med anledning av skr. 1996/97:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1996
Sammanfattning
Vår generation har en historisk möjlighet att skapa ett
Europa präglat av frihet, fred, demokrati, ekonomisk
utveckling och god miljö. Folkpartiet liberalerna anser att
utvidgningen österut måste sättas högst på EU:s dagordning.
Vi anser att den monetära unionen, EMU, spelar en central
roll för den europeiska integrationen och att Sverige bör vara
med från starten 1999. Det kommer att öka vårt politiska
inflytande i unionen.
Sverige skall verka för att EU ägnar sig åt de gränsöverskridande problem-
en, som miljöproblem, internationell brottslighet och den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. EU skall inte syssla med sådana frågor som
bäst löses av de enskilda individerna och familjerna, av kommunerna, av
regionerna eller av medlemsstaterna.
De beslut som fattas på EU-nivå skall vara öppna för insyn och bättre än
nu kunna kontrolleras av medborgarna genom deras nationella parlament och
genom det direktvalda Europaparlamentet.
Reformer för
östutvidgningen
Regeringen nämner inledningsvis i skrivelsen vilka områden
Sverige prioriterat i det pågående samarbetet i EU samt i
unionens förbindelser med omvärlden. Uppräkningen stannar
vid 18 prioriterade områden! Vi menar att det reser en del
frågetecken kring vad regeringen faktiskt vill framhålla som
särskilt viktigt från svenska utgångspunkter. Folkpartiet har
emellertid en klar uppfattning - arbetet med östutvidgningen
måste ges högsta prioritet.
Vi ser EU som det bästa medlet att i vår världsdel uppnå centrala liberala
mål som frihet, fred, välstånd, välfärd, god miljö och effektiv brottsbekämp-
ning. Den pågående regeringskonferensen inom EU måste därför resultera i
sådana ändringar i unionens struktur att länderna i Baltikum, Centraleuropa
och Östeuropa samt Cypern ges verkliga möjligheter att bli medlemmar.
Vi har i tidigare motioner pekat på att huvuduppgiften för att möjliggöra
utvidgningen av EU kräver en koncentration på denna uppgift och en vilja att
driva på nödvändiga förändringar i systemet för beslutsfattande.
Under senare tid har det framstått som om regeringen anslutit sig till detta
synsätt. Det inger hopp om att regeringen på allvar tänker ägna sig åt huvud-
frågan och att man inser att en union med 25-30 medlemmar behöver ett
annat system för beslutsfattande än det som en gång byggdes upp för en
gemenskap med sex medlemmar.
Det blir naturligtvis ohanterligt att i en union med 25-30 medlemmar
bibehålla en så pass omfattande vetorätt som den nuvarande. Enligt vår
mening bör vetorätten inskränkas till ett fåtal av de områden som EU har att
besluta om.
Vi har flera gånger pekat på att en annan förändring i EU:s beslutsregler
skulle kunna vara att beslut inte bara har bakom sig den majoritet av rösterna
i ministerrådet som föreskrivs för de olika typerna av ärenden utan också
länder som representerar en majoritet av unionens befolkning. En sådan
förändring skulle då innebära ett bibehållande av de olika ländernas
nuvarande röstetal, som starkt gynnar de mindre länderna, men skulle skapa
en garanti för att bindande beslut i ministerrådet har bakom sig länder som
representerar huvuddelen av befolkningen. Den hittillsvarande utvecklingen
under konferensen har inte gett oss anledning att ändra vår uppfattning om
att ett införande av principen om dubbla majoriteter skulle underlätta
upptagandet av nya medlemmar.
En betydande fördel med en lösning av denna typ är att den minskar
behovet av nya, potentiellt uppslitande, diskussioner inför varje omgång av
nya medlemmar.
Flera andra förändringar kommer att krävas, exempelvis vad gäller antalet
kommissionärer, deras befogenheter och deras relationer till varandra. En
annan fråga som sannolikt kommer att behöva diskuteras är antalet ledamöter
i Europaparlamentet och fördelningen av antalet ledamöter mellan medlems-
länderna.
Vi har många gånger fört fram de demokratiska argumenten för att för-
stärka Europaparlamentets befogenheter på ministerrådets bekostnad. En
sådan förstärkning skulle tillsammans med en ökad roll för de nationella
parlamenten i formandet av den nationella EU-politiken öka legitimiteten i
de fattade besluten. Dessa är viktiga frågor, även om de inte är avgörande för
nya länders möjlighet att bli medlemmar. Vi beklagar att en riksdagsmajoritet
förra våren inte delade vår uppfattning om behovet av en förstärkning av
parlamentets roll då bindande lagstiftning tas.
Förutom ändringar i EU:s författningar behövs ändringar i jordbruks-
politiken och i regionalpolitiken.
Vi är starka anhängare av en avreglering av den gemensamma jordbruks-
politiken, både i sig och för att underlätta för länderna i Central- och Öst-
europa att bli medlemmar. Vi önskar också att de delar av regionalpolitiken
som inte handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre
levnadsstandard till dem med lägre, i större utsträckning skall kunna skötas
av medlemsländerna. Men huvudskälet till att nu göra ändringar i jordbruks-
och regionalpolitiken är att ett bibehållande av reglerna försvårar eller kanske
till och med omöjliggör östutvidgningen. Detta beror naturligtvis på att
kostnaderna för att tillämpa dagens regler på de nya medlemmarna upplevs
som alltför betungande av de nuvarande medlemmarna.
Dessa frågor hör inte formellt till konferensens huvudfåra om översyn av
traktaterna, men behöver åtminstone en bred samsyn om huvudinriktningen
under kommande år. Vad beträffar regionalpolitiken och strukturfonderna
synes det finnas vissa möjligheter att komma fram. Det skulle då handla om
begränsningar i de maximala bidrag som ett land skulle kunna få, sannolikt
mätt i relation till varje mottagarlands egen produktion.
Jordbrukspolitiken blir det sannolikt svårare att finna lösningar på. En del
av de lösningar som nu diskuteras innebär att man under mycket lång tid -
eller till och med permanent - skulle ha förmånligare regler för Västeuropas
relativt rika bönder än för Östeuropas fattiga bönder. Detta låter sig svårligen
försvaras. Därför behöver andra lösningar tas fram.
EMU från år 1999
Trots många olösta problem inom den inre marknaden torde
frånvaron av en gemensam valuta ändå vara det största
hindret för mera handel, inte minst för de små och
medelstora företagen.
Det starkaste argumentet för en gemensam valuta är att en sådan skulle
knyta medlemsländerna mycket närmare varandra. Även om inte alla
nuvarande och kommande medlemsländer i EU skulle kunna vara med från
början, så skulle beslutet och genomförandet av en gemensam valuta spela
en stor roll för enandet av Europa.
Vi har många gånger uttalat vårt stöd för skapandet av en gemensam valuta
och att Sverige bör vara med i detta s k tredje steg av EMU. Vår uppfattning
är också att Sverige bör vara med från starten år 1999.
Som liberaler kan vi inte stödja en passiv "vänta och se-linje". Såväl
ekonomiska som politiska skäl talar för att Sverige inte bör sitta på åskådar-
läktaren när den ekonomiska integrationen drivs vidare. Sverige bör vara
med och utforma den Europeiska centralbankens regler och institutioner,
eftersom de kommer att påverka vare sig vi är med eller inte. Att skjuta upp
ett beslut - att "vänta och se" - kommer också att kosta hushållen i form av
högre räntor. När Sverige tydligt avhänder sig möjligheten att devalvera,
genom att gå med i valutaunionen, blir det mindre riskfyllt att investera i
svenska räntebärande papper och räntorna kan bli något lägre än annars.
Det finns också ett stort politiskt värde i att tillhöra den grupp länder som
aktivt arbetar för fortsatt integration. Möjligheterna att vara med och
bestämma "dagordningen", att påverka utvecklingen på andra viktiga områ-
den, som miljösamarbetet, Östutvidgningen eller brottsbekämpningen, ökar
påtagligt om vi deltar i det ekonomiska samarbetet fullt ut.
Stoppa växthuseffekten!
EU utgör, genom sitt unika samarbete mellan femton av
Europas stater, en stor politisk kraft för att ta tag i de riktigt
svåra och gränsöverskridande miljöproblemen. Vi liberaler
vill se Sverige som en drivande kraft i arbetet med att
utveckla och effektivisera miljösamarbetet. Därför är det
med stor besvikelse vi ser hur regeringen nu - i den förtida
kärnkraftsavvecklingens spår - för en miljöpolitik i rakt
motsatt riktning. I stället för att konstruktivt verka för att
EU-länderna kommer överens om att ta bort vetorätten mot
införande av en miniminivå för bland annat koldioxidskatten,
agerar de svenska förhandlarna för att Sverige ensamt ska få
öka utsläppen - på tvärs med internationella
överenskommelser och på tvärs med anständiga miljöhänsyn.
De ökade utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser ställer
mänskligheten inför hotet om dramatiska klimatförändringar med mycket
svåröverskådliga konsekvenser. Det finns risk för höjd vattennivå, torka i
vissa delar av världen och, för Sveriges del, kraftigt minskad temperatur. Vi
menar att klimathoten måste tas på allvar.
Det bör vara en prioriterad uppgift för Sverige att, genom medlemskapet i
EU, verka för att utveckla den gemensamma lagstiftningen med skärpta
minimiregler och miljöavgifter. Den danska socialdemokratiska regeringen
har under regeringskonferensen presenterat konkreta förslag till traktats-
ändringar, som syftar till att göra EU mer effektivt i arbetet mot gränsöver-
skridande miljöproblem. Förslaget stämmer väl överens med våra uppfatt-
ningar.
Där vi liberaler ser möjligheterna att genom samarbete med andra stater
undanröja ett allvarligt hot mot mänskligheten, där tycks regeringen se en
möjlighet för Sverige att krångla sig förbi internationella överenskommelser
och på egen hand öka farliga utsläpp.
Bekämpa internationell
brottslighet
Det är uppenbart att det hittillsvarande mellanstatliga
samarbetet inte är tillräckligt för att effektivt bekämpa den
internationella brottsligheten. Därför bör viktiga delar av
den s k tredje pelaren överföras till den s k första pelaren, d v
s mer av samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet bör
bli föremål för gemensamt beslutsfattande. Förutom att detta
skulle öka effektiviteten, så skulle den demokratiska
kontrollen och insynen förstärkas genom att EG-domstolen
och Europaparlamentet på dessa områden fick samma
befogenheter som de idag har inom den s k första pelaren.
Möjligheten att effektivare besluta om åtgärder i rättsliga och inrikesfrågor
i allmänhet, och kanske polissamarbete i synnerhet, diskuteras inom ramen
för den pågående regeringskonferensen. Den svenska regeringen har valt att
hålla en låg profil och motsätter sig aktivt möjligheten att föra över en del
tull- och polisfrågor från den s.k. tredje pelaren till den första pelaren. I
Folkpartiet anser vi emellertid att den gränsöverskridande kriminaliteten är
ett större problem än ett eventuellt fördjupat gränsöverskridande polissam-
arbete.
Gemensam säkerhet
Ett tredje område där unionen behöver större befogenheter är
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vetorätten
bör här begränsas till de frågor som verkligen är av vitalt
nationellt intresse.
Rätt beslut på rätt nivå
EU måste vara effektivt. Det betyder att beslutsmaskineriet
måste vara effektivt. Men det betyder också att EU skall ägna
sig åt rätt frågor. Vi har tidigare nämnt de frågor där vi anser
att beslutsmöjligheterna på EU-nivå är för små. Det finns
också frågor där möjligheterna att besluta är för stora.
En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den
enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte
är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska
politiska nivån. Denna liberala närhetsprincip är inte identisk med den av
katolsk sociallära inspirerade subsidiaritetsprincipen, men i det praktiska
arbetet inom EU bör de båda principerna i det stora flertalet fall leda till
samma slutsatser om vilken beslutsnivå som är den lämpliga.
De flesta exemplen på onödiga beslut på EU-nivå härrör från den gemen-
samma jordbrukspolitiken. De är ofta en naturlig följd av att EU:s jord-
brukspolitik mycket handlar om ekonomiskt stöd till olika produkter. Den
som betalar pengar till en viss typ av produktion vill förstås veta vad man
betalar pengar till. Denna mekanism är ytterligare ett skäl till varför EU:s
jordbrukspolitik bör förändras. Men det finns också andra områden där EU
inte heller borde fatta beslut.
Det är den enskilde som bäst kan avgöra om jordgubben är tillräckligt stor
eller inte. Det är kommunen eller regionen som bäst kan avgöra hur lång en
lokalbusslinje får vara. Det är medlemslandets riksdag som bäst kan avgöra
hur föräldraförsäkringen skall vara utformad. De frågor - och de handlar
nästan alltid om arbetsmarknaden - som sorterar under begreppet "den
sociala dimensionen" i EU-samarbetet löses enligt Folkpartiet bäst på lägre
nivåer. Vi har inte verkat för ett medlemskap i EU för att alla viktiga beslut
ska flytta från den enskilde, eller från kommunen, eller från nationen till EU
utan för att en del problem kräver internationellt samarbete för att kunna
lösas. Dit hör till exempel inte föräldraförsäkringen.
Det finns inga starka argument för att skapa en gemensam turistpolitik
inom EU. Det är inte EU som skall bestämma om alkoholpolitiken i enskilda
medlemsländer skall vara restriktiv eller inte.
Sverige bör vara pådrivande för att subsidiaritetsprincipen stärks i EU:s
fördrag. Den svenska regeringen bör vidare, som vi föreslog i vår motion
inför regeringskonferensen, verka för att den s k gummiparagrafen, artikel
235 i Romfördraget, omarbetas. Sverige bör också i allt arbete inom EU
arbeta för att unionsnivån bara används i de fall då nationella nivåer (eller
nivåer inom medlemsländerna) inte är tillfyllest för att lösa problemen.
Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av
att unionen inte är beslutskapabel i genuint gemensamma frågor som att
unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är därför
inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats. Ett sätt
att
åstadkomma detta är införandet av en kompetenskatalog. Vi har motvilligt
dragit slutsatsen att regeringskonferensen inte kommer att resultera i en
sådan. Det är då desto viktigare att ett resultat av regeringskonferensen blir
att subsidiaritetsprincipen stärks i fördragen.
Mer frihandel!
Ett av EU:s största framsteg är skapandet av den inre
marknaden. Mycket återstår ändå innan hindren att sälja
varor och tjänster inom andra medlemsländer är undanröjda.
Det behövs en ständig kamp för att motverka mer eller
mindre protektionistiska ambitioner att slå vakt om eller till
och med skapa egna regelverk. Tyvärr lyckas sådana
intressen alltför ofta göra sig gällande också på den inre
marknaden. Ofta finns det mest utbredda motståndet mot en
fungerande inre marknad på lägre nivåer än nationalstaten.
Fortfarande kan svenska dörrtillverkare inte sälja sina
produkter i hela Tyskland utan att deras produkter har
godkänts av myndigheter i var och en av de sexton tyska
delstaterna!
Dessvärre visar också EU-kommissionen ibland ett svagt intresse för
frihandeln. De återkommande besluten om s k antidumpningstullar, ofta
riktade mot utvecklingsländerna, är inslag i EU:s handelspolitik som liberala
frihandelsvänner vill slippa se. Nyligen beslutade t ex kommissionen att
införa minimipriser på datachips tillverkade i Japan och Sydkorea, vilket
innebär successiva prishöjningar från den 1 april. Skälet är att priserna på de
aktuella chipsen sjunkit kraftigt under det senaste året och nu säljs till
priser
som ligger under EU-ländernas tillverkningskostnader.
Ett annat exempel rör konsumtionsvaror. I februari beslutade EU-
kommissionen bland annat om antidumpningstullar för skor och väskor från
Indonesien respektive Kina. Beslutet innebar att tullar på mellan 40 och 90
procent infördes. Denna handelspolitik, som sätter konkurrensen ur spel,
leder till högre priser för konsumenterna och ofta har sin udd riktad mot
export från utvecklingsländerna, måste motarbetas med större kraft från
svensk sida än hittills. När Folkpartiet arbetade för ett svenskt medlemskap i
EU så var det inte för att få delta i byggandet av en europeisk fästning med
höga murar utåt, utan för att stärka Europas fred och frihet och för att så
långt som möjligt riva hindren mot den övriga världen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett ökat samarbete för att bekämpa miljöförstöringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbetet mot internationell brottslighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade beslutsregler för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förstärkt subsidiaritetsprincip,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av reformer för att möjliggöra östutvidgningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en intensifierad bevakning av EU:s handelspolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelarna med ett svenskt medlemskap i EMU från 1999.