"Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt ska användas så, att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktig god hushållning främjas." Så lyder portalparagrafen i naturresurslagen (NRL 1:1). Utifrån denna paragraf är det synnerligen tveksamt med en helt ny vägdragning för Räta linjen.
En utgångspunkt för trafikpolitiken måste vara att vårt behov av kommunikationer skall tillfredsställas på ett sätt som inte påverkar miljön negativt. Kommunikationssektorn måste som alla andra samhällssektorer ingå i ett uthålligt samhälle.
En annan utgångspunkt för trafikpolitiken skall vara att trafiksäkerheten måste höjas och att alla människor skall ha en acceptabel tillgång till kommunikationer oavsett ekonomiska och fysiska tillgångar. Investeringar i kommunikationer måste vara så samhällsekonomiskt lönsamma som möjligt. Vänsterpartiet vill styra bort medel från byggande av motorvägar till underhåll och upprustning av befintligt vägnät.
En upprustning av det nationella stamvägnätet syftar till att underlätta person- och godstransporter. Dock görs varken i den nationella väghållnings- planen eller i vägutredningen om Räta linjen någon analys av samordnings- möjligheter mellan olika transportsätt, t ex med mindre miljöbelastande färdmedel som kollektivtrafik eller transporter med järnväg. Pendlingsutbytet är stort mellan Katrineholm, Flen, Eskilstuna och Västerås. I dessa orter har man samtidigt satsat på upprustning av järnvägsstationer och på regionala pendeltåg. Kollektivtrafiken, speciellt den som inte utnyttjar fossila bränslen som drivmedel, ligger helt i linje med strävandena mot det långsiktigt hållbara samhället. Därför borde hela infrastrukturen - dvs transportsektorn och de möjligheter som IT-användning innebär - bedömas inför beslut om vägsatsningar av det slag som Räta linjen representerar.
Vägutredningen påpekar att en utbyggnad av Räta linjen minskar trafik- arbetet och därmed användningen av drivmedel, men samtidigt stimulerar högre medelhastighet ytterligare bilanvändningen. Totalt sett kommer alltså vägtrafiken att öka.
Så gott som samtliga remissvar från organisationer, föreningar och privatpersoner i länet har varit negativa till ny 13-metersväg genom tidigare oexploaterade områden. Man pekar på väl underbyggda fakta om vägbyggets starkt negativa påverkan på natur- och kulturlandskapet, försämringar för lokalt näringsliv på landsbygden, uppkomsten av barriäreffekter, samt vägens oförenlighet med nationella och kommunala miljömål. Man förordar istället en behovsanpassad upprustning av befintligt vägnät. Opinionen mot ny vägdragning har varit mycket stark i de västra delarna av länet.
Vänsterpartiet anser att de miljökonsekvenser Räta linjen-projektet skulle få är oförsvarbara. Intrånget på värdefull natur- och kulturmiljö blir mycket stort. Förutom betydelse för friluftsliv och rekreation, anser Vänsterpartiet att naturen har ett egenvärde, skilt från människans intressen. Den biologiska mångfalden är viktig att bevara.
Utsläpp från trafiken kommer att drabba nya områden, som inte tidigare exponerats. Räta linjen kommer inte heller att minska de totala utsläppen från trafiken. Det finns starka skäl till att befara motsatsen: högre hastigheter, större höjdskillnader och minskad konkurrenskraft för kollektivtrafiken ger istället ökade utsläppsmängder.
Behovet av Räta linjen med standard 13 m har grundats på prognoser om ständigt ökande biltrafik, såväl person- som godstrafik. Detta är, anser Vänsterpartiet, oförenligt med åtagandena enligt Agenda 21, som ska leda till en ekologiskt hållbar utveckling och global rättvisa. Istället måste trafikplanering och investeringar syfta till att vända utvecklingen så att resande i större utsträckning sker med tåg, buss, båt, cykel - dvs transporterna måste miljöanpassas.
Överhuvudtaget saknar vi långsiktiga konsekvensanalyser av en förverkligad Räta linjen, både vad gäller miljöaspekterna och de ekonomiska konsekvenserna.
Trots att intrånget i naturlandskapet och övriga miljökostnader inte är värderade i pengar, har inget av alternativen samhällsekonomisk lönsamhet! Det har inte heller Räta linjen-projektet i sin helhet, enligt Vägverkets utredare.
Konstaterade allvarliga och delvis oåterkalleliga effekter för miljön och samhällsekonomisk olönsamhet ska vägas mot några få minuters restidsförkortning och subjektiva bedömningar och förhoppningar om positiva effekter för länet. Trots att det inte finns några som helst sakliga belägg för dessa effekter i utredningen. Vi tycker att det är att skönmåla en utbyggnad istället för att se till de reella svårigheterna och konsekvenserna.
Mycket har hänt sedan Räta linjen togs med i den nationella väghållningsplanen av riksdagen 1993. Det har startats ett Agenda 21-arbete, ett miljöanpassat transportsystem har utretts (KomKoms utredning) och landets ekonomi har försämrats. Det finns anledning att ompröva riksdagsbeslutet om Räta linjen!
Enligt naturresurslagen är oexploaterad natur en viktig resurs som ska skyddas från påverkan om det finns andra alternativ. Vi anser att det i fallet Räta linjen finns alternativ. Vi förordar att framtida biltrafik får följa ett upprustat, befintligt vägnät där standarden får variera alltefter de olika sträckornas behov av framkomlighet och trafiksäkerhet.
Av Vägverkets utredda alternativ är det därför i dagsläget bara A0- alternativet som vikan förorda. Vi menar dock att standard 13 m kan frångås och vägbredden tillåtas variera, eftersom den lokala och regionala trafiken kommer att ha störst betydelse. A0-alternativet med standard 9 m bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att A0-alternativet med standard 9 meter för vägsträckan mellan Norrköping och Gävle den s.k. Räta linjen utreds i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att vägsträckan Norrköping-Gävle, den s.k. Räta linjen inte skall ingå i den nationella väghållningsplanen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Charlotta L Bjälkebring (v)