På senare år har problemet med sexuella övergrepp mot barn
uppmärksammats ur många olika aspekter. Från att tidigare
varit ett dolt och tabubelagt område har det kommit upp i
ljuset och behandlats i reportage, intervjuer i media, i
facklitteratur och skönlitteratur, i film och teater. Även inom
rättsväsendet och strafflagstiftningen har det skett stora
förändringar t.ex. i brottsrubriceringar och strafftider. Vi har
även fått förlängd preskriptionstid då man vet att det kan ta
många år innan den som blivit utsatt vågar berätta och göra
en anmälan.
Det anordnas utbildningsdagar för personal som kan tänkas komma i
kontakt med problemet. Men debatten och åtgärderna har till större del
handlat om att förebygga, upptäcka, utreda och anmäla. Diskussioner om hur
de som varit utsatta för övergrepp skall kunna komma vidare i sina liv har
lyst med sin frånvaro. Några större insatser och åtgärder har inte vidtagits. De
som har blivit utsatta lämnas åt sitt öde och hamnar många gånger inom
psykiatrin eller missbrukarvården där de får hjälp och behandling för sina
symptom men inte för det verkliga problemet.
De behöver i stället kvalificerad hjälp av personer som har utbildning och
erfarenhet av att jobba med sådana som utsatts för sexuella övergrepp.
Speciella behandlingshem med denna inriktning behöver byggas upp,
förslagsvis genom Statens institutionsstyrelse, SIS. Dessutom bör det finnas
behandlingsteam i varje län med inriktning mot dessa grupper inom såväl
vuxen- som barnpsykiatrin. Möjlighet att få gå på psykoterapi till vanlig
sjuktaxa är också en mycket angelägen åtgärd. Många av dem som har blivit
utsatta för sexuella övergrepp har burit på detta i många år innan de har
kunnat berätta. De behöver i många fall mycket långvarig terapi och ett
mycket stort förtroende för sin terapeut. Därför är det viktigt att man kan
välja utifrån sina egna behov och inte utifrån ekonomiska skäl.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiatrisk vård för dem som utsatts för sexuella övergrepp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av behandlingsteam inom varje län,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Statens
institutionsstyrelse bör utreda behovet av behandlingshem för personer som
utsatts för sexuella övergrepp.
Stockholm den 4 oktober 1996
Alice Åström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Marie Engström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)