med anledning av prop. 1996/97:53 Infrastrukturinriktning för framtida transporter
Ökad tillgänglighet i
kollektivtrafiken
I propositionen om infrastrukturinriktning för framtidens
transporter poängterar regeringen vikten av att statliga
medel avsätts för att stimulera en handikappanpassning av
kollektivtrafiken. Detta förs fram under kapitlet om regionala
planeringsförutsättningar. Enligt trafikverken är det
sammanlagda investeringsbehovet 3,6 miljarder kronor och
regeringen förutsätter ett statligt bidrag på 50 procent.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att den kollektiva trafiken
bör betraktas som en viktig del i den grundläggande samhällsservicen. Att
öka tillgängligheten måste vara ett av de viktigaste målen för en god
kollektivtrafik.
Den statliga utredningen Kommunikationskommittén har i en särskild
skrivelse bland annat påpekat: "Ett viktigt skäl för att med statliga medel
stödja kollektivtrafiken är att skapa tillgänglighet för alla medborgare till
arbete, skola, service och andra aktiviteter som ingår som förutsättningar för
ett rikt och meningsfullt liv", och vidare "I Sverige bedöms ungefär en miljon
människor vara handikappade i förflyttningssammanhang. För dessa är
kommunikationernas utformning ofta avgörande för möjligheterna att delta i
olika samhällsaktiviteter".
Detta är som synes ett mycket viktigt område. Eftersom stora delar av
kollektivtrafiken idag inte är tillgängliga för många handikappade, antingen
på grund av fysiska hinder eller på grund av brister i informationssystemen,
tvingas många människor använda sig av färdtjänsten. Det gör det svårare att
leva ett normalt liv och resorna behöver ofta planeras en tid i förväg. En
huvudprincip i handikappolitiken är nomaliseringsprincipen. Det betyder att
människor med funktionshinder så långt som möjligt ska kunna delta i
samhällsgemenskapen på jämlika villkor.
Ett funktionshinder är ju också ett hinder i förhållande till omgivningen.
Om man tycker att det är människan det är fel på när det är omöjligt att åka
kollektivt ska man naturligtvis inte åtgärda kollektivtrafiken. Men, om man
anser att det är omgivningen som det är fel på är det viktigt att göra vad man
kan för att anpassa omgivningen till människan. Vi är alla handikappade i en
eller annan situation. Vem som helst kan ju i morgon dag ha brutit en fot.
Alla som har kommit med en barnvagn och två kassar mat till bussen vet att
busstrappan inte är ett lätt hinder att ta sig igenom.
Genom en ökad samordning mellan färdtjänsten och den övriga
kollektivtrafiken och genom att göra kollektivtrafiken anpassad till flera
människor kan man uppnå tre mål på en gång.
För det första kommer vi att underlätta livet för många funktionshindrade.
Människor som idag är tvungna att resa på bestämda tider och till bestämda
mål skulle fritt kunna resa med kollektivtrafiken. De skulle på ett helt annat
sätt än idag ha tillgång till goda resmöjligheter och därigenom få en ökad
delaktighet i samhällslivet. Anpassningen av kollektivtrafiken för funktions-
hindrade upplevs också som en mycket viktig reform av handikapporganisa-
tionerna.
För det andra kommer alla andra kollektivtrafikresenärer att gynnas. Direkt
genom att det blir lättare att resa med barnvagn eller matkassar. Indirekt
genom att ju fler resenärer kollektivtrafiken får desto tätare kommer bussarna
att gå.
För det tredje kommer en handkappanpassning av kollektivtrafiken leda till
en minskad total kostnad för de samhällsbetalda resorna. Idag står
färdtjänsten, sjukresor osv. för hälften av samhällets totala kostnader för
samhällsbetalda resor. En handikappanpassning i kombination med en ökad
samordning av färdtjänstresorna och den övriga kollektivtrafiken kan leda till
att samhället kan minska sina kostnader med miljardbelopp årligen. Pengar
som antingen kan användas för att ytterligare förbättra kollektivtrafiken eller
för att lätta på kommunernas ekonomiska svångrem.
Enligt infrastrukturpropositionen 1996/97:53 har regeringen i sina
skrivningar insett detta och avser tydligen att återkomma i vår med en
proposition om en ökad tillgänglighet för handikappade i kollektivtrafiken.
Men till vår och andras förvåning avsätts inga pengar i propositionen för att
möjliggöra att nödvändiga statliga stimulansbidrag kan delas ut. Regeringen
har valt att lägga denna fråga inom ramen för de regionala infrastruktur-
anslagen. Anslag som regeringen också skall använda för regionala vägar och
järnvägar, kollektivtrafikanläggningar och bidrag till kommunerna för miljö-
och trafiksäkterhetsåtgärder. Vi anser att en ökad tillgänglighet för bl.a.
handikappade i kollektivtrafiken är så viktigt att riksdagen ska öronmärka
medel för detta ändamål. Denna vår åsikt delas av såväl en stor majoritet i
kommunikationskommittén som enligt vad vi erfarit av de handikappades
samorganisation. Vi delar regeringens åsikt att medlen bör tas inom ramar
för de medel som anvisats i propositionen för regionala infrastrukturåtgärder.
Vi anser också att totalt för perioden fr.o.m. 1998 t.o.m. 2002 bör minst 1,5
miljarder kronor avsättas som ett bidrag till trafikhuvudmännen eller annan
organisation för åtgärder som ökar funktionshindrades tillgång till
kollektivtrafiken.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det för perioden fr.o.m. 1998 t.o.m. 2002 inom ramen för
regionala infrastrukturåtgärder anvisas minst 1,5 miljarder kronor för att öka
tillgängligheten i kollektivtrafiken.