I ekonomiskt, kulturellt och socialt hänseende råder idag en regional obalans mellan vissa delar av Sverige. Inte minst gäller detta mellan Stockholms läns norra och södra delar. En väsentlig förutsättning för att komma till rätta med den föreliggande situationen är att tillse att det skapas bra vägar. Därigenom ges människor och företag bättre möjligheter att leva och verka.
Vägsituationen för den del av Södertörn i södra Stockholms län som har anknytning till Nynäshamn är otillfredsställande, dels med tanke på brister i standarden beträffande flera av de vägar som nu finns, dels på grund av det förhållandet att bra och trafiksäkra tvärförbindelser på Södertörn i stor utsträckning saknas.
Vägarna i södra Stockholms län spelar dessutom en mycket viktig roll i ett större transportsammanhang, bl.a. för Gotlandstrafiken, där över en miljon människor årligen färdas och huvuddelen av resenärerna reser mellan Storstockholmsområdet och Visby via Nynäshamn. Transporttekniskt sett utgörs den huvudsakliga transportkorridoren för denna trafik av sträckan mellan centrala Stockholm och Visby hamn. Den del av transportkorridoren som går över vatten, d.v.s. mellan Visby och Nynäshamn, uppgraderas väsentligt i och med att färjetrafiken på denna sträcka åläggs mycket långtgående kvalitets-, miljö- och säkerhetskrav från år 1998, då en ny koncessionsperiod inleds. För att kunna uppfylla dessa krav fordras stora investeringar framförallt i de fartyg som sysselsätts i trafiken. Man kan därför utgå ifrån att Gotlandstrafiken från år 1998 kommer att vara ett föregångssystem såväl ur miljö- som säkerhetssynpunkt.
Eftersom sjöresan för det absoluta flertalet av passagerarna (och lasten) bara är en del av färdsträckan är det naturligt att även den återstående sträckan ges motsvarande kvalitets- och säkerhetslyft. Att bygga ut exempelvis hela riksväg 73 till fullgod motorvägsstandard eller motsvarande måste därför vara ett högprioriterat mål.
Redan i början av 1980-talet byggdes väganslutningarna till Visby hamn ut till en standard som i många avseenden är högre än den som gäller för vägsträckorna Nynäshamn-Västerhaninge och Ösmo-Södertälje. Denna utbyggnad genomfördes i samband med att såväl nytt fartygstonnage som nya hamn- och terminalanläggningar i Visby och Nynäshamn tillkom. När nu Gotlandstrafiken år 1998 ges ett ytterligare sjötransportmässigt lyft framstår åtgärdandet av sträckorna Nynäshamn-Västerhaninge och Ösmo-Södertälje som än mer angelägna.
Frågan om vägarnas kvalitet på Södertörn är viktig även i ett vidare perspektiv. Flera hamnar och regioner längs Sveriges östkust strävar nämligen efter att få en framträdande roll i de kontinuerligt expanderande kommunikationerna med övriga stater kring Östersjön. Funktionen hos dessa kommunikationer är av vital betydelse för ekonomierna i Östersjöstaterna och vägförbindelserna till berörda hamnar intar därvid en central ställning. Vid studier och bedömning av sjötransportsträckningar är kvaliteten på vägförbindelserna en tungt vägande faktor vid val av hamnar. Ett undermåligt huvudvägnät riskerar följaktligen att äventyra en hamns och därmed en hel regions chanser att hävda sig i den regionala konkurrens som vi redan i dag kan se. Investeringar i huvudvägnäten är därför att betrakta som nödvändiga i hela Stockholmsregionens utvecklingssträvanden. De kan på kort tid komma att ge många positiva effekter för tillväxten.
Även ur miljösynpunkt är bättre vägar och vägsträckningar önskvärda. Energiförbrukning och utsläpp liksom slitage kan minskas genom ett modernare vägnät som är bättre anpassat till trafikvolymerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utbyggnaden av vägnätet på Södertörn bör prioriteras i Vägverkets planering i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 3 oktober 1996
Jerry Martinger (m) Marietta de Pourbaix-Lundin (m)