktiga med katastrofbistånd är dock att avsluta det i tid, så att framför allt inte livsmedelsbistånd utgår så länge så att grunden rycks undan för fortsatt inhemsk livsmedelsproduktion. Omfattningen är beroende av de katastrofer som inträffar.
De fria och frivilliga organisationernas bistånd är bärare av engagemang och kunskapsöverföring - genom personliga insatser - och har stor betydelse trots att biståndet volymmässigt uppgår till små belopp. På åtskilliga håll i Afrika svarar t.ex. missionsskolorna för en betydande del av undervisningen - i Tanzania för över hälften av sekundärutbildningen. Detta är det område där insatserna behöver ökas.
Skuldavskrivningar utgör den mest problematiska formen av bistånd både praktiskt och moraliskt. Svårt skuldsatta länder har ofta lånat upp stora summor utomlands i tider när man haft gott inflöde av oljeinkomster eller biståndspengar och därmed intecknat framtiden. Sällan har de upplånade pengarna använts på ett sätt som kommit befolkningen till godo. Det moraliska dilemmat består i det orättfärdiga i att belöna ett ansvarslöst och ofta korrupt beteende. Det praktiska problemet består i att en skuldavskrivning genast skapar utrymme för ny upplåning och fortsatt ansvarslös politik. Skuldavskrivningar bör reserveras för de fall när en ny demokratisk regim efterträder en äldre korrupt och skuldsatt sådan. Låginkomstländer med hög skuldsättning får normalt bistånd som gott och väl täcker skuldtjänstkostnaderna.
Det bilaterala stat-till-statbiståndet är det volymmässigt dominerande och kan i måttlig skala ha goda effekter när det koncentreras på kunskapsöverföring t.ex. vad gäller rättsstaten och demokratin, miljöfrågor, samt satsning på grundläggande undervisning och hälsovård. Stora volymer stat-till-stat-bistånd har erfarenhetsmässigt tenderat att få negativa effekter.
Erfarenheter från fyra biståndsländer
Fyra svenska biståndsländer uppvisar stora olikheter vad avser utvecklingsinriktning och utvecklingsförmåga. Det finns lärdomar att dra av utvecklingen i dessa.
Vietnam var fram till 1986-87 en kommunistisk planekonomi starkt influerad av och understödd av Sovjetunionen. Ekonomin växte påtagligt långsamt trots massivt sovjetiskt bistånd. Hastigt bortfallna biståndsbelopp på uppskattningsvis 20-30 procent av BNP tvingade fram en kursomläggning bort från den socialistiska planekonomin.
Reformprogrammet "doi moi" lanserades 1986 med begränsade förändringar inom jordbruket. 1989 breddades programmet både i omfattning och i takt. På kort tid avvecklades jordbrukskollektiven och marken återgavs till familjejordbruken. De flesta priser blev fria, privata företag tilläts och uppmuntrades på de flesta områden. Handel och investeringar öppnades. Penningpolitiken och underskotten stramades åt och hundratusentals övertaliga i statsföretagen avskedades. På kort tid stabiliserades ekonomin och tillväxten har i genomsnitt varit åtta procent under 1990-talet. Export och investeringar växer med tvåsiffriga belopp.
Den chockterapi som varit så framgångsrik i Östeuropa har faktiskt här en motsvarighet i ett fattigt u-land. Lärdomen från Vietnam är säkert tillämplig i andra stagnerande biståndsberoende länder med socialistisk planhushållning. Vietnam är dock fortfarande en hård enpartidiktatur, där den personliga rörelse- och tankefriheten är kraftigt beskuren.
I ett tredjedels sekel har Tanzania erhållit mycket stora biståndsflöden med uppemot 40 procent av BNP. Med ett kort undantag har landet levt i fred och utan naturkatastrofer och andra besvärande yttre störningar. Ändå är Tanzania idag ett av världens absolut fattigaste länder. Trots enorma biståndsflöden till staten är det svårt att spåra några positiva effekter av de stora penningflödena.
Det finns ingen anledning att tro att Tanzanias befolkning skulle vara mindre kapabel till utveckling än andra länders. Orsaken är den tanzaniska statens systematiska blockering av privata initiativ. Så tvingades t.ex. självägande bönder ihop i kollektiva byar, vilket fick förödande resultat.
En allomfattande grundläggande utbildning saknas. Bara hälften av alla barn får utbildning. Hälsovården är bristfälligt utbyggd och det krävs ofta mutor för att få del av den statliga hälsovården. Underhåll av vägar och annan infrastruktur är mer än bristfällig. Biståndsgivarna har gjort omfattande investeringar, som sedan fått förfalla. Statsmakten är ofta korrupt, det är svårt att verka i landet utan mutor och förbindelser. I en relativt central stadsdel i huvudstaden Dar es Salam har trots decenniers bosättning ännu inte någon rudimentär stadsplan gjorts och man saknar vatten, avlopp och sophämtning.
Alla bedömare pekar på det enorma biståndsberoendet och de negativa effekter detta har. Varje samhällsproblem förväntas biståndsgivare ta ansvar för och finansiera. Landet har under lång tid de facto själv lämnat ifrån sig beslutsrätten för väsentliga delar av utvecklingen. Regeringen är mer beroende av biståndsgivarorganen än sitt eget folk. För Sveriges del är det angeläget att avbryta biståndet till den tanzaniska staten. Detta är den mest positiva åtgärd Sverige kan göra för Tanzanias hårt prövade folk.
Moçambique befinner sig nu i en mycket gynnsam period. Ett osedvanligt grymt inbördeskrig har sedan två år upphört. Fred råder och en försoning har åstadkommits mellan de två krigförande parterna, Frelimo och Renamo. Försoningen har tagit närmast häpnadsväckande former där de båda partierna bedyrar varandra sin högaktning och enas kring politikens huvudinriktning. Från att ha varit en enpartistat råder nu flerpartidemokrati, där de olika partierna respekteras. Från att nyligen ha genomgått inbördeskrig råder det ett öppet samhällsklimat. Det råder också enighet om en kraftig omläggning bort från den socialistiska planekonomin till marknadsekonomi. Marknader avregleras och privatiseras. Moçambique öppnar sig mot omvärlden vilket har särskild betydelse genom närheten till det demokratiska Sydafrika. Den positiva situationen till följd av fred, demokrati och marknadsekonomi förstärks ytterligare av att landet nu får goda regn efter många års torka. Det hjälper Moçambique under övergångsfasen. Befolkningen har bitter erfarenhet av de påtvingade moderniseringsprojekten. Inbördeskriget, svälten och sönderfallet har fått människor att mer lita till den invanda traditionella ekonomin än projekt uppifrån.
Det finns emellertid också oroande inslag i den positiva bilden. Den statliga korruptionen är omfattande och växande. Det försvårar och förhindrar både lokala investeringar och de så välbehövliga direktinvesteringarna från utlandet. Polisen uppfattas inte som de svages värn utan är snarare fruktad för sin strävan efter att skaffa sig illegala inkomster. Det krävs ett snabbt och resolut ingripande mot dessa tendenser. Endast i en rättsstat kan marknadsekonomin fungera och företag blomstra.
Sydafrika kan gå en ljus framtid till mötes. Apartheids systematiska rasdiskriminering har efterträtts av en pluralistisk demokrati med ett stort mått av försoning och samförstånd. Uppgörelserna med det förflutna genom sanningskommissionen syftar till att genom att bringa klarhet förhindra upprepning och läka såren och inte till vedergällning. Arvet från apartheid är tungt. Det var inte bara de mänskliga rättigheterna som kränktes. Den stora majoriteten av landets befolkning förvägrades rimliga utvecklingsmöjligheter. Rätten att äga jord, starta företag, utbilda sig, välja yrke och anställning var starkt begränsad. Arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, utbildningen och de flesta andra samhällsområden var genomreglerade. För den stora majoriteten av landets befolkning påminde situationen i väsentliga avseenden om den i Östeuropa.
Avreglering, privatisering och stabilisering är en huvudinriktning för den ekonomiska politiken. Apartheidtidens många statsmonopol skall brytas upp och privatiseras. En övertung och byråkratisk offentlig sektor skall minskas och få ändrad inriktning. Statsförvaltningen skall minskas med över 100 000 tjänstemän. Skattetrycket, främst bolagsskatten, skall bringas ner. Parallellt med detta skall budgetunderskottet och inflationen minskas.
Särskilt viktigt är att etablera en rättsstat, vilket liksom i Östeuropa är svårt när statsmakten tidigare saknade moralisk legitimitet. Den stigande kriminaliteten utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Kan inte den bringas under kontroll hotas utvecklingen allvarligt främst i storstadsområdena.
Särskild prioritet har breddningen och kvalitetsförstärkningen av den grundläggande utbildningen, så att alla barn och ungdomar får en god grundutbildning. Erfarenhetsmässigt är det den i särklass viktigaste satsningen ett u-land kan göra.
Den sydafrikanska regeringen betonar att landets utveckling måste ske av egen kraft. Utländska biståndsinsatser begränsas till högst en halv procent av BNP och dirigeras till en särskild fond. Syftet är att se till att statsmakten inte görs biståndsberoende, utan att biståndet används framför allt till kunskapsöverföring. Efter åren av isolering av Sydafrika finns ett stort behov att ta till sig internationella erfarenheter på samhällslivets alla områden. Sydafrika integreras nu i världsmarknaden och i det regionala samarbetet. Öppenhet och konkurrens bryter upp apartheidårens inkrökta föreställningar och samhällsstruktur. Genom Sydafrikas dominerande roll med uppåt hälften av Afrikas samlade ekonomi har landets utveckling stor betydelse för andra länder i regionen. Samarbetet inom SADC och frihandelsavtalet med EU kan ge goda förutsättningar för hela regionens utveckling.
Afrika
Utvecklingen i Afrika har varit en besvikelse. På många håll har fattigdomen snarast ökat. De stora förväntningarna i samband med självständigheten har bytts i besvikelse och förtvivlan.
Den negativa utvecklingen måste brytas. Det finns ingen anledning att av något slags förtäckt rasistiskt skäl acceptera att utvecklingen i Afrika skall gå sämre än vad den gör på andra håll. Det är inte afrikanerna det är fel på utan på den förda politiken. Den afrikanska socialismen och de föreställningar denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsekvenser i just Afrika. Det handlar om länder som länge var beroende av en främmande statsmakt på andra sidan haven. Underkastelse och beroende av beslut utifrån och uppifrån kom att genomsyra samhällena. Även om kolonialismen ibland kunde ge vissa positiva effekter, t.ex. rättssystem, skolor och viss infrastruktur, så byggde den på föreställningen att afrikanerna var undersåtar som skulle styras. Omyndigförklaringen av medborgarna var grunden i detta system. Därför drabbas också Afrika särskilt hårt av föreställningen att det är staten som ansvarar för utvecklingen och inte individerna. Beroendet av ett främmande lands statsmakt flyttades över till beroendet av det egna landets statsmakt. Det personliga ansvaret utplånades. I de flesta fall förvärrades detta ännu mer genom att det egna landets statsmakt raskt återigen blev beroende av utländska statsmakter genom ett omfattande biståndsflöde. Den destruktiva attityden att samhällsproblemen bäst löses av någon annan kom därmed att leva kvar. I åtskilliga afrikanska länder anses varje samhällsproblem främst vara en uppgift för utländska biståndsgivare att identifiera, finansiera och även försöka lösa. Den förlamande effekt detta har på det egna ansvarstagandet och förmågan är ett av Afrikas grundproblem.
Varje folk måste utvecklas av egen kraft. Arbetsvilja och skaparkraft måst frigöras och de goda dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle kan utvecklas. Uppgiften för de afrikanska länderna är nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll. Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det civila samhället och i företagsamheten. I första hand måste den afrikanske bonden få rimliga villkor att försörja sig själv och de sina. Statliga handelsmonopol, uppköpstvång och prisregleringar har sannolikt varit den främsta orsaken till att fattigdomen inte bara fortsatt utan t.o.m. ökat. Samtidigt måste statsmakten koncentrera sig på de kärnuppgifter som enbart statsmakten kan utföra. Viktigast bland dess är att se till att alla barn och ungdomar, även alla flickor, får en grundläggande utbildning. All erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen avvecklas på bred front. En grundläggande hälsovård som når ut till alla även på landsbygden har också hög prioritet. Sådana satsningar ger också snabb avkastning eftersom utbredd sjukdom och ohälsa är ett stort hinder för utvecklingen.
En tredje kärnuppgift förutan vilken inget annat kan fungera gäller rättsstaten. Mänskliga rättigheter måste respekteras. Lagar måste tillämpas och respekteras. Diskriminering p.g.a. kön, ålder, ursprung, handikapp, religion eller politiska åsikter får inte förekomma.
Det måste finnas system för att förhindra och bestraffa brott. Staten själv får inte begå brott genom övergrepp eller korruption. Ofta är statsmakten överdimensionerad och ägnar sig åt fel saker. Den offentliga sektorn är regelmässigt dubbelt så stor som i Asiens framgångsrika utvecklingsländer. Rikliga biståndsflöden har bidragit till att statsmakterna fått en för stor omfattning på bekostnad av det civila samhället.
Många olika utvecklingsaspekter, t.ex. naturvård, vårdandet av kulturarvet, god resurshushållning och omsorg om naturen, hänsyn till människors rätt och integritet är beroende av att lagar tillämpas och respekteras. I ett genomkorrupt samhälle kan goda regler inte genomdrivas eller upprätthållas.
Biståndspolitiken
Den europeiska unionen och Sverige har ett ansvar för att främja u-ländernas snabba utveckling, för att utrota fattigdomen och ge dem möjlighet att skapa en god levnadsstandard för sina medborgare. Den viktigaste uppgiften är att främja ett öppet handelssystem och en snabbt ökad världsmarknad. Därigenom kan också svaga u-länder integreras i världsekonomin med de viktiga utvecklingsimpulser som detta medför. Den isolering och inåtvändhet som har präglat de flesta u-länder under lång tid kan därmed brytas. En öppen världshandel kan ge påfrestningar i de utvecklade industriländerna. Hård konkurrens medför ökat krav på omställningar. Jordbrukspolitiken kan inte ha kvar höga skyddsnivåer. Frihandeln är det viktigaste bidrag som i-världen kan ge till utvecklingsländernas ansträngningar.
Det öppna internationella handelssystemet och dess institutioner, främst WTO, IMF och Världsbanken måste stödjas. Frihandeln måste värnas och öppen eller dold protektionism motarbetas. Inte sällan döljs protektionistiska strävanden i idealistisk form. Omsorg om mänskliga rättigheter, miljö eller arbetstillfällen har fått utgöra motiv för att avbryta eller minska importen från fattiga länder, när i stället ett friare internationellt utbyte skulle ha skapat impulser till en bättre utveckling. Det är naturligt att investeringskapital från i-länderna söker sig till u-länderna. Det kan ge viktiga bidrag till fattigdomsutrotningen. Av särskild betydelse är direktinvesteringarna som erfarenhetsmässigt medför den största kunskapsöverföringen och har den största effektiviteten i förhållande till insatta resurser.
Internationella normer för mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokratin måste bättre efterföljas. Inom FN, i regionala organisationer med bilaterala kontakter bör mänskliga rättigheter och demokrati särskilt beaktas.
Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen av EU:s bistånd inte minst inför nästa Loméförhandling.
FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för att främja internationellt koordinerade insatser på utvecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer, omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande av sjukdomar och gemensam normsättning är exempel på detta.
En särskilt viktig roll har Bretton Woodsinstitutionerna när det gäller att utforma utvecklingsstrategier och föreslå u-länderna stöd och hjälp för att skapa en hållbar ekonomisk utveckling. Att byta bistånd mot utveckling och att noga utvärdera effekter är framgångsrikt. De krav som Världsbanken och Internationella valutafonden - på asiatiskt initiativ - ställer har starkt stimulerat utvecklingen.
Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande betydelse. Särskilt viktig är samordning mellan olika biståndsgivare så att den gemensamma insatsen får den bästa effekten. Ökad beredskap till snabba insatser, bättre mekanismer för samordning samt planering för avveckling när insatserna inte längre behövs, är en väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd så att landets egen produktionsförmåga inte slås ut.
Fria och frivilliga organisationer gör goda insatser, särskild vad gäller kunskapsöverföring. Personligt engagemang och egna arbetsinsatser gör att ett sådant bistånd har en betydligt större betydelse än den formella ekonomiska volymen. Via dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande befolkningarna, utan att gå omvägar över statsapparaten. En större del av insatserna bör därför slussas denna väg. Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna verkligen behåller sin karaktär. Varsamhet med offentliga biståndsmedel till frivilliga organisationer och krav på egeninsatser måste iakttas så att inte sådana organisationer riskerar att omvandlas till en förtäckt statsfinansierad biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade organisationer är detta normalt inget problem. Det vore däremot olyckligt om särskilda organisationer bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel.
Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en demokratisering har skett och en ny utvecklingsvänlig regim har tagit över efter tidigare förtryck och utvecklingshinder. Vid sådana systemskiften som t.ex. har skett i Östeuropa men också på åtskilliga håll i u-världen, kan en ny utvecklingsinriktning slippa bära på alltför kraftiga bördor av det förgångnas misstag.
Stor varsamhet bör dock iakttagas så att inte mer kosmetiska regimskiften framställs som systemskiften. Förslagenheten kan vara stor för korrupta regimer att genom nya ansikten, nya partier och nya program tillskansa sig biståndsmedel. Detta bör förhindras.
Skuldavskrivning i övrigt är mycket problematiskt. Det ger utrymme för en ny upplåning som snarare kan riskera att förstärka utvecklingshindren. Ofta har nämligen upplåning skett inte i tider av hårda påfrestningar utan av stora inflöden av oljeinkomster eller biståndsmedel. Åtskilliga av de hårt skuldsatta länderna har i praktiken använt biståndsflödena som en slags säkerhet för en oetisk upplåning.
Kraftig upplåning kan vara befogad i ett skede med kraftiga investeringar. Huvuddelen av en sådan upplåning bör dock ske privat - på kommersiella villkor - och inte av statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av infrastruktursatsningar som statsmakten måste svara för. I framgångsrika u-länder har statsmakten sällan en stor utlandsupplåning. Den ligger i stället inom ramen för näringslivet och blir då föremål för den kreditgranskning som är så viktig för en hälsosam ekonomi.
För länder som har ett stort kapitalinflöde via direktinvesteringar och andra privata satsningar är det angeläget att dra ner biståndsflödena. I sådana för investeringar attraktiva länder är absorbtionsförmågan ofta ansträngd vilket gör att biståndstillförseln kan anstränga redan knappa resurser och tränga ut mer angelägna satsningar.
Biståndet till statsmakten bör behandlas med särskild varsamhet. De samlade biståndsflödena till ett u-lands statsmakt bör erfarenhetsmässigt knappast överstiga tio procent av BNP. Inom denna ram ryms gott och väl satsningar på en grundutbildning och en grundläggande hälsovård för alla. Den samlade offentliga konsumtionen i ett fattigt u-land under stark tillväxt ligger erfarenhetsmässigt just kring tio procent. De egna genererade skattemedlen kan därutöver med fördel satsas i kapitaluppbyggnaden för vägar, vatten och avlopp. Energiproduktion, telesystem och liknande bör finansieras kommersiellt. Biståndet till statsmakten måste inriktas på de mest prioriterade sektorerna samt kunskapsöverföring på strategiskt viktiga områden. Mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och arbete mot diskriminering, uppbyggnad av marknadsekonomins regler och institutioner liksom kunskap om naturvård och miljöhänsyn är exempel på det senare.
Kunskapsutbytet bör kunna ske också med andra länder än enbart Sverige. För många u-länder finns det större erfarenheter att hämta från andra mer framgångsrika u-länder. Triangelsamarbete mellan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika u-länder som t.ex. Taiwan och Sydkorea bör prövas.
Systemet med landramar bör avvecklas till förmån för avtalsbundet samarbete. I avtalen bör strikta villkor vad gäller korruption, redovisning och effektivitet dras in. Det får inte inträffa att bistånd i praktiken gynnar korruption genom släpphänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande rapporter om just detta, inte minst vad gäller det s.k. importstödet.
Noggranna rapporter om läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer bör utarbetas årligen och redovisas i god tid innan beslut om biståndssamarbete fattas. Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck mot sina medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.
Bistånd skall vara effektivt. S.k. procentmål - där måluppfyllelsen består i att anslagna medel utbetalats - leder sällan till detta. Själva biståndets idé - hjälp till självhjälp - innebär också att biståndet successivt skall avvecklas när fattigdomen utrotas. En annan svaghet med procentmål är att de urholkas av inflation och devalveringar. 1 procent av vår BNP är idag bara hälften av vad den var för 25 år sedan, räknat i biståndsvalutan dollar.
Det gäller nu att i stället skapa effektivitetsmål - minskat antal fattiga, antal flickor som fått grundläggande utbildning, antal hushåll som fått rent vatten etc. Man skall kunna mäta vad man gör.
Biståndet skall - med en FN-formulering - "vara oljan i motorn, inte bensinen i tanken". Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat ansvarstagande för fattigdomens avskaffande, utan tvärtom en snabbare måluppfyllelse.
Afrika är den del av världen där fattigdomen fortfarande ökar. Därför bör svenska biståndsinsatser allt mer koncentreras dit.
Organisation
Utrikesdepartementet bör ha den centrala funktionen för utvecklingssamarbetet och det sammanhållna ansvaret för relationerna till samarbetsländerna och till internationella organisationer. Ambassaderna har en viktig roll i utvärdering och kontroll.
För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogenhet med de villkor under vilka verksamheten sker. Att i en i-landsmiljö administrera och bestämma inriktningen på biståndsprojekt är erfarenhetsmässigt svårt. Därför bör en särskild enhet med inriktning på fattigdomsavveckling, mänskliga rättigheter och demokratiutveckling förläggas till södra Afrika, där huvuddelen av de svenska biståndsinsatserna sker. Därigenom kan verksamheten utformas i den afrikanska miljön. Det programinriktade biståndet bör successivt koncentreras på Afrika medan bistånd till andra delar av världen främst bör ske via det multilaterala systemet och via EU.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det övergripande målet för biståndet bör vara att främja en uthållig snabb tillväxt med snabb utrotning av fattigdomen som övergripande mål i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi bör vara centrala målsättningar i samarbetet med biståndsländerna i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt arbeta för lägre tullar och avskaffande av handelshinder, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det multilaterala biståndet i huvudsak bör kanaliseras genom FN och Bretton Woodsinstitutionerna samt UNHCR, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i biståndet i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skuldavskrivningar inte får ske så att misshushållning och korruption främjas, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i länder med stort kapitalinflöde vid direktinvesteringar och andra privata satsningar bör biståndet dras ner för att inte överanstränga absorptionsförmågan eller tränga undan produktiva satsningar, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att biståndet till ett u-lands statsmakt normalt inte bör överskrida tio procent av landets BNP, vilket väl täcker kostnaden för grundläggande utbildning och hälsovård för alla, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att triangelsamarbete bör prövas mellan Sverige, ett afrikanskt land och ett u-land som framgångsrikt utrotat fattigdomen på kort tid i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att systemet med landramar bör avskaffas till förmån för avtal, där strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och demokratiutveckling uppställs i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den årligen utförligt till riksdagen skall rapportera om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i samarbetsländerna i god tid före riksdagens beslut om biståndsinsatser i enlighet med vad som anförts i motionen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bistånd inte får utbetalas till statsmakt som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och förtrycker sina medborgare eller accepterar utbredd korruption, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Utrikesdepartementet bör ha det centrala ansvaret för utvecklingssamarbetet och relationerna till samarbetsländerna och internationella organisationer och erhålla resurser härför,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utformningen av biståndsprojekt bör ske i u-landsmiljö.
Stockholm den 23 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)