med anledning av prop. 1996/97:61 Översyn av telelagen (1993:597) m.m.
I propositionen föreslås att de telepolitiska målen förtydligas
genom att det i lagen anges att telefonitjänsten skall
tillhandahållas till ett rimligt pris och att alla skall få tillgång
till teletjänster på lika villkor. Statliga myndigheter är till för
allmänheten. De bör därför kunna nås på likvärdiga villkor
och till samma låga pris oavsett var i landet man bor. Ett
system med 020-nummer bör därför införas för statliga
myndigheter.
Det övergripande målet för telepolitiken skall enligt propositionen alltjämt
vara att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till
effektiva telekommunikationer. De förtydliganden som ges berör till-
gänglighet och pris på teletjänsterna.
God service, valfrihet och likvärdiga möjligheter att utnyttja teletjänsterna
måste vara utgångspunkten för telepolitiken. Inte minst ur ett jämlikhets-
perspektiv såväl som ur regionalpolitisk synpunkt är det viktigt att denna
grundläggande målsättning ges verklig innebörd. De förslag om för-
tydligande vad gäller priser och tillgänglighet som föreslås införas i
lagstiftningen uppfyller inte huvudmålsättningen. En differentiering av
teletaxorna fjärmar snarare målet om tillgänglighet på lika villkor och till
rimliga priser. De prisdifferentieringar som föreslås kommer att innebära att
glesbygdsområdena i landet kommer att få förhållandevis dyrare teletjänster i
framtiden. Utvecklingen bör istället gå den motsatta vägen mot en enhetstaxa
över hela landet. Propositionen bör därför i den del som gäller förslagen om
differentieringen av priserna på teletjänster avslås. Riksdagen bör istället i
den delen ge regeringen tillkänna nödvändigheten av att en enhetstaxa över
hela landet införs för att uppfylla målsättningen om pris och tillgänglighet på
lika villkor.
En viktig förutsättning för likvärdighet och pris vad gäller teletjänste är på
vilket sätt den enskilde kan nå statliga myndigheter och statliga service-
tjänster. Staten bör ha som utgångspunkt att tillhandahålla åtkomlighet och
service på exakt samma sätt och på lika villkor oavsett var i landet
medborgarna bor. Många myndigheter har en rådgivande funktion ut mot
allmänheten. Det gäller t.ex. konsumentverksamheten. Skatteförvaltningar
och försäkringskassor är andra typiska servicefunktioner som har direkt-
kontakt med medborgarna. Statens jordbruksverk har också mycket av
konsultation, rådgivning och kontaktverksamhet i sin verksamhet. Detsamma
gäller lantmäterimyndigheterna. Regering och riksdag är de yttersta
demokratiska institutionerna i landet som bör vara möjliga att nå för alla
medborgare på likvärdiga villkor. I det senare fallet blir ett system med 020-
nummer den yttersta säkerhetsventilen för demokratin.
Det system med 020-nummer som utvecklats innebär att alla som ringer ett
020-nummer får göra det till en kostnad motsvarande en tidsmarkering. Mer
enhetligt och likvärdigt kan det inte bli. Ett system med 020-nummer för de
statliga myndigheterna skulle eliminera de ojämlikheter som det är i dag att
nå statliga myndigheter beroende på var i landet de finns och var
medborgarna befinner sig. Regeringen bör därför undersöka förutsätt-
ningarna för att införa ett system med 020-nummer för statliga myndigheter
som i sin verksamhet har en bred kontaktyta hos allmänheten på det sätt som
här anförs och återkomma till riksdagen med förslag. Inriktningen skall vara
att alla oavsett var i landet medborgarna bor skall kunna nå statliga
myndigheter och institutioner på likvärdiga villkor och till samma kostnad.
Av förslaget skall också framgå vilka myndigheter som skall omfattas av
motsvarande 020-nummerfunktionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1996/97:61 med avseende på de
föreslagna principerna för prissättning på teletjänster,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enhetstaxa,
4.
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
20-nummersystem för statliga myndigheter i linje med vad som
anförts i motionen. .
11F
Stockholm den 3 april 1997