med anledning av prop. 1996/97:53 Infrastrukturinriktning för framtida transporter
Inledning
I denna motion redogör vi för Folkpartiet liberalernas
infrastrukturpolitik med anledning av regeringens
proposition "Infrastrukturinriktning för framtida transporter".
Vi accepterar huvuddragen i propositionen. Den
grundläggande förändring som vi har fört fram inom
trafikpolitiken i tidigare motioner är avreglering. Som
liberaler är vi motståndare till alla former av
monopolbildning vare sig de är offentliga eller privata. Vi är
övertygade om att både den enskilde och miljön vinner på
om det ges möjlighet till mer konkurrens inom alla
transportslag. Individen genom lägre priser och bättre service
och miljön genom att miljövänliga transporter blir billigare
genom konkurrens. Här har genom åren funnits en skillnad
mellan liberal och socialdemokratisk trafikpolitik. I de nu
aktuella frågorna är skillnaderna mindre.
Liberal trafikpolitik
Vi liberaler vill skapa ett samhälle där människor, idéer och
varor kan resa, förmedlas och transporteras snabbt och
effektivt. Kommunikationer är samhällskroppens
blodomlopp och nervsystem. Väl utbyggda kommunikationer
inom Sverige är nödvändigt för näringsliv och sysselsättning
i alla delar av landet. Resor till och från arbetet,
serviceställen och fritidsaktiviteter är viktiga för ett
fungerande vardagsliv. Goda kommunikationer med utlandet
är en förutsättning för våra ökande internationella kontakter.
Det finns därför goda skäl att se trafikpolitiken också som regionalpolitik.
Fungerande och utbyggda kommunikationer oavsett transportslag kan ha stor
betydelse för en bygds utveckling och överlevnad i kombination med den
traditionella regionalpolitiken. I detta sammanhang är det också värt att peka
på telekommunikationernas och informationsteknologins betydelse för
utvecklingen. Som konkreta exempel på en bygds ökade möjligheter med
utvecklade kommunikationer kan t ex flygplatsen i Vilhelmina eller Svensk
Adressändrings etablering i Strömsund tas.
Principerna i riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 stod bl a Folkpartiet
liberalerna bakom. Vi förutsåg i en reservation redan då att de åtgärder för att
förverkliga beslutet som föreslogs av den dåvarande regeringen inte skulle
komma att leda till målet. Det har dessvärre visat sig vara sant.
Staten har ett övergripande ansvar för kommunikationernas goda funktion.
Insatser i kommunikationssystemen är i princip av två slag. Dels åtgärder för
att undanröja flaskhalsproblem, dels offensiva insatser för att stimulera en
önskvärd utveckling. Trafikens miljöpåverkan varierar starkt. Rätt utformade
ekonomiska styrmedel kan på sikt leda till lägre total miljöbelastning. Den
fria konkurrensen garanterar lägsta kostnad för trafikanten på efterfrågad
kvalitet. Monopol bromsar utvecklingen och bör undanröjas exempelvis i
trafiken på järnvägarna. Statens övergripande ansvar innebär inte att staten
har något försteg som trafikutövare. Tvärt om är det angeläget att rollerna
som ansvarig myndighet och operatör klart skiljs åt. Säkerhetsarbetet måste
bli effektivare.
Sjöfarten berörs mycket lite i propositionen. Vi får för den skull ej glömma
bort att sjöfarten ingår i en modern infrastrukturplanering.
Propositionen
Det är Kommunikationskommitténs (Kom-Kom)
delbetänkande "Ny kurs i trafikpolitiken" (SOU 1996:26)
som ligger till grund för propositionen. Folkpartiet
liberalerna ställde upp bakom majoritetsskrivningen i
betänkandet och vi kan nu konstatera att regeringen på
flertalet punkter valt att följa Kom-Koms betänkande. Detta
innebär att vi i Folkpartiet ställer upp bakom det mesta i
propositionen.
Den proposition som nu ligger på riksdagens bord är att betrakta som en
första del av Kom-Koms arbete och den tar upp den övergripande
inriktningen för infrastrukturpolitiken. Under våren 1997 skall kommittén
presentera sitt slutbetänkande. Regeringen planerar sedan att presentera en
proposition om hela trafikpolitiken i början av år 1998. Folkpartiet får då
anledning att återkomma till hur vi vill utforma trafikpolitiken mer i detalj. I
denna motion diskuterar vi ram, inriktning och de projekt som regeringen valt
att lyfta fram i propositionen.
Planeringsramen
Regeringen föreslår att 190 miljarder kronor skall användas
för investeringar och underhåll under de närmaste tio åren.
Det är på samma nivå som i Kom-Koms betänkande. Nivån
är en neddragning med 30 miljarder jämfört med gällande
plan.
Folkpartiet accepterar en planeringsram på 190 miljarder kronor. I det
statsfinansiella läge som kan förutses för de närmaste åren är det emellertid
inte givet att det är möjligt att genomföra hela programmet på exakt den
angivna tiden, tio år. Om det angivna programmet kan genomföras på tio, tio
och ett halvt eller elva år ter sig mindre viktigt än att inriktningen slås
fast. I
vår ekonomisk-politiska motion i oktober förordade vi en något långsammare
takt i investeringsprogrammet för att frigöra medel till andra angelägna
ändamål.
I propositionen föreslår regeringen, till skillnad från Kom-Kom, att
investeringsmedlen skall fördelas med 50 % på väg och 50 % på järnväg
(Kom-Kom 40 % väg och 60 % järnväg). Vi stödjer regeringens förslag till
fördelning. Järnvägssatsningarna är ändå av den storleken att en långsiktig
utveckling av detta miljövänliga transportslag tryggas. Det är också så att det
måste till satsningar på vägnätet. Vägnätet är i många delar av landet ofta det
enda transportslaget, inte minst i våra glesbygder, och därför måste medel
avsättas till nyinvesteringar men också underhåll av vägar.
Förbättrade
beslutsunderlag
I propositionen skriver regeringen att den långsiktiga
planeringen av infrastrukturåtgärder bör förbättras. Detta
skall ske genom fortlöpande granskning och utveckling.
Riksrevisionsverket skall ges i uppdrag att granska hur de
samhällsekonomiska kalkylmetoderna tillämpas. Ger
analyserna väsentliga revideringar jämfört med dagens
underlagsmaterial avser regeringen att återkomma till
riksdagen i berörda delar.
Att dessa åtgärder vidtas är bra och något som Folkpartiet stödjer. Det är
emellertid viktigt att påpeka att dessa goda intentioner fullföljs. Det talas
ofta
om uppföljning och utvärderingar inom många sektorer inom den statliga
sektorn. Att så sker är tveksamt. Ett exempel på detta är prissättningen av
trafikens externa kostnader. Regeringen bör informera riksdagen om hur
arbetet med utvärderingar och uppföljning fortlöper.
Transportkvaliteten på
järnvägar och vägar
Regeringen uttalar i propositionen en vilja att kvaliteten på
befintliga vägar och järnvägar skall förbättras. Detta skall
ske genom att tidigare eftersatt underhåll åtgärdas.
Det eftersatta underhållet har länge varit ett stort problem både på
järnvägar och vägar. Störst har problemen med avstängningen av vägar under
tjällossningen varit. Här är det främst skogsindustrin som drabbats med
störningar i råvarutillförseln som följd. Problemen finns i hela Norrlands
inland samt i Värmland och Dalsland. Speciellt stora har problemen varit i
Västernorrlands och Jämtlands län, mycket beroende på att det finns färre
vägar med riksvägsstandard i dessa län än på andra håll. Det är därför
angeläget att satsningarna på att förbättra dessa vägar kan genomföras så
snart som möjligt.
På godstågssidan är vi positiva till att regeringen föreslår åtgärder för högre
kapacitet och bärighet. Med rättvisa konkurrensvillkor har järnvägen goda
möjligheter att utvecklas för både gods- och persontrafik. EU ger nu nya
möjligheter till att förbilliga och effektivisera järnvägsdriften som hittills
karaktäriserats av mycket nationellt tänkande. Administrativa reformer,
enklare gränspassager och teknisk standardisering skulle ge järnvägen ny
konkurrenskraft. Den tekniska utvecklingen ger möjligheter till ett europeiskt
nät av höghastighetståg som kan köra 350 km/h. Här gäller det för oss i
Sverige att skaffa oss en långsiktig strategi för att möta denna utveckling.
Den regionala fördelningen
av infrastrukturåtgärder
I gles- och landsbygdsområdena är det viktigt att både
tillgängligheten till infrastruktur ökar och att restiderna till
andra delar av landet minskar. Då kollektivtrafiken har sämre
förutsättningar i glesbygden på grund av litet
resandeunderlag är det ett faktum att de effektivaste
åtgärderna för att öka resmöjligheterna i glesbygden ligger
inom vägtrafikens områden. Det är viktigt att glesbygden kan
få en rimlig andel av anslagen till vägbyggnad och
vägunderhåll.
Inom flygsektorn har den numera goda tillgången på flygplatser i Norrlands
inland haft stor betydelse för bygderna. Många orter i inlandet, med undantag
av Pajala, har nu tillgång till goda flygförbindelser med övriga Sverige.
Inlandsflygplatserna måste få en rimlig möjlighet att överleva också i
framtiden.
Regeringens förslag om en länsbaserad regional infrastrukturplanering och
en samlad regional planeringsram är bra och något som vi i Folkpartiet
önskat tidigare.
Miljöanpassning av
transportinfrastrukturen
Regeringen ägnar ett stort utrymme i propositionen åt att tala
om hur transportsystemet skall miljöanpassas. Detta är
förvisso en bra inriktning från regeringens sida men vi
tvivlar på att den kommer att realiseras då mycket av
regeringens miljöpolitik hittills bara har utmynnat i tomma
ord.
All trafik påverkar miljön. Under många decennier har det i olika ordalag
talats om att trafiken skall bära sina samhällsekonomiska kostnader, dvs
betala sina miljökostnader, olyckskostnader och trängselkostnader. Denna
grundprincip har formulerats på olika sätt i 1963, 1978 och 1988 års trafik-
politiska beslut, men har i praktiken inte genomförts. Särskilt vägtrafiken har
stora negativa konsekvenser för naturen. Utsläpp av bl a kväveoxider bidrar
starkt till försurning och övergödning. Koldioxidutsläpp bidrar till växthus-
effekten.
Många åtgärder har redan vidtagits för att minska utsläppens skadliga
effekter på miljön. Att alltfler fordon drivs med miljövänligare drivmedel
samt har katalysatorer är positivt, men det räcker inte. Nya steg bör tas hela
tiden och ny teknik bör prövas t ex nya typer av katalysatorer.
Det internationella trafik- och miljösamarbetet måste fördjupas och
utvecklas. Regeringen bör aktivt inom EU driva på och medverka till en
minskning av miljökonsekvenserna av bilanvändningen. Regeringen bör
aktivt medverka till skärpt gemensam lagstiftning med inriktning på
ekonomiska styrinstrument och stimulanser för forskning och andra insatser
för lägre emissioner.
Folkpartiet anser att ett ökat inslag av kretsloppstänkande inom infra-
strukturen är nödvändig. Miljöfarliga material skall i största möjliga mån
undvikas inom infrastruktursektorn. Istället bör återanvändningsbart material
i än större grad föras in i denna sektor.
Buller
Buller är också ett miljöproblem även om det inte bidrar till
försurning eller växthuseffekt. Buller är ett problem som
skadar människors och djurs hälsa såväl fysiskt som psykiskt
genom bullerskador, sömnrubbningar m.m. Det är därför
mycket angeläget att trafiksektorns bullerpåverkan kan
reduceras i största möjliga grad.
En god start på bullerbekämpningen gjordes med riksdagens enhälliga
beslut våren 1994, efter förslag från den dåvarande borgerliga regeringen, om
bullervärden för olika trafikslag. Det är med beklagan som vi nu konstaterar
att regeringen ser ut att tumma på målen vad gäller bullret från vägtrafiken
och anser att målen endast skall vara en långsiktig ambitionsnivå samt att de
beslutade värdena endast bör benämnas riktvärden. Riksdagen bör skapa
klarhet i skrivningarna i propositionen kring buller och ge regeringen till
känna att beslutet från 1994 fortfarande gäller.
Trafiksäkerheten
Vi delar regeringens ambition om en nollvision för alla
transportslag. Denna innebär att ingen skall dödas eller
skadas allvarligt vid olyckor. Vad regeringen inte tar upp i
propositionen som en åtgärd för att sträva mot nollvisionen
är kraftfullare åtgärder mot fylleri och drogpåverkan i
trafiken såväl till lands som till sjöss.
Alkohol och bilkörning eller båtkörning hör inte ihop. Förutom att man kan
skada sig själv, riskerar oskyldiga medtrafikanter att dödas eller skadas av en
rattonykters framfart.
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen verkat för att gränsen för
grovt
rattfylleri bör sänkas från 1,5 promille till 1 promille. En sådan sänkning
beslutades av riksdagen i december 1993 och den trädde i kraft den 1 februari
1994. Sänkningen verkar ha givit ett bra resultat då antalet rattfyllerister har
minskat.
Det är dock viktigt att påpeka att vi aldrig får ge upp i kampen mot
rattfylleriet. Genom täta poliskontroller och informationskampanjer bör vi
kunna få fler människor att välja att låta bilen stå efter alkoholintag.
Narkotika och bilkörning är minst lika oförenligt som alkohol och
bilkörning. Praktiska svårigheter och lagtekniska oklarheter förhindrar
emellertid en effektiv bekämpning. Folkpartiet förordar rutinmässig kontroll,
nollgräns samt enhetligt straffvärde. Dessutom bör en promillegräns införas
för sjötrafiken.
Det är också viktigt att uppmärksamma förekomsten av farliga mediciner i
trafiken. Regeringen bör till riksdagen snarast återkomma med förslag om
vilka åtgärder som bör vidtas, t ex obligatorisk sjukskrivning för yrkesförare
vid ordination av sådana medel.
Handikappanpassning av
kollektivtrafiken
Folkpartiet liberalerna har sedan länge gått i spetsen för en
handikappanpassning av kollektivtrafiken. Redan 1979
beslutade riksdagen, efter ett förslag från den dåvarande
folkpartiregeringen, att kollektivtrafiken skulle
handikappanpassas. Det har sedan dess inte hänt så mycket
trots att det gått 17 år. Detta beror inte på att vi i Folkpartiet
släppt vårt tidigare krav, utan det är istället de andra
partierna, både på vänster- och högerkanten, som sett till att
riksdagens beslut inte genomförts i praktiken. Vi ställer oss
därför positiva till förslaget i propositionen om att de
trafikhuvudmän som investerar i ökad tillgänglighet för
funktionshindrade skall få en stimulans under en
övergångstid. Regeringen bör dock följa frågan och inför
riksdagen redovisa utvecklingen för funktionshindrades
möjligheter att resa med kollektivtrafiken.
Vissa projekt
I propositionen pekar regeringen ut vissa projekt som skall
prioriteras särskilt under perioden. Folkpartiet ställer upp på
dessa projekt. Vi vill ändå passa på att lämna några
kommentarer till var och en av dem.
Citytunneln i Malmö
Citytunneln i Malmö skall ses som en del av
Öresundsbroprojektet. Det är viktigt att Öresundsbron får bra
anslutningar på båda sidor av Öresund inte minst mot
bakgrund av att ca 70 % av Sveriges exportgods på järnväg
kommer att fraktas via Malmö till kontinenten. I detta läge är
det viktigt för miljön att trafiken går i en tunnel under
centrala Malmö så att Malmöborna inte får en stor ström av
godstrafik genom staden.
Ökad spårkapacitet i Stockholm m.m.
I Stockholm har en stor del av trafikinvesteringarna skett
inom ramen för det s.k. Dennispaketet, som förhandlades
fram 1991 mellan Socialdemokraterna, Moderaterna och
Folkpartiet. Överenskommelsen träffades av företrädare för
partierna i regionen men statens åtaganden har bekräftats av
samma partier i riksdagen. I överenskommelsen ingår en s k
kontrollstation. Nu pågår förhandlingar inom ramen för den
kontrollstationen. Emellertid har staten, som ju måste
betraktas som en part i överenskommelsen, inte tagit del i
dessa förhandlingar. Istället presenteras nu
ställningstaganden - uppgjorda med Centerpartiet som inte
står bakom Dennisöverenskommelsen - som i hög grad berör
överenskommelsen.
Enligt Folkpartiet i Stockholms stad och län är det uppenbart att Dennis-
överenskommelsen behöver omförhandlas i väsentliga delar. Flera avgörande
faktorer har förändrats sedan avtalet slöts. Bland annat har flera av de
ingående projekten väsentligt fördyrats.
Folkpartiets riksdagsgrupp delar uppfattningen, som framförts av våra
partivänner i regionen, att ett inslag som måste omförhandlas är lösningen för
trafiken förbi Riddarholmen. Starka stadsmiljöskäl talar för att - den i och för
sig önskvärda - utbyggnaden av spårkapaciteten skall åstadkommas utan
ytterligare ingrepp i den känsliga och historiskt värdefulla miljön på
Riddarholmen. Det innebär att medel måste frigöras för en tunnellösning, t ex
den som nyligen förordats av en statlig kommitté (Riddarholmskommittén),
nämligen att biltrafiken på Centralbron dras i tunnel. Staten måste i dialog
med regionen hitta en lösning på denna fråga.
Vi vill alltså understryka vikten av att kontrollstationsförhandlingen förs
till ett framgångsrikt slut. Det gäller också för den fortsatta hanteringen av
biltullsfrågan. Folkpartiet har i brev till kommunikationsministern anfört att
vi inte är redo att medverka till lagstiftning i biltullsfrågan innan det står
klart
att en trovärdig Dennisöverenskommelse alltjämt existerar.
I propositionen föreslår regeringen en utbyggnad av järnvägen mellan
Södermalm och Årsta från två till fyra spår. Byggandet av det tredje spåret
förbi Riddarholmen skjuts på framtiden.
Folkpartiet stöder i och för sig en utbyggnad till fyra järnvägsspår från
Årsta till Södermalm. Denna utbyggnad kommer att innebära att kapaciteten
höjs och sträckan med bara två spår blir kortare. Men vi vill understryka det
våra partivänner i regionen framfört, att det naturliga självfallet är att
frågan
om tredje spåret förbi Riddarholmen löses i samma sammanhang. Visserligen
kan förbättringar i signalsystemet antas leda till att det en kortare tid går
att
klara trafikföringen förbi Riddarholmen med nuvarande spårkapacitet men på
något längre sikt ger det inte en godtagbar standard.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att - efter en förhandling med
företrädare för huvudstadsregionen - snarast återkomma till riksdagen med en
lösning för det tredje spåret förbi Riddarholmen där en nedgrävning av
Centralbron ingår.
Botniabanan
Botniabanan är en planerad ny järnväg på den 20 mil långa
sträckan från Nyland i Ådalen, via Örnsköldsvik och
Nordmaling till Umeå som tillsammans med den upprustade
järnvägen mellan Sundsvall och Ådalen blir en viktig länk i
det växande europeiska järnvägssystemet. Efter tidigare
regeringsförslag och riksdagsbehandling ingår en första
etapp av Botniabanan, det så kallade Husumspåret, i
Banverkets av regeringen 1994 fastställda stomnätsplan. I
LTA-planen prioriterades vissa medel för en upprustning av
Ådalsbanan. Vi har inget att invända mot regeringsförslaget
att nu kalla upprustningen av Ådalsbanan för Botniabanans
första etapp men vi vill dock påminna om att de ekonomiska
vinsterna av Botniabanan är beroende av utbyggnaden fram
till industrierna i Husum och Obbola och banans
färdigställande i sin helhet fram till Umeå. Vi tillstyrker
alltså regeringens förslag att inleda byggandet av
Botniabanan med att rusta upp Ådalsbanan mellan Sundsvall
och Nyland enligt Banverkets så kallade godsalternativ till en
standard som möjliggör snabbtågs- och tyngsta
godstågstrafik och att en förhandlingsman tillkallas för att
förhandla om förutsättningarna för ett avtal om finansiering
och utbyggnad av hela Botniabanan under
planeringsperioden.
Plansamarbete med Norge
Vi delar regeringens bedömning om Nordlänkens betydelse
för den internationella och nationella järnvägstrafiken. Det är
därför välkommet att banan rustas upp. Regeringen bör
dessutom ta upp förhandlingar med Norges regering om en
upprustning av järnvägen på den norska sidan så att en
verklig kapacitetshöjning kan ske. I dessa diskussioner bör
också andra gränsöverskridande trafikfrågor tas upp såsom
järnvägen Stockholm-Karlstad-Oslo via Charlottenberg, och
järnvägen Östersund-Trondheim.
E 6 föreslås bli utbyggd till en högre standard norr om Rabbalshede i
Bohuslän. Folkpartiet har länge krävt att E 6 genom hela Bohuslän skall bli
utbyggd till motorväg. I propositionen står inget om standarden på vägen. Det
kan vara en "slimad" motorväg men också en motortrafikled som åsyftas.
Den senare vägtypen är ingen god lösning då motortrafikleder ofta är högt
olycksbelastade. För att undanröja eventuella oklarheter om detta bör
riksdagen uttala att väg E 6 genom norra Bohuslän skall ha motorvägs-
standard.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen på trafikpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad konkurrens i trafiksektorn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att regeringen inför riksdagen redovisar vilka resultat
utvärderingar och uppföljningar inom trafiksektorn gett,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höghastighetståg,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en rimlig del av infrastrukturanslagen går till
glesbygdsområden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målet för bullerbekämpning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om funktionshindrades möjligheter att resa med kollektivtrafiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen snarast bör lägga fram förslag till riksdagen om ett
byggande av tredje spåret genom Stockholm där en nedgrävning av
Centralbron i en tunnel ingår,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Botniabanan,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att regeringen tar upp förhandlingar med Norges
regering rörande en upprustning av järnvägar och vägar på den norska sidan
av gränsen,
11. att riksdagen beslutar att väg E 6 skall byggas ut till motorvägsstandard
genom hela Bohuslän.
Stockholm den 20 december 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Torsten Gavelin (fp)