med anledning av prop. 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.

I propositionen om läkemedel och läkemedelsförsörjning
föreslår regeringen förändringar i
läkemedelsförmånssystemets utformning och finansiering.
Förslaget är i huvudsak detsamma som den parlamentariska
utredningen HSU 2000 presenterade i december i sitt
delbetänkande Reform på recept.

Kostnaderna för läkemedelsförmånen har ökat mycket snabbt. Statens
kostnader har ökat med närmare 13 procent årligen under den senaste 10-
årsperioden. Utvecklingen har medfört att läkemedelskostnaderna svarar för
en allt större andel av de samlade sjukvårdskostnaderna. Det finns flera
förklaringar till den starkt stigande kostnaden. En förklaring är strukturella
förändringar inom vården, till exempel en ökad andel vård i öppna former,
vilket leder till att statens kostnader för läkemedlen ökar. Ett annat
strukturellt problem är att kostnadskontrollen och kostnadseffektiviteten är
svag i det nuvarande systemet. Den främsta orsaken till kostnadsökningen är
att nya och dyra läkemedel ersätter gamla och billiga.

Centerpartiet anser att det är nödvändigt att bromsa kostnadsutvecklingen
för läkemedelsförsörjningen. Det föreslagna systemet har flera förtjänster.
Det främsta är att kostnadskontrollen föresätts bli effektivare genom en
överföring av kostnadsansvaret till landstingen.

Det nya högkostnadsskyddet föreslås bli uppdelat mellan läkemedels-
kostnader och för besök inom den öppna hälso- och sjukvården. Högkost-
nadsskyddet för patientens samlade läkemedelsutgifter föreslås begränsas till
1300 kronor under 1 år. Regeringen föreslår i propositionen ett nytt system
som innebär att patienten betalar hela den faktiska kostnaden för läkemedlet
upp till en gräns på 400 kronor, 50 procent i intervallet 401-1200 kronor, 25
procent av kostnaden i intervallet 1201 till 2800 kronor och 10 procent i
intervallet 2801 till 3800 kronor. Kostnaden för läkemedel över 3800 kronor
subventioneras till 100 procent med offentliga medel.

Förslaget bygger på att samhällets stöd riktas till dem som har störst behov
att få sina läkemedel subventionerade. Det innebär samtidigt att personer som
har låga faktiska kostnader för läkemedel får betala en större andel av
kostnaden för sina läkemedel själva och därmed lämna ett större bidrag till
finansieringen av läkemedelsförmånen. Centerpartiet välkomnar förslaget. De
personer som idag har höga läkemedelskostnader skyddas medan personer
som mer sällan använder läkemedel får betala en större andel.

HSU 2000 föreslog i utredningen, Reform på recept, att patienten skulle
ges möjlighet att fördela kostnaden för läkemedel under en tolvmånaders-
period, för att förhindra att någon avstår från läkemedel. Eftersom patienten
kommer att betala en större andel av den inledande kostnaden är det rimligt
med ett delbetalningssystem. Regeringen aviserar i propositionen att den
avser att i avtal med Apoteksbolaget AB reglera införandet av ett
delbetalningssystem. Centerpartiet anser att det är angeläget att ett sådant
delbetalningssystem träder i kraft den 1 januari 1997, samtidigt som det
förändrade högkostnadsskyddet. Detta bör ges regeringen till känna.

Läkemedelsförsörjning

Regeringen aviserar om en utredning som skall analysera hur
"läkemedelsdistributionen framdeles bör organiseras och
regleras för att målet om en rationell läkemedelsförsörjning
skall uppnås". Utredaren skall lämna sitt förslag till
regeringen senast den 30 juli 1997.

Läkemedelsförsörjningen har behandlats i flera utredningar. Centerpartiet
anser att frågan om Apoteksbolagets ensamrätt avseende försäljning av
läkemedel är tillräckligt utredd och att det finns tillräckligt med underlag för
att fatta beslut rörande receptfria läkemedel. I juni 1994 överlämnade
fyrpartiregeringen en proposition angående detaljhandeln för receptfria läke-
medel m m. Propositionen drogs tillbaka av den socialdemokratiska regering-
en efter regeringsskiftet.

Centerpartiet anser att tillgängligheten till receptfria läkemedel ökas genom
att Apoteksbolagets monopol på detaljhandel med dessa läkemedel avskaffas.
Sådana läkemedel skall i fortsättningen få säljas av den som fått särskilt
tillstånd till detaljhandel med läkemedel. Läkemedelsverket kan medge att
receptfria läkemedel som inte kan anses vara förenade med några medicinska
säkerhetsrisker får säljas utan krav på tillstånd.

Läkemedel är inga vanliga handelsvaror utan måste kringgärdas av
särskilda bestämmelser bland annat rörande tillhandahållandet till allmän-
heten. Restriktionen - inskränkningar i handel med läkemedel - vilar däri-
genom på uttalade nationella hänsyn avseende skyddet för människors och
djurs hälsa och liv.

Centerpartiet anser därför att ensamrätten för Apoteksbolaget att sälja
läkemedel enbart skall gälla receptbelagda läkemedel - som huvudprincip -
efter regeringens bemyndigande. Läkemedelsverket får besluta om vilka
undantag som med hänsyn till säkerhetsaspekter skall gälla för vissa
receptfria läkemedel och vilka inskränkningar till exempel vad avser
förpackningsstorlekar som kan behöva göras för vissa läkemedel. Det är dock
viktigt att konkurrensutsatta verksamheter inte, med säkerhetsaspekten som
motiv, omgärdas med så långt drivna kriterier, särskilda föreskrifter och
allmänna råd, att konkurrenssituationen och ökad tillgänglighet i praktiken
uteblir.

Centerpartiet anser att det alltid kan finnas motiv för att läkemedel skall
hanteras av specialister. Generellt sett måste läkemedel, som påverkar organ
hos människor och djur, hanteras annorlunda än andra handelsvaror. Detta
talar för att läkemedel bör säljas av personer med farmaceutisk utbildning.
Mot detta synsätt bör ställas det faktum att Läkemedelsverket ges möjlighet
att besluta vilka receptfria läkemedel i huvudsak bör kunna säljas utanför
apotek och utan krav på särskild kompetens som apotekspersonalen besitter.
Krav på farmaceutisk kompetens skulle bli ett orimligt krav för flertalet av de
försäljningsställen som önskar sälja delar av det receptfria sortimentet.

Utgångspunkt för beslut om vilka receptfria läkemedel som inte skall
kunna säljas i den öppna handeln bör således vara att merparten receptfria
läkemedel bör kunna säljas utanför apoteken och att begränsning endast skall
ske om det är nödvändigt ur folkhälsosynpunkt. Läkemedelsverket bör få i
uppdrag att utfärda detaljföreskrifter för hanteringen av läkemedel i öppen
handel och utöva tillsyn över verksamheten.

Läkemedelsverket bör göra en prövning av de affärsidkare som vill sälja
receptfria läkemedel. Verket bör utfärda vissa anvisningar om hur ett
ansökningsförfarande skall ske och vilka minimikrav som ställs. Några över-
väganden huruvida det finns behov av en verksamhet med detaljhandel med
läkemedel etc. på en ort skall inte göras vid tillståndsprövningen. Myndig-
heten får sedan genom sin tillsyn kontrollera att verksamheten bedrivs i
enlighet med uppsatta krav. Om en handlare, som fått tillstånd av Läke-
medelsverket till handel med receptfria läkemedel, inte följer de bestämmel-
ser som gäller för sådan handel finns det lagstöd för Läkemedelsverket att
ingripa och återkalla tillståndet.

För försäljning av naturläkemedel bör inte erfordras något tillstånd utan
dessa preparat skall i huvudsak liksom hittills kunna säljas fritt utanför
apoteken.

Centerpartiet föreslår, med hänvisning till vad som ovan anförts, att lagen
om detaljhandel med läkemedel upphävs (1970:205) och nya regler om
detaljhandel med läkemedel inarbetas i läkemedelslagen (1992:859).
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1998.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läkemedelsförmåner,

2. att riksdagen beslutar att lagen (1970:205) om detaljhandel med
läkemedel upphävs,

3. att riksdagen beslutar att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag om förändringarna i läkemedelslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 6 oktober 1996

Roland Larsson (c)

Ingrid Skeppstedt (c)

Kerstin Warnerbring (c)

Karin Israelsson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Andreas Carlgren (c)