Lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga är en lag
som borde kunna bjuda motstånd mot repressionen och
resursnjuggheten mot vissa samhällsgrupper. Den har sedan
den kom till skärpts av riksdagen senast år 1990. Genom
dessa skärpningar har lagen mer kommit att påminna om den
gamla barnavårdslagen än om en lag i modern tappning.
Man har nu återställt det som förr kallades "tumskruvsprincipen". Med en
rad indikationer kan man i den praktiska tolkningen göra en trappa av mer
och mer ingripande åtgärder. Steg ett: bedömning av psykisk misshandel.
Steg två: sexuellt utnyttjande. Steg tre: fysisk misshandel. Steg fyra: drog-
missbruk. Steg fem: brottslighet etc.
Till trappan knyts sedan arsenalen av åtgärder: övervakare (kontaktperson),
familjehem, storfamilj, skolhem, behandlingshem, ungdomsvårdsskola
(§ 12-hem), fängelse (d.v.s. låta någon underårig få fängelsestraff.) Under
senare år har också många fler unga dömts till fängelse.
LVU - modern
barnavårdslag?
Nu är det fritt att blanda och ge eftersom man kommer att ha
samma indikationer för både miljö- och beteendefallen.
Summerar man så är det nästan bara en semantisk skillnad
mellan LVU och den gamla barnavårdslagen. Den användes
också bara när frivilligheten tröt.
Trots avigsidorna med indikationstänkandet vore vi beredda att acceptera
ett sådant om det fanns en bättre markering av skillnaderna mellan vård och
straff samt om lagen hade en vårdideologisk inriktning i stället för som nu en
teknisk-juridisk inriktning. Vi saknar diskussioner om vårdkvalitet och
socialtjänstlagens intentioner om att det är de ungas behov som skall styra
vård- och behandlingsinsatserna. Det hårdare samhällsklimatet har också för-
sämrat föräldrarnas rättssäkerhet och det stöd de behöver vid ett omhänder-
tagande.
LVU-analyser
Om vi börjar analyserna från grunden så ser vi att
utredningar som görs i LVU-sammanhang travar negativa
argumenteringar på varandra. Detta görs för att styrka
behovet av de föreslagna åtgärderna. En anmaning i lagen att
utredningen skall innehålla en avvägning mellan positiva och
negativa sidor av klientens livssituation skulle ge ett
objektivare utredningsförfarande, förbättra relationerna till
utredarna och även öka motivationen hos den enskilde för de
kommande vård- eller behandlingsinsatserna.
Ersätt "mellanvårdstvång"
med frivilligt
kontraktsförfarande
Det som i dagligt tal kallas "mellanvårdstvånget" är något
som socialnämnderna i ytterst liten omfattning använder sig
av - det har därför inte har någon praktisk betydelse. Det kan
utan saknad utgå ur lagen. Ett tvång i ett inledningsskede,
vilket nästan alltid mellantvånget är, skapar undantagslöst
motstånd och vanmakt hos den som berörs av åtgärden.
Vi föreslår att den ersätts med en möjlighet till ett frivilligt kontrakts-
förfarande mellan myndighet och föräldrar/omhändertagen. Det skulle kunna
bidra till bättre relationer med föräldrarna och markera deras betydelse vid
ett omhändertagande.
Ombuden borde ges en starkare ställning. Familjen eller den som skall
omhändertas skall kunna begära ett ombud eller en kontaktperson och då ha
möjlighet att välja vem de vill ha som stödjare.
Kvalitetssäkring av
vårdinnehållet
Vårdens kvalitet skall ha en överordnad betydelse. Vi vill ha
en medveten kvalitetssäkring av vårdinnehållet så att en
differentiering och individanpassning kommer till stånd.
Vi har i dag ca 29 000 barn och ungdomar som blir föremål för samhälls-
vård. Omkring 1 300 tvångsvårdas varav 500 på grund av det egna beteendet,
d.v.s. de missbrukar och slåss. Det är den grupp ungdomar som vi nu gett
tillmälet "'värstingar"'. Något har gått snett - i samhället, hemma, eller hos
dem själva. Samhället borde ha råd att ta fram en fungerande vård och
behandling som kunde skräddarsys för var och en av dessa 500. Det skulle ge
dem ett värdigare liv och alla ett bättre samhällsklimat.
50 miljoner kronor till
Statens institutionsstyrelse
Enligt vår mening är vårdfrågan väsentlig när det gäller
denna lilla grupp. Det handlar då om en helhetssyn,
omprioriteringar och ökade ekonomiska resurser samt ett
tvärbehandlingstänkande. Vänsterpartiet avsätter i årets
budgetmotion 50 miljoner kronor till Statens
institutionsstyrelse för att utveckla och differentiera vården
för denna grupp ungdomar.
Det behövs en rad alternativ för att var och en skall få den vård de
behöver. Problemen är komplexa och har en svåröverskådlig sammansättning
av psykologiska, psykiatriska, pedagogiska, sociologiska, fysiologiska och
medicinska faktorer. Därtill finns de etiska och juridiska överväganden som
kommer in i bilden. Trots detta arbetar man mycket enskilt inom varje
disciplin med vård och behandling av dessa ungdomar, en grupp som
troligen aldrig varit mindre än i dag.
Forskning
Det behövs en samlad forskning för att finna alternativen och
den differentiering som behövs. Trots detta är forskningen på
området försvinnande liten, knappast promillen av
forskningsbudgeten. Vänsterpartiet vill ha en utökad
forskning som riktar in sig på att få fram adekvata
behandlingsformer för ungdomar med psykosociala problem
som yttrar sig i hög kriminalitet.
Slutligen: trots ett ständigt sjunkande behov av tvångsåtgärder, en halve-
ring sedan år 1981, kommer förslag efter förslag till skärpt lagstiftning där
målgruppen är de s. k. unga lagöverträdarna. I en tidsperiod där ungdoms-
brotten stabiliserats borde samhället i större utsträckning inrikta sina
insatser
på vårdens och behandlingens innehåll och mindre på ökad repression. Vi
föreslår därför en kraftig revidering.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av vården av unga,
2. att riksdagen till utgiftsområde 9, C 5 för budgetåret 1997 anvisar
50 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 557 720 000 kr.
Stockholm den 6 oktober 1996
Alice Åström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Marie Engström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)