Inledning
Miljöpartiet de gröna vill ha en trafikpolitik där investeringar i infrastruktur är målmedvetna investeringar som väl överensstämmer med en generell grön politik i samhället. Vi vill verka för infrastrukturinvesteringar som inte bara avlastar högtrafikerade sträckor på väg och järnväg. Investeringarna för kollektivtrafik, sjöfart och luftfart ska inte bara vara eftergifter till de mest högröstade intressena. Infrastrukturinvesteringarna skall vara sådana att vi vet att vi gjorde rätt om fyrtio år när vägen eller järnvägen fortfarande står kvar och efterkommande generationer blir domare över vårt sätt att handskas med våra gemensamma resurser.
Miljöpartiet de gröna förordar framtida infrastrukturinvesteringar i Sverige som bidrar till att förbättra kommunikationerna mellan människor och gods, men inte till vilket pris som helst. Vi ser en grön infrastruktur som en förutsättning för en hög livskvalitet och levande samhällen över hela landet, utan att detta sker på bekostnad av livskvalitet i andra länder. Miljöpartiet de gröna bejakar tanken att de lokala handlingarna ger globala effekter. Likaså bejakar vi tanken att det måste skapas en regional balans i ett globalt perspektiv och att vi utifrån faktumet att de 20 % av befolkningen i den rika världen, som Sverige är en del av, konsumerar 80 % av världens resurser medan den fattiga delen av världen, som utgör 80 % av jordens befolkning, får klara sig på 20 % av resurserna. En global resursfördelning förutsätter att man hushållar med resursuttag, skapar långsiktigt hållbara samhällen där det materiella behoven tillgodoses som en del av livskvaliteten, men att betoningen på denna ligger i andra förhållanden.
Infrastrukturinvesteringar är dyra investeringar som vi måste kunna motivera dels ur ett lokalt perspektiv, dels ur ett globalt. Vi har valt att åtskilja mål och hänsyn för infrastrukturinriktningen. Dessa två saker vävs givetvis samman, men hänsyn betonar vikten av att investera utifrån vissa perspektiv. Med ett lokalt perspektiv vävs flera aspekter in varav de viktigaste är:
* långsiktig samhällsplanering * * regional balans * * hänsyn till naturen i vår omgivning * * jämn fördelning av de gemensamma resurserna mellan samhällets olika sektorer * * jämn fördelning mellan samhällets grupper och individer. * Långsiktig samhällsplanering
En långsiktig samhällsplanering innebär att man medvetet arbetar för att bygga upp en infrastruktur som ger en viss samhällsstruktur. I dag verkar trafikpolitiken framför allt utmärkas av en ambition att tillfredsställa ett transport- och kommunikationsbehov. Detta är förstås en primär uppgift för trafikpolitiken, men man bör även sträva mot att föra en trafikpolitik som tar hänsyn till flödesmönster etc.
Regional balans
Vi menar att i ett så avlångt land som Sverige bör vi aktivt arbeta för att människor ges bra förutsättningar att bo över hela landet. Man bör kunna ha en hög livskvalitet antingen man är stadsbo eller glesbygdsbo. Detta innebär att vi i Miljöpartiet de gröna vill satsa särskilt på att utveckla de regioner som idag har dåliga kommunikationsmöjligheter eller behov av särskilda infrastrukturinsatser för att stärka regionens möjligheter att attrahera bl.a. arbetstillfällen. Blekinge, Jämtland och Norrbotten är exempel på sådana områden där infrastrukturinvesteringar skulle kunna ha en stor betydelse för samhällsutvecklingen.
Hänsyn till naturen i vår omgivning
Med detta avses enkelt uttryckt att trafikens miljöskador ska minskas så långt som möjligt. Intrångsaspekten vid exploatering bör ges större tyngd i planeringsprocessen och större hänsyn bör tas till vattentäkter och särskilt känsliga områden liksom hänsyn till landskapsbilden och boendemiljön. Vidare i motionen behandlar vi detta avsnitt utförligare.
Jämn fördelning mellan olika sektorer i samhället
Miljöpartiet de gröna föreslår en investeringsram för de kommande tio åren på 248 miljarder kronor, en hög ram som kommer att leda till att trafikinvesteringar ställs mot andra nödvändiga utgifter inom den offentliga sektorn. Vi menar att denna investering är nödvändig om vi ska kunna nå en verklig omställning av trafiksystemet. I och med en omställning minskas andra kostnader som uppstår till följd av trafiken. Till exempel strävar vi efter att minska trafikens utsläpp som i hög utsträckning bidrar till den kraftigt ökande miljöskulden och ger andra kostnader genom de hälsoproblem människor får till följd av utsläppen. Vägtrafiken är en dominerande orsak i utomhusluften som bidrar till ohälsa. Det exakta sambandet är ännu inte klarlagt, däremot är det bevisat att det finns ett samband mellan utsläppen från trafiken och allergier och luftrörsproblem hos barn.
Vi föreslår en investering i en framtida infrastruktur som inte ger merkostnader i form av miljö- och hälsopåverkan. Den stora ram som Miljö- partiet de gröna föreslår måste ses mot bakgrund av detta. Vi är alltså mycket kostnadsmedvetna och vet att detta är en betydande utgift för staten, men samtidigt anser vi det inte vara acceptabelt att man fortsätter att investera i en infrastruktur som vi vet skadar miljö och hälsa. Vidare kommer olycks- aspekterna in här. Vi vill göra satsningar på säkerhet som är långsiktigt effektiv. Vi delar regeringens nollvision.
Jämn fördelning mellan samhällets olika grupper och individer
Det har inte minst genom Kommunikationskommitténs arbete konstaterats att olikheterna i samhället mellan såväl grupper som individer är stora när det gäller att tillgodose transport- och kommunikationsbehov. Mäns och kvinnors resande är generellt sett till exempel mycket olika. Medan män åker i nya och säkrare bilar åker kvinnor oftare i äldre bilar eller i stor utsträckning - betydligt oftare än män - kollektivtrafik. Vidare finns socio-ekonomiska skillnader där vissa transportslag nästan helt är förbehållna vissa grupper delvis på grund av invanda mönster. Till exempel är invandrare fortfarande kraftigt underrepresenterade när det gäller inrikesflyg. Det finns ingen rättviseambition i sig att invandrare ska flyga mer men det exemplifierar den stora skillnaden i samhället på resande. Vi vill ha en infrastruktursatsning som riktar sig mot samhällets alla grupper. Detta måste förstås ske genom en vettig prisbild när det gäller själva biljetten på t.ex. tåg; vi återkommer i andra sammanhang till detta. När det gäller personer med funktionshinder bör en aktivare dialog mellan kommuner och regionala planerare ske så att en handikappanpassning av kollektivtrafik inte leder till att service i form av god färdtjänst dras in. Vi menar nu inte att vi inte strävar efter att handikappanpassa kollektivtrafiken i linje med vad regeringen föreslår, självklart delar även vi de ambitioner som regeringen i detta sammanhang ger uttryck för, men vi ser med en viss oro på en utveckling där färdtjänstmöjligheterna minskar även för dem som har ett påtagligt behov.
Globala hänsyn
Utifrån ett globalt perspektiv är det främst tre aspekter som gör sig gällande i en bedömning som grundar sig på Miljöpartiet de grönas visioner:
Medvetande om resursuttag för drift av trafiken i det infrastruktursystem vi skapar
Hänsyn till de globala effekterna av miljöpåverkan
Rättvist resursuttag
(att vi använder mer och mer till resande etc utan att tänka på effektiviteten ordentligt eftersom vi "ändå har råd").
Medvetande om resursuttag
Idag är världens ekonomier och samhällen i stor utsträckning mycket beroende av fossila bränslen. I Sverige har bensinpriset realt sett sjunkit vilket inneburit att den skattepolitik man tillämpat på fossila bränslen inte kunnat bli styrande av trafiken. Skatterna har hittills inte haft någon avgörande betydelse för trafikutvecklingen på väg. När det gäller järnvägstrafik är det ju så att energiförsörjningen på de elektrifierade banorna främst härrör från våra två stora energiförsörjare, kärnkraften och vattenkraften. Eftersom kärnkraften är ett orimligt alternativ vars avveckling snarast måste påbörjas har även järnvägstrafik en global rättviseaspekt. För där uran bryts till bland annat svenska kärnkraftverk uppstår under överskådlig tid oreparerbara skador på naturen av gigantiska mått. Detta innebär att även järnvägstrafik ger ett naturresursuttag som egentligen inte är acceptabelt. Nu är det dock så att järnvägstrafiken ensam kan inte lastas för svensk kärnkraft och eftersom goda, miljöriktiga alternativ finns så torde tågets elförsörjning kunna ske under acceptabla villkor i framtiden. När det gäller oljeutvinning har detta skett under olika förhållanden. Stora multinationella oljebolag har tyvärr inte dragit sig för att medverka i allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna för att kunna försäkra sig om en billig tillgång på sin råprodukt. Det mest kända exemplet på detta är oljeföretaget Shells agerande i Nigeria där en fruktansvärd militärregim avrättat människorättskämpar som protesterat mot Shells hämningslösa utvinning av olja i Ogoniland i Nigeria. Detta är olja som mycket väl kan ha hamnat i svenska bensinmackar. Vidare bidrar oljetransporterna till många oljeutsläpp i den marina miljön vilket visat sig bli allt svårare att kontrollera. Vårt gemensamma hav Östersjön är allvarligt hotat av oljeutsläppen och tyvärr hjälper inte nuvarande lagstiftning, vare sig nationell eller internationell, till för att stoppa de miljöfarliga utsläppen. Vi måste bli fria från vårt beroende av fossila bränslen och då främst oljan, dels därför att förbränningen i sin tur ger allvarliga effekter på miljön, dels därför att själva uttaget ofta sker under miljöfarliga former.
Hänsyn till de globala effekterna
Vi menar att de globala effekterna av förbränningen av fossila bränslen är så pass allvarliga att hotet från dem måste tas på allvar och motverkas innan katastrofen är ett faktum. Vi kan inte vänta på "bevis" eftersom något sådant automatiskt innebär en katastrof. Som en representant för AOSIS (Alliance of Small Island States) uttryckte det: "We do not want any evidence of the global warming because we are afraid that the first evidence might kill us". Små ö-stater som är direkt hotade har tagit hotet på allvar och kräver nu av det internationella samfundet att åtgärder vidtas för att motverka en katastrof i framtiden där de skulle vara de första att drabbas. Vidare bidrar växthuseffekten till mycket allvarliga konsekvenser redan innan ett översvämningsstadium (som visserligen ifrågasatts) nås. En stigning av temperaturen i atmosfären sker ibland av olika orsaker som vi inte kan påverka. Men förbränningen av fossila bränslen har otvivelaktigt skyndat på den globala uppvärmningen markant under en förhållandevis mycket kort tid. Konsekvenserna i framtiden bedöms exempelvis vara fler orkaner, torka, minskad möjlighet till matförsörjning m.m. Det vill säga, sådana konsekvenser hotar som inte gör det försvarbart att fortsätta förbränna fossila bränslen i en så snabb takt som vi gör idag. Tyvärr är det så att trafikökningen i Sverige också bidragit till att klimatmålet som riksdagen beslutat om, att koldioxidutsläppen ska stabiliseras till år 2000, inte kommer att uppnås. För medan industrin till exempel sänkt sina koldioxidutsläpp så har trafiken - och då främst vägtrafiken - ökat sina utsläpp de senaste åren. Detta är något som vi måste tänka på när vi planerar den framtida infrastrukturinriktningen. Att fortsätta som idag med en kontinuerlig ökning av koldioxidutsläpp (den vanligaste växthusgasen) är inte acceptabelt och vi bör därför genast påbörja investeringar som gör det möjligt med en successiv överflyttning av vägtrafik till spår. Det är inte politiskt trovärdigt att minska vägtrafiken utan att kunna erbjuda alternativa transporter. I debatten har ofta hävdats att infrastrukturinvesteringar inte har någon betydelse för koldioxidutsläppen eftersom det totala transportarbetet för persontrafik på spår endast utgör 5 % av den totala volymen. Vi menar att detta resonemang är felaktigt. Självklart måste miljöfarliga utsläpp motverkas via samlade åtgärder där skatteväxling - höjda miljöskatter och sänkta skatter på främst arbete - är den viktigaste. Men om man endast beskattar bort en negativ miljöpåverkan riskerar man även att få en väsentligt minskad livskvalitet eftersom behovet av kommunikationer kvarstår. Vi i Miljöpartiet de gröna vill genomföra mycket kraftfulla investeringar i vårt spårnät för att kunna driva en trovärdig miljöbeskattningspolitik. Miljöpartiet de gröna föreslår ett alternativ till dagens kommunikationssystem.
Rättvist resursuttag
Trots att vi aktivt arbetar för att få till stånd ett bra alternativ så måste vi inse att vi inte kan fortsätta konsumera lika mycket i de rika länderna eftersom jordens resurser inte räcker till att ge alla människor den levnadsstandard som vi har idag. Vi vill ersätta en del av den materiella tillfredsställelsen med andra kvaliteter, exempelvis vill vi sänka arbetstiden för att ge ökad livskvalitet. Detta innebär för transporterna att vi idag konsumerar väldigt mycket transporter, främst genom de resor våra produkter gör. Därför måste vi främst inrikta oss på två saker ; dels energieffektivisera själva transportslagen med en miljövänlig energiförsörjning, dels sträva mot en samhällsstruktur där de långväga transporterna minskar. Detta är en mycket viktig aspekt när det gäller den inre marknaden i EU. Är det verkligen rimligt att potatis som odlats i Tyskland transporteras över alperna till Italien för att tvättas och sedan åker tillbaka till Tyskland för att säljas? Eller är det rimligt att en så stor del som ca 50 % av handel i vissa EU-länder utgörs av export och import av närmast identiska varor ? Vidare har det tyska Wuppertalinstitutet räknat ut att beståndsdelarna i en medeljordgubbsyoghurt i EU färdats 7 695 km innan de konsumeras. Detta är en orimlig framtid och Sverige bör aktivt verka för ett totalt sett minskat transportarbete inte minst inom den inre marknaden genom att förorda sådana samhällsstrukturer och förhållanden som gör det onödigt med ett överdrivet transporterande. Även i Sverige måste transporterna rationaliseras och vi förordar att regeringen ger Kommunikationskommittén i uppdrag att snarast se över möjligheterna till att rationalisera de svenska godstransporterna via olika åtgärder.
Infrastrukturinvesteringar och demokrati
Eftersom infrastrukturinvesteringar - inte minst på järnväg - är mycket kostsamma så måste avvägningen mellan olika investeringar vara mycket väl underbyggda. Riksdagen har inte längre till uppgift att på detaljnivå avgöra vilka projekt som borde bli genomförda, utan bör i likhet med rubriken på regeringens proposition 1996/97:53 "Infrastrukturinriktning för framtida transporter" endast ange den politiska viljan. Vilken är då den politiska viljan och vilken är den tekniska expertisens ansvar? Så som vi i Miljöpartiet de gröna ser på saken så bör infrastrukturinvesteringar varhelst de genomförs vara så pass väl förankrade politiskt att förseningar och frågetecken till följd av oklar ansvarsbörda undviks. Vi vill inte ha fler situationer där man i efterhand, när beslutet redan är taget, från myndigheternas sida tvingas gå ut med kostsamma kampanjer till medborgarna för att övertyga dem om det riktiga i en investering. Lagrummet måste vara så utformat att det i själva processen, från utredning till beslut till verkställighet, är mycket klart vad som gäller. Vi upplever att så inte är fallet. I framtiden bör infrastrukturinvesteringar präglas av en betydligt större folklig förankring än vad som hittills kännetecknat ett antal större projekt i Sverige. Dennispaketet, Öresundsbron m.fl. är typiska exempel på vägbyggen som inte vunnit acceptans hos vare sig den lokala befolkningen eller på ett riksomfattande plan. Vi har sett exempel på hur enskilda människor slutit sig samman i politiska partier på endast en enda sakfråga, ett infrastrukturprojekt, och därmed vunnit inte helt obetydliga segrar i de kommunala valen. Detta är inte en situation som vi kan känna oss till freds med. Vi menar att processen kring och rollen som miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) fyller ger möjligheter till att stärka den demokratiska processen kring infrastrukturprojekt. När det gäller infrastrukturprojekt, såväl väg som järnväg, finns en rad åtgärder att vidta som skulle kunna förändra MKB-förfarandet i positiv riktning. Eftersom MKB har stor betydelse dels som vägledande dokument för de myndigheter som bereder ett ärende, dels stor betydelse för allmänheten i olika sammanhang är det viktigt att MKB alltid görs av en helt fristående instans. Detta innebär att i de fall då en myndighet (till exempel en länsstyrelse) tar initiativ till ett infrastrukturprojekt och börjar att driva ärendet, kan myndigheten inte längre betraktas som en helt fristående instans. Med fristående instans menar vi en sådan som bevisligen inte har någon koppling till projektet i fråga. Det är därför mycket viktigt att en myndighet redan på ett tidigt stadium förmår hålla isär sina roller som exploatör, granskningsmyndighet och beslutsmyndighet. För att redan på ett tidigt stadium ge goda förutsättningar för en fortsatt demokratisk behandling, bör större tonvikt läggas på förstudiernas betydelse med anledning av projekt. De tidiga planeringsfaserna i ett projekt får inte ske inom samma myndighet som sedan riskerar att inte förmå hålla isär sina olika roller. Det är också en god idé att överväga att ge möjligheten till att behandla flera olika MKB, upprättade av olika instanser, i en komplicerad process.
Men samtidigt bör MKB upprättas i en stegvis process så att även förstudier biläggs en MKB av mindre omfattning och att man redan i förstudien avgör hur pass omfattandet nästa steg, en "riktig" MKB, bör bli. Vidare så är det viktigt att beakta intrångskostnaden på så sätt att ett alternativ för icke-exploatering, ett så kallat "nollalternativ" utreds. Vi i Miljöpartiet de gröna vill att ett sådant alternativ alltid utreds i samband med MKB. För att få en god politisk förankring kring olika infrastrukturprojekt och för att man ska kunna försäkra sig i någon mån om medborgarnas samtycke till en infrastrukturinvestering bör debatten kring olika projekt bli så öppen som möjligt. När intresset kan verka svalt är det upp till myndigheterna att redovisa sina planer och följaktligen begär vi att MKB alltid ska presenteras på en offentlig utfrågning där miljöaspekterna kan bedömas av allmänheten. Presentationerna bör vara utformade på så sätt att informationen bli så pass lättillgänglig att människor utan några som helst förkunskaper ska kunna skapa sig en uppfattning, men så pass detaljerad att människor med sakkunskap och expertis ska kunna få svar på sina frågor. Vad händer om en MKB inte anses ge ett tillfredsställande underlag vad gäller t.ex. saklighet och noggrannhet? Enligt vår mening så måste det finnas en möjlighet att överklaga och överpröva en MKB som man inte anser håller måttet. Då så sker, bör bl.a. miljöorganisationer ges talerätt.
De förslag till förändringar som vi nu föreslagit kan komma att innebära förändringar i väglagen, och regeringen bör sålunda genomföra en översikt av denna lag i samband med att man till riksdagen lägger ett förslag med de ändringar kring MKB som vi nu föreslår. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.
Varför ska vi bygga?
Den politiska viljan måste vara mycket tydlig för att frågetecken kring myndighetsansvar och politiskt ansvar inte ska sammanblandas. Ett infrastrukturprojekt måste vara möjligt att försvara inte på ett generellt politiskt plan utan utifrån ett politiskt helhetsgrepp. För att detta ska vara möjligt måste den politiska viljeinriktningen vara mycket tydlig. I regeringens proposition 1996/97:53 är det i vissa avsnitt mycket svårt att förstå vad som är regeringens trafikpolitiska ambition. Samtidigt som regeringen anger att man i framtiden kommer att prioritera underhåll av befintlig infrastruktur framför ny infrastruktur så lägger man ett förslag till ram där vägbyggandet fortsätter även in på nästa sekel. Skälen är något underliga. Till exempel anför regeringen att infrastrukturinvesteringar är bra för sysselsättning och tillväxt. Vi håller med om att infrastrukturprojekt kan skapa goda förutsättningar för fler arbetstillfällen genom att näringslivet ges bättre möjligheter till handel och kommunikationer. Därför föreslår vi kraftig utbyggnad av det svenska stombanenätet. Det vi däremot inte håller med om är att själva byggandet i sig skulle påverka sysselsättningen i väsentlig mån. Att sätta en spade i handen på folk och be dem bygga en väg har de senaste två tre seklerna varit ett mycket enkelt sätt att ge människor arbete så att de kan försörja sig. Mest extrema exempel på detta är kanske de massarbeten som startades under Priskommunens tid i Frankrike för mer än 150 år sedan då samma människor som grävde en grop kort därefter sattes i arbete att gräva igen den. Tyska Autobahn var delvis ett framtidsprojekt, delvis en arbetsmarknadsåtgärd. I Sverige har vi över 50 000 arbetslösa byggjobbare. Att försöka bygga sig ur deras arbetslöshet på infrastruktursidan är idag en dålig lösning. I takt med tidens tekniska utveckling har förstås väg- och järnvägsbyggande förändrats kraftigt. I dag genomför en maskin en mycket stor del av arbetet och som arbetsmarknadsåtgärd beräknas varje arbetstillfälle kosta bortåt en miljon kronor. Detta är förstås inte försvarligt samtidigt som tusentals människor tvingats lämna den offentliga verksamheten inom vård och omsorg. För ett vägjobb kan man alltså få fyra eller möjligen fem vårdjobb. Att ta till infrastrukturinvesteringar som arbetsmarknadspolitisk åtgärd är alltså ett förslag som blir mycket kostsamt och vi anser det inte vara ett argument för vägbygge. Infrastrukturinvesteringar bör ske därför att samhället som sådant har ett behov av just dessa investeringar. I sammanhanget kan nämnas att Miljöpartiet de gröna tidigare i riksdagen lagt förslag på investeringar som skulle innebära många byggjobb, men där det primära syftet är vad man får för bygge, inte att människor bygger för byggandets skull. Dessutom ger denna form av arbetsmarknadsåtgärder utrymme för en väl befogad diskussion om hur samhället satsar på typiskt "manliga" kontra "kvinnliga" jobb. Vad gäller tillväxten vill vi se en samhällsutveckling där produktionen blir allt mer resurssnål och att varor blir mer resurssnåla och mer kapitalintensiva. Allt mer bör produceras för lokal försäljning vilket innebär minskade transporter och minskat slitage på miljön. Miljöpartiet de grönas samhällsvision förutsätter självklart ett helhetsperspektiv på infrastrukturinvesteringar och vi hänvisar till vår budgetmotion, där vi klart och tydligt redogör för vår vision om det gröna samhället. Med anledning av helhetsperspektiv så är det nödvändigt att myndigheter som har ett ansvar inom detta område ges möjlighet att vara med vid beredningen av infrastrukturprojekt i större utsträckning än tidigare. För detta redogörs närmare på annat ställe i denna motion. Men vi vill också betona den rapport som Lindbeckkommissionen presenterade i början av nittiotalet där man försökte räkna ut hur mycket det svenska näringslivet egentligen tjänade i konkurrenskraft på det infrastrukturpaket om 98 miljarder som riksdagen beslutade om 1993. Enligt Lindbeckkommissionen beräknades konkurrenskraften för det svenska näringslivet stiga med 0,06 % genom de statliga infrastrukturinvesteringarna! Detta är en låg siffra, och den visar tydligt på att näringslivets konkurrenskraft i dagens läge inte kan påverkas radikalt via mer utbyggnad. Det verkar som om vi redan har en ganska bra utbyggnad i Sverige av vår infrastruktur och att näringslivet snarare kan få förbättrad konkurrenskraft på annat sätt.
Samhällsbyggande
Med samhällsbyggande infrastrukturinvesteringar menar vi sådana investeringar och projekt som syftar till att förverkliga en politisk vision om en samhällsstruktur. Det kan till exempel handla om att förbättra kollektivtrafiken ut till förorterna eller mellan förorterna i en storstad som en del i att undvika bostadssegregation. Det kan handla om sådana investeringar som bidrar till att knyta samman tätorter i en glesbygd för att få till stånd en bättre infrastruktur på samhällets alla områden och motverka avfolkning av glesbygden.
Säkerhet
Miljöpartiet de gröna delar regeringens ambition om att det inte ska vara acceptabelt att räkna med döda och skadade i trafiken. Ambitionen bör vara den att man inte vill ha några dödliga eller allvarliga olyckor alls, den så kallade nollvisionen. Noll döda och noll skadade. För att minska olycksrisken bör en mängd olika åtgärder vidtas, men vi är mycket tveksamma till att åtgärda trafiksäkerheten genom infrastruktur, genom att helt enkelt utöka vägkapaciteten och bygga rakare vägar med jämn standard över hela sträckan. Vi menar att nollvisionen ska kunna uppfyllas via andra åtgärder som inte riskerar att på sikt generera ytterligare olyckor, vilket utökad vägkapacitet och därmed ökande trafikvolymer faktiskt gör.
Miljö
Med miljö menas att Miljöpartiet de gröna vill genomföra sådana investeringar som vi kan beräkna en miljönytta på. "Med hur många ton koldioxid minskar utsläppen av CO2 om vi styr över x vägtrafik till y järnväg ?" Vidare vill vi ta så stor hänsyn som möjligt vad gäller intrång. Detta behandlas vidare i motionen.
Tillgänglighet
Infrastrukturinvesteringarna ska fördelas jämnt över landet med fördelningsinriktning till att förbättra kommunikationerna mellan de delar av Sverige som idag ligger "avigt" till eller har dåliga förbindelser. Vi vill ha en jämn regional spridning på så sätt att vi avser att jämnt står för att en regions behov prioriteras utifrån regionens specifika situation på ett generellt plan i förhållande till andra regioner.
Vad vi avser med dessa mål har vi närmare redogjort för i inledningen till denna motion.
För att ytterligare konkretisera vad vi avser skulle dels specifika politiska prioriteringar, dels konkret åsyftade projekt behöva räknas upp. Vi vill inledningsvis beskriva vilka våra politiska prioriteringar är för järnväg, för väg och sedan för "övrig" infrastruktur. Vad beträffar specifika projekt vill vi återkomma till detta under avsnittet "Investeringsram".
Järnvägsinvesteringar
Utifrån ett grönt perspektiv är tåget en av de möjligheter vi idag har till att förflytta människor och gods längre sträckor med så liten miljöpåverkan vi kan. Detta är den absolut tyngsta fördelen som de spårbundna transporterna har gentemot såväl vägtransporterna som flygtransporterna. När det gäller sjöfarten är denna självklart energieffektivast för större godstransporter. Såsom Miljöpartiet de gröna länge hävdat, bör en förväntad transportökning styras över till framför allt spårbundna transporter i stället för att vägtrafiken ska öka. Detta kan från politiskt håll styras genom ekonomiska styrmedel i form av incitament och miljöskatter, genom ett medvetet samhällsplanerande (bostäder, arbetstillfällen, affärer, service, etc) men inte minst genom medvetna infrastruktursatsningar. När det gäller infrastrukturinvesteringar i nya spår så gör vi följande prioriteringar:
Utbyggnad /Nybyggnad där det redan idag finns betydande kapacitetsproblem
En översikt genomförd av Banverket till Kommunikationskommitténs arbete visar på att en strategisk del av stamnätet har en beläggning på < 70 %. Vissa sträckor når högre än så och har slagit i taket. Detta innebär att man inom en snar framtid, om man inte upplever en nedåtgående utveckling de närmaste åren så kan allvarliga förseningar m.m. utgöra ett allvarligt hot mot järnvägens konkurrenskraft. Det gäller att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för den trafik som redan i dagsläget existerar och kanske dessutom är företagsekonomiskt lönsam. Denna trafik är basen för fortsatt ökning av spårbundna transporter. Det är mycket viktigt att inte rycka undan det underlag för trafik som godssidan idag har. Vår ambitionsnivå för närvarande är att se till att alla sträckor som har dessa problem ska få utökad kapacitet. Detta kan förstås inte ske utan en mycket noggrann samordning med de andra transportslagen i samhällsekonomiskt syfte. De spårbundna transporternas ökning får till exempel inte ske på bekostnad av en försvagad inrikessjöfart (se avsnitt Samtrafikutredningar). Vidare medger vi en viss osäkerhet i kostnaderna för att utöka kapacitet då parallella spår etc. kan medföra olika kostnadsbilder beroende på omständigheterna. Diskussionerna kring tredje spåret visar ganska tydligt vad som kan hända vid sådana investeringar som endast avses vara kapacitetsökningar. Dessa investeringar bör enligt Miljöpartiet de gröna påbörjas i början av investeringsperioden.
Strategiska utbyggnader
Vi i Miljöpartiet de gröna anser det vara av yttersta vikt, en av grunderna i en grön trafikpolitik, att genomföra investeringarna på ett mycket strategiskt sätt. Varhelst det konstateras att en utbyggnad kan leda till att järnvägstrafiken kan få en central betydelse för en regions utveckling eller där den knyter samman regioner eller att den kan leda till kraftigt förbättrad konkurrenskraft för järnvägstrafiken i förhållande till väg- och flygtrafik bör dessa genomföras.
Med en central betydelse för en regions utveckling kan till exempel avses sådana utbyggnader som skapar förutsättningar för en regelbunden och förenklad trafik för såväl människor som gods i till exempel glesbygd. Infrastrukturinvesteringar i form av nya spår i exempelvis Norrland kan ha en stor betydelse för regionens utveckling - så länge det bedöms som realistiskt att någon är beredd att trafikera de nya sträckorna. Sådana saker bör självklart beaktas innan en investering genomförs. Man behöver dock inte gå endast till Norrland för att hitta exempel på där en infrastrukturinvestering kan ha en stor betydelse för en regions utveckling. Ett sydligt exempel på detta är Blekinge, där investeringar i hamn och goda transporter kan möjliggöra en ökad trafik från de central- och östeuropeiska staterna. Med detta avses inte att vare sig infrastrukturinvesteringarna eller trafiken har ett självändamål, däremot torde det vara av grundläggande karaktär att påstå att vettiga kommunikationer är något av en grundförutsättning för att en region eller en ort ska kunna stärka sina möjligheter till att attrahera handel, utbildningscentra eller boende. Vi anser att projekt som Uppsala-Enköping och Kalmar-Karlskrona har mycket viktiga strategiska betydelser, men de är regionala projekt som bör kunna genomföras inom ramen för LTA-anslaget (regionanslaget).
Inom EU såväl som inom Östersjöstaternas samarbete pågår sedan länge en process som leder till att skapa starka ekonomiska regioner där en stor del av ekonomisk aktivitet, utbildningsmöjligheter och kulturellt utbyte samlas. Det är självklart så att de flesta städerna i Sverige skulle kunna vara intresserade av att bli en ny "storregion" och på så sätt skapa arbetstillfällen för sina invånare och öka livskvaliteten. En regionalisering av det här slaget har flera baksidor. En av dem är att inte alla regioner kan vara lika starka. I Sverige satsas det nu sedan en tid tillbaka stort på Mälardalsregionen; även Göteborg och västkusten blir en region medan "Örestad" är ett mycket tydligt exempel på de nya storregionerna. Andra regioner kan komma att halka efter betydligt då det sker en utflyttning inte minst av industrier och högutbildad arbetskraft. Vi vill se ett Sverige där regionerna sinsemellan inte konkurrerar. Om Mälardalsregionen får goda utbildningsmöjligheter i form av exempelvis en expanderande högkvalitativ Mälardalens högskola, goda transport- möjligheter i form av Svealandsbana m.m. så är detta i stor utsträckning bra för den regionen om det sker på så sätt att man lyckas bygga upp ett miljö- och människovänligt samhälle i samma takt som expansion sker då orter knyts samman. Vi tror på möjligheten för fler delar av Sverige att de kan få de positiva fördelarna av att knyta samman orter. Detta får inte förväxlas med centralisering. Vi menar att om ett antal närbelägna orter genom samarbete inom olika områden lyckas stärka varandra och öka livskvaliteten för invånarna så är detta utmärkt. Detta ger dessutom en god jämnvikt till de nya storregionerna som redan utvecklas för fullt. Vi tror att detta är en av många framkomliga vägar för att skapa en levande landsbygd. Vi tror att det finns utvecklingsmöjlighet i alla landsändar eftersom vi tror att alla människor har något att ge. Låt oss ta vara på detta! Investera i infrastruktur så att de orter som önskar närma sig varandra ges goda förutsättningar. Huvudansvaret för denna form av investeringar ligger självklart på regionerna själva och därför vill vi även anvisa en betydande del av invest- eringsanslagen till att fördelas regionalt.
Felande länkar
Att bygga till de felande länkarna måste ses som en kombination av ambitionerna att motverka kapacitetsproblem och att ha en strategisk inriktning för infrastruktur-investeringar. Vi har identifierat ett antal "felande länkar" vilka innebär att det saknas sträckor i stombanenätet som vid förverkligande skulle kunna innebära kapacitetsökning eller strategisk utbyggnad. Vi tror att de "felande länkarna" i framtiden skulle kunna trafikeras av mindre operatörer som kunde specialisera sig på en ny sträcka. Detta kan förstås bara ske om villkoren för små matarbolag förbättras och om godstransporterna generellt sett ges sådana förutsättningar att järnvägstransporter blir ett konkurrenskraftigt alternativ. Vi avser att återkomma med förslag på förbättrade möjligheter för godstrafikoperatörer med anledning av det förslag som regeringen kommer att lämna till riksdagen under våren 1998 med anledning av Kommunikationskommitténs slutbetänkande.
Vägbyggen
Miljöpartiet de gröna anser att vi har ett väl utbyggt vägnät i Sverige, dock kan underhållet förbättras betydligt inte minst genom asfaltsbeläggning av grusvägar som är en mycket angelägen åtgärd på många håll i landet. Vi anser inte att vägnätet bör byggas ut ytterligare, med undantag för investeringar till förmån för säkerhet och miljö. Detta innebär att en stor del av de investeringar som beslutades 1993 inte kommer att genomföras. I princip föreslår vi att nybyggnad av väg blir ett undantag och de s.k. noll- alternativen bör dominera investeringarna i vägar, att de innebär förbättring av befintlig väg och så liten nybyggnad som möjligt. Vi i Miljöpartiet de gröna har kommit till detta ställningstagande efter att ha beaktat ett sammanhang som tyckts ha glömts bort i debatten. Det har, som tidigare anförts i denna motion, påståtts i debatten att infrastrukturinvesteringar har ingen eller en marginell betydelse för miljön, att det inte har någon betydelse för koldioxidutsläppen om vi investerar i järnväg eller väg. Detta påstående är djupt felaktigt ur ett långsiktigt perspektiv och vi beklagar verkligen oförmågan till nytänkande hos bl.a. regeringen. Om vi fortsätter att investera i ökad vägkapacitet så väljer vi ju bort att investera i ett alternativ till dagens transportsystem. Att fortsätta investera i vägar innebär att man inte har någon ambition att förändra trafikens utveckling, trots att dess miljöpåverkan konstaterats av en mängd instanser. Varje krona vi satsar på väg väljer vi att inte satsa på ett alternativ. Så förstockat vill inte vi investera. Vi vill bygga ett alternativ. Vidare fortsätter vi att bygga in oss i ett system med massbilism där kapacitetsökning av vägnätet snarare förvärrar än förbättrar problemen eftersom man bereder möjlighet för fortsatt expansion av massbilismen. Detta leder i sin tur till att man hamnar i en situation där vägutbyggnaden aldrig är tillräcklig eftersom nya vägar till följd av trafikutvecklingen (ökad vägtrafik i brist på bättre alternativ) snart blir otillräckliga. Det är rent ut sagt irrationellt att fortsätta denna politik. Regeringen menar att man nu förändrat sin inställning och minskar anslaget för nybygge och satsar mer på underhåll av befintligt underlag. Vi ser ingen direkt skillnad i regeringens medelsfördelning som har betydelse för den framtida trafikutvecklingen. Vi menar att det går att påverka trafikutvecklingen genom att skapa goda alternativa förbindelser. Av de knappa tjugo miljarder som återstår att använda för beslutade vägsatsningar anser vi att det är möjligt att göra en besparing om cirka 15 miljarder.
I följande avsnitt om miljö anger vi vidare hur en miljöanpassning av transportsystemen kan ske. Vad beträffar underhåll anser vi att regeringens bedömning är riktig på så sätt att underhållet ges en central del i den framtida infrastrukturinriktningen. Regeringen föreslår att sammanlagt 56 miljarder kronor anslås till underhåll. Vi föreslår ett lägre anslag av två skäl. För det första räknar vi inte med samma utbyggnad av befintligt vägnät som regeringen gör och sålunda bör underhållskostnaden vara betydligt lägre. Vi bedömer dock att underhållsanslaget väl bör ge utrymme för ett mycket gott vägunderhåll i Sverige. Det andra skälet till att vi förordar ett lägre anslag (48 miljarder) är att vi anser att underhållskostnaden av stomvägnätet i större utsträckning bör betalas av bilisterna själva. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur underhållskostnaden - inte bärighetsför- bättrande åtgärder som vi betraktar som reinvestering - ska finansieras i större utsträckning av bilisterna. Vi eftersträvar en finansieringsmodell som inte drabbar bilberoende glesbygdshushåll. Detta bör ges regeringen till känna. Vi vill i sammanhanget påminna om att banavgifterna delvis finansierar underhållskostnaden på järnvägsnätet. Det vore intressant att utreda en liknande modell för vägunderhållet. Staten föreslås även i fortsättningen bära en betydande ekonomisk börda för underhållet. För järnvägen föreslår vi ett höjt underhållsanslag eftersom vi avser att kraftigt bygga ut järnvägsnätet.
Regionberedningsgruppen
Vi välkomnar det initiativ som regeringen nu tar till att förbättra den politiska förankringen av infrastrukturinvesteringar genom att avsätta medel till vissa (fyra försöksverksamheter) regioner för att de själva i större utsträckning ska kunna påverka infrastrukturinvesteringarna. Vi menar att detta är ett mycket bra förslag - faktiskt så pass bra att vi anser att man bör ta steget fullt ut och anslå en betydande del av ramen för infrastrukturinvesteringarna till att fördelas av regionberedningsgruppen. Konsekvensen av detta blir att andra anslag skurits ner betydligt i förhållande till regeringens förslag. Vi föreslår att regionberedningsgruppen anslår 56 miljarder att fördela mellan länen. Vidare vill vi att Vägverket som har ett sektorsansvar tar initiativ till att utveckla sin organisation på så sätt att trafiksäkerhet och miljöanpassning av infrastrukturen förs ner i större utsträckning på en regional nivå. Av de medel vi anslår bör, vilket framkommer senare i motionen, en betydande del av anslaget användas till just dessa åtgärder. Vägverket förväntas här spela en mycket aktiv roll i form av att man bör utarbeta förslag till hur regionerna ska kunna ta över en del av detta ansvar. Eftersom Vägverket tidigare varit ensamt ansvarigt besitter det en stor mängd kunskap som måste spridas. Vägverket bör även i fortsättningen ha ett huvudansvar för trafiksäkerheten i landet, men detta ansvar bör inrikta sig på framför allt samordning och långsiktig planering samt att ställa sina kunskaper till förfogande till regionerna. Vi är väl medvetna om att inte alla landsting har en organisation som ger dem möjlighet att förvalta ett större anslag, men under en tioårsperiod bör denna organisation successivt byggas upp i takt med att medel finns tillgängliga. Vi föreslår att Vägverket ges i uppdrag att utarbeta årliga förslag på medelsfördelning från anslaget Regional självplanering att fördelas mellan Vägverket och Regionberedningsgruppen. Detta för att Vägverket under en uppbyggnad av regionala organisationer för trafiksäkerhet kan behöva vidta åtgärder. Vissa medel från detta anslag bör därför kunna avsättas att helt förvaltas av Vägverket. Målet bör vara att hela anslaget inom tioårsperioden via Regionberedningsgruppen ska fördelas ut till de regionala självstyrelseorganen. På så sätt nås en större politisk förankring av infrastrukturinvesteringarna vilket rent demokratiskt i sig har ett mycket stort värde. Vi vill noga poängtera att trots att vi redogör för riktlinjer för hur detta anslag ska disponeras så ges även möjligheten för regionerna att till och med satsa mer än vad regeringen föreslagit till trafiksäkerhet och miljöanpassning och till asfaltsbeläggning av grusvägar. En grön politik innebär decentralisering och större ansvar för människor att politiskt själva kunna påverka viktiga beslut. Av denna anledning anser vi det befogat att föra över en så pass betydande summa till regionerna själva.
Vidare bör förutom de olika trafikverken och länsstyrelserna fler finnas representerade i Regionberedningsgruppen. Vi föreslår att Boverket, Natur- vårdsverket och Glesbygdsverket ingår i Regionberedningsgruppen. Boverket har de senaste åren ingått i olika utredningar där det regionala perspektivet betonas. Vidare besitter Boverket kompetens om samhälls- planering som bör användas aktivt inom Regionberedningsgruppens arbete. Vi föreslår även att Boverket i framtiden ges i uppdrag att utarbeta en fast organisation inom verket som ska ägna sig åt trafikplanering i ett bredare samhällsplanerarperspektiv. Vi finner det märkligt att regeringen som säger sig värna om miljön inte föreslår att myndighet med ansvar för miljö och naturvårdsfrågor, Naturvårdsverket, inte ges representation i Region- beredningsgruppen. Eftersom vårt förslag går längre än regeringens och skiljer sig på väsentliga punkter, inte minst anslagets storlek, anser vi det självklart att miljö- och naturvårdsexpertis ska finnas med i Region- beredningsgruppen. Miljöperspektivet bör självklart även finnas med i aktiva förhandlingar om regional fördelning av anslaget med de riktlinjer som vi föreslår. Glesbygdsverket bör finnas med i Regionberedningsgruppen eftersom vi även strävar efter att i väsentlig mån förbättra glesbygds- befolkningens villkor. Detta bör uppnås på ett bra sätt om kompetent myndighet finns representerad. Vidare skulle deras deltagande ytterligare betona det generella samhällsplanerande perspektivet som bör genomsyra trafikpolitiken ytterligare. Vidare innebär detta att regeringens förslag på utvärdering av detta inte är tillämpligt. Regeringen bör vart annat år återkomma till riksdagen med en redovisning av Regionberedningsgruppens funktion.
Användningsområden för den regionala planeringsramen
Vi har i avsnittet om Regionberedningsgruppen framhållit det nödvändiga i en förbättrad och samordnad regional infrastrukturplanering, bl.a. för att möta kollektivtrafikens krav på samplanerade infrastruktursatsningar. Detta i kombination med ett ökat politiskt inflytande över den regionala planeringsprocessen torde vara de viktigaste åtgärderna för en förstärkt regional kollektivtrafik.
En förbättrad regional infrastrukturplanering är dock inte tillräcklig om de statliga resurser som ställs till förfogande inte riktas mot väsentliga behov. Miljöpartiet anser att den samordnade regionala planeringsramen samman- fattningsvis bör användas för följande ändamål:
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga vägar som inte är nationella stamvägar,
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga järnvägar som inte är stomjärnvägar,
bidrag till investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar, inkl. kajanläggningar, dock ej till kommunala flygplatser,
bidrag till investeringar i rullande materiel för regional kollektivtrafik,
bidrag till kommunala väghållare för fysiska åtgärder och transportinformatik för förbättrad miljö och ökad trafiksäkerhet,
bidrag till kommunala väghållare för investeringar i gång- och cykel- banor,
bidrag till trafikhuvudmän för åtgärder som ökar tillgängligheten till kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer,
möjlighet till förbättrande åtgärder för trafiksäkerhet och miljö på partiella delar av stomvägnät inom det egna länet,
bidrag till kommunala hamnar för investeringar i hamnar.
I det följande kommenteras avvikelserna mellan regeringens och Miljöpartiets förslag.
Anslagets användning till vägar och järnvägar skall också omfatta förbättringsåtgärder inklusive underhållsåtgärder som ger mer bestående förändringar av vägstandarden. Det innebär att exempelvis beläggning av grusvägar, bärighetshöjande åtgärder på vägar och järnvägar, förstärknings- åtgärder, m.m. kan utföras med medel från den regionala planeringsramen. Av denna anledning har vi också lagt ett anslagsförslag till detta ändamål som är lägre än regeringens eftersom vi bedömer att regionerna själva ska kunna avgöra vilka prioriteringar som är nödvändiga (se avsnitt om Region- beredningsgruppen).
Cyklister måste prioriteras i den regionala planeringen av investeringarna. Idag har cyklister en besvärlig situation. Inom de flesta myndigheter tycks missuppfattningen om att cykelbanor är någon slags extrainvestering till förmån för folks fritidsintresse eller ett begränsat antal cyklister råda. Antalet cyklister i samhället skulle med stor sannolikhet vara betydligt större än idag om cyklandet var säkrare. Omfattande investeringar i cyklisternas säkerhet bör därför göras.
Vårt förslag innebär vidare att de statliga medlen till regional kollektiv- trafik också skall kunna användas till rullande materiel, såväl bussar som tåg för regional trafik. Detta är nödvändigt för att i den regionala planeringen kunna nå den helhetssyn som regeringen betonar i propositionen. Det har i olika sammanhang, senast i Kommunikationskommittén, framhållits att flaskhalsen i utvecklingen av den regionala kollektivtrafiken inte är nya banor och vägar att trafikera, utan väl anpassade, moderna fordon, inte minst tåg, för att erbjuda attraktiva resmöjligheter. Ett exempel på detta är satsningen på bl.a. moderna tåg till Kustpilen, som tvärt emot alla negativa farhågor visade sig vara en mycket lyckad satsning. Regional spårtrafik av det slaget ser vi som en framtida lösning för miljön, den regionala balansen och tillgängligheten till goda kommunikationer för ett stort antal medborgare.
Att rikta de statliga medlen för regional infrastruktur mot väsentliga behov innebär vidare att bidrag till investeringar i kommunala flygplatser fortsätt- ningsvis inte bör ske. Flygtrafikens infrastruktur är enligt Miljöpartiets synsätt färdigutbyggd. De investeringar som nu kan komma i fråga är underhållsinvesteringar och investeringar för att upprätthålla flygsäkerheten. Dessa bör kunna klaras utan insatser från den statliga regionala planeringsramen.
Vad beträffar sjöfart och hamnar anser vi att investeringar i hamnar i form av fast materiel eller väg- och spåranläggningar inom eller anslutande till hamnen bör vara möjliga att genomföra om man från lokalt håll anser det befogat eftersom hamnen och sjöfarten kan utgöra en viktigt del av en lokal infrastruktur. I första hand bör egen eller annan finansiering prioriteras, men vid stort behov bör det vara möjligt för en kommun att till exempel investera i lastkranar, dock ej i fartyg och båtar med delfinansiering via det regionala anslaget. Vi återkommer i sjöfartsfrågor då regeringen lägger förslag till framtida trafikpolitik våren 1998.
Anslagsfördelning inom ram
Anslag Regeringen förslag (Mkr) Miljöpartiets förslag (Mkr)
Totalt väginvesteringar 29 6
Bärighet och beläggning grusväg 9 6*
Trafiksäkerhet och miljö 17 10*
Drift och underhåll 56 48**
Totalt vägåtgärder 111 70
Totalt järnvägsinvesteringar 36 78
Drift och vidmakthållande 27 36
Totalt järnvägsåtgärder 66 114
LTA 13 0*
Regional självplanering 0 56
Kommunalt stimulansbidrag 1 1
Totalt 187 241
* Omfördelning till anslaget regional självplanering
** Ökad finansiering från bilismen och minskat behov p.g.a. mindre utbyggnad än vad regeringen föreslår
Miljöanpassning av infrastrukturen
En infrastruktur i samklang med ett miljöanpassat transportsystem
Vi delar inte regeringens bedömning att det genom fortsatta åtgärder på fordonen är troligt att vägtrafikens utsläpp med lokal och regional effekt minskar till långsiktigt hållbara nivåer inom 20 år, dvs. att fordonsutveckling löser allt utom klimatproblemen inklusive koldioxidutsläppen.
Denna regeringens bedömning är ett uttryck för en okritisk teknikoptimism som Miljöpartiet bestämt tar avstånd ifrån. Regeringen bör i denna del besinna det ansvar för planering och utveckling av transportsystemet som faktiskt åligger regering och riksdag. Det är ett ansvar som skall mynna ut i åtgärder som med visshet leder till en utveckling i linje med den som den politiska majoriteten kan samla sig kring. Att som regeringen leva i den fromma förhoppningen att en viss teknikutveckling på lång sikt kommer att lösa de akuta miljö- och planeringsproblem vi står inför i dagsläget, är inte förenligt med detta planeringsansvar. Det är uppenbart orimligt att låta en bedömning om en "trolig utveckling" utgöra basen för planeringen för transportsystemets miljöanpassning.
Samtidigt som regeringen i sin teknikoptimism hänvisar till att åtgärder på fordonen kommer lösa de lokala och regionala luftföroreningsproblemen, konstaterar man att det kanske största hotet av de 13 miljöhot som Naturvårdsverket kartlagt är direkt kopplat till infrastrukturen, nämligen tätorternas luftföroreningar och buller. Detta är själva kärnan i den motsägelsernas trafikpolitik som plågar Sverige. Mer vägar i och kring tätortsområden innebär mer trafik. Vi kan inte kallt kalkylera med att denna trafikökning fullt ut kompenseras av tekniska landvinningar som ger lägre miljöstörning.
Koldioxidutsläppen utgör det tydligaste exemplet på den direkta kopplingen mellan infrastrukturfrågorna och miljöanpassning av transport- systemet. Utsläppen är proportionella mot mängden förbrukat fossilt bränsle oavsett vilken teknik som används. Lösningen på detta är att investera i infrastrukturen på sådant sätt att man långsiktigt avvecklar utsläppskällor och därmed miljöproblem. Vårt alternativ till plan för infrastrukturinvesteringar som vi i Miljöpartiet de gröna presenterar i denna motion är utifrån detta resonemang ett första steg i en sådan utveckling.
Infrastrukturpropositionen illustrerar tydligt tendensen att enbart döma resultatet av insatserna på miljöområdet utifrån de av riksdagen uppsatta miljömålen. Man får intrycket att läget är under kontroll när man läser propositionens miljöavsnitt. Men är det verkligen så? Enligt vår mening är det också viktigt att relatera förbättringarna på miljöområdet till de faktiska problemen. De av riksdagen uppsatta miljömålen är i de flesta fall inte det samma som långsiktigt hållbara nivåer. Sålunda står exempelvis en enad forskarkår bakom uttalandet att kväveoxidutsläppen måste reduceras med 75 % - inte det nuvarande miljömålets 30 % - om naturen skall kunna återhämta sig från nuvarande kvävechock och inte drabbas av katastrofer liknande säldöden 1988.
Vårt ökande miljömedvetande leder också till nya kunskaper om trafikens miljöeffekter. Inom den tidsram som den föreliggande propositionen behandlar, kommer ett antal nya miljöproblem att upptäckas och/eller upp- märksammas. Exempel på några miljöproblem som redan nu är kända, men som vi knappt börjat att ta i är följande:
Utsläppen av lustgas (dikväveoxid) är högre från bilar med katalysatorer än från bilar utan katalysatorer. Lustgas är en av växthusgaserna och beräknas svara för knappt 5 % av växthuseffekten från mänskliga utsläpp. Miljömål saknas. Trafikpolitisk styrning saknas.
Omkring 10 000 ton gummimassa från bildäck slits loss årligen och frigörs i naturen. För att göra gummit elastiskt används en mjukgörare, mestadels en högaromatisk olja, s.k. HA-olja. HA-oljan är egentligen en restprodukt från smörjoljetillverkning. Den innehåller monoaromatiska och polyaromatiska föreningar, som är cancerframkallande och dessutom giftiga för vattenorganismer. Däcksmassan innehåller omkring 20 % HA- olja. Det går åt 15 liter HA-olja till ett lastbilsdäck. Man har beräknat att en katalysatorrenad personbil släpper ifrån sig fem gånger mer polyaromatiska kolväten från däcken än från avgasrören. Miljömål saknas. Trafikpolitisk styrning saknas.
Vägbeläggning samt kemikalier som används vid drift och underhåll av vägen ger föroreningar. I "VÄG 94" från Vägverket ställs skärpta krav på bl.a. skydd av vattentäkter och hantering av dagvatten, men en ekologisk helhetssyn och miljömål saknas.
Kretsloppsanpassning av infrastrukturen
Vi hälsar med tillfredsställelse att Banverket och Vägverket nu har utarbetat handlingsplaner och mål för kretsloppsanpassning av infrastrukturen för väg- och järnvägstrafik. Vi anser i likhet med flera remissinstanser att dessa handlingsplaner utgör ett gott första steg mot kretsloppsanpassning, men ser behov av fördjupning och breddning av arbetet med infrastrukturens kretsloppsanpassning för att nå målet att fullt ut inpassa infrastrukturen i det ekologiska kretsloppet.
En kretsloppssyn på infrastruktur måste också omfatta markanvändningen. Detta innebär ett synsätt som betraktar en väg eller järnväg som ett tillfälligt utnyttjande av ett naturområde i ett långsiktigt perspektiv. Infrastruktur- anläggningarna har helt enkelt naturen till låns.
Ett sådant synsätt gör följande frågor aktuella: Hur skall vi återställa och sanera de områden där vi beslutat att inte längre ha några infrastruktur- anläggningar? Hur skall dessa områden åter kunna ingå i väl fungerande ekosystem? Det är frågor som vi i dag inte har något heltäckande svar på, men som borde ingå i nästa steg i utvecklingen av ett kretsloppstänkande rörande våra infrastrukturanläggningar. Givetvis bör ett helhetstänkande kring dessa frågor också innefatta utformningen när vi bygger ny infrastruktur. Där har vi kanske kommit något längre i form av miljöhänsyn i projektering, men står ännu långt ifrån ett synsätt som innebär att ett infrastrukturprojekt är ett ingrepp i naturmiljön som skall kunna återställas med rimliga insatser.
Minskade risker för mark och vatten - transporter av farligt gods
Frågan om transport av farligt gods på land är enligt vår mening inte i första hand en infrastrukturfråga. Tvärt om är behov av anpassning av infrastrukturen ett bevis på att andra insatser misslyckats. Statliga investeringar i miljardklassen för detta ändamål borde kunna undvikas eller radikalt reduceras med en fullgod reglering i kombination med utbildning och information. Säkerhetskraven på de fordon som transporterar farligt gods skall vara att lasten omöjligt kan skada omgivningen vid en olycka i fordonets normala transporthastighet.
En väsentlig förbättring skulle kunna uppnås genom att styra över transporter av farligt gods från vägtransporter till betydligt säkrare järnvägs- eller sjötransporter. Det finns därför skäl för myndigheterna att ta alternativa transportsätt i beaktande när tillstånd för transport av farligt gods ges. Lagen om transport av farligt gods bör ändras i enlighet med detta.
Vidare måste arbetet med att eliminera riskerna vid källan, dvs. transportfordonet och dess val av färdväg intensifieras. Utformningen av transportfordon för farligt gods är reglerat inom EU. Kraven på vägfordon är väsentligt lägre än kraven på järnvägsfordon och fartyg. Även på detta område bör trafikslagen konkurrera på lika villkor, varför det är väsentligt att Sverige verkar för att vägtrafiken åläggs samma höga säkerhetskrav som järnvägstrafiken och sjötrafiken. Samma tänkande som ligger bakom krav på dubbla skrov i sjötrafiken bör också tillämpas på vägtrafiken. Den totala kostnaden för att åtgärda samtliga konfliktpunkter uppskattas enligt regeringens proposition av Vägverket till över 5 miljarder kronor. Vi anser att ambitionen bör vara högre än att endast åtgärda 200 av de 1 500 konflikt- punkterna. Regeringen bör därför utarbeta ett förslag på medfinansiering av transportörerna av farligt gods.
Minskat buller invid infrastrukturen
Var fjärde svensk störs av trafikbuller
I dag lever mer än två miljoner svenskar i en miljö som har en trafikbullernivå som överskrider 55 dB(A). Nivån 55 dB(A) motsvarar ungefär vanlig samtalston. Vid nivåer över 70 dB(A) måste man skrika för att göra sig hörd. De källor som bidrar mest till dagens samhällsbuller är väg-, tåg- och flygtrafiken, industrin samt byggnadsarbeten.
Mot denna bakgrund är regeringens konkreta insatser om infrastrukturens bullerproblem mycket begränsade.
Rättsligt bindande gränsvärden nödvändiga
Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska bullret. För att detta mål ska kunna nås måste man ha någon plattform att utgå från. I regeringens proposition presenteras ett antal riktvärden på bullernivåer för olika bullerkällor. Den bullerbekämpning som vi hittills uppnått med hjälp av riktvärden har varit mycket begränsad. Nu vill regeringen att riksdagen skall anta ytterligare ett antal riktvärden - utöver de för vägtrafikbuller som riksdagen redan antagit -, utan en ordentligt analys av effektiviteten i denna typ av styrning.
Som regeringen uttryckligen redovisar skall riktvärden ses som långsiktiga mål och inte som rättsligt bindande normer. Denna lösa styrning av bullerbekämpningsarbetet har enligt vår mening hittills inte visat sig tillräckligt verkningsfull. Vi kräver att gränsvärden för bulleremissioner från olika bullerkällor i samhället ska fastställas. Dessa gränsvärden ska sättas så lågt att miljö- och hälsoskador kan undvikas. En lämplig form för sådana gränsvärden är att uttrycka dem som miljökvalitetsnormer av den typ som föreslås i det nu aktuella miljöbalksbetänkandet. Miljöskyddskommitén har tidigare konstaterat att det inom bullerområdet förefaller finnas särskilt stora förutsättningar att införa miljökvalitetsnormer.
Miljöpartiet föreslår därför att riksdagen ger regeringen till känna att de riktvärden för trafikbuller samt det åtgärdsprogram mot störningar i befintlig bebyggelse av trafikbuller som nu behandlas av riksdagen, bör omarbetas och uttryckas som miljökvalitetsnormer då en ny miljöbalk ger möjlighet för regeringen att föreskriva miljökvalitetsnormer.
När det gäller nivån på de riktvärden som föreslås i propositionen, kan vi konstatera att det i de flesta fall är frågan om oförändrade nivåer jämfört med vad som gäller i dag. I några fall förefaller regeringen nu gå till reträtt jämfört med de ambitioner som uttrycktes i den av riksdagen antagna handlingsplanen mot buller. I denna handlingsplan diskuterades en ny långsiktig skärpt FBN-norm för flygbuller på 50 dB(A) utomhusnivå för planering av nya flygplatser och för ny bebyggelse vid befintliga flygplatser. I anslutning till denna skärpning övervägdes också en maxiamalbullernivå om 70 dB(A) för flygbuller. Regeringen aviserade dessutom att man avsåg att återkomma till riksdagen i frågan om bulleravgifter (utöver de buller- differentierade landningsavgifter som redan då införts) för att finansiera ett bulleråtgärdsprogram.
I den nu föreliggande propositionen har ambitionen om 50 dB(A)-nivån övergivits. Regeringen står kvar vid den nivå som gällt sedan länge, nämligen nivån på 55 dB(A) FBN. Maximalbullernivån om 70 dB(A) återfinns först i andra etappen av det föreslagna åtgärdsprogrammet. Något förslag om bulleravgifter har riksdagen ännu inte sett till. I stället har riksdagen nyligen beslutat att avskaffa miljöskatten på inrikesflyget i utbyte mot vaga löften om att detta skall kompenseras genom höjda landningsavgifter.
Vissa projekt
I denna motion anges endast den politiska målsättningen med infrastrukturinvesteringarnas inriktning. Vi avser ej att ange de projekt vi önskar genomföra. Riksdagen kommer senare att fatta beslut om vilka projekt som bör genomföras mer specifikt i samband med ny behandling av frågan våren 1998. Enkelt beskrivet innebär vårt ramförslag med anslagsfördelning att Banverkets "maxalternativ" kommer att genomföras samt en del andra viktiga projekt som vi ställer oss positiva till på järnvägssidan. Beträffande vägar har vi inget att erinra mot den del av E 6:an som föreslås byggas ut samt den finansiering man föreslår. Vi vill dock erinra om den kritik som Miljöpartiet de gröna i tidigare sammanhang framfört mot vägutbyggnaden mellan Forshälla och Svinesund. Sedan finns det dock ett antal projekt som regeringen tar upp och som vi har synpunkter på. Beträffande spårutbyggnader i Stockholms län är vi i grunden positiva till ombyggnad, men vi önskar att dessa tas upp i samband med en omförhandling av den gällande - men sönderfallande - s.k. Dennisuppgörelsen. Vi kan alltså inte stödja regeringens förslag till spårutbyggnader så länge regeringen inte tar ett sådant initiativ, men vi har inga principiella invändningar mot de föreslagna satsningarna. Regeringen bör under 1997 återkomma till riksdagen med förslag på investeringar utifrån en ny framförhandlad överenskommelse. Därmed ges också ett bättre underlag till helhetslösning för Stockholmsregionen.
Vi ställer oss däremot positiva till regeringens förslag angående Botnia- banan. I samband med att Botniabanan genomförs bör även Norrbotniabanan påbörjas. Vi är likaså positiva till upprustning av Ådalsbanan mellan Sundsvall och Nyland samt ökad kapacitet på järnvägen mellan Göteborg och Kornsjö, vilka ryms i det förslag vi lagt. I vårt förslag torde även en Götalandsbana komma att rymmas till skillnad från regeringens bedömning. Vi återkommer om övriga projekt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om långsiktig samhällsplanering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional balans,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsyn till naturen i vår omgivning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämn fördelning av de gemensamma resurserna mellan samhällets olika sektorer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämn fördelning av infrastruktursatsningarna mellan samhällets grupper och individer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medvetenhet om resursuttag för drift av trafiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsyn till de globala effekterna av förbränningen av fossila bränslen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett rättvist resursuttag,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om infrastrukturinvesteringar och demokrati,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anledningar till att bygga ut infrastrukturen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggnad och nybyggnad av järnvägar där det finns betydande kapacitetsproblem,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strategiska utbyggnader av järnvägen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bygga till "felande länkar" i järnvägsnätet,
14. att riksdagen beslutar att återstående väginvesteringar beslutade 1993 i enlighet med vad som anförts i motionen ej bör genomföras fullt ut,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nollalternativ bör dominera de investeringar som kvarstår från 1993 års beslut,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till medfinansieringsmodell av vägtrafiken till vägunderhåll,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medfinansieringsmodellen och glesbygdshushåll,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Vägverket bör ges i uppdrag att utarbeta förslag till organisation för trafiksäkerhet på regional nivå,
19. att riksdagen beslutar om utökad representation i Regionberedningsgruppen i enlighet med vad som anförts i motionen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökat uppdrag för Boverket,
21. att riksdagen avslår regeringens förslag till ram för infrastruktur- investeringar 1998-2007,
22. att riksdagen beslutar att anta Miljöpartiet de grönas förslag till ram för infrastrukturinvesteringar 1998-2007,
23. att riksdagen beslutar om anslagsfördelning i enlighet med Miljöpartiets förslag och därmed avslår regeringens förslag,
1. att riksdagen godkänner att planeringsramen för investeringar i regionala infrastrukturåtgärder skall användas för 2. - investeringar och förbättringsåtgärder i statliga vägar som inte är nationella stamvägar,
- investeringar och förbättringsåtgärder i statliga järnvägar som inte är stomjärnvägar,
- bidrag till investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar, inklusive kajanläggningar, dock ej till kommunala flygplatser,
- bidrag till investeringar i rullande materiel för regional kollektivtrafik,
- bidrag till kommunala väghållare för fysiska åtgärder och transportinformatik för förbättrad miljö och ökad trafiksäkerhet,
- bidrag till kommunala väghållare för investeringar i gång- och cykelbanor,
- bidrag till trafikhuvudmän för åtgärder som ökar tillgängligheten till kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer,
- möjlighet till förbättrande åtgärder för trafiksäkerhet och miljö på partiella delar av stomvägnät inom det egna länet,
- bidrag till kommunala hamnar för investeringarna i hamnar.
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högre ambitionsnivå för åtgärdande av konfliktpunkter, 26. 27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till modell för medfinansiering för åtgärdande av konfliktpunkter från transportör av miljöfarligt gods, 28. 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en infrastruktur i samklang med ett miljöanpassat transportsystem, 30. 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de riktvärden för trafikbuller samt det åtgärdsprogram mot störningar i befintlig bebyggelse av trafikbuller som nu behandlas av riksdagen, bör omarbetas och uttryckas som miljökvalitetsnormer då en ny miljöbalk ger möjlighet för regeringen att föreskriva miljökvalitetsnormer, 32. 33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en kretsloppssyn på infrastrukturen också måste omfatta markanvändningen, 34. 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omförhandling av Dennispaketet. . 11F Stockholm den 20 december 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp) Per Lager (mp) Gudrun Lindvall (mp) Eva Goës (mp) Roy Ottosson (mp) Ewa Larsson (mp)