Motionen delad mellan flera utskott
Handelsflottan under svensk flagg växer åter. Det är tydligt att de sjöfartspolitiska åtgärderna under 1990-talet, trots många brister, haft viss positiv effekt. Den senaste tillväxtfasen började dock först 1995 då direktiven till den sjöfartspolitiska utredningen och därefter själva utredningsarbetet visade en ny förståelse för och kunskap om rederiernas verksamhets- och konkurrensvillkor. Särskilt inriktningen på att åstadkomma en mera långsiktig politik har varit välgörande för utvecklingen. Jag ställer mig därför bakom de sjöfartspolitiska huvudförslagen i budgetpropositionen, de som ger stödet långsiktighet och de som utjämnar handelsflottans konkurrensnackdelar.
Under 1995 var handelsflottans nettoökning 16 fartyg och under inne- varande år fram till den 1 oktober var nettoökningen ytterligare 9 fartyg. Flottan bestod då, enligt Sveriges Redareförening, av 252 fartyg om sammanlagt 2,4 miljoner ton dödvikt (lastförmåga) medan bruttodräktigheten var 3 miljoner.
Bidraget till svenska rederier (numera "bidrag till sjöfarten") tillkom i slutet av 1980-talet då den svenska handelsflottan var på väg att raderas ut av en förödande internationell konkurrens. Fartygen måste ges en konkurrensförstärkning för att klara de relativt sett höga kostnaderna under svensk flagg. Bidraget är alltså en form av konkurrensutjämning, som valdes framför alternativet internationellt register, vilket annars är vanligt i den internationella sjöfartsvärlden.
Samtidigt valde vi ett system, som vi redan vid införandet visste skulle vara otillräckligt för att svenskflaggad sjöfart skulle kunna hävda sig fullt ut. Konkurrensen på de internationella marknaderna är etablerad på betydligt lägre kostnadsnivåer.
Detta leder till två slutsatser. Den ena är att bidraget till sjöfarten inte får urholkas i för snabb takt, om vi skall behålla den handelsflotta vi har och ge den rimliga chanser att överleva. Den andra är att vi även fortsättningsvis måste räkna med en stor flotta utländska fartyg, som drivs från svenska rederikontor. Den delen av flottan omfattade vid halvårsskiftet 1996 cirka 350 fartyg om drygt 17 miljoner ton dödvikt.
Även om fartygen av kostnadsskäl måste bära utländska flaggor är de av stort värde för Sverige. I denna kategori finns de stora tank- och bulkfartygen, kategorier som i stort sett saknas under svensk flagg. Driften av dessa fartyg tillförsäkrar oss en oumbärlig kunskap av stor strategisk betydelse. De utgör också en värdefull grundval inte bara för rederierna utan också för hela den s k maritima sektorns serviceföretag inom finansiering, försäkring, tekniskt underhåll etc. De breddar också basen för forskning och utveckling. Men framför allt finns inom och omkring dessa rederier ett sjöfartskunnande, som Sverige inte kan vara utan.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att svensk sjöfartspolitik ligger i linje med EUs strategi för sjöfarten, så som den kommer till uttryck i den s k Kinnock-planen. Det är nu viktigt att vi noga följer utvecklingen och att vi kontinuerligt anpassar oss till de villkor som är en förutsättning för att Sverige också inom EU skall utvecklas som sjöfartsland.
Bidrag till sjöfarten
När det gäller bidraget och definitionerna för de bidragsberättigade fartygen skall tolkningarna göras och besluten fattas av ett nytt organ, Rederinämnden. Parterna, d v s sjöfacken och Redareföreningen, utesluts från denna nämnd. De skall istället fungera i någon sorts referensgrupp. Det vore emellertid olyckligt om näringen berövades medbestämmande i frågor som direkt berör näringens egna möjligheter till utveckling.
Bidragets konstruktion är ju sådant att de ombordanställdas löner beskattas varefter beloppen återbetalas till rederierna. Här föreligger en onödig och krånglig rundgång av pengar. En direkt skattebefrielse är givetvis att föredra. Regeringen har inte förmått finna en lösning på problemet, men det är rimligt att regeringen gör en ny ansträngning härvidlag.
Nytt avgiftssystem
I budgetpropositionen föreslås att ett nytt avgiftssystem införs den 1 januari 1997. Då skall fyravgiften och farledsvaruavgiften slås samman till en avgift, benämnd farledsavgift. I samband härmed avgiftsbeläggs den tidigare avgiftsfria inrikes sjöfarten och den transoceana linjefarten.
Merkostnaderna för den del av inrikesfarten som inte transporterar olja beräknas bli 20 miljoner kr. För oljetrafiken blir direktimporten av olja billigare medan inrikesskeppningarna från svenska raffinaderier blir dyrare. En beräkning av rederierna själva pekar mot att de kommer att behöva höja de inrikes frakterna med mellan 15 % och 25 % för att täcka in den nya avgiften. Det föreligger därmed också risk att en ökad import kommer att slå ut raffinaderier i Sverige.
Merkostnaden för den transoceana linjefarten beräknas enligt propositionen bli 30 miljoner kr. Enligt Industriförbundet blir industrins kostnader snarare 100 miljoner kr. Redan 30 miljoner kr torde emellertid innebära stor risk för att Sverige går miste om direktanlöpande linjefartyg. Rederierna kan mycket väl komma att lossa sin Sverige-destinerade last på kontinenten för omlastning till matarfartyg med tidsutdräkter och fördyringar som resultat.
Avgiftsomläggningen kan alltså få starka negativa effekter, vilka ytterligare borde klarläggas och särskilt ses i sammanhang med de miljödifferentierade avgifter i farledsavgiftssystemet, som föreslås bli införda den 1 januari 1998. Det är inte bra att först införa ett system för att sedan ändra på det efter 12 månader. Jag föreslår därför att de båda förändringarna av avgiftssystemet införs vid ett och samma tillfälle och då tidigast 1 januari 1998. Fram tills dess bör också konsekvenserna av omläggningen analyseras ytterligare.
Skälet till att ett nytt system införs är att den nuvarande ordningen inte är förenlig med Romfördraget. EU-kommissionen har därför tryckt på i frågan och begärt att Sverige inom en inte allför avlägsen framtid skall ändra sitt system. När det gäller tidsaspekten formades kommissionens uppfattning innan avtalet om miljödifferentiering träffades mellan Sjöfartsverket, Sveriges Redareförening samt Sveriges Hamn- och Stuveriförbund. Detta har tillkommit som ett nytt element, som bör påverka kommissionens bedömning.
Ytterligare ett starkt argument för att omläggningen av avgiftssystemet senareläggs är att det snedvrider konkurrensen mellan transportslagen. Kommunikationskommittén, som hanterar just sådana frågor, skall avge sitt slutbetänkande under 1997, och det är nödvändigt att avvakta denna utrednings resultat.
Utbildning
Den svenska handelssjöfartens utbildnings- och kompetensnivå måste bibehållas och stärkas både av konkurrensmässiga och av miljö- och säkerhetsskäl. I budgetpropositionen föreslås att Sjöfartsverket ges en samordnande uppgift, vari också ligger att bedöma det samlade behovet av utbildning. Jag förutsätter att Sjöfartsverket i en sådan modell får skyldighet att samråda med rederinäringen, Marinen och övriga intressenter.
När det gäller utbildning - och forskning - har sedan en tid inrättandet av en sjöfartshögskola diskuterats. Civil befälsutbildning förekommer nu under olika högskolor i Kalmar och Göteborg. Jag är övertygad om att en samordnad sjöfartshögskola skulle bidra till att bibehålla eller höja utbildningens kvalitet för att möta hårdare krav på nautisk, miljömässig och säkerhetsmässig kompetens.
Jag anser att denna längre gående samordning snarast bör utredas och att nyordningen bör införas i former som tillvaratar de tekniska och personella resurserna på båda de nuvarande utbildningsorterna.
Kapitalförsörjningen
De små och medelstora svenska rederiernas struktur- och kapitalförsörjningssituation bör, enligt budgetpropositionen, utredas och sättas in i ett samlat svenskt och eruopeiskt näringspolitiskt utvecklingsperspektiv. Regeringen kommer att tillsätta en särskild utredning eller arbetsgrupp för att belysa problemen och för att klarlägga situationen när det gäller nyetablering av rederier.
Jag anser att denna utredning inte bör begränsas till små och medelstora rederier, även de stora rederiföretagens situation bör belysas. Här är frågorna om kapitalförsörjning av stor vikt för förmågan att upprätthålla och utveckla verksamheterna. Dessa företag är givetvis också de största arbetsgivarna inom sjöfarten.
Jag förutsätter att näringen ges möjligheter att delta i den bebådade utredningen om vars direktiv rådslag också bör ske.
Sjöfarten i kommunikationssystemet
Flera faktorer som berör sjöfartens konkurrenskraft ligger f n i stöpsleven. Den nämnda Kommunikationskommittén kan få stort inflytande på sjötransporterna inte bara inom Sverige utan även till och från landet, särskilt när det gäller destinationer i Europa. Kommittén har i en första remissomgång fått mycket kritik för att sjöfartsaspekterna inte tagits upp till behandling. (Kommittén avvaktade vid detta tillfälle den då pågående Sjöfartsutredningen). Nu när Sjöfartsutredningen är slutförd, måste sjöfarten verkligen beaktas med stor tyngd i Kommunikationskommitténs fortsatta arbete. Den har klara fördelar med sin energieffektivitet och sin potential till ytterligare miljöanpassning.
Det svenska kommunikationssystemets anknytning till det europeiska måste ske under beaktande av den mycket ansträngda landtrafiksituationen på kontinenten. Det finns både miljö- och effektivitetsvinster att hämta om samhällets satsningar görs så att sjöfarten kan hävda sig i ett konkurrensjämlikt system.
Tax-free-handeln
Enligt ett EU-beslut skall tax-free-handeln upphöra den 1 juli 1999. Denna handel har för svenskt vidkommande dock en så stor betydelse att vi anser att särregler kan komma ifråga, alternativt att slopandedatumet framskjuts. Skälen är följande:
På färjorna från och till Sverige transporteras 30 % av utrikeshandelns volym (olja och malm undantagna) och hela 60 % av dess värde. Eftersom tax-free-försäljningen svarar för 30-50 % av den totala omsättningen innebär ett slopande att svensk exportindustris och importföretagens transport- kostnader skulle öka kraftigt. Sverige är ur transportsynpunkt närmast att betrakta som en ö, ett faktum som Öresundsbron inte kommer att ändra i nämnvärd grad, och Sverige skulle alltså på rent geografiska grunder hävda en rätt till särbehandling. Vi ligger långt i utkanten av marknaden och har ett avståndshandikapp till våra mest betydande handelspartners.
Färjetrafiken har också stor betydelse för den svenska turistnäringen. Till och från Sverige reser varje år 40 miljoner personer med färja. Ett skäl härtill är att biljettpriserna och priserna för biltransport kunnat hållas nere tack vare tax-free-försäljningen.
Tax-free-handeln har också betydelse för sysselsättningen. Inom färje- näringen finns närmare 6.000 ombordanställda eller ungefär hälften av hela personalen i handelsflottan.
Utredning om eventuella särregler för tax-free-för- säljning
Inom EU har Industrial Maritime Forum agerat i frågan och under kommissionären Neil Kinnocks ordförandeskap antagit en resolution i tax-free-handelns favör. Det är värt att notera att avskaffande av tax-free ger upphov till en konkurrensnackdel för den interna EU-färjetrafiken i förhållande till sådan trafik som berör tredje land. Skillnaderna i skattesystem på detta område mellan EU och tredje land kan ge upphov till konstlade och ej konstnadseffektiva transportmönster. Utvecklingen kan nämligen mycket väl bli den att färjetrafiken mellan två medlemsstater sker via ett tredje land för att därigenom behålla möjligheten att sälja tax-free-varor. I sammanhanget bör också observeras att den norska handels- och sjöfartsministern nyligen uttalat att Norge avser att behålla tax-free även efter den 1 juli 1999.
Jag välkomnar den utredning av konsekvenserna av ett slopande av tax- free, som Kommunikationsdepartemenet tagit initiativ till. Samtidigt måste framhållas att sakens natur påkallar att frågan hanteras i ett större och i vart fall nordiskt sammanhang.
En sådan samlad analys borde även ta i beaktande de alkoholpolitiska konsekvenserna, vilka troligen är små jämfört dels med den ordinarie gränshandeln, dels med de stora transportekonomiska skevheter som hotar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till sjöfarten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare analys av nytt avgiftssystem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad sjöfartshögskola,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av eventuella särregler för tax-free-försäljning.2
Stockholm den 6 oktober 1996
Erling Bager (fp)
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SkU.