Missbruk av olika droger är ett av vår tids största
folkhälsoproblem. Ett beroende av droger, både narkotika,
alkohol eller andra droger och alldeles oavsett om beroendet
är medicinskt, socialt eller både och, begränsar både eget och
andras frihet och självbestämmande.
Den enskilde människans frihet har alltid begränsningar. Enligt en liberal
syn ska inte människan kunna upphäva sin egen frihet eller skada andra
människors frihet. Liberalismen, humanismen och flera andra ideinriktningar
bygger också på en människosyn och en moral som säger att människor har
ett ansvar, inte bara för sig själva, utan även för varandra. Ur det
grundläggande etiska ställningstagandet växer ett socialt patos som innebär
att människor genom vardagshandlingar eller genom olika välfärds-
inrättningar och lagstiftning strävar efter att hjälpa varandra.
Drogberoende innebär att missbrukaren upphäver sin egen frihet samtidigt
som han/hon i de flesta fall även skadar andra människor, sin familj eller
andra anhöriga. Därutöver uppstår en stor kostnad för samhällskollektivet
p.g.a. missbruket.
Liberaler har alltid insett att friheten är begränsad och att det sociala
ansvaret för sig själv och sina medmänniskor är en omständighet som
inskränker en annars ohämmad personlig frihet.
Arbetet för att begränsa skadorna av alkohol och olika droger är den
kanske viktigaste folkhälsopolitiska insatsen som kan göras. Föreliggande
motion är det liberala svaret på hur detta bekämpningsarbete skall gå till.
Alkohol
Alkohol konsumeras i de flesta länder men dryckesvanorna
varierar mycket i olika kulturer. I en del är det tradition att
endast dricka vid enstaka och festliga tillfällen. I andra ses
alkohol som en del av födointaget. I Sverige har
alkoholvanorna förändrats under efterkrigstiden genom att vi
anammat dryckesvanor från framför allt Centraleuropa och
medelhavsländerna.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning samt
Folkhälsoinstitutet har i sin rapport nr 4 1996 redovisat alkoholutvecklingen
i Sverige. Den totala alkoholförsäljningen har ökat under efterkrigstiden. År
1946 uppgick den till ca 4 liter alkohol 100 % per invånare 15 år och däröver
. Den kulminerade 1976 då den uppgick till 7,70 liter. Den senaste siffran är
från 1995 och var då 6,1 liter. I dessa siffror ingår inte den oregistrerade
alkoholkonsumtionen vilken torde vara av icke obetydlig omfattning och
uppgår enligt vissa beräkningar till ca 30 %. En samlad bedömning av
grundskoleungdomens alkoholvanor är att de under senare år legat ganska
stabilt, dock har enligt den senaste Sifo-undersökningen ungdomar ökat sin
genomsnittliga årskonsumtion något. De få undersökningar som gjorts av
vuxnas alkoholkonsumtion visar en klar ökning av kvinnors
alkoholkonsumtion.
Alkoholens effekter på hälsan är numera väl kända. En positiv effekt har
noterats, nämligen att mycket måttlig alkoholkonsumtion i vissa
åldersgrupper minskar risken för kranskärlssjukdom i hjärtat och slaganfall.
Dessa positiva effekter skall dock vägas mot alkoholbrukets avigsidor.
Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att 750.000 människor dör per
år i världen på grund av alkoholskador. Alkoholrelaterade sjukdomar och
skador utgör 3 till 4 % av den börda sjukdom och skador utgör. Alkohol är
en signifikant faktor bakom sjukhusinläggningar, dödsfall i trafiken,
olycksfall på arbetsplatser, drunkningsolyckor, mord och självmord.
Problemet är således inte att det dricks för lite alkohol utan, med tanke på
skadorna, snarare för mycket.
Den sjuklighet och invaliditet som alkoholbruk leder till representerar en
tung börda för nästan alla världens länder. Vid sidan om de medicinska
problemen alkoholbruket förorsakar återfinns en rad sociala problem som
våld i hemmet, sjukfrånvaro från arbete och våld mot kvinnor och barn.
Unga människor är särskilt utsatta vid alkoholbruk på grund av sin lägre
tolerans mot alkohol och brist på erfarenhet av drickande samt deras
drickande i risksituationer.
Kvinnor är också mer utsatta för alkoholrelaterade skador än män på grund
av lägre vikt och sammansättning av fettväven i kroppen. Kvinnor uppnår
högre blodkoncentrationer av alkohol än män vid intag av samma mängd.
Alkoholbruk under graviditet är förenat med ökad risk för missfall, födsel av
dödfött barn och prematura födslar samt s.k. fetalt alkoholsyndrom då barnet
företer vissa karakteristiska skador.
WHO har formulerat strategier för hur länderna skall kunna minska
sjuklighet och dödlighet relaterad till alkoholbruk. Dessa omfattar
priskontroll och kontroll av tillgängligheten
åldersgräns för utköp av alkohol
trafiklagstiftning mot bilkörning under alkoholpåverkan
begränsning av marknadsföring
hälsoupplysningsprogram riktade såväl till allmänheten som olika
nyckelgrupper i samhället
primärvårds- och samhällsbaserade interventionsprogram
Även om mycket har gjorts på alkoholområdet för att tränga
tillbaka alkoholskadorna måste vi fortsätta våra
ansträngningar för att minska den totala
alkoholkonsumtionen. Åtgärder som enbart riktas mot
missbrukargruppen är otillräckliga. Målet måste vara att
minska totalkonsumtionen med 25 % från år 1980 i enlighet
med WHO:s rekommendation. Målet måste bibehållas även
om det inte kan uppnås som tänkt år 2000.
Den strategi för att minska alkoholskadorna som den alkoholkommission
som tillsattes av socialminister Bengt Westerberg föreslog och som nu följs
upp av den nuvarande regeringen har förutsättningar att lyckas om den inte
stannar vid ord utan också leder till konkreta insatser. Den inrymmer
förstärkning av det förebyggande arbetet bl.a. genom upplysning och
opinionsbildning, upprättande av en nationell handlingsplan, regionala och
lokala satsningar, årlig rapportering av uppnådda resultat samt upprättande
av forskningsprogram och samordning av alkoholstatistiken.
Folkhälsoinstitutet har en nyckelroll i detta arbete. Regeringen bör snarast
ge riksdagen en samlad redovisning av vad som gjorts och vad som
ytterligare behöver göras för att uppnå målet.
Upplysning och opinionsbildning
Att förebygga alkoholmissbruk och att skapa respekt för
alkoholen som vanebildande drog är en av de viktigaste
insatserna för att förbättra folkhälsan, tillsammans med att
minska tobaksbruk och narkotikamissburk.
Upplysningen och opinionsbildningen om alkohol måste - i synnerhet om
alkoholen blir mer lättillgänglig och prisinstrumentet inte kan användas som
tidigare - intensifieras och samordnas med den övriga alkoholpolitiken och
övrig hälsoupplysning. Alkoholupplysningen kan inte bara riktas mot
missbruket utan måste även belysa effekterna av allt alkoholbruk och verka
för en minskad totalkonsumtion. Både ungdomarnas, deras föräldrars och
andra vuxnas vanor behöver påverkas.
En opinionsbildning mot langning av alkohol till ungdomar måste pågå
oavbrutet. Större kampanjer bör återkomma regelbundet och genomföras i
samverkan mellan staten, kommunerna och det ideella föreningslivet. Det är
viktigt att personal vid Systembolaget, i livsmedelsaffärer (öl klass II) och på
restauranger håller på åldersgränserna när det gäller försäljning till och
servering av ungdomar.
Det är viktigt att nu aktivera lärare och elever för att öka kunskaperna om
alkohol, narkotika och tobak, de s.k. ANT-frågorna. ANT-undervisningen i
skolan har kommit på undantag i en del skolor under senare år. Med stöd av
den nya läroplanen är ANT liksom sex och samlevnad samt miljöfrågorna
ämnesövergripande kunskapsområden som Skolverket bör stödja med
kommentar och referensmaterial. Riksdagen bör följa upp att Skolverket tagit
denna sin uppgift på allvar och är igång med att utveckla stödmaterial. Varje
skola bör utveckla handlingsprogram för elevarbetet med hälsofrågor där
självfallet ANT-frågorna skall ha en framträdande roll. Lärare,
ungdomsledare och andra, som i sitt arbete kommer i kontakt med
tonåringar, måste i sin yrkesutbildning och fortbildning få gedigna kunskaper
om alkohol och övriga beroendeframkallande medel.
Stat och kommun bör i samverkan med näringsliv och organisationer
stödja förekomsten av alkoholfria miljöer. Särskilt bör tillkomsten av
alkoholfria träffpunkter för ungdomar stödjas.
I alla de insatser på olika områden som görs för att begränsa och behandla
alkoholskadorna är det av mycket stor vikt att ett ungdomsperspektiv finns
med. En omfattande forskning har sedan länge betonat
missbruksproblematikens starka samband med förhållanden under barn- och
ungdomsåren.
Sjukvård och socialvård
Hälso- och sjukvården, socialtjänsten och de ideella
organisationerna gör alla betydande insatser för vård och
rehabilitering av alkoholskadade. Ett problem är oklarhet i
ansvarsförhållandena. Vi anser att ett grundläggande ansvar
för missbrukarvården bör läggas på kommunerna. I
samverkan mellan socialtjänst och sjukvård bör
missbruksenheter byggas upp med ansvar för den samlade
missbrukarvården. Vården kräver personal med social,
medicinsk och psykologisk kompetens och bör ha sin
tyngdpunkt i öppenvården. Till dessa missbruksenheter bör
knytas ett betalningsansvar för all institutionskrävande
missbrukarvård.
Kvinnors alkoholmissbruk har ökat i omfattning under senare år.
Missbrukarvården är ännu inte anpassad för en situation med ökad andel
kvinnliga missbrukare. En del kvinnor föredrar blandade institutioner, andra
önskar och behöver institutioner och program som är särskilt anpassade för
kvinnor. Det är viktigt att program för kvinnor med alkoholproblem
utvecklas både på det förebyggande planet och behandlingsplanet.
Erfarenheterna vid t.ex. den s.k. EWA-kliniken, Karolinska sjukhuset, bör
därvid tas tillvara.
De utvärderingar av olika behandlingsinsatser som Statens nämnd för
bedömning av medicinsk teknologi (SBU) gjort inom det medicinska fältet
har varit banbrytande och bör tillämpas inom missbrukarvården.
Socialstyrelsen har tagit initiativ till sådana bedömningar av socialtjänstens
insatser. Det bör understrykas att de utvärderingar av metoder som används
både inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten för att behandla och
rehabilitera missbrukare bör utvärderas så att man vet vad man gör.
Kvinnor och alkohol
Kvinnors konsumtion och dryckesmönster har ändrats sedan
motboken avskaffades 1955. Yngre kvinnor har delvis
anammat de manliga alkoholvanorna och bruk och missbruk
krupit ner i åldrarna på ett mycket oroande sätt. Kvinnor får
högre alkoholhalt i blodet än män vid intag av samma mängd
alkohol. Kvinnliga alkoholister uppvisar fysiska och
psykiska sjukdomstillstånd i högre grad än män samt företer
en överdödlighet både i förhållande till den kvinnliga
befolkningen och till manliga alkoholister. Det är ännu inte
vetenskapligt klarlagt vad dessa skillnader beror på. Till
detta kommer alkoholens fosterskadande effekter som är väl
kända.
Mot bakgrund av detta är det särskilt viktigt med ett effektivt förebyggande
arbete riktat till flickor och kvinnor. Här har bl.a. skolan och ungdoms-
mottagningarna en viktig roll som bör förmedla mer riktad information till
flickor än vad som sker i dag.
Hälso- och sjukvården möter kvinnor som söker för olika somatiska och
psykiska besvär, som egentligen är att tillskriva alkoholproblem. Vid
upptagning av sjukdomshistoria bör läkaren alltid ta upp frågan om
alkoholbruk. Mödrahälsovården och barnhälsovården bör känna ett särskilt
ansvar för det förebyggande arbetet med tanke på det väntade eller nyfödda
barnet.
Missbrukarvården för kvinnor med alkoholproblem är ännu inte anpassad
för en situation med en ökande andel kvinnliga missbrukare. En del kvinnor
föredrar blandade institutioner, andra önskar och behöver institutioner och
program som är särskilt anpassade för kvinnor. Det är viktigt att program för
kvinnor med alkoholproblem utvecklas både på det förebyggande planet och
på behandlingsplanet. Erfarenheterna vid t.ex. den s.k. EWA-kliniken,
Karolinska sjukhuset, bör därvid tas tillvara.
Alkoläsk
Systembolaget har avvisat flera produkter som tillhör
varugruppen alcoholic lemonades: alkoläsk. Den första
produkt som avvisades var Two Dogs, som offererats från
Åbro bryggeri. I en skrivelse till Åbro bryggeri av den 24
april 1996, motiverade Systembolaget beslutet om avvisning.
Det primära motivet för avvisning återfinns i Systembolagets avtal med
staten, punkt 4. Där föreskrivs att bolagets produkturval ska grundas på bl.a.
"...en bedömning av produktens kvalitet, särskilda risker för skadeverkningar
av produkten, kundernas efterfrågan och andra affärsmässiga och etiska
hänsyn".
I Systembolagets sociala ansvar ingår en omsorg om samhällets barn och
ungdomar. Alkoläsk har läskedrycker som förebild, både vad avser smak och
utformning av flaska/burk, och måste anses ha just ungdomar och barn som
målgrupp. Alkoholhalten är relativt hög och varierar mellan 4 och 5,5
volymprocent. Produkten avvisades därför på grund av särskilda risker för
skadeverkningar och etiska hänsyn.
Erfarenheter från Storbritannien
Alkoläsken - eller "alcopops" som dryckerna benämns i
Storbritannien - har varit föremål för en het debatt i flera
länder inom EU, framför allt i Storbritannien.
Det brittiska institutet för Alcohol Concern (som har anslag från bl.a.
Department of Health and Employment) har redovisat fakta om
alkoläsken/de problem som uppstått i Storbritannien efter att alkoläsken
började marknadsföras. Alcohol Concern arbetar med alkoholpolitiska frågor
genom upplysning, forskning och konferenser.
Försäljningen av alkoholdrycker har minskat i Storbritannien de senaste
åren, och alkoholproducenterna har sökt nya målgrupper. Ungdomar i
Storbritannien står för drygt 25 % av läskedrycksmarknadens omsättning på
6,2 miljoner pund. Dessa faktorer, i kombination med att ungdomar är lättare
att locka vid lansering av nya drycker, gjorde att producenterna började satsa
på en ny marknad, med ungdomar som presumtiva konsumenter.
Den första alkoläsken introducerades i Storbritannien i juni 1995. I april
1996 fanns ett 40-tal märken och omsättningen är uppe i 250 miljoner pund.
Dryckerna finns i många smaker, t.ex. apelsin, jordgubbe, citron, cola -
och till och med som "källvatten". Smaken är ofta mycket söt och döljer
effektivt alkoholsmaken som i sig kan vara motbjudande för unga
människor. Flaskorna/burkarna är också utformade på ett sådant sätt att de
ska vara tilldragande för unga människor . Burkarna har samma storlek som
vanliga läskedrycksburkar och etiketterna på såväl flaskor som burkar är
fantasifullt utformade med t.ex. seriefigurer. Färgerna kan var grälla, och
ibland självlysande.
Under den tid som dryckerna har marknadsförts i Storbritannien har
debatten varit intensiv och kritikerna många. Reaktioner har kommit från
lärare, läkare, återförsäljare, ungdomsarbetare m.fl. Flera parlamentariker,
bl.a. hälsoministern, har uttalat stark oro för de följder som enligt uppgift
redan har börjat visa sig. Barn och ungdomar sägs ofta ses dricka alkoläsk.
En enad kritikerkår anser att en allvarlig fara med dryckerna är att barn och
ungdomar kan lockas till ett beroende av alkohol på ett mycket försåtligt sätt
- eftersom de inte ens känner att det är alkohol de dricker. En av kritikerna,
David Hellman, ledamot av Europaparlamentet, har krävt att Europeiska
kommissionen ska starta en undersökning angående alkoläsken.
Flera kommuner i Storbritannien har förbjudit försäljning av alkoläsk och
vissa pubinnehavare har frivilligt stoppat all försäljning av denna
dryckeskategori.
Alkoläsken i Sverige
Även i Sverige har viss debatt förekommit - även om den
inte varit lika intensiv som i Storbritannien . Ytterst få
försvarar denna produkt. Det har till och med varit svårt att
få leverantörer av alkoläsk att ställa upp i radio- och TV-
debatter.
Det finns dock en minoritet som försvarar försäljningen av alkoläsk och
anser att Systembolagets ålderskontroll gör att dryckerna inte blir tillgängliga
för dem som är under 20 år.
Vi har visserligen en långt bättre situation i Sverige än i Storbritannien,
men ingen kan blunda för det faktum att äldre ungdomar langar till yngre.
Alkoläsken har dessutom marknadsförts intensivt under sommaren, så det är
knappast troligt att tonåringar i allmänhet är okunniga om dryckens existens.
Systembolagets totala försäljning av alkoläsk från första
försäljningsveckan (vecka 32 1996) till och med vecka 37 uppgår till
310 294 liter, vilket är liktydigt med över en miljon 33 cl-flaskor.
Alkoläsk och EG-rätten
Systembolaget anförde i ett kompletterande yttrande till
Alkoholsortimentsnämnden att beslutet om att inte sälja
alkoläsk inte utgör ett handelshinder enligt Romfördragets
artikel 30. De senaste årens rättspraxis i EG-domstolen visar
att domstolen har blivit alltmer benägen att acceptera
nationella regler, som till sin natur inte begränsar
tillgängligheten till marknaden för utländska produkter i
större utsträckning än för nationella.
Enligt ett grekiskt rättsfall (angående reglering av apoteks ensam-
försäljningsrätt av modersmjölksersättning) faller en nationell åtgärd utanför
artikel 30, om den nationella åtgärden sträcker sig till att begränsa antalet
försäljningsställen där produkter kan köpas. Enligt bl.a. det grekiska målet är
det tillräckligt att produkter har möjlighet att nå marknaden.
Innehavare av partihandelstillstånd och serveringstillstånd i Sverige har
möjlighet att sälja flera sorters alkoläsk. Produkterna har således tillgång
till
den svenska marknaden. Därför kan handelshinder enligt artikel 30 ej anses
föreligga.
Även om man skulle bortse från artikel 30 kan Systembolagets åtgärder
ändå vara berättigade i enlighet med Romfördragets artikel 36, då
folkhälsoskäl kan åberopas. Åtgärden måste kunna anses vara proportionell
med hänsyn till de allvarliga skador hos ungdomar och barn som konsumtion
av alkohol kan medföra.
Alkoholsortimentsnämndens beslut
Alkoholsortimentsnämnden har med hänvisning till
Romfördragets artikel 30 beslutat att Systembolaget inte kan
avvisa alkoläsk från sortimentet.
Nämndens inställning är av synnerlig vikt för Systembolagets verksamhet
och den svenska alkoholpolitikens fortsatta tillämpning.
EG-domstolen har inte haft tillfälle att pröva om den svenska
alkohollagstiftningen är förenligt med EG-rätten. Det skulle vara olyckligt
om nämndens rättstillämpning leder till en uppfattning att beslut som
grundar sig på den svenska alkohollagstiftningen är stridande mot EG-rätten
utan att EG-domstolen har fått möjlighet att tolka den svenska
lagstiftningens förenlighet. Som tidigare nämnts tyder senare rättsfall på att
den svenska lagstiftningen faller utanför tillämpningsområdet för artikel 30.
Vi anser att Systembolaget bör ges möjlighet att kunna överklaga
Alkoholsortiments-nämndens beslut.
Olaglig spritförsäljning
Det är nu dags att på allvar gå till offensiv mot hembränning
och spritsmuggling. Ingen vet hur stor den oregistrerade
alkoholkonsumtionen (det s.k. mörkertalet) egentligen är.
Professor Eckart Kuhlhorn vid Stockholms universitet och
Svenska bryggareföreningen har gjort olika undersökningar.
De pekar på ett mörkertal på mellan 20 och 30 % av den
totala alkoholkonsumtionen. Detta motsvarar en oregistrerad
konsumtion på mellan 1,6 % (Kuhlhorn) och 2,7
(Bryggareföreningen) liter per person över registrerade
försäljningen, som 1995 var ca 6,14 liter ren alkohol per
person över 15 år.
Hembränning och smuggling är allvarliga brott. Särskilt om verksamheten
bedrivs i stor skala. En stor del av den här verksamheten är ofta ett led i en
organiserad kriminalitet. Den är ett hot mot en social alkoholpolitik som
syftar till att minska alkoholskadorna i Sverige. Därför är det angeläget med
ett brett åtgärdsprogram mot den olagliga spritförsäljningen.
Folkrörelser, myndigheter och kommuner bör mobiliseras. Budskapet bör
vara: storskalig hembränning och spritsmuggling är ett hot mot ungdomar
och bidrar till missbruk. Om man dricker svart sprit stöder man den
organiserade brottsligheten. I Norge har de senaste tre åren genomförts en
stor kampanj mot hembränning, smuggling och annan olovlig sprithantering.
Bakom kampanjen står flera departement och myndigheter. En preliminär
utvärdering visar att kampanjen har givit en del positiva resultat både vad
gäller hembränningens omfattning och norrmännens attityder till illegal
sprithantering. En liknande informationsinsats bör genomföras i Sverige.
En mängd gissningar cirkulerar om omfattningen av hembränning och
spritsmuggling. För att skapa mer klarhet om mörkertalet har Systembolaget
tillsammans med Vin & Sprit, Svenska bryggareföreningen och
Folkhälsoinstitutet uppdragit åt en forskargrupp att göra en kvalificerad
bedömning av den icke registrerade alkoholkonsumtionens omfattning. Även
alkoholinspektionen deltar nu i projektet. Forskarnas slutrapport beräknas
komma under 1997.
Regeringen har också i november 1995 uppdragit åt Rikspolisstyrelsen,
Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet och Alkoholinspektionen att kartlägga
omfattningen och karaktären på den olagliga sprithanteringen samt att
komma med förslag till lämpliga åtgärder för att minska den.
Hittills har inte tillräckligt gjorts för att bekämpa den svarta
sprittillverkningen och försäljningen. Ofta är det slumpen som gör att
hembrännare grips i samband med spaning mot andra brott. Storskalig
hembränning och spritsmuggling är lika allvarligt som narkotikabrott.
Den organiserade spritsmugglingen underlättas av minskade tullkontroller
på grund av EU-medlemskapet. Större mängder alkohol som införs i Sverige
skall beskattas med svenska alkoholskatter. Av detta borde följa att en
effektiv tullkontroll med fler stickprovskontroller av långtradare får
genomföras. Det finn ingen anledning för Sverige att vara mindre skärpt i
kontroll av smugglingsförsök än andra EU-länder. Regeringen har nu lagt
fram förslag om tullens befogenheter vid gränsen. Förslag om kontroll av
transporter även inne i landet förbereds. Om dessa åtgärder mot den
organiserade smugglingen inte är tillräckliga måste ytterligare insatser
övervägas. Annars kommer alkoholpolitiken att undergrävas och
alkoholskadorna öka.
Självklart kommer de höga svenska alkoholskatterna in i bilden, när ökad
införsel och olaglig sprithantering diskuteras. Om den lagliga gränshandeln
tillåts öka kraftigt, torde det i längden bli omöjligt att behålla en mycket
kraftigare beskattning av alkohol i Sverige än i vårt grannland Danmark.
Däremot är det troligen inte särskilt effektivt att sänka spritskatten om man
vill minska den olagliga spritförsäljningen inne i landet. Följande
räkneexempel belyser detta:
En flaska sprit kostar i en systembutik 190 kr. Priset på svarta marknaden
kan uppskattas till 100 kr. Tillverkningskostnaden är uppskattningsvis 10 kr.
Såväl köpare som säljare av svart sprit "tjänar" alltså 90 kr per flaska.
Om priset på systemspriten sänks med 20 % respektive 40 % får vi
följande belopp.
sänkning
20 %
sänkning
40 %
Pris i systembutiken
150 kr
110 kr
Pris på svarta marknaden
(antagande att priset på svart
sprit också sjunker)
80 kr
60 kr
Säljarens vinst
70 kr
50 kr
Köparens vinst
70 kr
50 kr
Slutsatsen är uppenbar: Även med mycket kraftiga
alkoholskattesänkningar blir vinsten att köpa resp. sälja
hemtillverkad sprit mycket stor. Det är inte troligt att
alkoholskattesänkningar leder till nämnvärt minskat utbud av
olaglig sprit. Effekten blir troligen istället en ökad
konsumtion av såväl legal som illegal sprit. Med hänsyn till
hittills gjorda studier av priskänsligheten för sprit i Sverige,
kan en prissänkning med 20 % väntas öka den öppna
spritkonsumtionen med 5 miljoner liter sprit. En sänkning
med 40 % kan leda till att den lagliga försäljningen ökar med
12 miljoner liter.
Införselsreglerna
I förhandlingarna inför medlemsskapet i EU var hänsynen till
Sveriges fortsatta möjligheter att bedriva en restriktiv
alkoholpolitik en central fråga. De två viktigaste inslagen i
denna politik är detaljhandelsmonopolet och de höga
alkoholskatterna. Några begränsningar i nivåerna på skatter
finns inte inom EU annat än att skatten per alkoholprocent
förutsätts vara densamma inom respektive land. Sverige har
här således stor frihet att välja den omfattning av
alkoholbeskattningen som vi önskar.
Dock är och var det uppenbart att ett införande av de - med undantag för
Danmark - gällande reglerna för privatpersoners rätt till införsel av alkohol
snabbt skulle urholka möjligheterna för Sverige att ha den prispolitik som vi
önskar. Därför framförde Sverige och fick gehör för krav på avsevärt lägre
införselkvoter än de vanliga mellan EU-länderna. Undantaget blev detsamma
som för Finland och kom inte som i Danmarks fall bara att gälla starksprit
utan också öl och vin. Tidsmässigt kom undantaget att knytas till det danska,
så att förhandlingarna förutsattes ske inför år 1997.
Av avgörande vikt inför ställningstagandet till om förhandlingsresultatet
på den här punkten var möjligt att acceptera var bedömningen att eventuella
ändringar i kvoterna bara kunde ske genom beslut som alla var överens om.
Det är därför utomordentligt allvarligt att EU-kommissionen nu synes driva
på för att få till stånd sådana ändringar i dessa kvoter att en av de två
viktigaste grunderna för den svenska alkoholpolitiken riskerar att smulas
sönder. Det är ett mycket märkligt agerande från kommissionens sida inte
minst mot bakgrund av att redan de nuvarande kvoterna innebär väsentliga
problem för den svenska prispolitiken.
Vi har från Folkpartiets sida hävdat att den svenska regeringen i denna
fråga måste agera med största fasthet. Vi har pekat på att motiven till den
svenska alkoholpolitiken enbart är folkhälsomotiv och inte har det minsta att
göra med önskemål att snedvrida konkurrensen mellan olika länders
alkoholhaltiga drycker. Vi har därför funnit det angeläget att denna
folkhälsofråga gentemot EU-kommissionen i största möjliga utsträckning får
handläggas av dem inom regeringen och regeringskansliet som har ansvar för
just folkhälsofrågorna och inte av dem med ansvar för allmänna skattefrågor.
En fördel med detta är naturligtvis att gentemot kommissionen ytterligare
betona att detta för svensk del är en folkhälsofråga och inget annat.
Det får inte bli tal om att Sverige accepterar att någon tidpunkt fastställs då
vi skall ha samma kvoter som de som nu gäller för flertalet EU-länder.
Ölskatterna
Ett annat undantag från EU:s "normalregler" gällde att
Sverige t.o.m. 1997 fick rätt att bibehålla en progressiv skall
för olika ölklasser, d v s beskatta varje volymprocent alkohol
hårdare ju starkare ölet var. Till skillnad från undantaget om
införselkvoterna var detta undantag tänkt att upphöra vid den
fastställda periodens utgång, vilket betyder att Sverige senast
fr.o.m. 1998 måste ha en enhetlig ölbeskattning för
öldrycker med mer än 2,8 volymprocent alkohol.
Regeringen föreslår nu i budgetpropositionen att anpassningen till EU-
reglerna skall ske redan fr.o.m. 1997 och att förenhetligandet skall ske
genom en viss höjning av skatten på det nuvarande folkölet, sänkningar av
skatten på mellanöl och starköl. Den sammanlagda effekten av dessa
förändringar innebär uppenbarligen en förlust för statskassan eftersom
regeringen ser sig tvingad att blanda in tobaksskatten i frågan.
Motiven till valet av tidpunkt och valet att inte låta skatten på
alkoholprocenten i folköl höjas till den nivå som gäller för de starkare
ölsorterna synes vara en oro för de hittills inträffade effekterna av de nu
gällande införselkvoterna för öl. Även om effekterna kraftigt överdrivs av de
som har starka ekonomiska skäl att göra det - bryggerierna och
Bryggarföreningen - är det uppenbart att handeln främst via Helsingör utgör
ett problem för svensk alkoholpolitik och eventuellt också för bryggerierna.
Vi anser dock inte detta vara tillräckligt starka skäl för att nu ändra
ölbeskattningen och därvid välja att sänka skatten på starköl och mellanöl
med de självklara följder detta får för konsumtionen av dessa drycker inte
minst av yngre konsumenter.
Vi är inte främmande för argumentet att en höjd skatt på folköl leder till att
en ny alkoholsvagare öltyp tas fram av bryggerierna - ett "lättfolköl" med
2,8 volymprocent alkohol och att detta kan leda till en minskning av
alkoholkonsumtionen i form av folköl. Detta är i sig förstås positivt, särskilt
om det leder till minskning av berusning på folköl av ungdomar. Det är dock
svårt att tro annat än att det av regeringen föreslagna paketet kommer att leda
till en ökad alkoholkonsumtion och ytterligare fjärma oss från det av
riksdagen uppsatta målet om en minskning av alkoholkonsumtionen jämfört
med situationen i början av 80-talet.
Vi avvisar därför de föreslagna ölskatteförändringarna, men kan biträda
höjningarna av skatten på starksprit och tobak.
Sniffning
Missbruk av sniffning sker ofta i samband med alkohol och
ger då större direkta verkningar på organismen. Vid
långvarigt och upprepat missbruk erhåller missbrukaren
permanenta skador av sniffningen. Sniffning ger också både
ett psykiskt och fysiskt beroende. Dessa erhålls dessutom
fortare om personen är minderårig.
CAN:s undersökningar av elever i årskurs 6 och 9 i grundskolan och av
värnpliktsskrivna 18-åriga män visar en påtaglig ökning när det gäller
andelen som har erfarenhet av sniffning. Sniffning är ett relativt vanligt
förekommande drogmissbruk i såväl storstadsregioner som i glesbygd.
Tendens till en ökning av missbruket uppfordrar till en ökad vaksamhet av
problemet.
Ett samhälle utan narkotika
Narkotikan har åter blivit ett växande samhällsproblem. Det
har senare år förekommit upprepade rapporter om att
tillgängligheten har ökat samtidigt som i synnerhet
ungdomars inställning till narkotika blivit alltmer positiv.
Folkpartiet har alltid ansett att narkotikan ska bekämpas längst två fronter.
Den första fronten går mot de omständigheter som stimulerar till missbruk
för vissa individer. Dit hör den sociala miljön. Vi vet att en ökad
marginalisering i form av torftiga uppväxtförhållanden, redan etablerat
missbruk i hemmet, arbetslöshet och andra former av social utsatthet ökar
risken för att människor ska hamna i ett drogmissbruk. Hit hör också
ungdomar benägna att pröva olika riskbeteenden. Vi måste bli bättre på att
bekämpa arbetslösheten, motarbeta de nya klyftor som skapas i kölvattnet av
den ekonomiska krisen, tidigare upptäcka de symtom på problem som vi kan
se hos många barn redan i förskolan och bli bättre på att skapa drogfria
miljöer o.s.v.
Den andra fronten går mot drogen i sig som skapar ett beroende och därför
måste bekämpas. Kampen mot narkotikan är därför dubbel. Vi måste därför
ha mycket tydliga och skarpa lagar mot narkotika och narkotikamissbruk som
riktar sig mot drogen i sig.
Tillgängligheten till
narkotika i allmänhet
Undersökningar visar på att det finns ett samband mellan
antalet som bara tillfälligt har prövat narkotika och antalet
med ett mer påtagligt missbruk. Ökar det tillfälliga
missbruket ökar också det "tunga", minskar det tillfälliga
missbruket så minskar också det tunga.
Amfetamin och metamfetamin introducerades i Sverige omkring 1938 och
drogerna fick rykte om sig att minska sömnbehovet och känslan av trötthet,
att förbättra den muskulära och intellektuella prestationen och stärka den
sexuella potensen. Pillren rekommenderades i media och inom ett par år hade
stora delar av Sveriges befolkning prövat medlen. En undersökning av
studenter visade på att 70-80 % av de tillfrågade hade prövat amfetamin vid
ett eller flera tillfällen.
Som en följd av den ökade användningen infördes recepttvång 1939. I
april 1943 utfärdade dåvarande Medicinalstyrelsen en varning till läkarna
som påtalade risken med användning av medlen. Försäljningen minskade
efter detta med 40-60 %. Året därpå fördes amfetamin till den nationella
narkotikaförteckningen och kom då att behandlas som narkotika enligt
svensk lag.
Undersökningar av ungdomars droganvändning visar inte oväntat att
droganvändning är vanligare när föräldrarna använder droger eller då syskon
gör det. En annan stor betydelse är tillgängligheten hos kamrater på
narkotika. Om tillgängligheten på droger ökar så ökar också den mängd
personer som konsumerar drogen.
Förändring av en drogs legala ställning påverkar drogens tillgänglighet,
både subjektivt som fysiskt.
Narkotikamissbruk är relaterat till både tillgången till narkotika och
efterfrågan. Om tillgången eller efterfrågan ökar så ökar också antalet som
missbrukar droger.
Om man legaliserar t.ex. cannabis så kommer det troligen att leda till ökat
missbruk av amfetamin och heroin p.g.a. det samband som finns mellan
olika missbruksformer.
En jämförelse med alkohol och narkotika visar det uppenbara sambandet
mellan tillgänglighet och användning. Alkohol är lättillgänglig i
systemaffärer och är också subjektiv tillgänglig, d.v.s. alkohol är till
"måttliga" mängder socialt accepterat i samhället. Narkotika är svårare att få
tag på och är inte lika accepterat i samhället. Den tillgängliga alkoholen
missbrukades 1980 av ca 300 000 personer. Antalet "tunga"
narkotikamissbrukare beräknades under samma tidpunkt till mellan 10 000
och 14 000 personer.
Tillgängligheten till
narkotika i Sverige
Antalet kokainbeslag har ökat sedan 1980-talet och ligger i
dag på en något högre nivå än tidigare. LSD är en annan drog
som kan vara på väg tillbaka. I USA uppskattas LSD vara
den näst största drogen efter marijuana. Polisen i Sverige
uppger att LSD är vanlig på rave-partyn.
Tendensen är att också de senaste två decenniernas mer positiva bild av
nyrekryteringar av nya missbrukare till tyngre droger nu håller på att brytas.
Maria ungdomsenhet i Stockholm ger en oroande bild av utvecklingen av det
tyngsta missbruket. Antalet ungdomar på Maria ungdom som injicerat heroin
ökade från 8 stycken 1994 till 24 stycken 1995 och antalet LSD-brukare från
39 till 81 stycken och de som injicerat amfetamin från 5 till 22.
Folkhälsoinstitutet sammanfattar undersökningarnas tendenser i sin
Rapport nr 4 i serien "Alkohol och narkotika utvecklingen i Sverige", så här:
"Utifrån den sammantagna bild som survey-undersökningarna, den
narkotikarelaterade statistiken och CAN:s regionala rapporteringssystem ger
av situationen i mitten av 1990-talet är det tre tendenser som bör nämnas.
Den första gäller de rapporter som inkommit som visar på mindre negativa -
mer tillåtande - attityder till framförallt cannabis. Detta kan ha inneburit en
ökad benägenhet att prova narkotika och därmed bidragit till den ökning som
skolundersökningarna och undersökningarna av de mönstrande visar på" .....
"Som framgått tycks också det tyngre missbruket bland ungdomar ha ökat.
Sett i relation till en allt mer liberal syn på alkohol och ett ökat
berusningsdrickande bland unga bör utvecklingen tas på allvar.
Den andra tendensen gäller den nyrekrytering till mera regelbundet
narkotikamissbruk som sker bland socialt marginaliserade ungdomsgrupper.
Mest uppmärksammat har rökheroinet blivit, men också cannabis och
amfetamin förekommer i dessa grupper. Även om nyrekryteringen
antalsmässigt fortfarande är liten är utvecklingen oroande. Inte minst med
tanke på möjligheterna till behandling och social rehabilitering i bred
bemärkelse försämrats i takt med de allmänt ekonomiska och sociala
problemen i samhället.
För det tredje bibehåller, och till och med stärker, amfetaminet sin roll som
dominerande preparat bland de etablerade och regelbundna
narkotikamissbrukarna. Tillgången på amfetamin tycks också vara god, något
som beslagsstatistiken tydligt vittnar om."
Vi tycks alltså stå inför en ökad risk till att trenden mot ett större och
tyngre narkotikamissbruk fortsätter. Det är i sådana fall mycket allvarligt och
ett trendbrott mot de två senaste decenniernas utveckling. Vad som ligger
bakom detta kan vi bara spekulera kring.
Lågkonjunktur, svarta framtidsutsikter och hög arbetslöshet bland unga, en
föräldrageneration själv uppvuxen med 60-talets drogromantik som inte
förmår sätta trovärdiga gränser, rave-kulturen, aningslösa och naiva
samhällsdebattörer som spräcker en tidigare enad front mot narkotikan,
medveten ideologisk kamp från trendsättare på den politiska högerkanten,
anpassning till situationen i Danmark och en del andra europeiska länder - är
skäl som anförs som förklaringar till trendbrottet.
Sanningen är förmodligen en samverkan mellan flera av ovanstående
"tänkbara" förklaringsmönster. Några av orsakerna är lättare att angripa,
andra tar längre tid. Men klart är att en strategi mot drogmissbruket måste
attackera omständigheterna bakom missbruket utan att därmed glömma bort
att också attackera drogen i sig. Att krafttag krävs från såväl politiker som
medborgare för att stävja missbruket är en självklarhet.
Ungdomskultur och nya trender
Rave-kulturen är en av vår tids ungdomstrender. Självfallet
är det fel att likställa rave-kulturen med narkotika. De allra
flesta unga som lyssnar till rave eller går på rave-fester gör
det utan att ha en tanke på att använda narkotika. Om
myndigheterna försöker motverka rave som företeelse -
förbjuda eller stoppa rave - då gör vi bara droghandlarna en
tjänst. Det är då knarklangarna kan låtsas att de går de ungas
ärenden. Då blir det "de och ungdomarna tillsammans" mot
"samhället".
Det som skall motarbetas är givetvis den koppling mellan rave och
narkotika som finns. Vi skall inte stänga alla ravefester. Låt oss istället
samarbeta med seriösa arrangörer och ägna all kraft åt att slå till mot oseriösa
arrangörer som exempelvis Docklands i Stockholm.
Från Göteborg finns fina exempel på hur polisen samarbetar med rave-
arrangörer. Myndigheterna ger tillstånd om arrangörerna lovar att motverka
drogmissbruk. Ungdomar har på västkusten utbildats till rave-vakter av
polisen för att övervaka ordning, förhindra drogförsäljning och kunna ge
första hjälpen. Fältassistenter, föräldrar och civilklädda poliser finns också
tillhands och ingriper diskret vid behov.
Inställningen till narkotika
Under 1970-talet minskade andelen ungdomar i årskurs 9
som använde narkotika: från ca 13 % 1971 till 6 % 1979 för
att under 1980-talet minska med ytterligare 3 %. Under
1980-talet minskade också antalet ungdomar (15-17 år) som
misstänkts för narkotikabrott enligt narkotikastrafflagen och
varusmugglingslagen.
Men under 1990-talets första hälft vände trenden. Även om vi inte vet om
den håller i sig är den oroande. 1989 uppgav 3 % av eleverna i årskurs 9 att
de använt narkotika. 1995 hade 6 % prövat narkotika. Alltså en ökning med
100 %.
Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning gör varje år
regelbundna undersökningar av inställningen bland ungdomar till alkohol
och narkotika, undersökningar som bl.a. Folkhälsoinstitutet använder sig av
för sina bedömningar. I CAN:s rapport från 1995 "Skolelevers drogvanor"
konstateras det som en sammanfattning över statistiken över ungdomarnas
drogvanor att: "Det är emellertid ett faktum, att samtliga variabler som mäter
elevernas attityder gentemot möjligheten att pröva narkotika och deras
upplevelse av narkotikans tillgänglighet har ökat under senare år och i
synnerhet mellan 1994 och 1995." och vidare: "Sammantaget ger de
redovisade resultaten, inklusive den ökande andelen som använt narkotika,
en bild av ökad tillgänglighet och en öppnare attityd mot narkotika bland
eleverna i årskurs 9."
Åtgärder för att motarbeta
narkotika
Vi måste stärka opinionen mot narkotika. Den mentala
tröskeln mot att testa knark måste åter höjas. Det måste ske
på olika fronter och när så är lämpligt kopplas till
opinionsbildningen mot användningen av andra
beroendeframkallande medel som tobak och alkohol.
Skolinformation
Två av tre skolelever i årskurs 6 har inte fått någon
undervisning alls om ANT - alkohol, narkotika och tobak -
eller enbart någon enstaka timma. Det innebär att det antal
skolelever som får en bra information i dag har minskat
kraftigt jämfört med 80-talets början. Det är oroväckande,
särskilt mot bakgrund av att allt fler unga i dag prövar
narkotika.
Det är tydligt att bevakningen av skolhälsofrågor måste skärpas. I samband
med kommunaliseringen av skolan höjdes varnande röster för att just frågor
som rör skolhälsovård skulle kunna drabbas av omläggningen. Färsk statistik
tycks ge dessa kritiker rätt. En anledning kan vara att det inom
skolhälsovården aldrig har funnits samordningstjänster på regional nivå på
det sätt som finns för barn- och mödrahälsovård.
För utveckling av skolhälsovården fanns på Skolöverstyrelsen från 40-talet
till 1991 en skolöverläkare och en skolsköterska. Arbetet bedrevs som ett
samarbete med skolöverläkarna och de samordnande skolsköterskorna i de
större kommunerna. Tillsammans handlade det om ungefär 100 personer som
arbetade heltid med skolhälsovård. Förutom att utgöra ett viktigt stöd vid
fortbildning samlade kommunernas skolöverläkare in statistik och annan
information som utgjorde underlag för utvecklingsinsatser.
Sedan skolöverläkarfunktionen började dras ned i början av 80-talet för att
slutligen helt avskaffas 1991 i samband med att Skolöverstyrelsen blev
Skolverket, försvann stödet för allt arbete utanför kommunens gränser.
Denna förändring skedde dessutom samtidigt som många kommuner drog in
skolöverläkartjänsterna, vilket medfört stora svårigheter att behålla en god
kvalitet på arbetet.
Resultaten har dessvärre inte låtit vänta på sig. Det har medfört att
skolorna inte längre prioriterar förebyggande hälsovård lika högt som
tidigare. Enligt CAN:s rapportserie, nr 44/1994, "Skolelevers drogvanor",
har andelen elever som säger sig ha fått information om droger i skolan
sjunkit kraftigt jämfört med början av 80-talet. Det är uppenbart att den
svenska skolhälsovården, tidigare så väl utvecklad, håller på att försämras i
snabb takt.
Bevakningen av skolhälsofrågor har inte heller underlättats av att frågan
tenderar att falla mellan två departement. Socialdepartementet ser
skolhälsofrågorna som en fråga för Utbildningsdepartementet och
Utbildningsdepartementet tycks ha svårt att helhjärtat engagera sig i
skolhälsofrågor.
Den här utvecklingen måste vändas snabbt. I längden är det inte hållbart
att skolsköterskorna på det stora hela saknar uppföljningsresurser och en
organisation för fortbildning. Ingen mår bra av att arbeta i ett vakuum. Det
behöver finnas tjänster för utveckling och kvalitetssäkring på kommunal eller
regional nivå, på liknande sätt som inom barn- och mödrahälsovården.
Den bristande uppföljningen av läroplanens krav på att eleverna har rätt att
få förebyggande kunskaper om alkohol, narkotika och tobak reser frågan om
det dessutom behöver finnas någon som tar ett samlat ansvar för att bevaka
dessa frågor. Uppenbarligen är det på grund av gränsdragningsproblem svårt
att få Social- eller Utbildningsdepartementen att engagera sig tillräckligt.
En lösning vore därför att återinföra skolöverläkaren i Skolverket. Det
skulle ge en kraftig signal om att skolhälsofrågorna - en i grunden
förebyggande och ur jämlikhetssynpunkt särskilt angelägen sjukvård -
prioriteras högre. Det skulle också sätta press på alla skolor - såväl enskilda
som kommunala - att leva upp till läroplanens krav om att alla elever skall få
förebyggande information om droger.
Slå mot oseriösa rave-arrangörer
För att erbjuda ungdomar ett alternativ till de rave-fester som
är drogrelaterade måste polisen ha en strategi där man
samarbetar med seriösa arrangörer av rave-fester.
De fältarbetare som arbetar med ungdomar och narkotika hävdar att ju mer
dolda rave-festerna blir desto mer narkotikarelaterade riskerar de att bli. Vad
samhället då kan göra är att stödja de seriösa rave-arrangörerna. Polisen och
de sociala myndigheterna bör inleda ett mer organiserat samarbete, inte bara i
storstäderna, i syfte att konkurrera ut de oseriösa arrangörerna. Finns
välgrundade misstankar om att arrangören inte vill, eller önskar, motverka
förekomsten av narkotika skall tillståndet omedelbart dras in och all fortsatt
verksamhet stoppas.
Återupprätta enigheten i svensk
narkotikapolitik
Enigheten bland riksdagens partier om att den svenska
narkotikapolitiken skall vara restriktiv har traditionellt varit
stor. Det har varit av mycket stort värde att arbetet för ett
narkotikafritt samhälle har kunnat ske över partigränserna.
Folkpartiet beklagar därför att Vänsterpartiet nu valt att demonstrativt inta
en från samtliga övriga partier annorlunda ståndpunkt i frågan om hur
Docklands och förekomsten av knark på rave-fester skall hanteras. Det är
synnerligen förvånande att vänsterpartiet i Stockholm väljer att reservera sig
mot det initiativ som alla andra partier kunde enas om i socialnämnden.
Denna splittring av en tidigare enad front kan enbart gagna, och har redan
gagnat, de oseriösa arrangörer som utnyttjar rave för att saluföra sin ideologi
om ett frisläppande av knarket.
Legaliseringsivrarna hävdar att problemen skulle minska om det blev
lagligt att knarka och att försörja sig på att sälja narkotika. De har givetvis
fel. Ett bra bevis på att det förhåller sig tvärtom är försöket med legal
förskrivning av narkotika till missbrukare i Stockholm mellan april 1965 och
april 1967.
Sammanlagt fick 156 missbrukare narkotika i detta försök. Det visade sig
snabbt att antalet arresterade med stickmärken ökade. Antalet narkotikabrott
minskade, men all annan brottslighet ökade istället desto mer. Narkotikan
spreds också till fler missbrukare än dem som ingick i försöket. En annan
erfarenhet var att det blev svårare att motverka missbruk av narkotika när
samhället gav denna dubbla signal.
Resultatet är inte förvånande. Bruket hänger, som nämnts i det föregående,
ihop med tillgängligheten. Ökar tillgängligheten ökar konsumtionen.
Översikter av tillgänglighetens betydelse för exempelvis alkoholkonsumtion,
alkoholmissbruk och alkoholbetingade skador visar att alkoholens
tillgänglighet och sådana alkoholpolitiska restriktioner som medför att
tillgängligheten begränsas har stor betydelse för alkoholkonsumtion,
missbruk och skador.
Ingen kraft får sparas för att bekämpa legaliseringsivrarna, oavsett om de
befinner sig i Sverige eller i övriga Europa. Vi måste bygga vidare på de
allianser som redan finns för att stärka motståndet mot en uppluckring av
narkotikapolitiken. Detta internationella samarbete ger resultat. Schweiz har
stängt den park i Zürich där droger fick säljas och användas fritt.
Nederländerna har något skärpt tillämpningen av sin narkotikalagstiftning.
Frankrike och Storbritannien bedriver en allt tuffare linje. Frankrike har
också kraftigt kritiserat Nederländernas alltför slappa politik.
Skärpt narkotikakontroll
Den svenska narkotikalagstiftningen har successivt skärpts.
Kriminalisering av bruk av narkotika är ett exempel på
uppstramning under senare år. Fortfarande återstår dock en
del luckor i lagstiftningen eller brister i tillämpningen av
densamma.
Stoppa drograttfylleriet
Kunskap och djupare studier om förekomsten och effekten
av drograttfylleri saknas tyvärr. Men de få studier som gjorts
visar att problemet inte får underskattas. En svensk studie
från 1978 visade att av ett antal misstänkta rattfyllerister var
en så stor andel som 53 % påverkade även av narkotika och
andra trafikfarliga medel. Färskare undersökningar från
Norge visar på ungefär samma resultat.
Ingen behöver förstås tvivla på riskerna med att fordon framförs av
personer som är drogpåverkade. Amfetamin, cannabispreparat, LSD, opiater,
ecstasy - är alla narkotiska berusningsmedel vilka ger effekter som påverkar
nedsättande på omdömet och reaktionsförmågan.
Trafikbrottslagen jämställer formellt andra medel (som narkotika och vissa
läkemedel) med alkoholpåverkan. Problemet är vilka gränsvärden som skall
tillämpas samt hur och när trafikkontroller skall få utföras.
Innehav och bruk av narkotika är brottsligt i Sverige, men det är inte
nödvändigtvis ett trafikbrott att framföra ett fordon efter att ha använt
narkotika. Lagen saknar gränsvärden, istället måste åklagaren bevisa att
föraren inte fört fordonet på ett betryggande sätt. Det gör lagen svår att
tillämpa eftersom det inte finns - och kanske inte heller går att få fram -
tillräckligt vetenskapligt underlag för att koppla en viss halt av en drog till
en
viss grad av trafikfarlighet.
Med ett fastställt gränsvärde - som skall vara noll - och med en rätt att
utföra rutinmässiga kontroller även för drograttfylleri kan detta bekämpas
effektivare. De problem som därmed kan uppstå, exempelvis med legalt
förskrivna mediciner med narkotiskt och liknande innehåll, får inte hindra en
lösning som innebär att drograttfylleriet kan stoppas.
För att polisen skall kunna genomföra alkoholutandningsprov krävs
normalt misstanke om brott. Lagen gör dock undantag för att ge polisen
möjlighet att utan misstanke om brott utföra rutinmässiga utandningsprov på
bilförare för att upptäcka rattfylleri. Polisen bör få motsvarande möjlighet för
att rutinmässigt kunna undersöka och upptäcka drograttfylleri.
Förbjud försäljning av råvaror för
narkotikaframställning
Svensk narkotikalagstiftning tillåter import och innehav av
marijuanafrön. Det står uttryckligen i författningstexten att
med cannabis förstås de ovanjordiska delarna av varje växt
av släktet cannabis med undantag av "frön". Att sätta fröna i
jorden och odla marijuana är däremot förbjudet. Denna lucka
i lagstiftningen gör det dock relativt enkelt att själv odla.
Via Internet förmedlas och säljs frön för framtida knarkproduktion. Enbart
det kanadensiska företaget Hemp BC sålde 1995 cirka 130 000 frön via
Internet. Dessa kan ge upp till 13 500 kilo marijuana. Enligt företagets ägare
är vinstmarginalen per frö 600 %. Företaget håller sig med 23 anställda som
skickar i väg frön i vanliga bruna kuvert utan returadress.
På Hemp BC:s hemsida på internet anges priser och hur man beställer
knarkråvarorna. Under rubriken "Ordering by mail" skriver man bland annat
att "Sales of seeds are for the following national boundaries: Canada,
Netherlands, Great Britain, Sweden, any European nation, Australia, New
Zealand, South Africa." Notera att Sverige, Nederländerna och
Storbritannien uppenbarligen är särskilt intressanta marknader.
Lagstiftningen måste skyndsamt ses över i syfte att täppa till denna
uppenbara lucka. Det kan inte vara meningen att företag fritt kan ägna sig åt
att marknadsföra och sälja hampafrön. Import, försäljning och innehav av
hampafrön skall vara förbjuden. Enligt uppgift från tullkriminalen hittar
narkotikahundarna även frön.
Kontroll av narkotikainnehav
Vid gatulangning förvarar langarna heroinkapslarna i
munnen. När polisen ingriper sväljer de kapslarna, som
därmed blir oåtkomliga. Att hålla dem under uppsikt tills
narkotikan kommer ut den naturliga vägen tar upp till en
vecka och kostar minst 50 000 kronor, enligt polisens
beräkningar.
I Norge har polisen större möjligheter att kontrollera innehav. Där kan
polisen ta misstänkta till sjukhus och använda kräkmedel för att omedelbart
utföra en kontroll.
Att tillåta kräkmedel som en metod att kontrollera eventuella
knarkförsäljare är givetvis inte helt oproblematiskt. Det är tveksamt om
tvångsmedicinering i polisiärt syfte går att förena med de etiska reglerna för
läkare. Men med tanke på att knarkförsäljarna systematiskt utnyttjar polisens
utredningssvårigheter, och den misär som heroinmissbruk leder till, bör det
ändå utredas om åklagarna inte behöver få denna befogenhet.
"Sållningsprov" för att avslöja
misstänkt användande av knark
Norrmalmspolisen i Stockholm prövade våren 1995 att
använda ett "sållningsprov" i form av en Pupillometer för att
avslöja knarkmissbruk. Provet består i att en liten plastbricka
sätts framför ögonen på en person samtidigt som man lyser
på pupillen för att ta reda på om han eller hon har använt
knark.
Men enligt Rikspolisstyrelsens chefsjurist är Pupillometern att jämföra
med kroppsbesiktning och för sådan krävs det att den undersökte är skäligen
misstänkt för brott. Norrmalmspolisen tvingades därför att stoppa all
användning av Pupillometern, ett redskap som hann bli mycket populärt.
Rikspolisstyrelsen bör utreda om det, som Norrmalmspolisen anser, finns
behov av att använda Pupillometern som "sållningsprov". Om så är fallet bör
lagstiftningen ses över. En framkomlig väg vore att ge polisen möjlighet att
använda Pupillometern på samma sätt som man i dag exempelvis använder
alkotester vid trafikkontrollerna. För dessa tester finns en särskild
lagstiftning som tillåter rutinkontroller.
Stoppa all försäljning av
narkotikatillbehör
Våren 1996 försökte en affär i Stockholm specialisera sig på
försäljning av narkotikatillbehör. I en liten undanskymd
lokal på Södermalm såldes haschpipor i plast, glas och
keramik. Böcker om hur man odlar hasch, serietidningar och
dekaler med uppmaningen att legalisera cannabis fanns också
att tillgå. Ingen, som hann besöka butiken innan den slog
igen, kan ha tvekat om att man där propagerade för missbruk
eller att där såldes tillbehör uteslutande för användning i
samband med narkotikamissbruk.
Enligt brottsbalken kan föremål "som - på grund av sin särskilda
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt - kan befaras komma till
brottslig användning" förklaras förverkade av domstol. Om den aktuella
paragrafen kan tillämpas i fall som det ovan beskrivna är, enligt uppgift från
Justitiedepartementet, osäkert. Det bör undersökas om, och i så fall hur,
denna lucka i lagstiftningen kan täppas till.
Visar det sig omöjligt att nå fram lagstiftningsvägen måste
fastighetsvärdarna ta sitt ansvar och införa något slags klausul i
hyreskontrakten som möjliggör för dem att stoppa hyresgäster som ägnar sig
åt att marknadsföra eller sälja tillbehör till knarkmissbruk.
Utbyggt internationellt samarbete
Det internationella polissamarbetet mot narkotikan måste
förstärkas. Internationell narkotikahandel är en viktig orsak
till den organiserade, internationella brottsligheten. Förslag
om legalisering av narkotika skall motarbetas kraftfullt.
Narkotika- och vapensmugglare, ekonomiska brottslingar och andra
lagöverträdare skall veta att de löper samma risk att gripas oberoende av i
vilket europeiskt land de befinner sig. Det europeiska polissamarbetet,
Europol, bör utvecklas till ett överstatligt samarbete. Gemensamma
brottsregister och gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper bör
upprättas.
De svenska EU-parlamentarikerna har ett ansvar att arbeta för en restriktiv
narkotikapolitik. Folkpartiets EU-parlamentariker, Hadar Cars, har förutom
att ha hållit flera anföranden i frågan bland annat skrivit ett personligt brev
till samtliga övriga parlamentariker. Bifogat var en skrift från
Folkhälsoinstitutet om den svenska narkotikapolitiken. Hadar Cars har också
medverkat till att andra parlamentariker har fått följa den svenska
narkotikapolisens arbete.
Stärk tullen
Skall narkotikatrafiken över gränserna stoppas är de
viktigaste åtgärderna de som anges ovan, ett förstärkt
överstatligt polissamarbete med gemensamma brottsregister
och gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper. Det
innebär emellertid inte att tullens uppgift att förhindra
narkotikasmuggling är mindre angelägen.
Det har i samband med debatten om det svenska EU-medlemskapet
framförts att medlemskapet i sig skulle leda till att tullens arbete
försvårades.
Argumentet har i huvudsak varit att en resande mellan två EU-länder inte får
utsättas för slumpmässiga varukontroller, det vill säga kontroller som enbart
baseras på att gränsen mellan två EU-länder passeras. Den svenska tullens
arbete vid gränsen mot EU-länder förändrades därför efter medlemskapet.
Under en inkörningsperiod kanske omställningen vid vissa gränsstationer
upplevdes som besvärlig. Men i praktiken skall inte förändringen i och med
EU-medlemskapet behöva inskränka tullens möjligheter att ingripa mot
narkotikasmuggling. Tullen får fortfarande utföra kontroller om tullpersonal
misstänker att en resenär försöker föra in till exempel narkotika eller en
otillåten mängd alkohol. Den oro som framfördes inför EU-omröstningen
mot att stickprovskontrollerna inte skulle kunna vara effektiva efter ett
medlemskap avvisades också av Tullverkets generaldirektör Ulf Larsson.
Med hjälp av internationellt informationsutbyte och narkotikahundar har
tullen bevisligen kunnat ingripa effektivt. Färsk statistik från tullverket och
rikskriminalen visar att mer narkotika beslagtogs under år 1995 än under
något annat föregående år.
EU-medlemskapet ledde till att tullens totala arbetsvolym - alltså den del
som inte handlar om exempelvis narkotikabekämpning - minskades kraftigt.
Men Folkpartiet anser ändå att besparingarna, som den socialdemokratiska
regeringen och Miljöpartiet enades om efter det svenska EU-inträdet, blev
allt för långtgående. Folkpartiet reserverade sig för en anslagsnivå som skulle
möjliggöra ytterligare cirka 50 årsarbetstjänster i tullens organisation.
Tullen behöver förstärkas dels för att narkotikasituationen är allvarlig i
flera västeuropeiska länder, dels för att narkotikasmugglingen från Östeuropa
under den senaste tiden har ökat väsentligt. Tullpersonalen vittnar om
betydligt fler ingripanden mot smugglingsförsök från östeuropeiska länder.
Det är viktigt att tullen kan slå tillbaka, inte minst för att hindra den
östeuropeiska maffian att få ett fotfäste i Sverige.
Det går att rehabilitera missbrukare
Narkotikapolitiken är en del av vår socialpolitik som syftar
till att ge alla människor en trygghet genom ett generellt
system. Den svenska narkotikapolitikens restriktiva hållning
är en del av detta generella tänkande. Alla människor har rätt
till ett värdigt liv och inga grupper får lämnas utanför den
samhälleliga gemenskapen. Denna hållning framstår som
mer humanitär och förenlig med de mänskliga rättigheterna
än en hållning där narkotikaproblemet reduceras till ett
individuellt ansvar.
Ett beroende av narkotika, alldeles oavsett om beroendet är medicinskt,
socialt eller både och, skapar ofrihet. Den enskilda människans frihet har
alltid begränsningar. Människan skall inte, anser liberaler, kunna upphäva
sin egen frihet eller skada andra människors frihet. Narkotikan innebär att
missbrukaren upphäver sin egen frihet samtidigt som han/hon i de flesta fall
även skadar andra människor, sin familj eller andra anhöriga.
Liberalismen, humanismen och flera andra idériktningar bygger också på
en människosyn och en moral som säger att människor har ett ansvar, inte
bara för sig själva, utan även för varandra. Ur detta grundläggande etiska
ställningstagande växer ett socialt patos fram som innebär att människor
genom vardagshandlingar eller genom olika välfärdsinrättningar och
lagstiftning strävar efter att hjälpa varandra.
En strategi för att rehabilitera missbrukare bör ha som självklar
utgångspunkt att ingripa tidigt i "missbrukarkarriären". Vårdkedjan måste
kunna fungera smidigt, sekretessen får inte lägga onödiga hinder mellan
olika samhällsfunktioner som behöver samverka. Antalet vårdplatser är
begränsat, men bör prioriteras för yngre.
Samverkan mot ungas missbruk
Föräldrar, föreningsliv, polis, socialtjänst - alla kan var för
sig göra värdefulla insatser för att mota narkotikan. Men
skall man nå verkliga resultat är det nödvändigt att samarbeta
och hålla ihop. Många ungdomar med en missbrukarkarriär
bakom sig brukar berätta hur de lyckades dupera sin
omgivning genom att berätta en sak för föräldrarna, en annan
för lärarna och en tredje för socialsekreteraren.
Därför är det så oerhört viktigt att hitta samarbetsformer som gör att de
vuxna kan skaffa sig det "övertag" som unga människor faktiskt har rätt att
möta. Det måste finnas tydliga gränser som inte går att manipulera bort.
En av de faktorer som kan sätta käppar i hjulet för en sådan här samverkan
är en osäkerhet om vad sekretessreglerna tillåter och inte tillåter. Här krävs
en översyn av hur det verkligen förhåller sig, det vill säga i vilken
utsträckning sekretessen verkligen utgör ett hinder för en mer aktiv
samverkan kring missbruksfrågorna på lokal nivå. Sekretesslagstiftningen får
aldrig bli en ursäkt för att inte gå samman i kriget mot narkotikan.
Vård av missbrukare
Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar med
missbruksproblem har ökat. Det är viktigt att tillräckligt med
platser skapas så att framförallt unga med drogproblem kan
få hjälp. Kommunerna måste köpa det antal platser som
krävs. Det är en kortsiktig och oklok politik att snåla på
kostnaderna om de pengar som används kan hindra att unga
fastnar i en livslång drog- och brottskarriär.
Ett problem för kommunerna är dock att resultaten av missbrukarvården är
så dåligt utvärderade. Det finns få undersökningar som visar om individen
blir fri från missbruk och det är inte alltid så att ett projekts kostnader har
ett
övertygande samband med den behandlingseffekt som uppnås.
Det krävs med andra ord kommunalt samarbete i syfte att bättre utvärdera
och mäta resultaten i ungdomsvården. Detta både för att få kontroll över
kostnaderna samtidigt som vårdkvaliteten kan förbättras. Med ökad visshet
om vilka resultat som uppnås blir förutsättningarna också större att
kommunpolitikerna är villiga att satsa de resurser som krävs för att
missbrukare skall få den behandling de behöver. Då kan trenden att
kommunerna köper allt färre vårdplatser samtidigt som antalet missbrukare
ökar brytas.
Betona föräldraansvaret
Enligt en undersökning från 1993 bland elever i årskurs 9 i
Stockholm lär sig fler barn och ungdomar att hasch och
annan narkotika är farligt av radio och TV än av sina
föräldrar. Endast varannan elev säger sig ha fått lära sig av
sina föräldrar att narkotika är skadligt. Det är tydligt att
föräldraansvaret måste betonas hårdare.
Men för att kunna ta ansvar skall föräldrarna givetvis också ha rätt att få
veta när deras barn har avslöjats med missbruk och/eller en annan kriminell
handling. Skolpersonal, socialsekreterare och poliser måste meddela familjen
när de misstänker drogproblem.
Polisen är skyldig att underrätta föräldrarna när en omyndig ertappas med
brott. Men föräldrarna borde också vara med när ärendet går vidare. Vid en
rättegång kan de vara till stöd och få information om påföljden. Föräldrar bör
därför ha närvaroplikt vid rättegång med barn som är under 18 år.
Metadon
Enligt uppgift från psykiatrin ökar nu antalet missbrukare
som skulle vara hjälpta av metadonbehandling kraftigt.
Samtidigt visar det sig att landstingen inte har råd att skicka
patienter till t.ex. Uppsala för behandling med de
konsekvenser det innebär för den enskilde både när det gäller
följderna av fortsatt missbruk och spridning av HIV-smitta.
Folkpartiet liberalerna ser allvarligt på detta och anser att
regeringen snarast bör utreda hur dessa patienter skall kunna
få adekvat behandling.
Tobak
Rökningen är den största enskilda orsaken till för tidiga
dödsfall, såväl i Sverige som i i-länderna i övrigt. I Sverige
dör årligen 8 000-10.000 personer i förtid p.g.a. tobaken. Det
är en mångfald hälsoproblem tobaksbruket orsakar. Hit hör
hjärt-kärlsjukdomar, cancer i lunga och en rad andra organ,
lungemfysem, överkänslighet och astma, fosterpåverkan
samt sist men inte minst nikotinberoende. Nikotin är en av de
mest beroendeframkallande drogerna vi känner till.
Rökningen minskar sakta men säkert men fortfarande röker 22 % av
männen och 24 % av kvinnorna. Bland 13-åringarna är det 4 % som röker.
Bland 15-åringarna röker 13 % av pojkarna och 22 % av flickorna. Bland
ungdomar 16-24 år är det 14 % av männen och 21 % av kvinnorna som är
dagligrökare (1995). Siffrorna för tillfällighetsrökning är 15 % resp. 13 % i
denna grupp. För kvinnor är tendensen att rökningen ökar men ökningen är
inte statistiskt säkerställd. Samtidigt ökar användningen av snus.
De flesta vuxna vanerökare har börjat röka före 18 års ålder. I USA rör det
sig om 88 % av de vuxna vanerökarna. I Sverige tycks mönstret vara
detsamma.
Enligt en undersökning från Folkhälsoinstitutet utförd 1994 är det fler av
de rökande ungdomarna som vill och har försökt sluta röka än vid
föregående undersökning från 1987. Hos snusarna finns inte samma vilja att
sluta med sitt tobaksbruk.
En majoritet av ungdomarna är positiva till olika förbud och åtgärder mot
tobaksbruk.
70 % är för ett rökförbud på skolgårdarna, 62 % vill ha reklamförbud,
61 % vill ha mer undervisning om tobak i skolan. Nästan lika många vill ha
åldersgräns för tobaksutköp och att rökning bör vara förbjuden på diskotek.
Nästan alla vill att föräldrarna skall påverka sina barn att inte röka och att
föräldrar inte skall tillåta rökning hemma.
Ungdomars kunskap om tobakens skadeverkningar är olika beroende på
vilken risk det gäller. Så vet praktiskt taget alla ungdomar att fostret kan
skadas om kvinnan röker. Däremot vet bara en tredjedel att varannan rökare
kommer att dö av rökning. Nikotinets beroendeframkallande effekt är också
dåligt känd.
Vad påverkar ungdomars benägenhet
att använda tobak?
Flera olika undersökningar har visat att barns benägenhet att
röka har ett starkt samband med föräldrars, syskons och
kamraters rökvanor. Föräldrarnas roll handlar inte bara om
deras egna rökvanor utan också om deras förhållningssätt till
barnens rökning. Mammans inflytande är starkare än pappans
på flickorna, medan båda föräldrarna har lika stort inflytande
på pojkarna.
Enligt tobakslagen får rökning inte äga rum i skollokaler eller i andra
lokaler avsedda för barn eller ungdom. Rökning får inte heller äga rum på
skolgårdar eller liknande utrymmen på förskolor och fritidshem. Dock
förekommer rökning i hög utsträckning på skolgårdarna. Lärarkåren på
gymnasiet ingriper mer sällan än lärarna på högstadiet mot detta. Samtidigt
har nära en tredjedel av eleverna i årskurs 9 inte fått någon undervisning om
alkohol, narkotika och en fjärdedel bara någon enstaka timme. Situationen är
oroande.
Idag har vi förbud mot all tobaksreklam i tidningar och utomhus utom vid
ställen där man säljer tobak. Tobaksbolagen går därför runt reklamförbudet
genom att på indirekt väg marknadsföra sina produkter. Enligt
Folkhälsoinstitutets undersökning är det mycket tydligt att ungdomarna röker
det cigarettmärke som tidigast och mest satsat på indirekt reklam just till
ungdomar.
Tobakspolitiken måste syfta till att så få som möjligt börjar röka, att så
många som möjligt slutar röka och att de som inte kan sluta röka minskar sin
konsumtion.
Eftersom de flesta börjar röka i tonåren är insatser riktade till ungdomar,
föräldrar, lärare och andra vuxna som är förebilder för ungdomarna särskilt
viktiga. Det behövs landsomfattande informationsinsatser där såväl hälso-
och sjukvården som skolan spelar en viktig roll. Folkhälsoinstitutet har här
ett ansvar att initiera detta landsomfattande arbete. Under avsnittet narkotika
har vi mer ingående belyst skolans roll i ANT-undervisningen.
För att informationen skall leda till resultat behövs bättre kunskap om
varför ungdomar kommer in i ett vanebruk av tobak. Här behövs mer
forskning. Det behöver inrättas en professur med basresurser med särskild
inriktning på tobakspreventivt arbete.
Socialstyrelsens tillsynsansvar
Socialstyrelsen har ansvar för efterlevnaden av såväl
nuvarande tobakslag samt den lag om åldersgräns som med
all sannolikhet kommer att gå ikraft 19970101. Det är viktigt
att Socialstyrelsen aktivt arbetar för att skapa förståelse för
lagstiftningen och att medverka till dess efterlevnad. Här bör
styrelsen samarbeta med Folkhälsoinstitutet, Skolverket m.fl.
som har ansvar för att förebygga tobaksskador.
Rökslutarstöd
I Sverige finns endast ett fåtal kliniker som uteslutande
arbetar med rökavvänjning. Varje sjukvårdshuvudman bör ha
minst en enhet med samlat ansvar för verksamhet med
rökavvänjning. Inte bara mänskliga vinster står att få genom
sådan verksamhet. Den kommer på sikt också att minska
trycket på sjukvården i form av färre fall av lungemfysem,
cancer och andra rökrelaterade sjukdomar som kräver
omfattande sjukvårdsinsatser.
Internationella insatser
Sverige har varit pådrivande i arbetet mot tobak i
Världshälsoorganisationen (WHO) och bör vara det också
inom EU. Utöver satsningar på hälsoupplysning,
rökavvänjning, införande av åldersgräns, reklamförbud m.m.
bör Sverige också arbeta för att EU:s stöd till tobaksodling
upphör. I dagsläget betalar Sverige omkring 325 miljoner kr
per år till stöd för odling av tobak vars kvalitet är sådan att
den inte säljs i Sverige utan till länder med lägre
kvalitetskrav.
Läkemededelsberoende
Under efterkrigstiden har vi fått en rad läkemedel, där de s.k.
bensodiazepinerna dominerar, som på ett avgörande sätt givit
människor med olika former av oro-ångest och sömnbesvär
snabb och effektiv lindring. Medaljen har dock en baksida.
Behandlingen har begränsningar och risker.
Många patienter behandlas med bensodiazepiner under mycket lång tid.
Samtidigt saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer
än omkring tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en
del patienter. Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt
läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier
av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras
studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika
individer.
Nätverket för läkemedelsepidemiologi har sammanställt en lista över
angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande medel-
sömnmedel, däribland bensodiazepiner.
Förekomsten av oro-ångest och sömnsvårigheter bör undersökas i olika
delar av landet
Det bör undersökas om och hur beslutsunderlagen varierar avseende
indikationsställande, dosering och doseringstider vid förskrivning av
bensodiazepiner
Det bör undersökas hur vanligt bensodiazepinberoende är, och vilka
faktorer som gynnar uppkomsten av sådant beroende
Det bör studeras om beroende oftare uppstår hos individer med
avvikande omsättningsförmåga avseende bensodiazepiner
Det bör undersökas varför kvinnor erhåller bensodiazepiner oftare än
män
Det bör undersökas om bensodiazepinanvändning kan påverka risken för
självmord
Det bör undersökas i vilken omfattning bensodiazepiner förskrivs p.g.a.
oro-ångest och sömnbesvär som är sekundära till depression
Inom varje landsting bör man kartlägga sambanden mellan
bensodiazepinförskrivning, inkl. dennas ålders- och könsfördelning, och
allmän sjuklighet, psykisk ohälsa, inkl. depression och suicid, samt
socioekonomiska förhållanden.
Dessutom föreslår nätverket att man bör vidta särskilda
informationsinsatser i högkonsumtionsområden såsom
Göteborg, Helsingborg, Jönköping och Malmö.
Det är uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i vården som
måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är viktigt att
ovanstående forskning om läkemedelsberoende kommer till stånd. Det är
också viktigt att förskrivande läkarna nås av den information om
indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen
givit ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar
för att denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda
informationsinsatser måste därför initieras.
Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa
avseenden från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans
sjukhus i Stockholm har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv
behandling av dessa patienter i såväl sluten som öppen vård. Vi anser att det
bör finnas en enhet inom varje landsting som kan behandla patienter med
läkemedelsberoende men också förmedla kunskap såväl till förskrivare och
övrig hälso- och sjukvårdspersonal samt allmänheten om hur dessa medel
skall användas för att minimera risken för beroende.
Kilen, Institutet för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen
RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare) öppnades 1992
som ett fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och
Dagmar 510-medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande
däribland sådana som velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade
hälso- och sjukvården. Man har utvecklat en modell som skiljer sig från
såväl medicinskt-biologiskt som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De
kunskaper och erfarenheter man byggt upp har mött både kritik och stöd.
Eftersom behandling av läkemedelsberoende kan vara problematisk och vi
behöver utveckla olika behandlingsalternativ är det av vikt att Kilens
verksamhet blir föremål för en opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller
Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknologi bör därför ta sig an
en sådan utvärdering.
Under senare år har riskerna med att använda olika läkemedel däribland
anabola steroider i prestationshöjande och kroppsuppbyggande syfte
uppmärksammats alltmer. Kopplingen till våld i samhället har blivit alltmer
uppenbar. En parlamentarisk utredning om doping förväntas komma med
sitt betänkande i början av oktober 1996. Det är av största vikt att
remissbehandling och propositionsskrivning inte fördröjs utan att regeringen
snarast återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder.
Hittills är det huvudsakligen anabola steroider, kokain och andra narkotika
som diskuterats i dopingsammanhang. Det finns dock andra preparat som det
finns anledning att aktualisera i sammanhanget.
I sporttidningar görs omfattande reklam av olika näringspreparat som
sannolikt inte har några fysiologiska eller farmakologiska effekter på
idrottsprestationer men som leder idrottsutövaren eller kroppsbyggaren in i
ett "preparatberoende". Man tror att man måste använda konstgjorda medel
för att kunna prestera bra resultat. Sedan är steget inte långt till att man
lockas använda mer aktiva läkemedel. Därför bör dessa preparat värderas och
information lämnas om deras verkliga effekter.
Bloddoping och tillförsel av erythropoetin är ett annat sätt att öka
prestationsförmågan. Det var länge svårt att skilja tillförda produkter från
kroppsegna men sedan 1993 är det möjligt att göra dessa analyser tack vare
utvecklingen av gentekniken. Testerna är dyrbara och används därför bara i
begränsad omfattning. Vi anser det viktigt att tekniken utvecklas så att man
mer rutinmässigt kan använda dessa analyser.
Nikotin är ett av de mest beroendeframkallande medel vi känner som av
vanebrukarna också upplevs som prestationshöjande. Användning av nikotin
förekommer bland vissa idrottsutövare i långt högre grad än bland jämnåriga
icke aktiva idrottare. Det gäller s.k. explosionsidrotter som kräver snabb
prestation t.ex. ishockey. Bland läkare finns därför uppfattningen att nikotin
är att betrakta som ett dopingpreparat och att om nikotin klassades som
dopingpreparat skulle det leda till gynnsamma effekter på tobaksbruket bland
barn och ungdom.
Nikotin och doping
Dopingfrågan har tilldragit sig ett allt större intresse under
senare år. Vi har fått regler för dopingpreparat som betraktas
som hårda. Det är därför förvånande att det inte förts någon
diskussion om nikotinet borde höra till denna grupp med
tanke på nikotinets effekter på hjärnans alarmcentrum och
dess prestationshöjande effekter.
Riksdagen har beställt en utredning av doping och de problem doping
medför. Den utredningen borde också göra en utredning av om nikotin borde
räknas in bland dopingmedlen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en samlad redogörelse från
regeringen till riksdagen om vad som gjorts och behöver göras för att
minska totalkonsumtionen av alkohol,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upplysning och opinionsbildning om alkohol,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utvärderingar av behandlingen och
rehabiliteringen av alkoholmissbrukare,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alkohol och kvinnor,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om önskvärdheten i att Systembolaget skall ha
möjlighet att avvisa alkoläsken ur sitt sortiment,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Systembolagets möjlighet att kunna överklaga
Alkoholsortimentnämndens beslut,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett samlat program mot olaglig
sprittillverkning och spritförsäljning,
14.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införselreglerna,1
16.
17. att riksdagen avslår de ändringar i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt som regeringen föreslår,2
18.
19. att riksdagen avslår de ändringar i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från
land som är medlem i Europeiska unionen som regeringen föreslår,2
20.
21. att riksdagen avslår de ändringar i lagen (1994:1551) om frihet
från skatt av import, m.m. som regeringen föreslår,2
22.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolinformation för att motarbeta narkotikan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja seriösa rave-arrangörer för att motarbeta narkotikan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av en politisk enighet om narkotikabekämpningspolitiken i
Sverige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt narkotikakontroll,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om drograttfylleriet,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud av försäljning av råvaror för narkotikaframställning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll av narkotikainnehav,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sållningsprov,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stoppa all försäljning av narkotikatillbehör,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbyggt internationellt samarbete,3
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka tullens narkotikakontroll,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering av missbrukare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samverkan mot ungas missbruk,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård av missbrukare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föräldraansvaret,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skyndsamt utreda villkoren för
metadonbehandlingsprogrammen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landsomfattande informationsinsatser för att motverka ungdomars
tobaksmissbruk,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa förståelse för den nya tobakslagstiftningen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rökslutarstöd,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att EU:s tobaksodlarstöd upphör,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om studier om verkningar av bensodiazepiner,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information om bensodiazepiner,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av Kilens verksamhet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nikotin som dopning.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)