med anledning av skr. 1995/96:204 Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1995
För en restriktiv krigsmaterielexport
Att från Sverige exportera krigsmateriel är förbjudet. Dispenser kan dock
beviljas av regeringen. Dispenser skall man vara särskilt restriktiv med när det
gäller krigsmaterielexporten till länder som befinner sig i konflikt med
varandra eller är drabbade av interna konflikter och stridigheter. Krigsmateriel
skall inte heller exporteras till områden där det råder starka spänningar
länder eller parter emellan, vilka kan förväntas övergå i väpnad konflikt.
Krigsmateriel får vidare inte exporteras till länder där det förekommer brott
mot mänskliga rättigheter.
Regelverket när det gäller krigsmateriel för strid säger att sådan materiel inte
skall leveras till
stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om
krigsförklaring har avgivits eller ej;
stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad
konflikt;
stat som har inre väpnade oroligheter;
stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter.
Tillstånd för utförsel av "övrig krigsmateriel" bör däremot ges om
mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat;
mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter;
det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter. (Sveriges vapenexportpolitik 1993:4.)
Trots dessa regler har man varje år kunnat konstatera att svenska krigsmateriel
hamnat i länder dit de rimligen inte borde kommit. Så har det även varit under
1995-96. Det framgår av regeringens skrivelse 1995/96:204.
Krigsmaterielexportens roll och ställning
Krigsmaterielindustrin har i många tekniskt utvecklade länder en viktig roll som
mottagare av kvalificerade samhällsbeställningar. Så även i Sverige.
Produktionen kräver ständig tillgång på kapital, forskning och avancerad
teknikutveckling. Här är de s.k. marknadskrafterna otillräckliga. Verksamheten
är, på grund av sin natur, helt finansierad med offentliga medel.
Mot bakgrund av de enkla sambanden mellan krigsmaterielförsäljning, krig och
flyktingströmmar har Vänsterpartiet under många år föreslagit en successiv
avveckling av den svenska krigsmaterielexporten. Svensk export ingår som en del
i en ond cirkel. Krigsmateriel säljs och sprids över världen - legalt eller
illegalt. Benägenheten att lösa konflikter med denna krigsmateriel ökar.
Flyktingströmmar orsakade av krig skapas. Nya konflikter orsakade av
flyktingströmmarna uppstår. Sveriges viktigaste bidrag till att få stopp på
denna onda cirkel vore att upphöra med krigsmaterielexporten och inleda en
omvandling av den svenska krigsmaterielindustrin. En successiv avveckling av
exporten, inkluderande ett utarbetande av omställningsprogram bör inledas
snarast.
Regeringen måste även i EU-sammanhang verka för en mer restriktiv hållning i
frågor om krigsmaterielexporten från hela EU-området. I samband med riksdagens
behandling av frågan om svenskt medlemskap uttryckte dåvarande statsrådet
Hellström också sin vilja till att ta upp frågan om krigsmaterielexporten inom
EU. Något som den nuvarande svenska regeringen rimligen borde stå fast vid.
Regeringens skrivelse
Regeringens senaste redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten är som
tidigare år ganska knapphändig. Det står efter läsningen av regeringens
skrivelse inte helt klart vilka som tillverkat vad och vart de olika produkterna
exporterats - inte vilka länder som fått vad och vilket svenskt företag som
levererat vad. Inte heller redovisas vilka tillstånd som givits svenska företag
och vilka länder dessa tillstånd gäller.
En genomgång av regeringens skrivelse ger dock vid handen att
krigsmaterielexport till en rad länder, till vilka Sverige tidigare exporterat
krigsmateriel, inte förekommit under 1995 såsom exempelvis Indonesien. Detta
innebär dock inte att krigsmaterielexporten till dessa länder upphört för gott.
Man kan med viss osäker lättnad konstatera att någon krigsmaterielexport inte
förekommit till Indonesien och några andra länder av samma karaktär, när det
gäller bristen på respekt för mänskliga rättigheter eller förhållanden till
grannländer. Ändå ger regeringens skrivelse vid handen att krigsmaterielexport
likafullt förekommit till länder dit svenska krigsmateriel inte borde ha
exporterats. Exempelvis följande:
Brasilien
I detta land är brotten mot de mänskliga rättigheterna omfattande. Det är
synnerligen svårt att leva i okunnighet om detta med tanke på den publicitet som
givits en rad olika missförhållanden i landet. Människor lever i nordöstra
Brasilien under förhållanden som närmast kan liknas vid slaveri. I vissa
storstäder förekommer organiserade mord på gatubarn, i vilka polismän inte
sällan är inblandade.
Amnesty International skriver i sin ingress till avsnittet om Brasilien i sin
årsrapport 1996 bland annat följande:
Polisen och dödspatruller avrättade hundratals människor utan laga dom och det
kom nya rapporter om "försvinnanden". Enligt uppgift torterades och
misshandlades människor i polisens häkten och i fängelser.
Människorättsaktivister och åklagare i människorättsmål mordhotades. En
miljöaktivist greps och kvarhölls som samvetsfånge.
- - -
Dödspatruller och s.k. utrotningsgrupper härjade även fortsättningsvis. De var
verksamma i flera städer, bl.a. Salvador, Rio de Janeiro, Recife och Manaus. I
delstaten Rio Grande do Norte rapporterades en utrotningsgrupp inom den
delstatliga civilpolisen vara skyldig till 18 mord samt tortyr, mordhot och
andra brott. Denna utrotningsgrupp agerade enligt uppgift med stöd av en hög
tjänsteman inom säkerhetstjänsten. I Mato Grosso do Sul var en dödspatrull
verksam längs gränsen mot Paraguay och låg enligt uppgift bakom mängder av mord.
(Amnesty International, Årsrapport, 1996.)
Omfattande våldsamheter är vanliga i samband med marktvister. Oftast är det
småbönderna och deras familjer som drabbas. Poliser har skjutit mot och dödat
såväl män som kvinnor och barn i samband med dessa tvister. Likaså har
indiansamhällen som varit inblandade i marktvister utsatts för övergrepp.
Ovannämnda exempel är enbart några axplock ur vad Amnesty International har att
presentera när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Brasilien.
I en allmän debatt "av aldrig tidigare skådad omfattning" i den brasilianska
kongressen gavs ett erkännande att 136 människor "försvunnit" efter det att de
hade tagits i fängsligt förvar. En kommission tillsattes för att reglera
efterföljande skadeståndsanspråk. Amnesty International konstaterar dock att
"lagen gick inte långt nog för att tillgodose en grundlig undersökning av
omständigheterna kring dessa övergrepp", vilket antyder att den brasilianska
staten inte är beredd att ta itu med de grundläggande orsakerna till
myndigheternas brutala uppträdande - att den ännu inte är beredd att rycka upp
det onda med roten.
Hur illa det är ställt med de mänskliga rättigheterna i Brasilien framgår vidare
av att en delegation från Amnesty International som besökte Brasilien i mars
och april överlämnade ett memorandum omfattande 40 rekommendationer och
"uppmanade regeringen att utarbeta en nationell handlingsplan för att skydda och
främja de mänskliga rättigheterna".
Visserligen är militärdiktaturens tid i Brasilien efter många år vid makten slut
och man har infört ett mer demokratiskt statsskick där en lagstiftande
församling och statschefen - en president - utses i allmänna val o.s.v. Denna
förändring när det gäller att utse statsapparatens ledning har dock inte
påverkat läget i landet när det gäller mänskliga rättigheter på något
genomgripande sätt. Det rör sig fortfarande om en förändring på ytan. Människors
levnadsvillkor i Brasilien har ännu inte påverkats, och så länge maktägande
myndigheter och polis fortsätter att allvarligt kränka mänskliga rättigheter är
det självfallet inte rimligt att Sverige exporterar krigsmateriel till ett
sådant land.
Bangladesh
Amnesty International skriver 1996 i sin årsrapport att:
Med stöd av speciallagar hölls ett stort antal människor fängslade utan rättslig
prövning. De var samvetsfångar. Tortyr förekom i stor omfattning och ledde till
att minst sju människor dog i häkte. Minst nio människor avrättades
utomrättsligt. Det antal brott som straffas med döden utsträcktes till att gälla
flera brott Minst tre personer, både män och kvinnor, dömdes till döden men
inga avrättningar rapporterades. Byrådens lagstridiga rättegångar mot kvinnor
fortsätter.
Den politiska oppositionen i landet, ledd av Awamiförbundet, utlyste under 1995
ett antal strejker som fick ett våldsamt förlopp. Tolv politiska ledare dödades
i sammanstötningar mellan polis och säkerhetsstyrkor.
I Chittagongs bergstrakter misslyckades regeringen med att nå en uppgörelse med
den icke-bengaliska stambefolkningen. Ett avtal om eld upphör i striderna mellan
regeringen och stambefolkningen har förlängts periodvis, förtäljer Amnesty
International, vilket innebär att det råder starka spänningar, som lätt utlöser
stridshandlingar. Bangladesh torde vara ett tydligt exempel på ett land dit man
inte skall exportera krigsmateriel. Brotten mot mänskliga rättigheter är
omfattande och grova samtidigt som det råder starka politiska spänningar i
landet.
Särskilt tydligt har förtrycket mot kvinnorna i Bangladesh blivit under det
gångna året genom den publicitet som författarinnan Taslima Nazrin fick. Än
större blev den i Sverige sedan Taslima Nazrin kom till Sverige. Är det något
sammanhang där regeringen inte kunnat skylla på okunnighet så är det när det
gäller brotten mot mänskliga rättigheter och politiska spänningar med militära
inslag i Bangladesh.
Uppseendeväckande har Taslima Nazrins litterära och politiska verksamhet varit
när det gällt att peka på kvinnornas svåra situation i landet. Amnesty
International bekräftar hennes uppgifter när de pekar på de byråd som utan
rättsliga befogenheter dömer kvinnor till förnedrande och kränkande straff.
Myndigheterna visar ringa intresse för att sätta stopp för byrådens illegala och
brutala verksamhet.
Indien och Pakistan
I första hand Indien men även Pakistan har under lång tid varit stora importörer
av svenska krigsmateriel. 1993 var krigsmaterielexporten förhållandevis liten,
men 1994 mer än tredubblades den. Den ökade från 42,2 miljoner till 158, 4
miljoner kronor. I dag ligger den kvar på ganska hög nivå, 117,3 miljoner
kronor. Krigsmaterielexporten till Pakistan 1993 uppgick till 28,8 miljoner
kronor och ökade 1994 till 58 miljoner. 1995 sjönk den till 35,9 miljoner. I
Indiens fall handlar det om "övrig krigsmateriel medan det i Pakistans fall
handlar om "krigsmateriel för strid". Exporten av krigsmateriel till dessa båda
länder upptar en ganska ansenlig del av den svenska krigsmaterielexporten under
1994/95.
Det är väl känt att förhållandet mellan Indien och Pakistan är spänt. Så har
varit fallet under hela efterkrigstiden. Spänningarna länderna emellan har
varierat i styrka från en tid till en annan och vid flera tillfällen givit
upphov till skärmytslingar och krig. Spänningarna har sin grund dels i religiösa
motsättningar länderna emellan, dels i motsättningar vars ursprung kan sökas
tillbaka till tidpunkten för det brittiska kolonialväldets upplösning och
bildandet av de båda staterna Indien och Pakistan. En annan orsak till
spänningar och stridigheter har sin grund i meningsskiljaktigheter om de indiska
provinserna Jammu och Kashmir.
I den pakistanska Sindhprovinsen förekommer ett omfattande förtryck av den
muhajiska folkgruppen, en stor folkgrupp som i samband med uppkomsten av de båda
staterna Indien och Pakistan av religiösa skäl utvandrade från Indien till
Pakistan. Muhajerna var visserligen muslimer, som större delen av den
pakistanska befolkningen, men har sedan man väl slagit sig ned i Sindhprovinsen
i Pakistan på en rad olika sätt utsatts för diskriminering. Muhajernas eget
parti Mohajir Quami Mahaz (MQM) har endast tillåtits att ställa upp till val i
Sindhprovinsen och förvägrats rätten att göra det i övriga delar av landet. Dess
valda parlamentariker har anklagats för olika brott, fängslats eller tvingats i
landsflykt. Sammanstötningar mellan muhajiska grupper och centralregeringen har
inte sällan varit väpnade.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Pakistan är omfattande. Människor
avrättas, torteras, våldtas och mördas av polis och militär av politiska och
religiösa orsaker. Så har exempelvis personer ur den religiösa ahmadiyyarörelsen
torterats och mördats. Medlemmar ur MQM-rörelsen har likaledes torterats och
mördats.
Amnesty International skriver till exempel i sin årsrapport:
Den 10 oktober skall polisen ha fört fyra MQM-aktivister som hade gripits flera
veckor tidigare till Nazimabad i Karachi för att de skulle peka ut ett
gömställe. Polisen uppgav att beväpnade personer som lagt sig i bakhåll hade
skjutit ihjäl de fyra fångarna som var försedda med hand- och fotbojor (sic!).
Ingen polis skadades dock. Pakistans icke-statliga människorättskommission
utredde händelsen och bestred den officiella versionen. Den förklarade att
morden "ingick i polisens fortsatta praxis att göra sig av med människor som de
betraktar som förhärdade brottslingar och terrorister." (Amnesty International,
Årsrapport, 1996.)
En särskild sida när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i
Pakistan är de omfattande förbrytelser som polis och myndigheter begår mot
kvinnor. 70 % av de kvinnor som arresteras av polisen utsätts enligt The Human
Rights Watch Global Report on Womens Rights 1996 för brutal fysisk misshandel
ofta av sexuell art och då inte sällan i form av gruppvåldtäkter. Kvinnorna har
knappast några möjligheter att rättsligt påtala dessa kränkningar. Skulle de
ändå göra det är lagstiftningen så utformad att kvinnorna har små möjligheter
att hävda sin rätt eller så är risken för repressalier så stor att de avstår av
det skälet. Kvinnor som arresteras och anklagas för något brott är i princip
rättslösa och berövas i praktiken sina mänskliga rättigheter.
Amnesty International rapporterar om separatistgruppers tagande av gisslan i
Kashmir och om hur indiska säkerhetsstyrkor genom åren systematiskt mördat
anhängare till separatistiska grupper i området och våldtagit kvinnor. Enligt
Amnesty Internationals rapport India: Torture and deaths in custody in Jammu and
Kashmir (januari 1996) skall mer än 700 människor ha dödats av
säkerhetsstyrkorna i Kashmir under 1990-talet.
I Indien används, enligt The Human Rights Watch Global Report on Womens Rights
1996, våldtäkt som ett medel av de indiska säkerhetsstyrkorna i Jammu och
Kashmir mot kvinnor som sympatiserar med politiska och religiösa grupperingar,
fientliga till den indiska regeringen. Kvinnor våldtas av de indiska
säkerhetsstyrkorna, varefter kvinnorna anklagas för att på ett eller annat sätt
vara förbundna med dessa politiska grupperingar. Deras vittnesmål misskrediteras
genom denna beskyllning, varefter de knappast har några möjligheter att få
någon upprättelse. Våldtäkterna fungerar som ett sätt att avskräcka såväl män
som kvinnor från att ha något samröre med grupper som är fientliga eller
kritiska till det indiska styret i Jammu och Kashmir. Human Rights Watch
rapporterar även att våldtäkter utförs av de väpnade oppositionsgrupperna.
Det bör tilläggas att vad Human Rights Watch och Amnesty International
rapporterar i sina publikationer om Indien och Pakistan med stor sannolikhet
endast utgör en del av de brott mot mänskliga rättigheter som inträffar i två
länder som i sig utgör en kontinent. Vad som i rapporterna är synligt är
sannolikt endast toppen på ett isberg av förbrytelser och övergrepp med en
massiv koloss av politiska spänningar och djupa politiska motsättningar under
ytan.
Till ett sådant område torde det vare synnerligen olämpligt att exportera
krigsmateriel.
Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Israel
Dessa tre länder mottar visserligen en ringa del av den svenska
krigsmaterielexporten. Svensk krigsmaterielexporten till Mellanöstern torde dock
ha en viktig principiell betydelse. Hela området präglas av starka politiska
spänningar - ibland med starka religiösa övertoner. De båda länderna Iran och
Irak befinner sig i konflikt med varandra och har under lång tid haft ambitioner
när det gäller utvecklingen i de kurdiska delarna av dessa båda länder.
Samtliga stater i området har synpunkter på utvecklingen av förhållandet mellan
Palestina och Israel. Gulfkriget visade att den palestinsk-israeliska frågan
hade viss förbindelse med konflikten Irak och Kuwait. Vidare bör det kanske
erinras om att Israel fortfarande är en ockupationsmakt som ockuperar ett annat
lands territorium och där bryter mot internationell lag.
För Vänsterpartiet är det ofattbart hur man politiskt ens kan tänka tanken att
sticka den minsta nål i detta nystan av olika staters och befolkningsgruppers
nationella strävanden och olika diktatorers och andra politiska ledares
maktambitioner genom att exportera krigsmateriel till detta hörn av världen.
Endast från en ekonomisk aspekt kan ett sådant handlade vara begripligt - och då
endast när denna aspekt har påfallande likheter med snikenhet.
Kina
Tibet betraktas idag av Kina som en autonom region i Kinesiska Folkrepubliken. I
realiteten handlar det om en regelrätt ockupation av Tibet. Det finns en
opposition i Tibet mot de kinesiska myndigheternas förtryck av den tibetanska
befolkningen och för tibetansk självständighet. Tibet är i religiöst avseende
lamaistiskt. Många lamaitiska munkar och nunnor har anklagats för spridande av
"kontrarevolutionär propaganda" och fängslats. Ett land som ockuperar ett land
eller en del av ett land och där begått brott mot de mänskliga rättigheterna
torde falla utanför ramen för vad som gäller för svensk krigsmaterielexport.
Det är vidare väl känt att de demokratiska fri- och rättigheterna såsom
exempelvis yttrandefrihet och tryckfrihet samt religionsfrihet är starkt
begränsade i Kina. Likaså begås omfattande brott mot mänskliga rättigheter.
Tortyr förekommer vid förhör med politiska dissidenter. Dödsstraffet tillämpas
flitigt, inte bara när det är frågan om grova brott utan även för andra
förseelser, exempelvis bilstöld. Minst 3 110 människor dömdes till döden och 2
190 avrättningar registrerades av Amnesty International. (Amnesty International,
årsrapport 1996)
Förändringarna i det ekonomiska systemet i Kina har medfört en kraftigt ökad
kriminalitet, vilken man sedan sökt råda bot på med så hårda straffsatser att de
innebär brott mot mänskliga rättigheter, dvs. man har tagit till såväl tortyr
vid förhör som döden när det gällt att utmäta straff.
Republiken Korea
Flera hundra människor greps av politiska skäl i Korea under det gångna året. Av
dessa har över 150 kvarhållits i fängelse. De hålls fängslade med stöd av den
s.k. National Security Law (NSL). I enlighet med denna lag kan
fackföreningsledare och till regimen politiskt oppositionella gripas och
fängslas på mycket lösa grunder. Lagen är ett allvarligt ingrepp i yttrande- och
tankefriheten. Med stöd av denna lag hölls omkring 200 människor - studenter,
akademiker, politiska aktivister, författare - fängslade. Enligt NSL kan man
dömas till upp till sju års fängelse om man uppmuntrar en "statsfientlig
organisation" - en anklagelsepunkt som är i klass med den kinesiska myndigheter
använder sig av i t.ex. Tibet, där man anklagar människor för
"kontrarevolutionär verksamhet". I juli greps sju medlemmar i Koreanska folkets
politiska allians med stöd av NSL för att ha försökt återupprätta Socialistiska
arbetares förbund, som av myndigheterna påstås vara en "statsfientlig
organisation". Tortyr tillämpas enligt Amnesty International för att avtvinga
fångarna bekännelser. Under året avrättades 19 personer i Sydkorea.
Malaysia och Thailand
Dessa stater framställs liksom Sydkorea ofta i positiva ordalag som några bland
de "asiatiska tigrarna". Omdömena döljer ofta andra förhållanden i landet. När
det gäller Malaysia är de demokratiska och mänskliga rättigheterna föga
respekterade ens i lagstiftningen. Sålunda infördes nyligen en lag som innebar
att det inte skall finnas någon jury i mål som kan medföra dödsstraff.
Dödsstraff utdöms ofta; under 1995 dömdes elva personer till dödsstraff. Amnesty
International misstänker att antalet dödsdömda var betydligt fler. 46
människor dog till följd av misshandel i interneringsläger för illegala
invandrare.
Demokratin står inte heller högt i kurs. Enligt lagen Internal Security Act
fängslades sex personer av politiska skäl. En parlamentsledamot, ledaren för
Demokratiska aktionspartiet, Lim Guan Eng, åtalades för att han uttalat missnöje
med rättskipningen i landet. Själv hade han avslöjat en ministers inblandning i
en våldtäkt på en 15-årig flicka. Amnesti International uppmanade
Interparlamentariska unionen att vädja till de malaysiska myndigheterna att dra
tillbaka åtalet mot Lim Guan Eng.
Thailand och Malaysia tillåts fortfarande att köpa krigsmateriel från Sverige.
Båda länderna har intressen i Spratlyöarna i Sydkinesiska sjön. Även Kina och
Vietnam och flera andra länder i området har intressen i dessa öar. Om
regeringen avser att göra verklighet av sin vilja att förhindra och förebygga
konflikter vore ett första steg att förverkliga sin restriktiva politik när det
gäller krigsmaterielexporten. Krigsmaterielexporten skall inte upphöra i det
ögonblick en politisk konflikt övergått till en militär utan långt dessförinnan.
Med tanke på de motsättningar som finns mellan olika länder i området när det
gäller exempelvis Spratlyöarna är det rimligt att kräva att
krigsmaterielexporten till Malaysia stoppas. I samband med diskussionerna kring
beställningen av ubåtar från Sverige i både Sverige och Thailand förekom det
även diskussioner bland Thailands grannar. Grannländerna ställde sig frågan
vilka ambitioner Thailand kunde ha när det sökte förstärka sin ubåtsflotta på
det sätt man gjorde.
Förhållandet mellan Thailand och Laos är för ögonblicket ganska gott. Den
konflikthärd som Thailand brottas med är företrädesvis av intern natur och
utgörs av de sociala förhållanden som råder i den del av landet som gränsar till
just Laos. Befolkningen där är oerhört fattig och lever under mycket svåra
förhållanden och är till språk och kultur mer laotisk än thailändsk. Genom den
svåra sociala situationen och sitt geografiska läge och sin kulturella och
nationella särart utgör området en konflikthärd som kan hota de för tillfället
goda relationerna. Här är det inte politiska utan sociala förhållanden som utgör
det sprängstoff ur vilket sedan politiska förvecklingar och konflikter lätt kan
uppstå.
Via Thailand och Malaysia kan för övrigt krigsmateriel lätt spridas i hela
området.
Singapore
Till Singapore har Sverige genom åren haft en omfattande export av krigsmateriel
som tidigare tidvis stridit mot de regler som gällt för svensk
krigsmaterielexport. Singapore fungerade som transitland när det gällde
krigsmaterielexporten och sålde då vidare till länder till vilken svensk
krigsmaterielexport var klart förbjuden. Så har inte varit fallet under senare
tid. Likafullt är Singapore en tvivelaktig handelspartner när det gäller svensk
krigsmateriel i det att de mänskliga rättigheterna respekteras i ganska ringa
grad. Så har under 1995 50 personer avrättats och 32 dödsdomar avkunnats. Det
förekommer inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna.
Värnpliktsvägrare döms till långvariga fängelsestraff och medlemmar ur den
religiösa rörelsen Jehovas vittnen förföljs.
Det vore rimligt att Sverige avstod från krigsmaterielaffärer med Singapore. I
all synnerhet som Amnesty International rubricerat kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Singapore som "omfattande och grova".
Tunisien
Efter sitt maktövertagande har regeringen under Zine el'Abidine Ben'Ali använt
sig av frihetsberövanden och likartade metoder för att tysta oppositionen.
Oppositionella har dömts till fängelsestraff för att de stött islamitiska
grupper eller det förbjudna kommunistiska arbetarpartiet. Tunisien är i dag ett
land med över 1 000 politiska fångar.
Mohamed Mou'adda, ledaren för det största lagliga oppositionspartiet. Rörelsen
för demokratiska socialister, greps i maj 1995 för att ha angripit regeringen
för att den begränsat yttrandefriheten och rätten till politisk aktivitet.
Hustrur till landsförvisade eller landsflyktiga islamitiska al-Nadha-anhängare
tas ofta in på förhör om sina mäns verksamhet utomlands och hotas med våldtäkt.
Amnesty International rapporterar om flera falla av tortyr i häkten och på
polisstationer - i flera fall med dödlig utgång.
Krigsmaterielexporten och världsläget
Den framstående engelske historikern Eric Hobsbawm förutspådde för några år
sedan att det inte skulle vara otroligt att vi någon gång i framtiden skulle
blicka tillbaka på förhållandena under det kalla kriget, de stora kärnvapenhoten
till trots, med viss nostalgisk längtan. I dag fyra eller fem år senare
sammanfattar Röda korset i en presentation till sin World Disaster Report 1996:
Under de fem år som gått sedan det kalla kriget upphörde har förutsättningarna
för att genomföra katastrofinsatser förändrats i grunden. Dels har de väpnade
konflikterna blivit fler och allvarligare och dels skördar de fler offer än
någonsin tidigare. Samtidigt har arbetsförhållandena för de humanitära
organisationerna försvårats.
I många länder har statsapparaterna fallit sönder. Statens främsta uppgift är
att ge medborgaren beskydd - i första hand så att medborgaren är skyddad från
våldshandlingar och sedan även genom att ge ett visst mått av social och
ekonomisk trygghet. När stater faller sönder som skett i t.ex. Somalia eller
Liberia och delar av Öst- och Centaleuropa samt Balkan, framträder andra krafter
beredda att mot betalning överta statens uppgifter. Maffialiknande
organisationer eller krigsherrar övertar de tvångsfunktioner och de våldsmedel
som tidigare tillkommit statsapparaterna. Ofta tillgrips våldet. Hjälpinsatser i
katastrofsituationer blir till följd av dessa förhållanden svårare än tidigare.
Däremot blir sannolikt handeln med krigsmateriel desto mer framgångsrik och
lukrativ.
I samma, tidigare citerade presentation av World Disaster Report skriver Röda
korset sålunda:
De humanitära organisationerna har tvingats lära sig att arbeta i länder med
svaga eller obefintliga regeringsstrukturer. Efter 1989 har många regeringars
makt minskat i takt med att frihandel och privatisering främjat den privata
sektorn och marknaden. Flera stater har stadigt fallit sönder.
Det finns med andra ord inga givna maktstrukturer att vända sig till för de
humanitära organisationerna. Krigsmateriel tycks dock vara lättare att sprida
över världen. Konflikthärdarna har ökat i antal samtidigt som konflikterna
blivit våldsammare. Ett resultat av detta är att antalet flyktingar i världen
också ökat avsevärt. Detta är självfallet krigsmaterielexporterande länder
medskyldiga till.
Omfattande och grova kränkningar
Varje år gör Amnesty International en värdering av i vilka länder det förekommer
"omfattande och grova" kränkningar av mänskliga rättigheter. I denna grupp på
16 länder ingår följande nio stater till vilka Sverige exportera krigsmateriel:
Brasilien, Bangladesh, Indien, Pakistan, Kina, Sydkorea, Saudiarabien, Singapore
och Tunisien.
Svenska regeringen har givit tillstånd till export av krigsmateriel till mer än
hälften av de länder som av Amnesty International listat som länder där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Krigsmaterielexporten till dessa länder uppgår, enligt regeringens egen
statistik till sammanlagt 971 miljoner kronor. Hela krigsmaterielexporten 1995
uppgick till 3 313 miljoner kronor. Alltså gick mer än 29 % av
krigsmaterielexporten till länder med "omfattande och grova kränkningar" av
mänskliga rättigheter.
Thailand är ett gränsfall för hur man skall se på tillståndet när det gäller
mänskliga rättigheter. Av andra anledningar (angivna ovan) är det olämpligt att
leverera krigsmateriel till detta land. Lägger man Thailand till de tidigare
nämnda staterna överstiger siffran för de länder till vilka det är klart
olämpligt att leverera krigsmateriel till mer än en tredjedel av den totala
svenska krigsmaterielexporten under 1995.
Men det är inte bara förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter som
skall tas i beaktande när man fattar beslut om exporten av krigsmateriel. Den
svenska regeringen har även att ta hänsyn till politiska förhållanden, sociala
och ekonomiska spänningar som kan övergå i väpnade konflikter.
Allt som exporteras kan brukas i stridshandlingar
Vi vill vidare i denna motion, liksom i tidigare svar på regeringens skrivelser
om den svenska krigsmaterielexporten, poängtera att uppdelningen av
Krigsmateriel för strid och Övrigt krigsmateriel på intet sätt innebär att Övrig
krigsmateriel på något sätt markerar någon kvalitativ skillnad i den meningen
att man med beteckningen Övrig krigsmateriel avser någon mindre farlig, mindre
förstörelsebringande eller beskedligare form av krigsmateriel, vilket ibland
antyds. All krigsmateriel som exporteras är avsedd att kunna brukas i
destruktivt syfte.
Det vore därför rimligt att samma bestämmelser som gäller Krigsmateriel för
strid också gällde för Övrig krigsmateriel.
Så kallade följdleveranser
En annan företeelse när det gäller den svenska krigsmaterielexporten är de s.k.
följdleveranserna. Dels har det visat sig att mycket av det som rubricerats som
följdleveranser knappast kan betraktas som sådana, dels ser vi det som felaktigt
att göra en uppdelning av nya leveranser och följdleveranser. Det som skall
avgöra huruvida Sverige skall exportera krigsmateriel eller ej är om det
föreligger konflikt, fara för konflikt eller om det pågår kränkningar av
mänskliga rättigheter i ett område. Det har alltför ofta förekommit att svenska
regeringar framställt följdleveranser som något oundvikligt, varefter dessa
leveranser kunnat pågå år efter år. Detta har kunnat pågå trots att det
förelegat öppna militära konflikter, uppenbar fara för militära konflikter eller
omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Fallet med följdleveranserna till
Indonesien, som pågått i årtionden trots omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter som haft karaktären av folkmord på Östtimor, är exempel på
detta. Vid det enklaste studium av de verkliga effekterna av regeringens regler
när det gäller följdleveranser framgår det med all önskvärd tydlighet hur
absurda och orimliga de är. Resonemangen kring dem har svepskälens och
ihålighetens disharmoniska klangbotten.
Om en främmande stat har fått köpa krigsmateriel från Sverige, förväntar den sig
rimligen att senare få köpa reservdelar och annan utrustning som behövs för att
hålla systemet i gång... Detta har beaktats på svensk sida och är viktigt för
vår trovärdighet som leverantör. Sålunda gäller att ett beviljat
utförseltillstånd inte återkallas med mindre att de ovillkorliga exporthindren
skulle inträda eller det föreligger andra särskilda omständigheter. (UD
informerar Sveriges vapenexportpolitik 1993:4, s. 23)
Detta innebär att om en stat börjar begå omfattande brott mot mänskliga
rättigheter - som exempelvis inträffat i Indonesien och på Östtimor - kan
krigsmaterielexporten fortsätta obehindrat om det är frågan om reservdelar eller
andra typer av följdleveranser. Ingenting finns nämnt om att mottagarlandets
trovärdighet när det gäller respekten för mänskliga rättigheter eller eventuella
brott mot dessa skulle innebära att man förverkat rätten att motta
följdleveranser av krigsmateriel från Sverige. Det finns inget krav på
ömsesidighet mellan parterna när det gäller villkoren för svensk
krigsmaterielexport. Endast en part - den svenska - skall uppvisa trovärdighet.
Det som skall avgöra leverans eller ej är de konkreta och aktuella förhållanden
som råder i de områden som kan bli föremål för export och hur dessa kan
förväntas utveckla sig inom en överskådlig framtid.
I dagens svenska utrikespolitik, varav krigsmaterielexporten är en del, finns en
huvudregel som säger att man skall medverka till att förhindra och bilägga
konflikter samt ingripa i sociala, politiska och ekonomiska förhållanden på ett
sådant sätt att man förebygger konflikter. Den svenska krigsmaterielexporten
står allmänt sett i motsättning till denna huvudregel - och den gör det i
synnerhet när det gäller de länder som vi nämnt ovan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en successiv avveckling av exporten av krigsmateriel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att regeringen i EU-sammanhang måste verka för en mer restriktiv hållning i
frågor om krigsmaterielexporten från hela EU-området,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att någon åtskillnad i riktlinjer mellan nya leveranser av krigsmateriel och
följdleveranser inte görs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att regeringens redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten bör innehålla
en redovisning av vilken typ av materiel som sålts till respektive land samt av
vilket företag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att regeringens redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten bör innehålla
en redovisning av vilka tillstånd som lämnats för svenska företags avtal om
utlandssamarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att samma riktlinjer skall gälla för Övrig krigsmateriel som för Krigsmateriel
för strid,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Bangladesh,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Brasilien,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexporten till Indien,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexporten till Pakistan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexporten till Malaysia,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexporten till Thailand,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Republiken Korea,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Kina,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Tunisien,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stopp för krigsmaterielexport till Singapore.
Stockholm den 18 september 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)