Inledning
Riksdagen tog våren 1993 beslut om att bygga Botniabanan. Med Botniabanan avses en förlängning av Ostkustbanan från Sundsvall till Umeå och en framtida förlängning norrut. Trafikutskottet skrev i betänkandet 1992/93:TU35 "Utskottet delar därmed regeringens uppfattning om att projektet bör ha hög prioritet. Inte minst mot det aktuella sysselsättningsläget är det enligt utskottets mening viktigt med ett snabbt igångsättande."
Fyrpartiregeringen lade 1993 fram ett infrastrukturpaket för perioden 1993- 1998 på 98 miljarder kronor i statliga anslag till byggande av vägar, järnvägar. Paket antogs av riksdagen. Den socialdemokratiska oppositionen föreslog en satsning på hela 155 miljarder kronor.
För att kunna överge oppositionstidens överbudspolitik på infrastruktur- området och samtidigt kunna öka skatteintäkterna från trafiksektorn tillsatte den socialdemokratiska regeringen efter valet en kommunikationskommitté (Komkom). Dess huvuduppgift verkar vara att finna en formel för att kunna skära ned anslagsramarna inför trafikbeslutet 1998-2003. Den formel som ska motivera ett avstamp från den egna 155-miljardersnivån ner, förbi fyrpartiregeringens 98-miljarderssatsning, är ett skrotande av det så kallade stråktänkandet. Detta tänkande innebär att ett vägavsnitt, eller stråk, av främst trafiksäkerhetsskäl bör ha enhetlig standard.
Det socialdemokratiska infrastrukturprogram som skulle pressa ned arbetslösheten pressas nu självt ned, tillbaka mot de bottennivåer som rådde före regeringsskiftet 1991. För anslaget till byggande av vägar verkar en halvering aktuell, medan järnvägsanslagen drabbas av en tjugoprocentig neddragning.
Stomnätsplanen
Banverket har i sin stomnätsplan för 1994-2003 skrivit följande om Botniabanan:
Projektet Botniabanan omfattar nybyggnad av 20 mil enkelspårig järnväg sträckan Bollstabruk-Örnsköldsvik-Umeå, samt förstärkning av den befintliga Ådalsbanan på en ca 12 mil lång sträcka Sundsvall-Bollstabruk. Därutöver förutsätts ett industrispår mellan Botniabanan och MoDos fabrik Husum. Den nu beräknade sammanlagda anläggningskostnaden uppgår till 7,9 mdkr kronor med följande fördelning:
Botniabanan
* Bollstabruk-Örnsköldsvik 3,6 mdkr
* Örnsköldsvik-Husum 1,1 mdkr
* Husum-Umeå 2,5 mdkr
* Upprustning av Ådalsbanan 0,6 mdkr
* Industrispår Husum 0,1 mdkr
SUMMA Botniabaneprojektet 7,9 mdkr
Vidare skriver Banverket att banan förutsätts kunna medge hastigheter mellan 200 och 250 km/h och att det ska vara möjligt att trafikera sträckan med snabbtåg. Med utbyggd Botniabana och Ostkustbana halveras restiden Stockholm - Umeå jämfört med idag. Vidare kan regional tågtrafik bedrivas längs kusten vilket inte är möjligt med befintligt järnvägsnät.
I stomnätsplanen ligger såsom större projekt enbart delen Örnsköldsvik- Husum planerad att starta 1998 till en kostnad av 1,1 mdkr. Vissa upprustningar och elektrifieringar inom Botniabaneprojektet förutsätts finansieras genom länstrafikanslagen. Vad som inte ingår i den nuvarande stomnätsplanen är sträckan Kramfors-Örnsköldsvik samt sträckan Husum- Umeå.
Argumenten för Botniabanan är många:
* stärker exportintensivt näringsliv
* ökar tillgängligheten till högre utbildning och forskning
* klart samhällsekonomiskt lönsam
* tar sikte på en framtida länk med Finland och nordvästra Ryssland
* förkortar restiden kraftigt
* ökar rörligheten
* stärker arbetsmarknaden
* halverar transportkostnaden
* är nödvändig för en långsiktigt hållbar utveckling av Norrland
Utredning av Botniabanan
Staten tillsatte en utredning för att analysera förutsättningar och ge förslag till utbyggnad av resterande delar av Botniabanan. Utredningen blev klar i juni 1996 (SOU 1996:95).
Utredningens slutsatser är bl a att "Botniabanan ska behandlas som en helhet". Trots detta skrivs på ett annat ställe i slutsatserna: "Innan anslutande delar på Botniabanan är utbyggd kommer således etappen till Husum vara av begränsat värde för MoDos transporter." - - - "Mot denna bakgrund anser utredningen att förutsättningar saknas för att inleda byggandet av Botniabanan med bansträckan mellan Örnsköldsvik och Husum." Utredningen borde ha bestämt sig för en linje och inte ställa vissa etapper emot helheten. Utredaren har inte hållit sig till helhetssynen utan i stället ägnat sig åt ett etappresonemang, där han, i stället för att se etapput- byggnaden som en praktisk fråga underordnad helheten, valt att lyfta fram hinder och problem. Utredaren har inte heller beaktat att de nyttoeffekter som uppnås när deletapper byggts förbättrar det samhällsekonomiska utfallet. I direktiven till utredningen skrivs att "Botniabaneprojektets storlek medför att utbyggnaden måste ske i etapper".
Utredningens slutsats om samhällsekonomin är "- - - Botniabaneprojektets samhällsekonomiska nytta är ungefär lika stor som dess kostnad. Den nyttokostnadskvot som beräknats stannar på 0.02."
Processen måste fortsätta
Utan stöd i direktiven har utredningen ändrat kalkylmetod till Botniabanans nackdel. Enligt beräkningar av Botniabanegruppen skulle det samhällsekonomiska överskottet blivit ca 70 % om utredningen följt fastställd kalkylmetod. Samtliga projekt ska självklart behandlas på ett korrekt och jämförbart sätt, och det är oacceptabelt att Botniabanan ska särbehandlas negativt i beräkningarna. Om denna kalkylmetod ska användas måste den tillämpas på samtliga projekt i Sverige. Därmed kan den inbördes rangordningen mellan olika projekt komma att påverkas. Botniabanan kommer även i en sådan jämförelse att vara ett av de järnvägsprojekt som bör ha högst prioritet i Sverige idag. Även när de ekonomiska ramarna för infrastruktursatsningar minskar måste Botniabanan vara innanför den ramen.
I en kommentar till utredningen säger Carl Kempe, vice styrelseordförande för MoDo-koncernen:
Först beslutar regeringen om ett antal järnvägsinvesteringar i södra och mellersta Sverige. När sedan turen kommer till norra Sverige, så tillsätts en utredare som ändrar bedömningsreglerna så att Botniabanan bara blir marginellt lönsam, trots att den är lönsammare än de flesta av de redan beslutade järnvägarna. Ett regeringsbeslut att inte bygga Botniabanan nu skulle upplevas som att man vill strypa norra Sverige i stället för att låta det bidraga till Sveriges välstånd. Ett positivt beslut om Botniabanan skulle däremot ge näringslivet mod att investera och därmed skapa arbetstillfällen.
Statens utredare valde att i sin Botniabaneutredning inte behandla de regionala utvecklingseffekterna med motiven att dessa effekter är omtvistade, svårberäknade och att de till stor del fångas upp i värderingen av restiden. Botniabanegruppen har visat i två studier, genomförda av Infraplan AB, att dessa utvecklingseffekter dels är betydande, dels inte fångas upp i existerande modeller. Dessutom höjer de Botniabanans lönsamhet väsentligt.
Industrin längs sträckan Sundsvall-Luleå producerar för ca 50 miljarder kronor per år, och andelen som går på export är mycket hög, för många företag över 80 %.
Inlandets råvarurikedom är betydelsefull för kustkommunernas industrier. Råvarutransporter underlättas av att man via tvärbanorna och Botniabanan kan nå många viktiga industrier, bl a Husum, som idag saknar järnvägs- anknytning.
Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten bidrar tillsammans med 55- 80 miljarder kronor per år i produktionsvärden, vilket på 50 år diskonterat till nuvärde motsvarar 1.200-1.700 miljarder kronor. Detta kan jämföras med att Botniabanan, delen Sundsvall-Umeå, kostar 8 miljarder kronor att bygga. Av detta enkla räkneexempel framgår att Botniabanan endast behöver höja (eller motverka en sänkning av) produktionsvärdena med knappt 1 % för att vara lönsam.
Det är viktigt att slå fast att Botniabanan uppvisar hög samhällsekonomisk lönsamhet om den beräknas på ett vedertaget sätt. Botniabanan har dessutom stor betydelse för att den exportintensiva norrländska industrin även i fortsättningen ska kunna bidra till landets ekonomiska välstånd och för att man samtidigt skall kunna värna om en positiv miljöutveckling. Därför är det viktigt för hela Sverige att Botniabanan snarast byggs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att en Botniabana längs Norrlandskusten kommer till stånd.
Stockholm den 1 oktober 1996
Michael Stjernström (kd)
Ulf Björklund (kd) Rolf Åbjörnsson (kd)