Vapenexporten är ständigt föremål för debatt, och nya affärer med export till länder dit allmänheten aldrig hade förväntat sig att Sverige skulle exportera dyker ständigt upp.
Malaysia, Oman, Indien och Pakistan är alla länder som uppmärksammats för inre eller mellanstatliga väpnade konflikter eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Trots detta har exporttillstånd beviljats till bl.a. dessa länder.
Vapenexporten är i lag förbjuden men dispenser kan beviljas under förutsättning att man inte bryter mot vissa fastställda kriterier, där det dock finns utrymme för olika tolkningar, vilket skapar problem.
Ett annat föga uppmärksammat problem är de långa leveranstiderna i förhållande till de fastställda kriterierna. Om export en gång beviljats kommer följdleveranser att ske under hela vapenslagets livslängd, vilket normalt är flera decennier. Härav följer problemet med att om export en gång godkänts kommer leveranser att fullföljas även om situationen för t.ex. mänskliga rättigheter allvarligt försämras. I sådana situationer kolliderar ofta allmänhetens rättsuppfattning med vapenexportens nuvarande praxis.
Därför finns anledning att se över ingångna avtal och när det gäller nya avtal alltid sätta en tidsgräns där de kan omprövas. Detta skulle försvåra den svenska exporten av vapen, varför man också borde arbeta för att liknande regler infördes på EU-nivå.
Sysselsättningspolitiska hänsyn får inte styra vapenexporten. Nuvarande formulering i lagstiftningen, att export "bör kunna ske i den omfattning som är betingad av våra försvars- och säkerhetspolitiska mål" är för vag. I stället bör det tydligt anges att det är förbjudet att exportera alla former av krigsmateriel som är producerade enbart för export.
Det måste också klart framgå i lagstiftningen att s.k. slutanvändarintyg måste krävas vid alla former av svensk krigsmaterielexport, d.v.s. också för komponenter. Olika former av samarbetsavtal får heller aldrig ta över de svenska exportreglerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör tas fram ny lagstiftning och förordning angående tillverkning och utförsel av krigsmateriel.
Stockholm den 19 september 1996
Lena Klevenås (s)