Statsbidrag till godsfärjorna i Göteborgs södra skärgård
Göteborgs kommun har sedan 1986 erhållit statsbidrag till
enskild färjeled för godstrafik i Göteborgs södra skärgård.
Som en kompensation för de ökade kostnaderna som en ny
färja medförde höjdes bidragets storlek år 1990. Bidraget för
1995 uppgick till 70 % av de faktiska driftkostnaderna eller 3
927 kr.
Enligt Vägverkets analys skiljer sig Göteborgs kommuns färjeverksamhet i
södra skärgården avsevärt från övrig verksamhet med bidrag, eftersom
färjorna i huvudsak transporterar gods. Med utgångspunkt från grundtanken
om att bidraget ska möjliggöra allmänhetens trafik överväger man nu att helt
dra in bidraget. En minskning av bidraget skulle enligt analysen inte leda till
några konsekvenser för tillgängligheten för allmänheten.
Med samma motiv som nu framförs beslöt Vägverket 1994 om indragning
av de tidigare allmänna vägarna på öarna. Motivet till indragningen var då
"att eftersom vägarna inte hålls öppna för allmän biltrafik så är de inte
behövliga för allmän samfärdsel och därför av ringa betydelse för bygden".
År 1995 meddelade Vägverket att man tagit ytterligare ett beslut. Denna gång
gällde det indragning av det årliga driftsbidraget till skärgårdstrafikens
trafikbryggor från och med 1996. Efter en överklagan av beslutet från
stadsdelsnämnden Styrsö, beslöt Vägverket att återta sitt tidigare beslut.
Bakgrund
Göteborgs kust och skärgård är enligt naturresurslagen ett av
de områden i landet som med hänsyn till stora natur- och
kulturvärden i sin helhet förklarats vara av riksintresse. Flera
statliga myndigheter har dessutom utpekat stora delar av
Göteborgs skärgård som riksintressanta med hänsyn till deras
betydelse för yrkesfisket, friluftslivet och
kulturminnesvården.
Det finns naturligtvis flera skäl till att Göteborgs skärgård fortfarande är så
välbevarad från natur- och kulturvårdssynpunkt. Ett av de viktigaste är att
allmän biltrafik inte har tillåtits på öarna. Bakom detta ställningstagande
finns
uppenbarligen en bred uppslutning, inte bara i kommunens beslutande
församlingar utan också bland invånare och besökare på öarna. Om emellertid
statens vilja att medverka till en långsiktigt hållbar utveckling i Göteborgs
skärgård finns, kan allvarligt ifrågasättas.
Jämförelse med Öckerö
kommun
Göteborgs kommunstyrelse har tagit fram en jämförelse med
Göteborgs norra skärgård, Öckerö kommun. Jämförelse med
Öckerö kommuns skärgård ger belysning åt det orimliga i att
stoppa statsbidrag till godstrafiken i Göteborgs södra
skärgård. Öckerö som exempel beror enbart på att det
bokstavligen är ett näraliggande välkänt jämförelseobjekt.
I Öckerös skärgård är situationen en annan än i Göteborgs. Där är allmän
biltrafik tillåten, åtminstone på de största öarna. Vägarna har byggts ut för
att
klara större trafikmängder, högre hastigheter, krav på bärighet och
trafiksäkerhet. I vissa fall har utvecklingen fört med sig att natur- och
kulturvärden fått vika och att öarnas genuina skärgårdskaraktär delvis har
urholkats.
Det är tankeväckande att statens samlade medelstilldelning för trans-
porterna till öarna i Öckerö kommun ligger i storleksordningen 40 miljoner
kronor per år, medan Göteborgs skärgård får nöja sig med ca 3,5 miljoner
kronor per år. Visserligen finns det drygt 2,5 gånger fler bofasta i Öckerös
skärgård än i Göteborgs, eller ca 11 500 personer mot ca 4 300, men det kan
ju knappast förklara varför staten har mer än elva gånger så höga kostnader
för transporterna till Öckerös skärgård som till Göteborgs.
Den huvudsakliga förklaringen är i stället att vattenvägen till de stora öarna
i Öckerös skärgård är klassad som "allmän väg", medan vattenvägen till
Göteborgs skärgård är "enskild väg". Därför kan boende och besökare på
dessa öar i Öckerös skärgård fritt transportera, inte bara sig själva och det
gods man vill föra med sig, utan också sina fordon. Någon avgift tas inte ut,
staten står för kostnaderna. Vägverkets färjetrafik upphandlas för övrigt inte i
konkurrens.
Transporterna till och från Göteborgs skärgård omfattar nästan uteslutande
personer och gods. Transporterna av fordon begränsas till s.k. nyttotrafik.
Detta innebär att transporterna till Göteborgs skärgård i viktiga avseenden
svarar mot högt ställda krav på samhällsekonomisk effektivitet (i Göteborgs
skärgård undviker man att frakta tonvis med bilplåt fram och tillbaka över
vatten varje dag) och hållbar utveckling, krav som regering och riksdag ofta
och med all rätt ger uttryck för i olika sammanhang.
Statens andel av de samlade kostnaderna för skärgårdstrafiken i Göteborgs
kommun är mycket begränsad. Bruttokostnaderna för passagerartrafiken, 27,2
miljoner kronor 1995, täcks i sin helhet av resenärerna via kollektiv-
trafikavgifter och Göteborgs stad via kommunbidrag. Statens (hittillsvarande)
medverkan begränsas till statsbidraget om 65% av godstrafikens brutto-
kostnader (d.v.s. ca 3,5 av 5,4 miljoner kronor 1995).
En indragning av detta statsbidrag innebär att godstrafikavgifterna
tredubblas. Det drabbar både boende och verksamheter i skärgården, men
även de leverantörer som åtagit sig att svara för transportavgifterna.
För skärgårdens livsmedelsbutiker skulle sådana avgiftshöjningar bli
särskilt kännbara. Idag svarar fler av de stora livsmedelsgrossisterna för fri
leverans till mottagande brygga. Vissa leverantörer har tidigare övervägt att
upphöra med sitt transportstöd, för att i stället leverera varorna fritt endast
till
fastlandsterminalen. Kraftigt höjda fraktavgifter riskerar att utlösa en sådan
utveckling. Det skulle med säkerhet bidra till en snabbare utslagning bland
skärgårdens livsmedelsbutiker.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till godsfärjor i Göteborgs skärgård.