med anledning av skr. 1996/97:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1996
Inledning
Liksom föregående år kan skrivelsen sägas ge en god
översikt över vilka frågor som behandlats i unionen under
1996. Den kritik som framförs i motionen efterlyser i många
fall mer problematiserande beskrivningar. Vi tror inte att
helhetsintrycket av skrivelsen skulle förlora på att också
problem med EU-medlemskapet klarare belyses.
Ibland får skrivelsens beskrivningar drag av skönmålning. När t.ex.
toppmötet i Florens den 21-22 juni 1996 beskrivs får man i skrivelsen
intrycket att toppmötet angav sysselsättning, miljö och öppenhet som de
viktigaste föremålen för fördragsändringar under regeringskonferensen. I
slutdokumentet från Florensmötet är det emellertid utrikes- och säkerhets-
politik inklusive försvarsdimensionen och de institutionella frågorna som
behandlas utförligt.
Efter två års medlemskap i EU börjar tiden närma sig för att mer
systematiskt utreda hur det påverkar det svenska samhället. I motionen lyfts
fram önskvärdheten av en ny maktutredning med EU-perspektiv och en
utredning om hur medlemskapet påverkar den offentliga sektorns ekonomi. I
motionen betonas också vikten av att det inför riksdagens EMU-beslut
genomförs ett för de båda alternativen likvärdigt förberedelsearbete.
Kritik riktas också mot det sätt på vilket stabilitets- och tillväxtpakten
ingicks för svensk del.
Vi noterar också att de svenska parlamentarikernas grupptillhörighet
angivits felaktigt när det gäller Vänsterpartiets och Miljöpartiets företrädare.
EU:s brist på demokratisk
legitimitet
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har aldrig haft
något starkt stöd. Det starkaste stödet för anslutning till EU
noterades i samband med folkomröstningen. Visserligen var
det ja-sidan som vann, men det var en seger med knapp
marginal. Därefter har stödet för ja-sidan avtagit.
Vi bedömer att de svaga sympatierna för EU i Sverige till stor del hänger
samman med unionens bristande demokratiska legitimitet och de politiska
metoder som tillämpades vid Sveriges anslutning till EU.
Genomdrivandet av Maastrichtfördraget i EU skedde före det svenska
medlemskapet. Det arbete bakom lyckta dörrar som ledde fram till fördragets
text skedde ovanför huvudena på medlemsländernas medborgare och detta
sätt att arbeta får ofta stå som ett varnande exempel på hur viktiga beslut i
EU ibland kan formas. Tillkomsten av Schengenavtalet har likartade drag.
Beslutet att begära att den svenska riksdagen skulle ge regeringen
uppdraget att lämna in ansökan om det svenska medlemskapet fattades av en
inre krets i den socialdemokratiska regeringen. Frågan behandlades inte inom
viktiga fora som SAP- eller LO-kongress. Inte heller analyserades den av
någon statlig utredning. Riksdagen behandlade frågan under tidspress.
De flesta inser också att i och med EU-medlemskapet har beslut om
lagstiftning flyttats från riksdagen till regering och ministerråd. De
lagstiftande besluten fattas inom lyckta dörrar och beslutsprotokollen är inte
säkert offentliga. Därmed försvagas möjligheten att kontrollera hur
regeringens företrädare har röstat. I skrivelsen beskrivs Coreper som endast
ett beredande organ. Detta är missvisande. Tjänstemännen i Coreper fattar en
rad beslut som binder medlemsländerna och som kan ha lagstiftande karaktär
och som formellt bekräftas på rådsmötet. Vad Coreperbesluten innehåller
redovisas heller inte alltid för EU-nämnden. Även kommissionen kan ibland
ha rätt att fatta viktiga beslut. Ett sådant beslut var kommissionens beslut att
godkänna gentekniskt modifierad majs. Beslutet fattades efter starka
handelspolitiska påtryckningar. Ytterligare exempel på hur politiska frågor
avgörs av oberoende tjänstemän är EG-domstolens förestående beslut om det
svenska Systembolagets rätt att existera. Genom ett beslut av oberoende
jurister som aldrig ställs till svars i ett allmänt val kan en viktig grund-
förutsättning i svensk socialpolitik avskaffas. I skrivelsen förs praktiskt
taget
inga diskussioner om de demokratiska svagheterna i EU:s beslutssystem och
vilka konsekvenser det medfört under verksamhetsåret. Denna brist bör ges
regeringen till känna.
I demokratiska system är de folkvaldas rätt till initiativ grundläggande.
Initiativrätten inom EU är i huvudsak ett monopol för den politiskt
oberoende kommissionen. Denna kommission står under stark påverkan av
starka lobbygrupper.
Svenska riksdagsledamöter skulle knappast godta att rätten att skriva
motioner blev ett monopol enbart för av riksdagen anställda politiskt
oberoende tjänstemän.
I längden är det inte möjligt att bevara denna typ av ämbetsmannavälde i
det europeiska samarbetet.
Som framgår av skrivelsen och det irländska ordförandeskapets förslag till
traktatsändringar är regeringen beredd att ge kommissionen initiativmonopol
också inom tredjepelarfrågor. Detta är oacceptabelt.
De flesta av de politiska beslutsfattare som ovan nämnts i ministerråd,
Coreper, kommission eller domstol är i praktiken oåtkomliga och ställs inte
till svars i en folkstyrets demokratiska process. En normbildningsprocess
som inte är demokratiskt förankrad förlorar sin legitimitet. Det är ett av
skälen till att Vänsterpartiet har utträdet ur EU som programmatisk
ståndpunkt.
Vi tror att Europas folk verkligen vill samarbeta i många frågor. Men de
vill också att demokratin skall bli en stark vision och tillämpas i praktiskt
beslutsfattande på denna kontinent. Därför har vi den stora debatten om
demokrati och samarbete framför oss.
För att stärka medborgarnas förtroende för EU bedöms på sidan 35
frågorna om subsidiaritet, öppenhet och insyn vara av väsentlig betydelse. På
sidan 21 sägs också att öppenhet och insyn i unionens arbete lägger grunden
till förtroendet. På sidan 27 sägs i ett referat av Europeiska rådets möte i
Madrid att arbetet inom regeringskonferensen i första hand borde inriktas på
att föra unionen närmare medborgarna genom att sätta den i stånd att bättre
motsvara deras behov. Dessa markeringar är givetvis bra. Men ingenstans
förs en principiell diskussion om demokratins ställning i EU-systemet.
Regeringen borde nu ta initiativ till en genomgripande utredning av hur
medborgarnas makt över samhällsutvecklingen i praktiken påverkats av
medlemskapet i EU. En ny maktutredning i EU-perspektiv är nödvändig.
Detta bör ges regeringen till känna. En sådan maktutredning kan ge grund för
framtida förslag i syfte att göra demokratin stark.
Sysselsättningspolitiken och
EU
Frågan om sysselsättningen har spelat stor roll för den
svenska opinionens syn på EU. Enligt ja-sidans information
var det för jobbens skull vi skulle bli medlemmar i EU.
Stiftelsen Ja till Europa utlovade till och med 160 000 fler
jobb om vi gick med i EU jämfört med ett utanförskap.
Likartad propaganda fördes i Norge. Även om inte allt kan
skyllas på EU när det rör arbetslösheten i Sverige finns det
dock inget som klart visar att Sveriges medlemskap i EU på
något sätt skulle ha medverkat till att motverka den.
Erfarenheterna av EU:s politik talade emellertid ett annat språk. Arbets-
lösheten hade under lång tid stigit och låg på en hög nivå. Danmarks
arbetslöshet hade tiodubblats efter medlemskapet. Mycket talade för att
kraven på ett snabbt genomförande av konvergenskraven inför EMU:s tredje
steg ytterligare skulle försvåra kampen mot arbetslöshet. När valutaunionen
väl är genomförd kan man förvänta sig att det överordnade prisstabilitets-
målet begränsar möjligheterna att bekämpa arbetslösheten vid konjunktur-
svackor.
Före beslutet om medlemskapet ställdes löften som tolkades så att
villkoren för valutaunionen skulle omförhandlas av 1996 års regerings-
konferens. Även mål för sysselsättningen skulle kunna ingå. När det stod
klart att andra länder inte ville gå denna väg väcktes förslaget om en
sysselsättningsunion som skulle balansera eller vara en förutsättning för den
ekonomiska och monetära unionen. Kampen mot arbetslösheten skulle vara
en lika viktig del av den ekonomiska politiken som kampen för prisstabilitet.
I statsministerns s.k. linjetal i oktober 1996 fördes fram tankar på en
gemensam expansionspolitik mot arbetslösheten. Av dessa tankar syns
mycket litet i regeringens konkreta förslag till regeringskonferensen. I det nu
liggande förslaget till sysselsättningskapitel i fördraget står det i artikel
109n.2:
Medlemsstaterna och gemenskapen skall föra sin politik som rör
sysselsättningen så att den bidrar till att förverkliga målen i artikel 2 och
inom ramen för de allmänna riktlinjer som avses i artikel 103.2 samt i
enlighet med artikel 3a.
I artikel 3a.2 sägs om den gemensamma penning- och
valutapolitiken:
Denna politik skall ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet och att,
utan att detta mål åsidosätts, understödja den allmänna ekonomiska politik
som bedrivs inom gemenskapen, i överensstämmelse med principen om en
öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.
Innebörden av att göra prisstabiliteten till huvudmål torde
kunna tolkas så att 1 % inflation och 10 % arbetslöshet är
bättre än 3 % inflation och 5 % arbetslöshet.
Sysselsättningsmålen har underordnats prisstabiliteten såväl i
EU som i Sverige. Denna ensidiga ekonomiska politik är
oacceptabel. Det är önskvärt att Sverige agerar för en
genomgripande förändring av unionens ekonomiska politik.
Detta bör ges regeringen till känna.
Den ekonomiska och
monetära unionen - EMU
Under det gångna året har förberedelserna för den
gemensamma valutan präglats av diskussioner och beslut om
växelkursmekanism ERM2 som skall reglera förhållanden
mellan de länder som deltar i valutaunionen och de länder
som står utanför. Vidare har i enlighet med det tyska
förslaget från 1995 den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten
behandlats liksom eurons legala status.
På sidan 40 sägs att ett deltagande i ERM2 "kommer att vara frivilligt,
även om medlemsstaterna förväntas delta". Vi förutsätter att den svenska
regeringen med kraft driver kravet om frivillighet för svensk del och
förbereder Sverige för en politik som möjliggör för Sverige att stå utanför
ERM2. Likaså förutsätter vi att regeringen bekämpar varje försök till
administrativa straffåtgärder riktade mot dem som står utanför ERM2.
På sidan 41 meddelas att regeringen genom statsministern vid toppmötet i
Dublin i december 1996 ingått den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten. Detta
innebär att Sverige vid ett beslut att stå utanför valutaunionen också
fortsättningsvis skall lämna konvergensprogram vars innehåll skall motsvara
de s.k. stabilitetsprogrammen för de länder som deltar i valutaunionen. Ett
konvergensprogram innebär förberedelse för att gå med i valutaunionen.
Regeringens godtagande av principen om konvergensprogrammen i
stabilitetspakten betyder svårigheter för Sveriges riksdag att fatta beslut om
att permanent stå utanför EMU:s tredje steg. Stabilitets- och tillväxtpakten
har också ingåtts utan vare sig riksdagsbeslut eller riksdagsdebatt. Ingåendet
i en pakt av detta slag som förmodligen för lång tid hotar att binda Sveriges
ekonomiska politik borde ha hanterats på annat sätt än bara genom viss
information till finansutskottet och samråd i EU-nämnden. Ingåendet av
stabilitets- och tillväxtpakten på det sätt som skett är oacceptabelt. Detta bör
ges regeringen till känna.
Den samordningsfunktion och de arbetsgrupper som skall förbereda ett
eventuellt svenskt medlemskap i euron skall enligt sidan 45 också belysa
"alternativet utanförskap". Det borde vara en självklarhet att också
alternativet utanförskap grundligt skall förberedas. Frågeställningar som hur
kronan skall försvaras och vilken ekonomisk politik som skall bedrivas
måste besvaras. Ett likvärdigt förberedande arbete bör göras för båda
alternativen. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi kan också notera att det svenska deltagandet i EMI inte lett till några
initiativ för att bredda målen för penningpolitiken till att också omfatta
sysselsättningen. Det är också anmärkningsvärt att svenska företrädare
godtagit EMI:s kritik av att riksdagsledamöter ingår i Riksbankens styrelse.
Än är det inte för sent att inom regeringskonferensen eller i förberedelse-
arbetet ta upp frågan om en förändring av grundvillkoren för EMU och den
stelbenta konvergenspolitiken. Regeringen bör följa upp de löften som
ställdes före folkomröstningen med att ta sådana initiativ.
Frågan om svenskt deltagande i EMU:s tredje steg var ingen framträdande
fråga i riksdagsvalet 1994. Snarast gavs väljarna intrycket att valutaunionen
skulle komma upp till diskussion i samband med regeringskonferensen. Den
sittande riksdagen kan därför inte anses ha fullt mandat att fatta beslut om
detta deltagande, som är en mycket stor fråga, utan att först ha förankrat
beslutet i en rådgivande folkomröstning. En rådgivande folkomröstning om
svenskt deltagande i EMU:s tredje steg är därför nödvändig. Detta bör ges
regeringen till känna.
Offentlig upphandling
Regelverket för offentlig upphandling behandlas i skrivelsen
på sidan 54.
EU-kommissionens grönbok om offentlig upphandling bygger på en
abstrakt idealmodell av EU:s inre marknad som är mycket långt ifrån
verkligheten. Dess påståenden om hur många miljarder om året medlems-
staterna förlorar på att inte följa direktiven fullt ut är på gränsen till
absurda.
Vi frågar oss om kommissionen verkligen tänkt igenom de enorma
informations- och transaktionskostnader en så doktrinär politik som de
föreslår skulle medföra. Kommissionens linje innebär en extrem byråkratisk
centralism. För att reglera den offentliga upphandlingen borde det i huvudsak
räcka med att ansluta sig till de regler som gäller inom WTO på detta
område. Detta bör ges regeringen till känna.
Den offentliga sektorns
storlek
I debatten före folkomröstningen framställdes det som
närmast struntprat att påstå att EU skulle ställa krav på
storleken av den offentliga sektorn i Sverige. Detta var något
som vi bestämde själva, hette det. Det är därför
anmärkningsvärt att svenska regeringens företrädare vid
ekonfinrådets möte i juli 1996 ställde sig bakom följande
rekommendation:
Framför allt rekommenderar rådet att åtgärder för budgetanpassning
koncentreras till utgiftssidan, så att den offentliga sektorn och dess
känslighet för makroekonomiska svängningar minskas och incitamenten för
ekonomisk aktivitet och sysselsättning förbättras genom att skattetrycket på
hushåll och företag begränsas så mycket som möjligt.
I skrivelsen borde på sidan 44 under avsnitt 6.1.5 ha
markerats att det är Sveriges riksdag och regering som avgör
hur stor den offentliga sektorn bör vara i Sverige. Detta bör
ges regeringen till känna.
Utrikes- och
säkerhetspolitik
Svenska ståndpunkter om den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken under regeringskonferensen redovisas
kortfattat på sidan 32.
Mot bakgrund av det utkast till nytt fördrag som det irländska ordförande-
skapet presenterade skriver regeringen att "såvitt i dag kan bedömas torde
inte från svensk sida behöva befaras ett förhandlingsresultat på något område
som direkt strider mot de egna intressena". Betyder det exempelvis att
regeringen accepterar att artikel J 4.1 ges lydelsen:
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor
som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en
gemensam försvarspolitik med sikte på ett gemensamt försvar.
I nuvarande fördrag står orden "som med tiden skulle kunna
leda till" i stället för "med sikte på". Om regeringen
accepterar den nya skrivningen torde detta kunna uppfattas
som att Sverige på sikt avser att överge den alliansfria
utrikespolitiken. Regeringen måste i de pågående
regeringsförhandlingarna slå vakt om principerna i den
svenska alliansfriheten. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen skriver på sidorna 178-179 att "Sverige upprätthåller sin
traditionellt mycket aktiva roll i FN-sammanhang. Som medlem i den
betydelsefulla EU-gruppen kan Sverige sägas ha vunnit i inflytande, även om
den nationella profilen kanske i vissa fall blivit mindre framträdande."
Det är självklart att Sverige som EU-medlem har större möjlighet att
påverka de andra medlemsländerna inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, GUSP. Men även det omvända gäller; de andra EU-
länderna har större möjlighet att påverka Sverige. Med de styrkeförhållanden
som råder inom EU är det tveksamt om medlemskapet innebär att Sverige
har fått större inflytande i världsmåttstock, inom t.ex. FN. Före EU-
medlemskapet var regeringen oförhindrad att driva sin egen uppfattning i
utrikespolitiska sammanhang. Flera svenska politiker har haft mycket hög
profil i internationella sammanhang. Deras engagemang för fred, nedrustning
och solidaritet med tredje världen gav Sverige en röst i världen som vida
överträffade landets storlek.
Regeringen skriver att EU-samordningen inte sträcker sig till FN:s
säkerhetsråd, utan varje medlem svarar där för sina egna ställningstaganden.
Vi ifrågasätter om regeringen verkligen har lika stor handlingsfrihet i
säkerhetsrådet som tidigare. I unionsfördraget stadgas att EU-länder som är
medlemmar i säkerhetsrådet, tillfälliga och permanenta, skall "samråda med
varandra och hålla övriga medlemsstater informerade".
De permanenta medlemmarna skall "se till att unionens ståndpunkter och
intressen tillvaratas", såvida det inte påverkar bestämmelserna i FN:s stadga.
Mot denna bakgrund är troligt att EU-medlemskapet närmast begränsar
Sveriges möjlighet att agera självständigt i större utsträckning än regeringen
medger i skrivelsen.
Regeringen säger sig på sidan 176 vara beredd att pröva om
enhällighetsprincipen inom GUSP kan modifieras förutom i frågor av vitalt
nationellt intresse där vetorätten skall bestå. Regeringen motiverar inte
nämnvärt varför den är på väg att överge sin tidigare hållning. I frågor utan
något vitalt nationellt intresse är ju enhälligheten sällan något problem, man
kommer nästan alltid överens. I fall där veto läggs in finns det oftast ett
vitalt
nationellt intresse. Nuvarande ordning utgör alltså inte något större problem
för dem som önskar ett "effektivt beslutsfattande". Det finns därför en risk
att regeringen glider i riktning mot ett helt övergivande av enhälligheten på
sikt, något som flera länder förordar redan nu. Regeringen nämner också det
irländska ordförandeskapets förslag om s.k. konstruktiv röstnedläggelse. Det
innebär inte formellt men i praktiken ett övergivande av vetorätten.
Starka krafter i EU vill ge unionen karaktären av ett framväxande
stormaktsblock som skall agera för att i första hand skydda de egna
ekonomiska intressena och ta upp prestigekampen med främst USA på
världsarenan. Det är långt ifrån säkert att en sådan utveckling kommer att
förbättra den internationella säkerheten. Därför menar vi att det mått av
enhällighet inom utrikes- och säkerhetspolitiken som finns i gällande fördrag
inte bör överges.
Vi anser att regeringen ser alldeles för oproblematiskt på det svenskfinska
förslaget om att EU, efter ett mandat från FN eller OSSE, skall kunna
använda VEU för humanitära uppgifter och krishantering. I det irländska
ordförandeskapets utkast saknas i klartext att uppdraget måste ske på mandat
från FN eller OSSE. Dessutom kan de oklara skrivningarna om att uppdraget
kan innefatta "insats av stridskrafter vid krishantering inklusive freds-
skapande" ge täckning för åtgärder som blir helt andra än vad som
ursprungligen avsett och får karaktären av militär intervention.
Förslaget att slå samman försvarsalliansen VEU med EU, vilket främst
drivits av Frankrike, är helt oacceptabelt. VEU bygger på kärnvapen-
avskräckning, har till skillnad från NATO rätt att agera över hela världen och
innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Den svenska regeringen har
beklagligtvis inte reagerat kraftfullt mot detta förslag utan tvärtom uttalat
sig
på ett så valhänt sätt att den svenska alliansfriheten kan anses vara ifrågasatt
av regeringen själv.
Regeringen måste använda sin möjlighet att stoppa en sammanslagning av
EU och VEU och lägga in sitt veto mot alla planer på ett EU-försvar och i
stället verka för en avmilitarisering av EU. Detta bör ges regeringen till
känna.
EU:s utvidgning
Regeringen ser på sidorna 32-35 utvidgningen som en
förutsättning för att skapa en europeisk freds- och
säkerhetsordning, för att åstadkomma ett enat Europa utan
skiljelinjer samt för att stödja reformprocessen i de central-
och östeuropeiska länderna. Vi menar att regeringen borde
problematisera frågan mer.
Det är direkt felaktigt att hävda att EU:s utvidgning leder till ett enat
Europa utan skiljelinjer. Man kan inte så enkelt bara tänka bort de europeiska
länder som aldrig kommer med i EU, i vart fall inte under överblickbar tid.
Det gäller bland annat Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Europa kommer i
viktiga avseenden att vara delat ekonomiskt, politiskt och säkerhetspolitiskt
för mycket lång tid framöver.
Vi ser naturligtvis positivt på s.k. förtroendeskapande åtgärder som
genomförs för och tillsammans med länderna från det forna östblocket. De
kan verksamt bidra till att minska motsättningar och skapa ökad förståelse,
men trots det kommer Europa på viktiga områden att vara delat under mycket
lång tid framöver. Emellanåt kommer också skarp kritik från Ryssland mot
att bygga nya "murar", framför allt säkerhets- och försvarspolitiska, i Europa.
Det är inte orimligt att detta kan ge upphov till ökade spänningar framdeles, i
synnerhet om mer nationalistiskt-auktoritära regimer kommer till makten.
Det går heller inte att bortse från att det endast torde vara ett mindretal
bland nuvarande kandidatländer som kan bli medlemmar på relativt kort tid,
inom en tioårsperiod kanske. Det handlar i första hand om Polen, Tjeckien,
Ungern och Slovenien. EU måste vara berett att hantera den besvikelse som
kan uppkomma i flera ansökarländer om deras medlemskap dröjer.
Det är viktigt att de problem som finns med utvidgningen diskuteras öppet
och utan skygglappar. Regeringen nämner själv jordbruks- och
strukturfondspolitiken. EMU-planerna kan vara ett annat hinder. Det torde
vara näst intill omöjligt för nya EU-länder att samtidigt bli medlemmar i
valutaunionen. Ändå kommer de att vara hårt bundna till den ekonomiska
politiken men med begränsad möjlighet att reellt påverka den. EMU-
projektet i sig självt kan skapa sådana inbördes spänningar att EU kan få
ägna all kraft åt att klara ut dem. I en sådan situation är det tveksamt om EU
har möjlighet att även hantera en utvidgningsprocess.
Vidare är planerna på en allt starkare integrering av VEU och EU något
som allvarligt kan försvåra en utökning av medlemskretsen, i synnerhet vad
gäller de baltiska staterna. Regeringen bör under återstoden av
regeringskonferensen lyfta fram den motsättning som kan finnas mellan en
utvidgning av medlemskretsen och en fördjupning av EU-samarbetet. Detta
bör ges regeringen till känna.
EU:s budget och återflöden
till Sverige
I informationsblad nr 25 från mars 1994 beskrev
Sekretariatet för Europainformation vid UD hur stora
Sveriges bidrag till EU och återflödet till Sverige skulle bli
de närmaste åren. För år 1995 bedömde man att nettobidraget
från Sverige skulle bli drygt 440 miljoner kronor sedan
infasningsrabatt och återflöde räknats av. För år 1996 skulle
motsvarande nettobidrag bli 1,4 miljarder kronor. Av
skrivelsens redovisning på sidorna 98 och 99 framgår att
nettoavgiften sedan infasningsrabatten räknats av blir drygt
13 miljarder kronor för år 1996. Återflödet kan uppskattas
till cirka 7,6 miljarder kronor. Nettobidraget efter
infasningsrabatt och återflöde skulle därmed bli cirka 5,4
miljarder kronor att jämföra med de 1,4 miljarder kronor som
beräknades 1994. Någon förklaring till det svaga återflödet
ges inte i skrivelsen. Däremot konstateras att den större
progressiviteten i framtiden kommer att leda till att den
svenska andelen av finansieringen kommer att öka de
närmaste åren.
Förutom att Sveriges nettobidrag blivit betydligt större än väntat finns
givetvis också avsevärda kostnader för statsförvaltningen för anpassnings-
arbetet till EU. En grundlig utredning om hur den offentliga sektorns
ekonomi påverkats av EU-medlemskapet bör göras. En sådan utredning bör
klargöra varför det planerade återflödet inte fungerar. Detta bör ges
regeringen till känna. Varje tillfälle som ges att verka för besparingar i EU:s
budget och minskade medlemsavgifter måste tas till vara.
Barnens rättigheter
I samband med att regeringen förra året presenterade sin
skrivelse om verksamheten i EU skrev vi i vår motion att
arbetslösheten och den ekonomiska krisen och de sociala
nedskärningarna drabbade barnen särskilt hårt. Vi skrev:
Miljoner barn växer upp utan att få sina grundläggande rättigheter
tillgodosedda såsom de definieras av FN:s barnkonvention. EU tar självt
beslut som innebär att tillverkare har möjlighet att saluföra produkter som
inte är hälsosamma för barn. Det vore fullt möjligt att EU förband sig genom
en ministerrådsdeklaration att i sina beslut följa FN:s barnkonvention utan att
därför ges kompetens att lagstifta på barnpolitikens område. Kommissionen
borde få uppdraget att systematiskt granska alla förslag till förordningar,
direktiv och förslag till beslut ur barnens perspektiv. En särskild
barnombudsman som bevakar EU:s beslut i enlighet med FN:s
barnkonvention kunde utses. I skrivelsen finns ingen redogörelse för vad
regeringen gjort på detta område.
Vi kan i år i stort sett upprepa vad vi skrev förra året. I årets
regeringsskrivelse finns visserligen ett avsnitt om
människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Det som
föranlett dessa skrivningar i EU-skrivelsen är att den s.k.
pedofilhärvan i Belgien nystats upp och blottat några av de
allra grövsta brotten mot barnens rättigheter. Vad det handlar
är en oerhört brutal och skrämmande men mycket specifik
form av brottslighet riktad mot barn. De vidsträckta problem
som följer i arbetslöshetens och den allmänna sociala
utslagningens spår behandlas inte. I EU:s verksamhet
förefaller barnens hårda vardag fortfarande vara osynlig.
I samband med att statsminister Göran Persson återkommit från Dublin-
konferensen redogjorde han för förhandlingarna i riksdagen den 10 oktober
1996 och tillfrågades därvid om arbetet för barnens rättigheter. Stats-
ministern förklarade därvid:
Det här är i allra högsta grad en svensk ståndpunkt. FN:s barnkonvention är
ju en svensk skapelse. Vi får se hur vi kan bygga allianser som gör att vi kan
få utrymme för detta i fördragstexten.
I utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU13 förklaras
vidare följande:
Socialutskottet instämmer i sitt yttrande (1995/96:SoU2y) i regeringens
uppfattning att det är viktigt att handikappfrågorna uppmärksammas vid
regeringskonferensen... Motsvarande bör enligt socialutskottet även gälla för
barnets rättigheter som dessa uttrycks i FN:s konvention om barnets
rättigheter... Samtliga EU-länder har visserligen ratificerat FN:s konvention
om barnets rättigheter, men mycket återstår att göra när det gäller
genomförandet av konventionen. Socialutskottet anför följande: Regeringen
bör enligt utskottets mening verka för att frågor om barnets rättigheter
uppmärksammas vid regeringskonferensen och att barnperspektivet beaktas i
förberedelsearbetet inför EG-beslut som rör barn utan att EG får kompetens
att lagstifta om barn- och ungdomspolitiken.
Utrikesutskottet noterade och instämde i socialutskottets
bedömning.
Frågan om barnets rättigheter har dock inte satt några spår i årets skrivelse
om verksamheten i EU, vilket är anmärkningsvärt. Det är hög tid för
regeringen att visa upp en tydlig och skarp profil om inte Sverige skall göra
en slät figur dessa sammanhang.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skrivelsens brist på analys av demokratiska brister i EU:s
beslutssystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör ta initiativ till en ny maktutredning med EU-
perspektiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör agera för en genomgripande förändring av
unionens ekonomiska politik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det oacceptabla tillvägagångssättet vid ingåendet av stabilitets-
och tillväxtpakten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det förberedande arbetet för det alternativ som innebär att Sverige
står utanför EMU:s tredje steg,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ för förändring av grundvillkoren för EMU,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regleringen av den offentliga upphandlingen bara behöver
styras av WTO-regler,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det i skrivelsen borde ha markerats att det är riksdag och
regering som i Sverige avgör storleken på den offentliga sektorn,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att den svenska alliansfriheten försvaras i
regeringsförhandlingarna om fördraget,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en sammanslagning av EU och VEU måste förhindras,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att klargöra motsättningen mellan utvidgningen och en
fördjupning av medlemskapet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en utredning om hur den offentliga sektorns ekonomi
påverkats av EU-medlemskapet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU och FN:s barnkonvention,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för att frågan om barnets rättigheter
skall skrivas in i Maastrichtfördraget,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av en rådgivande folkomröstning om svenskt
deltagande i EMU:s tredje steg.
Stockholm den 2 april 1997
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Kenneth Kvist (v)
Eva Zetterberg (v)