Socialtjänstkommittén redovisade i sitt betänkande ett behov
av en s.k. riksnorm, innebärande en norm som närmare
preciserade den för alla medborgare gemensamma skäliga
levnadsnivån.
Regeringen har aviserat förändringar av lagen, och verkligheten ute i
landets kommuner indikerar att det finns ett behov av förändringar. De
senaste åren har kostnaderna för socialbidrag helt klart ökat runt om i landets
kommuner.
Som en konsekvens av de ökande bidragen har alltfler kommuner upplevt
sig tvingade att på olika sätt sänka nivåerna, alternativt göra bidragen än mer
behovsprövade genom att behovspröva delar av normen. Därigenom har
också överklagandeinstrumentet blivit allt vanligare och domstolarnas inflyt-
ande över socialtjänstlagen stärkts.
Genom stora besparingar i statens socialförsäkringssystem pågår samtidigt
en debatt om övervältring av kostnader från staten till kommunerna.
Krav på en ny lagstiftning
En ny socialtjänstlag bör innehålla två större förändringar:
En riksnorm bör införas för att
garantera rättigheten till en skälig
levnadsnivå
Utvecklingen på socialbidragens storlek de senaste åren talar
starkt för en statlig reglering av bidragsnivån, precis som
staten tidigare infört rättighetslagstiftningar (t.ex. vad gäller
funktionshindrade) som varit väl preciserade för att garantera
svaga gruppers intressen. I den lokala demokratin riskerar
små grupper att få stå tillbaka för röststarkare gruppers krav,
både på grund av avsaknaden av lokala företrädare i debatten
och på grund av rädslan för att utmärka sig själva som just
svagare och behövande.
Vidare finns det i en allt svårare kommunalekonomisk situation en
uppenbar risk att kommuner utan ett starkt medborgartryck till försvar för
utsatta gruppers intressen väljer att lägga socialbidraget på en så låg nivå att
de sökande tvingas söka sig till andra, mer generösa kommuner, vilka i sin tur
kan, under ett än hårdare tryck, tvingas följa efter.
Med en generellt verkande norm undviker man båda dessa problem.
Förvisso kan man argumentera mot en norm utifrån det faktum att levnads-
omkostnaderna är olika i olika delar av landet. Likväl tycks många av
levnadsomkostnaderna vara utjämnande. Låga boendekostnader, låga kost-
nader för kommunikationer och låga skattenivåer samverkar sällan. Och vice
versa vad gäller högre kostnader.
Sammantaget är det ändå en fördel om samhället tvingas ta en övergrip-
ande debatt om de mest utsatta gruppernas ekonomiska situation och att de
kan förväntas företrädas av i alla fall något starkare grupper.
En eventuell underbudskonkurrens mellan kommunerna kan också und-
vikas.
För att undvika alltför starkt politiskt inflytande över vad som ska betraktas
som skälig levnadsnivå bör den i princip grunda sig på rekommendationer
från Socialstyrelsen.
Kostnaderna för socialbidrag bör
överföras på staten
Debatten om huruvida besparingarna på statlig nivå innebär
kostnadsöverföring till kommunerna visar tydligt på ett
samband.
Klart är att besparingarna i många av socialförsäkringssystemen inneburit
att många individer kommit under nivån för skälig levnadsstandard.
Av åtminstone två skäl finns det uppenbar anledning att överföra kostnads-
ansvaret till staten.
- För det första är det rimligt att den som beslutar om en lag tar konsekvens-
erna av den.
-
- För det andra är det ett bra sätt att mäta de reella besparingarna av regel-
förändringar i transfereringssystemen samt undvika en debatt om huruvida
och i så fall hur mycket kommunerna ska kompenseras för ökade social-
bidragskostnader.
-
Naturligtvis bör statens kostnadsansvar finansieras genom en
åtföljande skatteväxling med kommunerna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksnorm och kostnadsansvar för socialbidragen.