Ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken
I propositionen om infrastrukturinriktning för framtidens transporter poängterar regeringen vikten av att statliga medel avsätts för att stimulera en handikappanpassning av kollektivtrafiken. Detta förs fram under kapitlet om regionala planeringsförutsättningar. Enligt trafikverken är det sammanlagda investeringsbehovet 3,6 miljarder kronor och regeringen förutsätter ett statligt bidrag på 50 procent.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att den kollektiva trafiken bör betraktas som en viktig del i den grundläggande samhällsservicen. Att öka tillgängligheten måste vara ett av de viktigaste målen för en god kollektivtrafik.
Den statliga utredningen Kommunikationskommittén har i en särskild skrivelse bland annat påpekat: "Ett viktigt skäl för att med statliga medel stödja kollektivtrafiken är att skapa tillgänglighet för alla medborgare till arbete, skola, service och andra aktiviteter som ingår som förutsättningar för ett rikt och meningsfullt liv", och vidare "I Sverige bedöms ungefär en miljon människor vara handikappade i förflyttningssammanhang. För dessa är kommunikationernas utformning ofta avgörande för möjligheterna att delta i olika samhällsaktiviteter".
Detta är som synes ett mycket viktigt område. Eftersom stora delar av kollektivtrafiken idag inte är tillgängliga för många handikappade, antingen på grund av fysiska hinder eller på grund av brister i informationssystemen, tvingas många människor använda sig av färdtjänsten. Det gör det svårare att leva ett normalt liv och resorna behöver ofta planeras en tid i förväg. En huvudprincip i handikappolitiken är nomaliseringsprincipen. Det betyder att människor med funktionshinder så långt som möjligt ska kunna delta i samhällsgemenskapen på jämlika villkor.
Ett funktionshinder är ju också ett hinder i förhållande till omgivningen. Om man tycker att det är människan det är fel på när det är omöjligt att åka kollektivt ska man naturligtvis inte åtgärda kollektivtrafiken. Men, om man anser att det är omgivningen som det är fel på är det viktigt att göra vad man kan för att anpassa omgivningen till människan. Vi är alla handikappade i en eller annan situation. Vem som helst kan ju i morgon dag ha brutit en fot. Alla som har kommit med en barnvagn och två kassar mat till bussen vet att busstrappan inte är ett lätt hinder att ta sig igenom.
Genom en ökad samordning mellan färdtjänsten och den övriga kollektivtrafiken och genom att göra kollektivtrafiken anpassad till flera människor kan man uppnå tre mål på en gång.
För det första kommer vi att underlätta livet för många funktionshindrade. Människor som idag är tvungna att resa på bestämda tider och till bestämda mål skulle fritt kunna resa med kollektivtrafiken. De skulle på ett helt annat sätt än idag ha tillgång till goda resmöjligheter och därigenom få en ökad delaktighet i samhällslivet. Anpassningen av kollektivtrafiken för funktions- hindrade upplevs också som en mycket viktig reform av handikapporganisa- tionerna.
För det andra kommer alla andra kollektivtrafikresenärer att gynnas. Direkt genom att det blir lättare att resa med barnvagn eller matkassar. Indirekt genom att ju fler resenärer kollektivtrafiken får desto tätare kommer bussarna att gå.
För det tredje kommer en handkappanpassning av kollektivtrafiken leda till en minskad total kostnad för de samhällsbetalda resorna. Idag står färdtjänsten, sjukresor osv. för hälften av samhällets totala kostnader för samhällsbetalda resor. En handikappanpassning i kombination med en ökad samordning av färdtjänstresorna och den övriga kollektivtrafiken kan leda till att samhället kan minska sina kostnader med miljardbelopp årligen. Pengar som antingen kan användas för att ytterligare förbättra kollektivtrafiken eller för att lätta på kommunernas ekonomiska svångrem.
Enligt infrastrukturpropositionen 1996/97:53 har regeringen i sina skrivningar insett detta och avser tydligen att återkomma i vår med en proposition om en ökad tillgänglighet för handikappade i kollektivtrafiken. Men till vår och andras förvåning avsätts inga pengar i propositionen för att möjliggöra att nödvändiga statliga stimulansbidrag kan delas ut. Regeringen har valt att lägga denna fråga inom ramen för de regionala infrastruktur- anslagen. Anslag som regeringen också skall använda för regionala vägar och järnvägar, kollektivtrafikanläggningar och bidrag till kommunerna för miljö- och trafiksäkterhetsåtgärder. Vi anser att en ökad tillgänglighet för bl.a. handikappade i kollektivtrafiken är så viktigt att riksdagen ska öronmärka medel för detta ändamål. Denna vår åsikt delas av såväl en stor majoritet i kommunikationskommittén som enligt vad vi erfarit av de handikappades samorganisation. Vi delar regeringens åsikt att medlen bör tas inom ramar för de medel som anvisats i propositionen för regionala infrastrukturåtgärder. Vi anser också att totalt för perioden fr.o.m. 1998 t.o.m. 2002 bör minst 1,5 miljarder kronor avsättas som ett bidrag till trafikhuvudmännen eller annan organisation för åtgärder som ökar funktionshindrades tillgång till kollektivtrafiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det för perioden fr.o.m. 1998 t.o.m. 2002 inom ramen för regionala infrastrukturåtgärder anvisas minst 1,5 miljarder kronor för att öka tillgängligheten i kollektivtrafiken.
Stockholm den 19 december 1996
Bo Nilsson (s)
Inger Segelström (s) Leif Marklund (s)