Den 1 januari 1988 infördes ett register för fritidsbåtar.
Enligt lagen skulle varje svensk båt som inte går i
yrkesmässig trafik registreras om
1. båten drevs med segel eller motor och skrovet hade en största längd av
minst fem meter eller
2. båten drevs med en motor vars propelleraxeleffekt eller motsvarande
översteg tio kilowatt eller med flera motorer vars sammanlagda effekt
översteg nämnda tal.
Registreringsplikten inträdde då båten första gången sjösattes eller då den
utrustades med segel eller motor. Registret fördes av Sjöfartsverket och
länsstyrelserna. Båtarna tilldelades en registerbeteckning som bestod av tre
bokstäver och två siffror. Den anbringades väl synlig på båda sidorna av
båten.
Ändamålet med ett båtregister är att ge underlag för kontroll av ordning
och säkerhet till sjöss och att kunna planera trafiken med fritidsbåtar.
Registret skall även användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande skatter, tullar och
indrivning.
Den årliga avgiften per registrerad båt har varit 30 kr.
Riksdagen beslutade i december 1992 på förslag av trafikutskottets
borgerliga majoritet (bet. 1992/93:TU10) och i enligt med proposition
1992/93:102 att avveckla fritidsbåtsregistret fr.o.m. 1992 års utgång.
Som skäl för avveckling av registret har bl.a. hävdats att detta skulle
underlätta båtstölder och försäkringsbedrägerier. Ett annat argument var att
det inte bar sina kostnader.
Sistnämnda argument är i och för sig korrekt. Detta beror emellertid på den
missbedömning av antalet registreringsbara fritidsbåtar som gjordes vid
registrets införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då till ca 400 000. Den
verkliga siffran visade sig emellertid vara enbart ca 300 000. Det var således
genom att basera en orimligt låg årsavgift - 30 kr per båt - på ett orealistiskt
antal båtar som registret blev en dålig affär för statskassan.
Detta togs sedan av motståndarna, som nästan uteslutande var båtbranschen
närstående intressen, till intäkt för att slopa båtregistret. Argument som
myndighetsövergrepp, integritetsbrott och överbyråkratisering är däremot
påståenden som saknar all grund. Bl.a. har Riksskatteverket vid ett flertal
tillfällen upptäckt att ett inte oväsentligt antal lyxbåtar smugglats in i
landet.
Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott till sjöss, såsom
bl.a. hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana avarter har visat sig lättare att
hantera med ett båtregister som är en absolut förutsättning för att
överhuvudtaget kunna identifiera stulna båtar.
Berörda myndigheter som Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Sjöpolisen
och Sjöräddningen ställer sig positiva till ett båtregister. Sjöpolisen anser
att
stulna båtar bara kan spåras genom någon form av registerbeteckning
samtidigt som man noterar att såväl fartsyndare som tjuvar och rånare kunnat
gripas tack vare registret. Enligt Sjöräddningen har registret också underlättat
efterspaningen av försvunna båtar. Ett avskaffande av båtregistret innebär
också ett påtagligt avbräck för exekutionsväsendet i dess uppgift att hitta
utmätningsbar egendom.
De skäl för en avveckling av fritidsbåtsregistret som departementschefen
och trafikutskottets borgerliga majoritet anförde vilar på en synnerligen
bräcklig grund. För det första motsatte sig en rad tunga remissinstanser som
Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Generaltullstyrelsen, Rikspolis-
styrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands
län, Larmtjänst AB, Svenska stöldskyddsföreningen m.fl. att fritidsbåts-
registret avvecklades. För det andra anförde ett mindre antal remissinstanser
att någon form av frivillig registrering "synes önskvärd". Enbart ett fåtal
organisationer, med starka kopplingar till båtbranschen, ansåg att fritids-
båtsregistret "i sin nuvarande form bör upphöra".
De enda instanser som förklarade sig vara kategoriska motståndare till ett
fritidsbåtsregister var sålunda dåvarande ledningen av Kommunikations-
departementet och trafikutskottets borgerliga majoritet. Som praktiskt taget
enda skäl för att slopa ett väl fungerande båtregister, som vid årsskiftet
1992/1993 omfattade ca 300 000 fritidsbåtar, anförde utskottsmajoriteten (sid.
5 i bet. 1992/93:TU10) att det rörde sig om ett intrång i den enskildes
integritet. På följande sida i samma betänkande skriver man att det frivilliga
register som kunde tänkas inrättas "måste föras med hjälp av automatisk
databehandling".
Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) är huvudman för det frivilliga
fritidsbåtsregister som nu finns tillgängligt. Föreningen uppmanar båtägare att
registrera sin båt i detta register. Som skäl anges att stöldrisken minskar, att
möjligheten ökar att snabbt få tillbaka sin båt om den blir stulen och att
sjöräddningsarbetet underlättas. Detta är exakt samma skäl som åberopades
till fördel för det tidigare existerande obligatoriska båtregistret. Därmed
torde
det en gång för alla vara bevisat att ett så heltäckande båtregister som möjligt
är till stor fördel för samhället. Trots att några särskilda krav på storlek
etc.
inte finns i det frivilliga registret uppgår antalet registrerade båtar till
mindre
än 200.000 enligt senast tillgängliga uppgifter. Denna synnerligen blyg-
samma anslutning skall jämföras med att det totala antalet båtar i Sverige
enligt Svenska Båtunionen uppgår till ca 1,3 miljoner.
Ett båtregister är för övrigt jämförbart med ett bilregister i så måtto att det
krävs "spelregler" såväl på sjön som på vägarna. Sjöräddning, sjöspaning,
narkotikabekämpning, polisinsatser vid båtstölder m.m. kräver varje år stora
ekonomiska resurser, vilka till stor del faller på skattebetalarna. Detta är ett
fullkomligt orimligt förhållande.
Vid behandling av motioner om båtregister resp. båtavgift/båtskatt
konstaterade trafiktuskottet (bet. 1994/95:TU12) i mars 1995 bl.a. att alltför
många av de båtar som var införda i det statliga registret synes stå utanför det
privata. Utskottet slog också fast att fritidsbåttrafiken är förenad med
kostnader, främst för sjöräddning, till vars bestridande riksdagen årligen
anvisar medel. Utskottet kom fram till slutsatsen att ett återinförande av ett
fritidsbåtregister borde övervägas. Skatteutskottet ansåg för sin del
(1994/95:SkU28) att regeringen i samband med överväganden om ett fritids-
båtsregister också borde pröva frågan om en båtskatt. Båda utskotten gav
regeringen sin uppfattning till känna.
Det har nu förflutit ett och ett halvt år sedan riksdagen i allt väsentligt
instämde i våra motionskrav om återinförande av ett fritidsbåtsregister resp.
prövning av frågan om en båtskatt utan att detta resulterat i några konkreta
ställningstaganden i sakfrågan.
Mot denna bakgrund bör riksdagen hos regeringen begära ett återinförande
av fritidsbåtsregistret resp. förslag om en båtavgift/båtskatt. Den avgift som
det i ett inledande skede skall åligga varje båtägare att betala bör förutom
registerkostnaden också ge ett väsentligt bidrag till samhällets kostnader för
upprätthållande av en god sjösäkerhet. Därför bör avgiften inte understiga
500 kronor per båt och år. Om man väger samman samhällets totala
kostnader för sjösäkerhet etc. och de stora och obeskattade förmögenhets-
värden som återfinns i ovan angivna båtmassa talar starka skäl också för att
en regelrätt båtskatt snarast införs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av ett
obligatoriskt fritidsbåtsregister,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
båtavgift/båtskatt.1