Vägunderhållet är eftersatt i Västernorrland och Jämtland.
Att bygga och underhålla vägar i regionen är i genomsnitt 25
procent dyrare än i landet i övrigt. De speciella geologiska
förhållandena gör att finjord och leror måste grävas bort och
nytt fyllnadsmaterial, som sand, läggas som underlag för
vägbanan. Dessutom behövs så kallade frostskyddsmattor
som dämpar riskerna för tjälskott.
De ramar för drift och underhåll som Vägverket ger region Mitt ger
möjlighet att åtgärda 7 procent av huvudvägnätet och 1,5 - 2 procent av de
medel- och lågtrafikerade vägarna varje år. Det betyder omloppstider på 50
till 60 år. Av länsvägarna är drygt 40 procent i behov av nya beläggningar.
De belagda vägarna är landets i särklass sämsta när det gäller ytstandard
d.v.s. sprickbildning, spårdjup och ojämnheter. Slitaget på vägnätet är på
grund av den stora andelen timmertransporter mycket stort.
Längs dessa dåliga vägar bor åtskilliga tusen människor. Under vår och
försommartid kryssar de bland tjälskotten, och hela året har de betydligt
högre bilkostnader eftersom däcken slits hårdare, karossen skakar sönder och
de tvingas till en ojämn, ryckig körning som drar mer bränsle och ger mer
utsläpp än vad en lugn, jämn farthållning innebär.
Varje år under tjällossningen stängs ca 40 procent av vägnätet av under ca
70 dagar. Det innebär stora kostnader för skogsnäringen som idag är extremt
beroende av färsk ved. Det kan tyckas att SCA och MoDo, som är de stora
skogsägarna och har massa- och pappersfabrikerna i regionen borde betala
vägarna. Men det är ingen slump att landets sämsta vägar finns i Mittsverige.
Söder om landsdelen bor betydligt många fler människor som utövat ett
starkare opinionstryck för bättre vägar. I Västerbotten och framför allt
Norrbotten har stora pengar av sysselsättningsskäl satsats på att förbättra
vägstandarden. Vägarna i övriga Sverige har en bra standard i jämförelse med
Mittsverige. Det kan då inte vara riktigt att företagen i vår region skall ha
kostnader som i andra delar av landet bestrids av skattemedel.
SCA och MoDo bygger och underhåller ett omfattande skogsbilvägnät som
även står till allmänhetens förfogande. Varje timmerbil som lastar 43 ton och
kör 15 000 mil per år betalar ca 220 000 kronor per år i fordonsskatt,
energiskatt och koldioxidskatt. En stor del av de 15 000 milen är transporter
på skogsbilvägar.
För att skogen skall vara någonting värd måste det finnas vägar att
transportera virket på ner till industrierna vid kusten. Virket är ingenting
värt
när det ligger vid en skogsbilväg som leder fram till en avstängd allmän väg.
Hela Sverige skall leva heter det storvulet men det förutsätter möjlighet till
goda transporter, kommunikationer. Det saknas i stora delar av Mittsverige.
Många företagare har problem både att få varor till sina företag och att kunna
sända iväg sina produkter. Transporterna fördyras också av
bärighetsrestriktioner. Vägstandarden är en klart negativ faktor vid
nyetableringar.
I huvudsak fördelar Vägverket medel över landet i förhållande till antalet
vägkilometer oberoende av vägarnas faktiska status och rådande
markförhållanden. Vägverket bör ha en medelsfördelning som tar hänsyn till
transportbehov, vägarnas standard och de rådande markförhållandena. Klarar
inte Vägverket detta krävs det en politisk styrning som tar sådana hänsyn.
Bra vägar bidrar också till högre trafiksäkerhet och minskat antal
trafikolyckor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelning av medel vad gäller vägunderhåll med beaktande av de
speciella behov som finns i Mittsverige.