LVU
Lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga är en lag som borde kunna bjuda motstånd mot repressionen och resursnjuggheten mot vissa samhällsgrupper. Den har sedan den kom till skärpts av riksdagen senast år 1990. Genom dessa skärpningar har lagen mer kommit att påminna om den gamla barnavårdslagen än om en lag i modern tappning.
Man har nu återställt det som förr kallades "tumskruvsprincipen". Med en rad indikationer kan man i den praktiska tolkningen göra en trappa av mer och mer ingripande åtgärder. Steg ett: bedömning av psykisk misshandel. Steg två: sexuellt utnyttjande. Steg tre: fysisk misshandel. Steg fyra: drog- missbruk. Steg fem: brottslighet etc.
Till trappan knyts sedan arsenalen av åtgärder: övervakare (kontaktperson), familjehem, storfamilj, skolhem, behandlingshem, ungdomsvårdsskola (§ 12-hem), fängelse (d.v.s. låta någon underårig få fängelsestraff.) Under senare år har också många fler unga dömts till fängelse.
LVU - modern barnavårdslag?
Nu är det fritt att blanda och ge eftersom man kommer att ha samma indikationer för både miljö- och beteendefallen. Summerar man så är det nästan bara en semantisk skillnad mellan LVU och den gamla barnavårdslagen. Den användes också bara när frivilligheten tröt.
Trots avigsidorna med indikationstänkandet vore vi beredda att acceptera ett sådant om det fanns en bättre markering av skillnaderna mellan vård och straff samt om lagen hade en vårdideologisk inriktning i stället för som nu en teknisk-juridisk inriktning. Vi saknar diskussioner om vårdkvalitet och socialtjänstlagens intentioner om att det är de ungas behov som skall styra vård- och behandlingsinsatserna. Det hårdare samhällsklimatet har också för- sämrat föräldrarnas rättssäkerhet och det stöd de behöver vid ett omhänder- tagande.
LVU-analyser
Om vi börjar analyserna från grunden så ser vi att utredningar som görs i LVU-sammanhang travar negativa argumenteringar på varandra. Detta görs för att styrka behovet av de föreslagna åtgärderna. En anmaning i lagen att utredningen skall innehålla en avvägning mellan positiva och negativa sidor av klientens livssituation skulle ge ett objektivare utredningsförfarande, förbättra relationerna till utredarna och även öka motivationen hos den enskilde för de kommande vård- eller behandlingsinsatserna.
Ersätt "mellanvårdstvång" med frivilligt kontraktsförfarande
Det som i dagligt tal kallas "mellanvårdstvånget" är något som socialnämnderna i ytterst liten omfattning använder sig av - det har därför inte har någon praktisk betydelse. Det kan utan saknad utgå ur lagen. Ett tvång i ett inledningsskede, vilket nästan alltid mellantvånget är, skapar undantagslöst motstånd och vanmakt hos den som berörs av åtgärden.
Vi föreslår att den ersätts med en möjlighet till ett frivilligt kontrakts- förfarande mellan myndighet och föräldrar/omhändertagen. Det skulle kunna bidra till bättre relationer med föräldrarna och markera deras betydelse vid ett omhändertagande.
Ombuden borde ges en starkare ställning. Familjen eller den som skall omhändertas skall kunna begära ett ombud eller en kontaktperson och då ha möjlighet att välja vem de vill ha som stödjare.
Kvalitetssäkring av vårdinnehållet
Vårdens kvalitet skall ha en överordnad betydelse. Vi vill ha en medveten kvalitetssäkring av vårdinnehållet så att en differentiering och individanpassning kommer till stånd.
Vi har i dag ca 29 000 barn och ungdomar som blir föremål för samhälls- vård. Omkring 1 300 tvångsvårdas varav 500 på grund av det egna beteendet, d.v.s. de missbrukar och slåss. Det är den grupp ungdomar som vi nu gett tillmälet "'värstingar"'. Något har gått snett - i samhället, hemma, eller hos dem själva. Samhället borde ha råd att ta fram en fungerande vård och behandling som kunde skräddarsys för var och en av dessa 500. Det skulle ge dem ett värdigare liv och alla ett bättre samhällsklimat.
50 miljoner kronor till Statens institutionsstyrelse
Enligt vår mening är vårdfrågan väsentlig när det gäller denna lilla grupp. Det handlar då om en helhetssyn, omprioriteringar och ökade ekonomiska resurser samt ett tvärbehandlingstänkande. Vänsterpartiet avsätter i årets budgetmotion 50 miljoner kronor till Statens institutionsstyrelse för att utveckla och differentiera vården för denna grupp ungdomar.
Det behövs en rad alternativ för att var och en skall få den vård de behöver. Problemen är komplexa och har en svåröverskådlig sammansättning av psykologiska, psykiatriska, pedagogiska, sociologiska, fysiologiska och medicinska faktorer. Därtill finns de etiska och juridiska överväganden som kommer in i bilden. Trots detta arbetar man mycket enskilt inom varje disciplin med vård och behandling av dessa ungdomar, en grupp som troligen aldrig varit mindre än i dag.
Forskning
Det behövs en samlad forskning för att finna alternativen och den differentiering som behövs. Trots detta är forskningen på området försvinnande liten, knappast promillen av forskningsbudgeten. Vänsterpartiet vill ha en utökad forskning som riktar in sig på att få fram adekvata behandlingsformer för ungdomar med psykosociala problem som yttrar sig i hög kriminalitet.
Slutligen: trots ett ständigt sjunkande behov av tvångsåtgärder, en halve- ring sedan år 1981, kommer förslag efter förslag till skärpt lagstiftning där målgruppen är de s. k. unga lagöverträdarna. I en tidsperiod där ungdoms- brotten stabiliserats borde samhället i större utsträckning inrikta sina insatser på vårdens och behandlingens innehåll och mindre på ökad repression. Vi föreslår därför en kraftig revidering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av vården av unga,
2. att riksdagen till utgiftsområde 9, C 5 för budgetåret 1997 anvisar 50 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 557 720 000 kr.
Stockholm den 6 oktober 1996
Alice Åström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v) Britt-Marie Danestig-Olofsson (v) Marie Engström (v) Ulla Hoffmann (v) Tanja Linderborg (v) Stig Sandström (v)
Gotab, Stockholm 1996